"När denna vecka är över minskar risken för missfall". Det ska tydligen minska med 90 %. Det låter ju kanon. Men vi pratade om det igår, vi kommer nog inte pusta ut förrän efter nyår. Det spelar ingen roll att statestiken säger en sak, vi vet ju att det kan bli annorlunda.

 

Vi känner att det är annorlunda denna gång, vi är inte lika glada. Men vi är inte heller jätteoroliga hela tiden. Det är mest som om det är nån form av limbo. Klart vi är glada och förväntansfulla, men inte fullt ut och inte så där som man skulle vilja kunna vara.

 

Vi har bestämt barnvagn iallafall, men kommer inte beställa den förrän efter nyår även om det blir från utlandet och leveranstiden kan vara lång. Vi har kollat om dom har förlossningsgaranti och det har dom. Vi bhöver då babyskydd att kunna sätta på vagnen oxå (ja givetvis att ha bebisarna i när vi åker bil oxå!). Har googlat lite och det finns ibland de som säljer två likadana och som passar... men jag vill inte köpa förrän senare. Dte blir bara så mycket på en gång känner jag. 

 

Aja, det löser sig. Vi ska ta oss dit oxå.

Ja det är verkligen en period av djupa dalar av sorg. Jag kämpar på men det är väldigt svårt att hantera dalarna när dom kommer. Jag orkar ibland inte ens le. Min fina sambo försöker så gott han kan att stötta och finnas där, det kan inte vara lätt heller när han själv fastnar i sin sorg ibland. Vi gör båda så gott vi kan. Jag hoppas att han känner att han har stöd i mig också, jag försöker verkligen finnas där för honom med.

 

Har bokat en ny tid hos kuratorn. Det känns både jobbigt och bra. M följer inte med dit, han frågade om jag ville att han skulle följa med men jag sa att jag testar att åka själv. Om det känns helt fel så får jag väl i så fall säga det till kuratorn och så får vi boka en ny tid.

 

Men det kanske kan vara bra att åka dit själv med. Kanske blir det bra i alla fall.

 

Vissa dagar känns ganska bra och flyter på. Men så kommer de mörka dagarna. Idag är en sån dag. Kunde knappt förmå mig att gå upp ur sängen. Sen var det otroligt tungt att göra hela morgonproceduren för att komma iväg. Jag kom i alla fall iväg men tårarna brände hela tiden och bussresan kändes väldigt lång. På väg till jobbet från bussen bröt jag ihop. Fick stanna och låta ångesten lägga sig innan jag gick in på jobbet. Rödgråten och fin sitter jag nu och försöker kämpa emot att inte totalt bryta ihop.

 

Det är helt hopplöst med att fokusera på nånting alls och jag vet inte om det egentligen är bättre att gå hem. Men vad ska jag göra hemma? Det blir ju inte bättre av att vara hemma. Så jag får försöka bita ihop. Bryta ihop får jag göra hemma. Men det är väldigt svårt att hitta energi...

Jag har lugnt på jobbet. Eller rättare sagt jag tar inte åt mig jobb. Kanske fel, men just nu är det precis lagom att sitta bara och inte göra mer än städa av det som kommer i mailen mm.

 

Kommer på mig själv att surfa runt på bebiskläder, Familjelivs bildtrådar med folk som ska ha barn i sommar, trådar om missfall och annat som bara är relaterat till bebisar. Tror att det ligger väldigt mycket i att en kvinna som varit gravid fortsätter vara gravid i sinnet tills dess att datumet passerat som var beräknat att barnet ska födas.

 

Datumet när vår BF var kommer nog kännas väldigt jobbigt tror jag. Och det är ju verkligen inte säkert att man har nåt nytt datum att se fram emot då. Jag måste nog försöka sluta att kolla på sånt som gör mig ledsen, för det gör det. Att veta att idag skulle jag varit i vecka 22  och magen skulle varit än mer uttalad än i vecka 19... det gör ont.

 

Om 2 veckor skulle kanske den lilla gått att rädda... v 25 kan det gå bra. Nu gick det inte bra och det är otroligt tungt att tänka på.

