Galet. Helt galet vad tiden går! Nu är killarna snart 7 månader. Det är fortfarande mycket intensivt med dem på dagarna och visst, det kommer säkert hålla i sig. Men dom sitter inte själva utan vill att man är med dem hela tiden för att hålla i dem eller underhålla dem. Då det rä verkligen så att dom inte roar sig på egen hand mer än någon minut.

 

Vi har tagit tag i det här med sömnen nu, så vi är inte så galet trötta längre. SÅ skönt! Visst vaknar barnen på nätterna ibland, men inte som för två månader sen. Vi har lyckats fasa bort nattmaten så nätterna handlar mer om napp-in-stopp nu och så somnar dom om på egen hand. Det gör så himla mycket att få några timmars extra sömn. Alltså det är ju inte så att vi har några sovmornar... men dom sover iallafall mer sammanhängande. Går vi och lägger oss i tid så får vi ok med sömn.

Snart är det jul och då ska M vara hemma ett tag vilken känns VÄLDIGT behövligt. Verkligen.

 

Har börjat gå hos en kurator vilket käss kanon. Tror det är bra att få prata om allt som hänt. Eventuellt ska även M gå dit. Vi får se, han sa att han ville testa iallafall.

Nej jag hinner ju aldrig blogga! Och jag har nästan helt slutat hänga på Familjeliv oxå, det finns lixom ingen tid. Jag försöker läsa i de grupper jag är med i, men det känns hela tiden som om jag vill kommentera men "ska bara" först. 

 

Killarna är nu dryga 3 månader. Magarna har stabiliserats och det känns bra. Visst är dom lite gasiga ibland och så där, men man märker att det börjar reda ut sig. Jätteskönt! Vi ger dom bara en sorts ersättning nu, det hände en incident nämligen för en dryg vecka sen. Vi var på väg till sambons släkt och hade inte kokat vatten att ta med, resan var inte så lång och dom hade precis ätit. Men av olika anledningar så blev dom hungriga på vägen och vi gav dem ersättning på tetra som nödlösning. Inte bra! När vi kom fram var dom helt ur spel tyckte jag. Gnälliga och inte alls sig själva. Sen fick dom diarré och ont i magen. Så ingen med tetra för dom, man får helt enkelt se till att ha mat med sig till dem och blanda till.

 

Just nu har M semester och det är hur skönt som helst. Två veckor innan han gick på semester så var det rent helvetiska dagar här hemma. Varje vaken minut var det skrik och gnäll. Jag höll på att bryta ihop av stressen och känslan av otillräcklighet. Hemskt! Och så fort nån annan var här hemma så var dom snälla och glada. Då hade dom ju varsin famn att vara i. Det fick mig att fundera på om inte M behövs hemma lite mer i höst, jag vet inte hur jag ska orka annars... Vi får se hur det blir. 

 

Gördeln jag skrev om i förra inlägget är en Cariwell Belly Binder, jag tycker den är kanon. Det enda är att det blir ju väldans varmt att ha den på sig! Men det har varit guld värt för ryggen att ha den på. 

 

Jag engagerar mig en del i det här med Tvillingupproret, barns rätt till sina föräldrars tid. Det gör mig frustrerad att budskapet inte går fram! Det finns så många argument för att det skulle behövas en ändring av dagens föräldraförsökring. Men kritikerna förstårju inte vad det är som är kärnfrågan. Att vi tvillingmammor oftare drabbas av depression än enlingmammor. Varför? För att vi aldrig riktigt kan landa i att vi blivit mammor, vi kämpar oss helt slut med att bara försöka få dagen att gå ihop, vilket den oftast inte gör ändå. Sen är det väldigt vanligt att tvillingföräldrar separerar pga av att en eller båda parter helt enkelt inte orkar med. Många tvillingmammor har dessutom svårare att knyta an till sina barn, mycket för att dom inte hinner med att få de där mysiga stunderna. När en bebis är nöjd och bara ligger i famnen för att mysa så är oftast den andra bebisen missnöjd för att den känner sig ensam.

 

Jag har tänkt mycket på det där, att just två barn skulle tära mer på relationen. Det stämmer säkert även om jag ju inte har nåt att jämföra med. Hos oss finns det ju vissa saker som är irritaionsmoment, men jag har fått välja att helt enkelt lägga de åt sidan. Det är inte värt att göra en grej av. Man får välja vad man ska strida för/om tycker jag. Att han inte vaknar på natten när nån vill ha nappen till exempel. Vilket resulterar i att jag tar ju i princip alla nätter. Men ska jag knuffa upp M så har jag ju ändå vaknat till så pass att det inte går att somna om på en gång, så jag tar det. Eller att vara lite snabb vid vilan under dagen, att peta i nappen ganska snabbt om det börjar stökas. Annars vaknar dom till och kan inte somna om. M tänker inte på samma sätt. Han menar att dom kanske inte behöver nappen PÅ EN GÅNG. Nej, kanske inte. Men då vaknar dom till och blir gnälliga ganska snabbt igen för att dom inte sovit klart oxå. Pest eller kolera lixom.

