Och är rätt ledsen... I måndags var vi ju inne på sjukhuset för att prata om hur länge jag måste lida så som jag gör idag. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men på vägen hem var jag helt slut i kroppen och uppgiven på hela situationen. M kände sig så maktlös, jag bara grät.

 

Men i grunden trodde jag nog att man skulle ta mer hänsyn till hur jag mådde. Att man skulle lägga ihop hur jag mådde med att bebisarna är så pass välmående och stora så att det kunde vara värt att tidigarelägga en igångsättning så att jag skulle kunna få slippa pinas.

 

Jag är större än de flesta tvillinggravida, jag väger nu 130 kilo och det är säkert 15 liter vätska bara. Hela jag är så svullen att det är svårt med allt. Precis allt gör ont att göra och smärtorna sitter ju kvar i fogar, rygg, knän och fötter. 

 

I min värld så borde det finnas nånting som säger att en gräns är nådd med hur dåligt en blivande mamma får må. Men i vårdens värd är det bara det medicinska som räknas. Mina värden är bra, iallafalla inte så pass dåliga att man har nån anledning till att gå in med åtgärder. Det finns inga indikationer på att bebisarna mår dåligt, tvärtom faktiskt. Vi får höra hela tiden att vi ska vara glada att dom är stora och välmående, att det är så många som är för små och inte får det dom behöver inne i magen. Självklart är vi båda väldigt tacksamma för att det är så. Men det är inte helt lätt när varje minut av min dag går åt till att bara försöka ta sig vidare till nästa minut för att det ska gå framåt.

 

Så besöket blev inte vad jag hoppats, men jag förstår ju att vården inte heller kan bara sätta igång en förlossning för att jag vill det. Om jag nu ville det, jag vet inte. Det är mycket som händer i bebisarnas mognad de sista veckorna och jag har ju 4 veckor kvar till full tid. I en vanlig graviditet hade det inte ens kommit på tal. Nu får jag lite tätare kontroller så att dom håller koll på mina värden, sen finns en ny bokad tid om två veckor där vi får en dag då igångsättningen bestäms. Även om jag blev väldigt ledsen så är det väl bra ändå att man ser till bebisarnas bästa och inte min. Egentligen är det ju så jag vill resonera oxå... men alla dom här dagarna som jag lider känns så tunga så jag känner ju samtidigt att jag ska orka sen oxå. Och en förlossning. 

 

Men nu är det bara att vänta. Och hoppas lite grann att kroppen och bebisarna bestämmer sig för att dom är klara och att det sätter igång av sig självt.

De senaste två veckorna har jag insett att inte ens åka med till Willys eller Ica Maxi är nån vidare bra idé. Jag har jättesvårt att gå och får så grymt ont i ryggen och fogen fram. Magen är TUNG nu! Jag skulle ju vilja kunna vara delaktig i åtminstone lite matinköp och sånt för M är inte alls lagd åt det hållet. Han kan följa en lapp jag skrivit men jag måste lixom förklara vad jag menar med "korv". Om han inte hittar det han tror jag skulle vilja ha så tar han lite så där random vilken korv som helst...

 

Som sist så var det han som ville ha korv och makaroner med majs till. Det är en sån där rätt som vi äter till vardags som är jätteenkelt att göra och är gott om man inte äter för ofta. Majs blandat med makaroner direkt i kastrullen och sen typ korvslantar till. Man jag ju ta vanlig grillkorv om man vill... men vi har ofta nån kryddkorv.

 

Men iallafall, han skulle handla korv. Hittade ingen alls i hela butiken... och kom hem med Cognacsmedvurst som man har på mackan. Funkar inte riktigt till det vi skulle ha det till. Och så är dte lite grann, han har lixom inget intresse i matlagning, vilket i sig är heeelt ok, men heller ingen intention att lära sig.

 

Och det är verkligen helt ok. Man tycker om olika saker och han är ju bra på en massa annat.