Jag har haft två tunga dagar igen. Började jobba heltid denna vecka och det har faktiskt inte fungerat så bra. Jag har totalt gått in i väggen på eftermiddagrna Det har varit tufft att hålla fokus och att orka hela dagen. Nu på kvällen känner jag mig totalt nollad på energi och vill inte göra nånting alls.

 

Så vi har bara värmt mat och sen inte gjort mer. Det får vara så. Och det får vara ok. Just nu iallafall.

 

En dag till bara så är det ledigt sen. Ska bli skönt. Nästa vecka måste jag fundera på hur jag ska få det att fungera med vardagen, jobbet och fritiden. Kanske att jag ber om sjukskrivning 75% eller nåt ett litet tag. Mest så jag kommer igång mer lagom fort. Just nu känns det skitjobbigt att bara gå upp på morgonen.

Idag är det två veckor sen vi låg i sängen på sjukhuset där på kvällen och var ganska hoppfulla trots att det var under väldigt tråkiga omständigheter vi var där. Vi somnade trots allt ganska gott.

 

Men under natten vändes allt till kaos och otrolig sorg. Och imorgon för två veckor sen togs den lilla ifrån oss. Det är svårt att förstå att det det faktiskt gått två veckor. Helt galet. Kan komma på mig själv att lägga handen på magen och undra lite om magen växer. I samma sekund så inser jag ju att magen är tom. Det är väldigt svårt i vissa stunder att förstå att det är över.

 

Jag har jobbat två dagar. Halvtid visserligen, men ändå. Känns ok i sammanhanget tror jag. Det har gått ganska bra. Det är skönt att kunna sova ut ordentligt och komma hem i vettig tid. Men det blir samtidigt lite så där att jag känner att va fan... håll inte på att sjåpa dig. Du klarar att jobba heltid! Men jag tror att det är bra att ta denna vecka och mjukstarta lite.

 

Nästa vecka har vi bokat en minisemester, lite för att bara komma bort. Släppa taget om hemmet lite. Det har blivit lite så att vi båda tycker det är skönt att hålla oss hemma i lägenheten, här är det lite enklare... lite lugnare. Men det blir ju lite långhelg nästa helg så vi bokade två nätter på hotel, ska bli mysigt. Tror att vi kan behöva det.

Igår såg jag att jag var lite prickig på bröstet och ner på magen. Det blev lite värre frampå dagen och på kvällen ringde jag till kliniken. Dels för att jag ville kolla med dem ang prickarna och dels för att jag funderade på om jag fått UVI. Det gjorde ont i blåsan när jag kissade. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag skulle nojja om det.

 

Dom sa väl i princip att blir inte prickarna värre är det ingen fara, man kan reagera så på antibiotikan. UVI ska tydligen svida och göra ont i hela kisseriet och inte bara i blåsan. Jag drack en massa vatten får att se om det kändes igen när jag kissade, men det gjorde det inte. Och inte idag heller. Men idag var prickarna värre, hela kroppen var prickig och det ser verkligen inte kul ut.

 

Fick tipset av en vän att ta anithistamin, allergitabletter, så skulle dte gå ner. Jag har det hemma då jag har lite pollenallergi, tog en i morse men jag vet inte om det gått ner så värst. Däremot tog jag sista tabletten av antibiotikan igår så förhoppningsvis ger det med sig snart. Dte kliar lite grann ibland, men mest är det bara väldigt fult. Ser inte klok ut alls.

 

Blödningen börjar nog avta tror jag. Har bara fått lite färgade flytningar nu under helgen. Men jag tror säkert att det håller i sig ett par dagar till. Skulle gärna se att det slutade och sen att mensen kom igång igen efter det. Först då vet jag ju att apparaten fungerar  och att vi kan börja planera lite framåt. Just nu känner jag mig bara sjuk och ledsen. Av nån anledning så tror jag att jag kommer känna mer tro på framtiden och blicka framåt så fort vi kan komma igång att försöka på nytt. Dte känns som om det är det bästa för mig, att kunna släppa och gå vidare... just att få försöka på nytt.

