Så evinnerligt trött
Efter besöket hos kuratorn igår kände jag mig helt slut. Säkert inte så konstigt, jag hann inte ens in på rummet i princip innan gråten kom. Ångesten och sorgen bubblade upp. Hon väntade in mig och sen pratade jag. Om allt, om inget. Säkert totalt osammanhängande. Men det var bra, hon lyssnar och kommer med insiktsfulla kommentarer.
Många saker vi pratade om blir så självklara när man sätter ord på dem. Men det var en sak hon sa i alla fall, att just sätta ord på känslorna är bra. Då blir dom verkliga och när det blir verkligt så tappar oftast det allra tyngsta tankarna sin styrka. Om man försöker fundera ut vad som utlöser just dom där anfallen av ångest så kan man också vara mer beredd när dom kommer.
Att skriva som jag gör trodde hon var bra. Alla gör på olika sätt, men att få ner just tankarna i skrift har visat sig vara rätt bra just för att dom då tappar lite kraft och man kan gå tillbaka till det i efterhand och se att man klarade sig ur det förra gången.
Idag är jag så genomtrött och slut så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Vill bara sova... SOVA. Det känns som om jag inte sovit alls på flera dagar. Sitter på jobbet men orkar inte ta mig för att börja beta av det jag behöver ta tag i. Inget som brinner i knutarna, men sånt som borde göras. Jag kämpar på :/
Kommentarer
Trackback