 

Men dte kan bli lätt frustrerande när jag tycker det är roligt och gott att laga lite olika maträtter, även om det inte är nåt avancerat så där. Men mycket handling går då på idén: "Lite sånt och lite sånt... det där kan man ha till och det blir nog gott ihop med det." Lite svårt att få ner det på en lapp till honom lixom :)

 

Sen kan jag knappt stå vid spisen heller längre. Får ont överallt av att stå och gå så där. Så det blir tyvärr rätt mycket fryspizza och hämtmat just nu. Gott ibland... jo visst... men inte alltid. Vi har en massa matlådor i frysen som är tänkt att vi ska ha sen när bebbarna kommer, men snart får vi lov att äta lite av det tror jag för jag börjar ledsna på all skräpmat.  Nu äter vi inte bara pizza och sånt, det blir en del köpessallad och sushi mmm... men ni vet, det ÄR gott med hemlagad mat!

 

Hur som helst så är jag väldigt bunden till lägenheten... SOM jag längtar efter att komma ut och bara gå ute i solen. Ja i regnet med för den delen! Känner mig lite fången i mitt eget hem. Kan inte heller hålla på och greja så mycket hemma för det orkar jag inte heller. Så just nu är det tungt att bara vara gravid.

 

Jag har gått 33 fulla veckor nu och 4 dagar. Helst skulle jag vilja gå 36 fulla veckor utan att dom kom spontant. Men efter 36 fulla veckor så får dom komma när dom vill, bebbarna. Jag är redo. Så redo man kan bli, hahaha! Men jag orkar verkligen inte med att vara så orörlig längre. Att plocka upp en strumpa från golvet är som att bestiga ett berg. Och att duscha kan vara ett helt företag känns det som. Hinna med att tvätta håret, tvåla in sig och sen spola rent innan jag blir svimfärdig av att stå där. Nej usch! Roligare kan man ha det!

 

Som värst får jag ju gå till måndadsskiftet april/maj... och blir det så kommer jag nog vara sängliggande mot slutet, det känns så. men jag kan knappt ligga heller utan att bli yr och få ont. Så jag tycker att 36 fulla veckor blir bra tycker jag. 

 

Sista kontrollen hos min BM sa: Allt bra! Alla värden är bra, blodtryck bra och bebbarnas hjärtljud bra. Magen hade 43-44 nu i SF-mått... Det är gigantiskt! Nu på torsdag är det TUL igen så får vi se hur dom fortsatt växa... Hoppas lite på att det planat ut lite och att dom inte ligger på så mycket plus! Visst är det bra med stora bebisar, men jag är verkligen sprickfärdig nu så jag känner att dom gärna kan gå ner till normalkurva iallafall och inte ligga över den. Men men, det är ju som det är.

 

Dags att ta tag i dagen tror jag. Har lite småfix att göra så jag måste sätta igång. Det blir ju lite så att eftersom allt tar sånt tid när man knappt kan röra sig så hinner man inte mycket varje dag. Idag är det symaskinen som ska få sig en omgång, Och kanske tvättstugan en sväng.

Ja det är verkligen upp och ner hela tiden. Ena dagen känns det rätt ok i kroppen. Självklart är det trångt för lungorna, illamående och allt annat... Men vissa dagar är verkligen pest! Ont överallt och känner att jag bara vill gråta. Men så vänder det och det känns rätt bra :) Krämporna är kvar men jag hanterar det bättre och mår bättre i själen.

Men det är ju som det är. Tror alla gravida går igenom mycket i huvudet, oavsett hur många bebisar man har i magen. Så jag försöker ta dag för dag och tänka på att efter en dålig dag så kan det ju bli bättre dagen efter. Igår var en riktigt dålig dag och jag kom mig inte för med nånting alls... Idag känns det bättre. Så idag ska jag försöka få lite gjort iallafall :)

 

Sen har jag förlikat mig med att allt går att lösa, jag måste inte vara helt förberedd inför bebbarnas ankomst. Det viktiga är ordnat, så resten går att köpa eller strunta i helt enkelt. Det blir vad det blir :)

Ja det kom lite så där utan förvarning. Kände mig nere, otillräcklig och deppig. Tänker på att det börjar bli verkligt att vi ska bli föräldrar. Kommer jag att orka? Kommer jag klara det? Räcker man till för två små? Har känt det lite som om jag tappar kontrollen. Det är så mycket som ska ordnas och fixas med känns det som.