 

Imorgon blir det jobbet igen. Känns så där. Men jag måste ju ta tag i det nån gång, så det är lika bra att bara gå dit och fejsa det. Hur jobbigt det än blir så blir det säkerligen bättre för varje dag jag pallrar mig dit.

 

Jag önskar så att vi lyckas bli gravida snart igen. Det är det enda jag vill just nu. Jag hade ju tagit mig halvvägs... det var bara halva tiden kvar. Jag vill börja om och se magen växa... jag vill börja om och planera för framtiden. Jag vill verkligen så himla gärna att jag läker fort och blir helt frisk igen... snart. Gärna igår. Jag är jättedålig på att vänta och ha tålamod.

Insåg att jag inte ens skrivit om byxorna i förra inlägget. Så går det när man är lite full med tankar från olika håll.

 

Jo, efter kuratorn så åkte vi iväg och köpte nya byxor till mig. Gravidbyxorna känns inget roligt att ha och de jag hade innan är å gränsen till för små. Så det blev nya. Känns skittråkigt att behöva köpa större byxor... men men, det är som det är och det får vara så.

 

Köpte två toppar oxå på rean och lite strumpor. Sen tröstshoppade jag lite andra kläder på nätet igår. Även om det mesta troligtvis inte passar så är det lite roligt att beställa saker. Får se vad som kan passa när det väl kommer.

Igår var vi på mötet med kuratorn. Vi fick lite möjlighet att prata mer kring sorgen och det som hänt, men även om framtiden. Det känns som om vi har stöd i varann och från alla runt omkring oss, så vi har mitt i allt det tragiska ändå hopp om framtiden.

 

Kuratorn lyssnade och ställde frågor kring saker i vardagen, hon tyckte det lät som om vi hanterade det bra. Jag har ju en del skulkänslor kring att jag lämnade den lilla att dö. Hon sa att det är jättevanligt och att jag ska tillåta mig känna så. Vi pratade om att dom känslorna måste få komma när dom kommer och att man inte ska trycka undan dem. Det är ok att känna så även om jag vet att det inte är så rationellt att tänka så.

 

Hon berättade att dom flesta kvinnor får dom känslorna och det är olika hur man hanterar dem. Hon tyckte att jag verkade ha hittat ett bra sätt att hantera det på när jag berättade att jag fräser åt folk lite tyst att dom har skitvagnar eller så. Hon menade att det är bra att omsätta min egen sorg till att fräsa och leva ut istället för att vända det inåt.

 

Givetvis säger jag inget så att någon hör och blir sårad, men det hjälper mig att få ut en del av frustrationen. Hon tyckte även at vi gör rätt som försöker igen snart. Dom flesta som går igenom det vi gjort vill gå vidare och försöka igen. När vi kvinnor förlorar en graviditet så är vi tydligen oftast kvar i exakt vilken vecka vi skulle varit och inte förrän dagen då bebisen skulle kommit så släpper vi den graviditeten helt. Och det stämmer nog kanske. Hon sa att blir man gravid igen och får ett nytt datum att se fram emot så brukar det kännas lättare att ta sig förbi det "gamla" datumet. 

 

Jag tror det ligger en del i det hon beskrev. Jag har tagit bort mina gravid-appar på telefonen där jag fyllde i allt. Det mesta har jag ju i huvudet ändå. Nu har jag istället dragit igång min mens-app och ska börja använda den igen. Men jag vet ju exakt vilken dag jag skulle varit på och jag är övertygad om att den 31 augusti kommer vara en väldigt tung dag. Oavsett om vi lyckats tills dess eller inte.

 

Överlag så var samtalet bra med kuratorn, hon finns kvar om vi vill prata. Vi tror båda två att vi är klara med kuratorn, men så klart får man omvärdera det senare om det skulle kännas så. Det viktiga för oss är nog mest att fortsätta prata, gråta och ta dagarna som dom kommer.

