Den 10 april kommer finnas etsat i mitt minne för alltid. Det var den dagen då vi förlorade vår lilla...

 

Det började redan på söndagen. Jag fick feber och kände mig väldigt dålig. Sen kom det som små skvättar med vätska ett par gånger. Ringde på kvällen till 1177 och fisk sen prata med gyn på sjukhuset. Dom rådde mig till att kontakta mottagningen dagen efter. Det gjorde vi och fick komma in på en koll.

 

Dom konstaterade en infektion och jag fick antibiotika. Men på natten så kom det värkar, nu vet jag ju att det var det med då visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Vi ringde igen och blev lugnade... det kunde vara så vid en infektion. Men på morgonen när jag gick upp så kom det ordentligt med vatten. Så då förstod jag att det var nåt som var fel. Vi åkte in och fick snabbt komma in och läkaren som undersökte mig sa direkt att jag måste läggas in.

 

Sen gick allt fort. In med en säng, in med mig på et rum. Prover och tabletter som skulle stoppa värkarna som fortfarande höll på.

 

Så klart läste jag mycket på nätet... det KAN gå bra. Det finns dem som det går bra för. Vi hoppades så innerligt att vi var en av dem! Infektionen verkade ge med sig så smått när antibiotikan sattes in via dropp. På kvällen på onsdagen så somnade vi ändå rätt så hoppfulla. Den natten vaknade jag och kände att nåt rann... blod. Så då kallade jag på sköterskan. Hon rådgjorde med läkaren och han konstarerade att det nu var helt torrt kring den lilla men att den levde.

 

Han kunde se att tappen hade mognat och att jag blödde mognadsblödningar. Det var på gång... Han kunde även se att något var på väg ut. Ångesten var obeskrivlig och vi fick i princip 0% chans att klara graviditeten. Vi fick välja mellan att sätta igång det redan där på natten eller vänta tills morgonen. Vi valde att vänta... landa lite och sen ha dagpersonalen där.

 

Vi lyckades somna till en stund och sen på förmiddagen fick jag en känsla av att det kanske int evar helt kört ändå. Jag ville ha en undersökning igen. Det fick vi så klart och då såg den läkaren att en fot och en litet ben redan börjat komma ut... då var det ju helt kört. Jag fick tabletter med nåt som skulle sätta igång alltihopa. Efter det gick det relativt fort. Från att jag började känna värkar och tills dess att det var klart så tog det ca en timme.

 

Givetvis väldigt smärtsamt på många olika sätt, men det allra värsta var nog att jag hela tiden kände den lilla röra sig. Den hade inte gett upp. Vi valde att inte se fostret, det känns som rätt beslut för oss. Den kommer finnas i en minneslund inom en månad så det finns ett ställe att gå till sen om vi vill.

 

Sorgen är otroligt tuff, man tror inte att det ska ta så hårt på en. Men det är verkligen så att det totalt slår undan benen och jag känner mig så tom. Det finns inget litet som tar en massa plats i magen längre. Det finns ingen liten person som vi kommer få lära känna. Ont, det gör jätteont!

 

Sen skuldkänslorna. Över att jag borde reagerat snabbare på symtomen, jag borde inte accepterat att inte bli inlagd första gången vi var där. Jag borde... jag borde...

 

Jag har under hela tiden inte mått jättedåligt. Feber har jag haft men inget ont eller nånting. Värkarna gjorde ju ont, men dom fick ju stopp på dem och sen hade jag inte ont. Inte ens då det lilla benet redan börjat komma. Sen gick ju förlossningen fort och relativt "smidigt". Ont som fasen ja... men ändå ganska bra. Fick morfin så det värsta var ju att behöva släppa taget om vår lilla plutt. Jag höll hårt i min sambos hand och han var fantastisk, han var nog minst lika rädd som jag men han var så himla bra. Vi blev som ett med varann och det kändes verkligen som en lättnad mitt uppe i allt.

 

Nu försöker vi ta lite i taget, pratar massor och kramas ännu mer. Det kommer säkert en dag då det känns lättare men just nu undrar vi om vi nånsin kan bli glada igen.

 

Jag fick iallafall goda besked från proverna idag, dom har gått ner ordentligt sen jag kom in och det känns underbart bra. Jag blöder inte mer än vanlig mens och jag har inga eftervärkar. På det stora taget så verar det ha gått bra för min kropp att hämta tillbaka lite kraft. Nu måste jag bli frisk.

 

Försöka igen kommer vi, bara vi får klartecken på att vi får. Vi har en massa olika besked om när det är säkert att prova igen... så vi får se.