 

Och flytta mitt upp i allt. Jo jag kände att det blev lite mycket. Dessutom så mår jag si så där i kroppen. Tungt, ont, spänner i kroppen och illamåendet som inte ger sig.

 

Men så ringde jag kuratorn en kort sväng. Mest för att höra av mig då jag sagt att jag skulle göra det. Hon blev jätteglad och frågade hur jag hade det. Vi pratade kort om allt och hon sa att ALLA mammor går igenom det som jag går igenom och att det är helt normalt. Normalt att reflektera över livet och ur det kommer att bli framöver. Så jag kände mig lite lättare till mods efter det.

 

Men så klart tänker jag och funderar. Känns stort och ogreppbart.

 

 

Nu är jag inne i vecka 21. Ni anar inte hur det känns inuti. Det är både overkligt och lite läskigt att det nu är förbi den tid då vi förlorade förra graviditeten. Om man skulle gå bara på dagar generellt så var det i måndags som var dagen D. Men räknar man på tvillingarnas individuella datering så hade jag passerat dagen D igår. Det spelar mindre roll, det som kändes viktigast för mig var att det slog om till vecka 21.

 

Det har det gjort nu och jag hoppas att det får fortsätta känns så pass bra som det ändå har gjort. Lite grann som när vårt förra BF var den 31 augusti så har vi pratat mycket om och inför de här dagarna så jag tror att det mesta känslorna redan var utredda. Men visst kändes det jobbigt... jag ljuger om jag säger nåt annat. Jag har tänkt mycket på det kuratorn sa till mig: "Många upplever det ganska overkligt fram tills just den tiden då man förlorade sin graviditet, sen vänder det och det blir mer verkligt. Men då kommer ofta skuldkänslor och andra känslor istället. Så bli inte förvånad, var beredd på att du kan känna dig både lättad och tyngd med sorg under den perioden."

 

Än så länge så känner jag inte sorg. Jag kan känna mig orolig att det är nåt annat som går fel nu istället, riskerna är ju större med två och allt sånt. Men jag är än så länge inte ledsen och känner sorg. Kanske blir det inte så heller. Men det är faktiskt bra med kuratorns ord, då känner man igen det och blir kanske inte riktigt lika överrumplad om känslorna kommer. Om jag nu kommer in i det som hon beskriver. det vet man ju inte. Iallfall är det skönt att ha hennes ord lite så där i bakhuvudet.

 

Nu börjar vi iallafall tro på framtiden. På att vi kommer få träffa våra små plutt-killar inom relativ snar framtid. Vi kommer bli föräldrar, jag och M. Det är en mycket märklig känsla samtidigt som jag känner igen den från förra gången. Då fanns det ju minimalt med oro faktiskt. Vi tuffade på och började vänja oss vid tankarna på föräldraskap. Denna gång har vi nog inte vågat tro och hoppas, samtidigt som det ändå smugit sig på så smått. Svårt att beskriva allt som pågår inom mig, men nu är jag ute på andra sidan och ska möta andra delen av graviditeten. 

 

Jag känner de små mer och mer. Allra mest känner jag den som ligger längst ner, tror jag iallafall. För det är oftast på höger sida som det sparkar till och lever om. Den andra ligger lite högre upp och på vänster sida. Tror den lille är med omgärdad av moderkakan där han ligger. Men ligger jag lite på den sidan när jag ska sova så känner jag hur han protesterar lite och buffar runt. Helt magiskt att det går att skilja dem åt på det sättet! Jag längtar tills dess att M kan vara med och få känna, han börjar bli lite otålig på att oxå få lite bevis på att det är bebisar på riktigt där inne.