 

Ända sen vi åkte hem från sjukhuset så har vi känt en stor osäkerhet kring vad som sades av de olika läkarna. Det gick från att vänta en cykel till att vänta ett år. Olika besked och olika inställningar. Så helgen har varit jobbig på många sätt varav det ena har varit just att vi kanske måste vänta så länge. Det är stor skillnad på att vänta en cykel till att behöva vänta ett år.

 

Vi fick iallafall en telefontid med en av läkarna som vi träffat där på sjukhuset. Det var väldigt jobbigt hela förmiddagen innan han ringde.

 

Vi fick möjlighet att ställa de frågor som poppat upp sen vi åkte hem och han svarade så noga han kunde och redde ut allt.

 

Man kan inte veta om infektionen utlöste missfallet eller vattenavgången utlöste infektionen. Men tydligen är det väldigt svårt att få antibiotikan att bita på en infektion som gått upp i graviditeten, i livmodern. Så att vattnet går, det kan gå att lyckas rädda graviditeten så pass länge att bebin går att rädda. Och får man en infektion så kan man hinna med att behandla innan vattnet går. Men de båda sakerna i kombinatiom är tydligen inget vidare bra.

 

Han förklarde kring vad som hänt och varför, det kändes bra. Det är tyvärr så att helt och hållet varför får vi ju aldrig reda på för det vet man inte. Men det som hänt oss är sånt som händer ibland. Och det enda kroppen kan göra för att förhindra att jag blev väldigt sjuk, är att blöda ut graviditeten och infektionen.

 

Sen läste han i en databas om de allra senaste studierna kring min situation och det fanns inga som helst belägg för att jag skulle behöva vänta pp till ett år innan jag blev gravid igen. Han sa tvärt om att det finns inget hinder medicinskt för att jag skulle bli gravid igen och det föreligger inte någon högre risk för mig vid en ny graviditet. Han rådde till att vänta ut en cykel, så man ser att kroppen verkar ha kommit igång igen men sen fanns inget hinder för att försöka på nytt.

 

Och det känner vi redan att vi vill. Så klart kommer det ta ett par veckor innan jag sutat blöda och innan des blir det ju inga försök (vilket ju inte heller skulle ge något). Men vi båda känner att vi vill försöka på nytt igen så fort det känns bra och har vi nu inga restriktioner så kommer vi börja så snart jag är frisk och kroppen återställts.

 

Vi har ett möte ibokat igen om ett par veckor då vi får ställa fler frågor om vi känner att vi behöver, men tanken med det mötet är att prata om framtiden. Han vill ge oss möjlighet att skapa en plan för att nästa graviditet känns trygg och dom på kliniken vill hjälpa oss med det. Jag anses inte som en högriskpatient pga av det som hände, men dom vill ändå att vi ska känna oss trygga med att försöka på nytt.

 

Överlag är jag mycket lugnare i själen efter detta samtal. Jag vet att det inte finns nåra garantier eller nånting, men det är ändå skönt att inte ha ett år av vånda och utan försök framför sig. Sen vet man ju inte när det tar sig på nytt, om det gör det. Men vi vet nu att det handlar inte om så lång tid som vi måste vänta och det är en stor lättnad.

 

Läkaren sa dessutom att det han läste i min journal ang alla prover var goda nyheter. Odlingen var klar och den anitibiotika som jag äter fungerar väldigt bra. Proverna såg bra ut och jag skulle inte behöva lämna några nya prover. OM jag mot förmodan skulle känna mig dålig igen efter kuren så skulle jag givetvis höra av mig igen. Men han trodde inte att vi behövde oroa oss alls.

 

Så i allt det tragiska och jobbiga så känns det idag ändå lite lättare.

 

 

Den 10 april kommer finnas etsat i mitt minne för alltid. Det var den dagen då vi förlorade vår lilla...

 

Det började redan på söndagen. Jag fick feber och kände mig väldigt dålig. Sen kom det som små skvättar med vätska ett par gånger. Ringde på kvällen till 1177 och fisk sen prata med gyn på sjukhuset. Dom rådde mig till att kontakta mottagningen dagen efter. Det gjorde vi och fick komma in på en koll.