Men jag gör så att jag gör på mitt sätt och han på sitt, så blir det bra i slutänden. Jag tänker att jag inte orkar bråka om det heller, det får vara som det är. Jag känner att man får lägga energi på det som verkligen är viktigt. 

 

Jag börjar så smått verkligen känna att mina barn är det mest fantastiska som hänt mig. Det är inte helt lätt. Det kanske låter konstigt, men alla de vardagliga sysslorna gör att jag inte riktigt har lyckats komma ikapp med känslorna. Men det kommer så sakteliga och det känns som ett verkligt privilegium att vi har fått dom här två små killarna. Dom är riktiga gullegrisar! Väldigt lika till utseendet och väldigt söta :)

Det är nåt annat som tar upp väldigt mycket tid just nu och omställningen har varit rätt brutal tycker jag. Killarna kom ju i slutet på april och nu är det halvvägs in i juni.

 

Återhämtningen har varit tuff och jag är inte tillbaka på noll än. Jag har kvar det höga blodtrycket sen havandeskapsförgiftningen och det finns en risk att det kommer vara livet ut tyvärr. Det kan vara så att graviditeten och havandeskapsförgiftningen utlöste ett högt blodtryck som stannar. Trist! Men jag hoppas att det kan gå att bli av med det om jag går ner i vikt och kommer igång med motionen.

 

Kroppen känns trasig just nu. Ryggen värker och jag får ont i fogarna och magen om jag anstränger mig för mycket. Men jag har en gördel som jag har på om jag ska ut och göra grejer. Det känns bra och jag påminns hela tiden med den att sträcka på mig, det är ju bara det en vinst. Jag hoppas att det snart ger med sig för jag vill så gärna kunna promenera igen.

 

Killarna är 6,5 vecka nu och sista två-tre veckorna har dom haft det stökigt i magarna. Men igår bytte vi ersättning (igen... vi har bytt 2 ggr innan) och äntligen känns det som om vi hittat nåt som lindrar deras knip. Helt utan knip blir dom säkert inte, men det känns som om dagen idag har varit bättre än många andra dagar de senaste veckorna. Vi hoppas att det fortsätter så här och att dom slipper ha ont. 

 

Dom sover ganska bra på nätterna fortfarande, vaknar mest för att äta. Nu med lugnare magar så håller vi tummar för att dom dessutom utökar sina 3 timmar mellan målen till kanske 4 eller till och med 5... Dom har nämligen under dagen idag haft 4 timmar mellan målen, det skulle ju vara helt underbart om dom körde det även nattetid!

 

M har jobbat nu i två veckor, är inne på den tredje. Han är hemma på måndagar bara. Det har varit jobbiga veckor eftersom killarna inte haft det så bra med magarna, men det är väl bara att vänja sig. Nu om det blir bättre med magarna så blir det förhoppningsvis lugnare på dagarna oxå. Sen inser jag ju att när dom börjar bli mer rörliga så blir det jobbigt på ett annat sätt. Men så sakteliga kommer jag väl in i det och vänjer mig med att vara så mycket ensam med dem. 

 

Det är ju ingen lek att ta hand om två bebisar... känns ibland helt hopplöst att orka med att trösta när dom gråter båda två och har ont. Men jag antar att det som är svårt framöver är inte att trösta... det är att orka med dem överlag :) Hinna äta och gå på toa medans dom far runt som skållade troll. Men men, den dagen, det problemet! 

 

Jag har iallfall slutat pumpa, det är en lättnad. Usch, det passade inte mig alls det där med att amma och pumpa. Sen tyckte jag att tiden verkligen inte räckte till heller. Så det var en lättnad när jag bestämde mig för det. Att bara ge ersättning är så mycket mer avslappnat och gör mig mindre stressad. Och bara just det, att slippa stressen kring pumpandet är en vinst. Det är ett evigt diskande och fixande, visst... men jag tycker det är värt det. Jag mår bättre nu. Det som avgjorde saken var att läkaren på återkontrollen sa att jag får en ganska ineffektiv medicin för blodtrycket eftersom jag pumpar. Så när jag bestämt mig hur jag vill göra med det så kan jag byta medicin och förhoppningsvis styra upp blodtrycket lite mer. Så nu ska jag be om att få ny medicin. har bara inte hunnit med att ringa... det är ju full rulle mest hela tiden :)

 

Jag ska försöka blogga oftare nu när jag landat lite. Men det är svårare nu att få tid att sitta och skriva... fast det är väl som det ska vara antar jag.