 

Av nån anledning så kikade jag lite på Tradera på babykläder och blev lite tagen av hur mycket som fanns där. Frågade M om det var ok att köpa nåt litet om jag hittade nåt... jo det var det. Alltså jag behöver inte fråga om lov... utan det är mer så där att vi bestämt att vi skulle hålla oss till efter nyår. Så jag bjöd på ett litet paket med kläder. Och sen ett till. Och ett till. Nu har jag nog "råkat" köpa kläder så vi klarar oss hela första tiden. Kanske :) Måste kolla igenom det lite för att se hur mycket det egentligen är när det väl kommer mm. Men lite roligt är det!

 

Och det kändes ganska befriande oxå! Att FÅ känna att det var roligt med att handla. Att FÅ känna glädje och förväntan. Inget av paketen har kommit än eftersom det är röda dagar, men det går inget för vi är ju bortresta under hela julen och kommer hem precis innan nyår. Har lite tid då att kika på vad som finnsi paketen och sortera bort sånt man inte vill ha.

 

Vi har tagit ut gratis-bodys på kupong som vi fick i nån av babyboxarna oxå, sen har tvillingarna fått varsin jättesöt uppsättning body och byxa av en vän, känns nu faktiskt som om det är lite mer på riktigt. Ovan känsla! Men väldigt välkommen!

"När denna vecka är över minskar risken för missfall". Det ska tydligen minska med 90 %. Det låter ju kanon. Men vi pratade om det igår, vi kommer nog inte pusta ut förrän efter nyår. Det spelar ingen roll att statestiken säger en sak, vi vet ju att det kan bli annorlunda.

 

Vi känner att det är annorlunda denna gång, vi är inte lika glada. Men vi är inte heller jätteoroliga hela tiden. Det är mest som om det är nån form av limbo. Klart vi är glada och förväntansfulla, men inte fullt ut och inte så där som man skulle vilja kunna vara.

 

Vi har bestämt barnvagn iallafall, men kommer inte beställa den förrän efter nyår även om det blir från utlandet och leveranstiden kan vara lång. Vi har kollat om dom har förlossningsgaranti och det har dom. Vi bhöver då babyskydd att kunna sätta på vagnen oxå (ja givetvis att ha bebisarna i när vi åker bil oxå!). Har googlat lite och det finns ibland de som säljer två likadana och som passar... men jag vill inte köpa förrän senare. Dte blir bara så mycket på en gång känner jag. 

 

Aja, det löser sig. Vi ska ta oss dit oxå.

Känner mig helt färdig och vill bara att det ska bli eftermiddag. När klockan ringde i morse så var det sjukt tungt att gå upp. Mår ju så himla illa så fort jag går upp. Tar ett digestive-kex när jag går upp så magen inte är helt tom. Men det hjälper bara si så där. Sen känns det som om jag skulle kunna sova i all oändlighet. Jag vet ju att det går över, men det är en klen tröst när man även vet att det är säkert en månad kvar med dessa tunga dagar.

 

Nu är dte iallafall fradag och jag får sovmorgon imorgon! Det är skönt!

 

Jag har börjat funder apå föräldraledigheten. Många som väntar tvillingar planerar så båda kan vara hemma åtminstone 2 månader ihop i början. Ibland mer, en del upp till ett halvår. Jag funderar på hur man ska få det att gå ihop rent ekonomiskt om båda är hemma? Vet inte heller hur det fungerar att ta ut föräldraledighet båda två. Måste fråga nån som kan eller vet senare. 

 

Om bebisarna föds för tidigt så antar jag att man är sjukskriven medans man ligger inne på sjukhus. Men jag tänker på första tiden hemma, hur får man dagarna att räcka länge om man är hemma båda två? Fattar inte riktigt hur det ska gå ihop. Man får ju inte dubbla dagar direkt. 90 dagar extra är det för att det är två. Antar att det är dom dagarna som man kan tänka sig att man är hemma dubbelt.