 

Dom konstaterade en infektion och jag fick antibiotika. Men på natten så kom det värkar, nu vet jag ju att det var det med då visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Vi ringde igen och blev lugnade... det kunde vara så vid en infektion. Men på morgonen när jag gick upp så kom det ordentligt med vatten. Så då förstod jag att det var nåt som var fel. Vi åkte in och fick snabbt komma in och läkaren som undersökte mig sa direkt att jag måste läggas in.

 

Sen gick allt fort. In med en säng, in med mig på et rum. Prover och tabletter som skulle stoppa värkarna som fortfarande höll på.

 

Så klart läste jag mycket på nätet... det KAN gå bra. Det finns dem som det går bra för. Vi hoppades så innerligt att vi var en av dem! Infektionen verkade ge med sig så smått när antibiotikan sattes in via dropp. På kvällen på onsdagen så somnade vi ändå rätt så hoppfulla. Den natten vaknade jag och kände att nåt rann... blod. Så då kallade jag på sköterskan. Hon rådgjorde med läkaren och han konstarerade att det nu var helt torrt kring den lilla men att den levde.

 

Han kunde se att tappen hade mognat och att jag blödde mognadsblödningar. Det var på gång... Han kunde även se att något var på väg ut. Ångesten var obeskrivlig och vi fick i princip 0% chans att klara graviditeten. Vi fick välja mellan att sätta igång det redan där på natten eller vänta tills morgonen. Vi valde att vänta... landa lite och sen ha dagpersonalen där.

 

Vi lyckades somna till en stund och sen på förmiddagen fick jag en känsla av att det kanske int evar helt kört ändå. Jag ville ha en undersökning igen. Det fick vi så klart och då såg den läkaren att en fot och en litet ben redan börjat komma ut... då var det ju helt kört. Jag fick tabletter med nåt som skulle sätta igång alltihopa. Efter det gick det relativt fort. Från att jag började känna värkar och tills dess att det var klart så tog det ca en timme.

 

Givetvis väldigt smärtsamt på många olika sätt, men det allra värsta var nog att jag hela tiden kände den lilla röra sig. Den hade inte gett upp. Vi valde att inte se fostret, det känns som rätt beslut för oss. Den kommer finnas i en minneslund inom en månad så det finns ett ställe att gå till sen om vi vill.

 

Sorgen är otroligt tuff, man tror inte att det ska ta så hårt på en. Men det är verkligen så att det totalt slår undan benen och jag känner mig så tom. Det finns inget litet som tar en massa plats i magen längre. Det finns ingen liten person som vi kommer få lära känna. Ont, det gör jätteont!

 

Sen skuldkänslorna. Över att jag borde reagerat snabbare på symtomen, jag borde inte accepterat att inte bli inlagd första gången vi var där. Jag borde... jag borde...

 

Jag har under hela tiden inte mått jättedåligt. Feber har jag haft men inget ont eller nånting. Värkarna gjorde ju ont, men dom fick ju stopp på dem och sen hade jag inte ont. Inte ens då det lilla benet redan börjat komma. Sen gick ju förlossningen fort och relativt "smidigt". Ont som fasen ja... men ändå ganska bra. Fick morfin så det värsta var ju att behöva släppa taget om vår lilla plutt. Jag höll hårt i min sambos hand och han var fantastisk, han var nog minst lika rädd som jag men han var så himla bra. Vi blev som ett med varann och det kändes verkligen som en lättnad mitt uppe i allt.

 

Nu försöker vi ta lite i taget, pratar massor och kramas ännu mer. Det kommer säkert en dag då det känns lättare men just nu undrar vi om vi nånsin kan bli glada igen.

 

Jag fick iallafall goda besked från proverna idag, dom har gått ner ordentligt sen jag kom in och det känns underbart bra. Jag blöder inte mer än vanlig mens och jag har inga eftervärkar. På det stora taget så verar det ha gått bra för min kropp att hämta tillbaka lite kraft. Nu måste jag bli frisk.

 

Försöka igen kommer vi, bara vi får klartecken på att vi får. Vi har en massa olika besked om när det är säkert att prova igen... så vi får se.