Ja jag tror det iallafall. Har inte blödigt så det kommit i bindan under hela förra veckan, mest när jag gått på toa. Nu sista dagarna har det ljusnat och sett mindre och mindre färgat ut. Igår och idag har det inte kommit nåt alls. Det känns väldigt skönt. Det är som en milstolpe iallafall i allt det jobbiga. Som att en del av resan tillbaka är avklarad.

 

Om då allt är som det ska borde jag få ägglossning igen snart. Det kan ju vara ett tag kvar tills dess, men kanske under nästa vecka eller så. Jag testar med ÄL-stickor varannan dag för att se om jag ser nåt tecken. Och nu testar jag inte så vi kan pricka in nånting utan jag testar för att kunna beräkna när mensen sen borde komma. Jag vet ju hur många dagar jag brukade ha efter ÄL fram till mens så det ska bli intressant att se.

 

Vi har beslutat oss för att se till att inte ha sex så att det finns risk för nånting på denna ÄL som ska komma nu först. Jag har läst en massa (vilket man kanske inte ska) och kommit fram till att det låter sunt att låta kroppen blöda en gång till innan vi testar på nytt. Och för att inte riskera nånting så lever vi i avhållsamhet tills efter mensen är det tänkt.

 

Innerst inne vill jag bara försöka på en gång, för att det finns dom som säger att eftersom kroppen nyligen varit gravid så tar den lätt emot ett befruktat ägg och blir gravid igen. Men sen är det det här med infektionen. Ett "vanligt" missfall där man förlorar ett foster av andra anledningar än just infektion, där kan jag tänka mig att kroppen är redo igen direkt egentligen. Men just när slemhinnorna varit infekterade och så där, då känns det som om det är ganska logiskt att man inväntar en ny cykel så man vet att kroppen blödit ut slemhinnorna utterligare en gång efter att infektionen blödit ut.

 

Så just nu pågår en inre strid, mitt förnuft tycker vi ska vänta och mitt hjärta vill försöka nu på en gång. Men vi är överens om att gå på förnuftet. Så det blir så.

Igår var vi på mötet med kuratorn. Vi fick lite möjlighet att prata mer kring sorgen och det som hänt, men även om framtiden. Det känns som om vi har stöd i varann och från alla runt omkring oss, så vi har mitt i allt det tragiska ändå hopp om framtiden.

 

Kuratorn lyssnade och ställde frågor kring saker i vardagen, hon tyckte det lät som om vi hanterade det bra. Jag har ju en del skulkänslor kring att jag lämnade den lilla att dö. Hon sa att det är jättevanligt och att jag ska tillåta mig känna så. Vi pratade om att dom känslorna måste få komma när dom kommer och att man inte ska trycka undan dem. Det är ok att känna så även om jag vet att det inte är så rationellt att tänka så.

 

Hon berättade att dom flesta kvinnor får dom känslorna och det är olika hur man hanterar dem. Hon tyckte att jag verkade ha hittat ett bra sätt att hantera det på när jag berättade att jag fräser åt folk lite tyst att dom har skitvagnar eller så. Hon menade att det är bra att omsätta min egen sorg till att fräsa och leva ut istället för att vända det inåt.

 

Givetvis säger jag inget så att någon hör och blir sårad, men det hjälper mig att få ut en del av frustrationen. Hon tyckte även at vi gör rätt som försöker igen snart. Dom flesta som går igenom det vi gjort vill gå vidare och försöka igen. När vi kvinnor förlorar en graviditet så är vi tydligen oftast kvar i exakt vilken vecka vi skulle varit och inte förrän dagen då bebisen skulle kommit så släpper vi den graviditeten helt. Och det stämmer nog kanske. Hon sa att blir man gravid igen och får ett nytt datum att se fram emot så brukar det kännas lättare att ta sig förbi det "gamla" datumet. 

 

Jag tror det ligger en del i det hon beskrev. Jag har tagit bort mina gravid-appar på telefonen där jag fyllde i allt. Det mesta har jag ju i huvudet ändå. Nu har jag istället dragit igång min mens-app och ska börja använda den igen. Men jag vet ju exakt vilken dag jag skulle varit på och jag är övertygad om att den 31 augusti kommer vara en väldigt tung dag. Oavsett om vi lyckats tills dess eller inte.

 

Överlag så var samtalet bra med kuratorn, hon finns kvar om vi vill prata. Vi tror båda två att vi är klara med kuratorn, men så klart får man omvärdera det senare om det skulle kännas så. Det viktiga för oss är nog mest att fortsätta prata, gråta och ta dagarna som dom kommer.