 

Frågade M om det, hur han tänkt (om han gjort det). Han hade nog tanken om att vara hemma de 20 dagarna han får i böjan och sen jobbba kanske halvtid eller nåt. Men så pratade vi lite mer om det och han sa att han kunde tänka sig att vara hemma mer. Han hade inte funderat så mycket på det alls. 

 

Aja, det ordnar väl sig.

 

Jisses så mycket tankar som far genom huvudet på mig just nu. Det blev en omställning att gå från en bebis till två måste jag säga. Med en bebis kan man ju lixom tillåta sig att vara lite så där lagom slösig (om man har råd vill säga) men med två tycker jag att jag måste tänka både en och två gånger på vad jag behöver INNAN dom kommer. Läste på en sida för tvillinggravida att man ska tänka på vad man behöver innan dom kommer och vad som kan vänta tills efter dom kommit. Ska berätta mer om det längre ner...

 

Först tänkte jag berätta att minläkare ringde igår. Ja på en lördag faktiskt! Han jobbade väl och tyckte att han hade tid att ringa i lugn och ro. Han frågade först hur jag mådde och om vi började landa lite. Jag sa att det började gå in lite grann iallafall.

 

Så sa han att odlingen jag tog i tisdags var helt ren, ingen tillväxt alls på några bakterier. Så nu är nästa provtillfälle i vecka 16. Skönt! Han sa att jag hade en del svamp dock så om jag hade symtom så skulle jag behandla, annars inte. Han var noga med att säga att så länge jag inte hade symtom behöver jag inte behandla. Han menade på att vissa kvinnor har lite högre förekomst av svamp utan att ha besvär av det och man kan ställa till mer oreda i balansen där inne om man behandlar bara för att. Skönt att veta iallafall.

 

Sen passade jag på att fråga lite om KUB-testet lite grann. Jag har nämligen kommit på att om siffrorna blir dåliga på KUB-et så är jag inte säker på att jag vill sticka två gånger vilket dom behöver göra eftersom det är två innerblåsor och två foster. Jag har tidigare läst om ett test som gått att göra i Danmark (bland annat) som kallas NIPT. Ni kan läsa mer om det här: www.fostertest.se. Förra gången jag var gravid så hade jag läst lite grann om det men inte lagt så mycket energi på det då vi fick ganska OK siffror. Iallafall såg vi det som så då.

 

Nu fick jag tipset i en tvillingtråd att kika mer på det. NIPT går numera att ta i Sverige på vårdcentralen och sen skicka till ett labb i Göteborg. Det är alltså ett vanligt blodprov som visar till 99,9 % säkerhet avvikelser på kromosom 13, 18 cch 21. 13 och 18 är allvarliga kromosomvvikelser där babys oftast inte överlever graviditeten. 21 är Downs syndrom.

 

Nu kan man alltså testa med ett vanligt blodprov för dessa avvikelser som man har varit tvungen att ta fvp eller mkp för. Så jag frågade iallafall läkaren om det och hans svar var:

 

"Inom ett år kommer det provet finnas tillgänglig även för mammor här i Sverige och under landstingets regi. Vi läkare vill gärna använda det redan nu, för det är så bra, men vi får inte än. Det är en massa formalia innan vi kan använda det här. NIPT-testet är jättebra, det kommer minska riskerna kring fosterdiagnostik och det är vi jätteglada över.

I Danmark har dom som så att man får först göra KUB och hamnar man i en grupp med hög risk så erbjuds man ett blodprov först. Skulle det sen visa något så gör man fvp eller mkp. Vi kommer göra likadant i Sverige mest troligt.

Gör ditt KUB som planerat och bestäm dig sen hur du vill gå vidare beroende på vilka siffror du får. Det är onödigt att lägga dom tusenlapparna innan KUB. KUB-et får du gratis och det är gott om tid efter KUB att ta ett prov och sen se vad det säger." 

 

Så vi tänker nog göra precis så. Resonemanget går i den riktningen att även om vi får betala testet själva så gör vi hellre det och slipper risken att nåt går snett vid provtagning av fostervattnet. Det kostar ca 7000 kr men vi har ju varit beredda att betala 30000 per ivf-försök så dom 7000 känns helt rimliga. När jag la på med läkaren så kände jag mig mycket lugnare och inte lika illa till mods. Vi har en plan :)

 

Sen till det här med inköp då... Tvillingvagn och ny bil är vär det enskillt största posterna. Men helt plötsligt kom jag på att ALLT måste finnsa dubbelt utom vagn, säng, skötbord och bil. Allt. Det räcker inte med enstaka plagg i den minsta storleken, man måste ha nåra stycken eftersom de är två. Sen får jag nog tänka om just med storleken, jag måste nog köpa en ännu mindre storlek till direkt när dom kommer för dom är säkerligen inte lika stora som en enling. Så 50 som minsta är nog för stort. Hej och hå!

 

Insåg igår när jag skulle sova att jag gör mig nog en tjänst om jag börjar skriva listor och fyller på och tar bort efter hand. Men vara en sån där sak som andningslarm... Det vill jag ha. Och jag behöver två. Vi bejöver tänka till med förvaring av barnkläder. Det räcker till en början säkerligen med den garderob vi tänkt ha, men i förlängningen behövs mer plats. I början kan dom troligen sova ihop (alla tvillingar vill inte det, men oftast fungerar det nån månad eller två i början iallafall) men sen behöver dom varsin. Babygym, det vill jag ju ha sen. Men det går ju inte med ett... kanske får köra på en babyfilt i modell större som man får ställa fristående gym på istället. Ja ni vet alla såna där saker! Vinteroveraller... Allt.

 

Men sen är det ju så att vi behöver inte allt på en gång. Det som vi måste ha fixat innan vi åker hem från BB är ju babyskydd, skötplats, lite kläder och sovplatsen. Allt annat kan vi beställa och köpa alltefter som man känner att man har behov av det. Bilen bevöver egentligen inte bytas förrän dom har kommit och vi behöver åka iväg med vagnen. Till en början så kan man ju ha dem i barnstolen och jag tror inte vi är så sugna på att åka på nån direkt lång tur där vi behöver vagnen i början iallafall. Vagnen kan vi hämta efter dom kommit bara den är beställd. Och skulle vi inte ha beställ den så kan man få hem en vagn på nån vecka om det skulle krisa.

 

Men en del saker behövs fixas innan och jag får ha olika delar på mina listor tror jag :)

 

Samtidigt som jag inte vill börja shoppa så känner jag mig lite stressad över att jag borde vara lite si så där klar i slutet på januari iallafall. Men men, det får bli som det blir. Folk har ju fått tvillingar i alla tider så varför skulle jag inte fixa det?

Ja just nu är nog det den känsla som ligger närmast. Det är lite märkligt att ställa om sig från att bli förälder till att bli förälder till två barn på samma gång. Det är stort att bli förälder, men just nu känns det som om det där stora får ännu en dimension.

 

Idag var jag hos kuratorn igen. Hon fick stooora ögon när jag berättade ett det var två. Hon undrade hur det kändes. Och det är faktiskt svårt att sätta ord på det så där. Just nu är nog "underligt" det som känns mest relevant. M sa idag att han trodde att det kommer lyckas denna gång. Jag tänker att det är så otroligt osannolikt att det skulle gå bra. Vi verkar ju tillhöra de där få procenten som råkar ut för saker som väldigt få gör. Men samtidigt så känns det ändå som om det kommer gå bra.

 

Jag hade gärna redan nu fått varannan veckas kontroller, så som det är efter vecka 12. mest för att få se att dom finns där och att dom lever. Men nu är det fyra veckor tills vi har KUB-test så vi får snällt vänta. Då kommer dom oxå slå fast om tvillingarna delar moderkaka och om dom har egna innersäckar. Han var ju väldigt säker på det, men det officella blir då. Det blir en fredag så jag funderar helt enkelt på att ta ledigt då, testet är kl 10 så jag tänker att innan kommer jag iallafall inte kunna jobba och få nåt vettigt gjort. Efter kommer vi antingen ha bra eller dåliga nyheter att ta med hem och lite oavsett tror jag att det blir svårt att jobba då. 

 

Det blir ännu en lång väntan om vi blir tvugna att gå vidare från KUB-testet till fostervattensprov eller moderkaksprov. Då tar man provet och sen får man vänta i två veckor på svar. SEn får man veta om allt ser bra ut eller inte. Men det är väl som det är.

 

Tvillingarna. Dom två ostbågarna där inne. Som ni gäckar er mamma och pappa just nu. Vi vet inte riktigt hur vi ska ta att ni ligger där och gror :)

Jag kunde INTE sova igår. Kanske inte så konstigt. M somnade nog av utmattning tror jag för han hade laddat upp rätt mycket för det här besöket hos läkaren. Han såg för sig, precis som jag, att det inte fanns nåt där inne.

 

Nu vet vi att det finns det!

 

Jag tänker mest just nu på det praktiska. Allt som måste fixas. Och att det behöver fixas lite tidigare än vad man kanske tänkt sig från början. Läste mig till att man bör börja göra ordning saker och ting som om man ska föda i vecka 25. Det är slutet på januari. Och visst, det är ju 4 månader kvar ungefär. Inte riktigt, men typ. Kruxet är ju att man vill vänta tills man vet mer säkert att båda klarat sig vidare i graviditeten och att inga stora grejer tillstöter. Men man kanske inte kan vänta tills dom är här heller. Avvägningen!

 

Sen är det ju så att jag troligen inte orkar knalla runt och kolla så mycket efter januari. Sååå... jaaa... det tänker jag på en del.

 

M tänker mycket på att dom ka klara sig, vara friska och att inte födas för tidigt. Dom grejerna känns så ogreppbara för mig. Jag klarar inte riktigt att tänka på det. För gör jag det blir jag så himla orolig och just nu känns det som om oron gör mig lite deppig och nere. Försöker därför att tänka mer på det som är praktiskt och går att ta på.

 

Vi pratade ju massor igår och vi kom fram till att vi är glada och fulla av förväntan, det är vi. Men just oron för hur det kommer bli med dem är stark. Kommer graviditeten hålla? Ser det bra ut på KUB? Måste vi göra fostervattensprov? Kommer båda finnas kvar på KUB:et? Kommer dom i så fall få må bra? Tvillingtransfusions-syndrom? Det är så många saker som kan gå fel. Och även om det inte går fel så kan det ju bli en väldigt jobbig graviditet.

 

M ville inte följa med till kuratorn, han känner inte att det skulle ge nåt. Han tror att ororn kommer finnas där oavsett om han pratar med henne eller inte. Visst, så är det ju. Men jag känner att jag får lite perspektiv och kan se saker lite annorlunda. Han gör ju som han vill så klart. Jag behöver nog gå dit åtminstone imorgon och kanske nån gång till sen. Blir det komplikationer kommer jag nog vilja ha den kontakten framöver med.

 

Fick förresten piller av läkaren mot illamåendet. I dem är det koffein och efedrin, så man inte ska bli så trött av dem. Vet inte om dom hjälper så mycket än, tycker att jag mår ganska mycket apa ändå. Vi får väl se om det blir bättre, kanske att kroppen vänjer sig lite... eller nåt.

 

Idag var jag hos kuratorn och det var faktiskt jätteskönt. Både att lufta sommarens ångest och att få lite verktyg att hantera det som nu sker.

 

Vi började att prata om sommaren och att det inte riktigt blev vad vi tänkt oss. Att M landade i sin sorg på ett sätt som gjorde oss båda lite överrumplade och att det var mycket tankar och prat om det. Sen kom augusti och det var många saker som vi var tvugna att gå igenom _igen_ på sätt och vis. Datumet för förlossningen närmade sig och min bästa väns lilla flickas dop. Tunga saker att gå igenom och tungt att falla ner igen.

 

Men det kändes som om jag någonstans mitt i all det ändå tog mig förbi det och kom fram på andra sidan lite mer klar över att det kommer gå bra att se framtiden lite ljusare.

 

Så pratade vi om förlossningsdatumet och hur det var så tydligt att dagen efter, som var en måndag och 1:a september, var starten på något nytt. Där berättade jag att jag plussat igen och tog en paus för att hämta rätt ord. Då ser jag att hon sitter och torkar tårarna! Hon utbrister "Men va? Oj, nu blir jag ju alldeles rörd! Vad glad jag blir!"

 

Sen grät vi lite båda två! Det känns verkligen som om de personer inom vården som vi varit i kontakt med faktiskt har berörts av det vi varit med om. Det finns alldeles säkert väldigt många som berört dem så klart, men det är skönt att ändå inte bara passera som en patient. Det känns genuint fint att de vi träffat faktiskt minns oss och det som hände. Att vi berör dem. Det ger mig en tro på vården. Det är så lätt att bara det negativa syns och hörs, men vi känner båda två att vi har fått uppbackning och stöd hela vägen. Det har jag ju skrivit om förut :)

 

Iallafall så var det skönt att få prata och ventilera lite. Vi har bokat en ny tid efter läkarbesöket som jag har om tre veckor. Då kan jag kanske och förhoppningsvis våga mig på att se ännu lite längre fram. Hon sa att det är vanligt att man fastnar i ett stadium av lite vacum. Att man inte riktigt kan se att det skulle kunna bli en positiv utgång denna gång. Känslan av att vara gravid nu är ju inte densamma som förra gången. Då, förra gången, var det ju mer en känsla av allt det nya. Nu finns ju allt det där som vi tagit oss igenom som ett tunt skikt av dimma ovanpå allt. 

 

Det finns tydligen väldigt många som lägger stor skuld på sig själv när något går snett, där har ju jag varit i perioder. Sorgen man upplever vid en sån situation som jag hamnade i är väldigt lik den som man upplever om man fött fram barnet och att det dör efteråt. Det är ju i princip samma sak, bara det att vårt barn kom så tidigt att det inte fanns en chans för det att överleva. Jag har inte tänkt på det så, men det var lite av en insikt att få lov att verkligen sörja det vi förlorade.

 

Självklart är vi glada och förväntansfulla, men det är inte helt lätta att se det som något nytt och med nya förutsättningar. För det är just det, att man ska våga se lite längre fram hela tiden. Våga hoppas och våga tro. 

 

Jag brottas ofta med det här med statestik... om vi klarade oss fram till vecka 19 förra gången, tog oss förbi de kritiska 12 veckorna... måste det då inte vara större sannolikhet att det går åt skogen nu denna gång innan vecka 12? Det är ju galet att tänka så, men sannolikheter och sånt funderar jag en del på.

 

Jag försöker hitta allt det roliga och glada med att vara gravid igen, jag lyckas ibland bra och ibland dåigt. Men jag sover inte dåligt pga oron eller så just nu iallafall. Kuratorn frågade om det, om jag får sova. Och än så länga somnar jag iallafall ganska gott på kvällen. Jag antar att det kommer vara olika med det framöver.

 

En sak som hon var lite imponerad av var att jag redan nu började förbereda mig på att julhelgen kommer kunna bli rätt jobbig. Det är ju då, om vi kommer så långt, samma tid som vi förlorade den förra lilla. Så jag tror att julhelgens ledighet kommer bli lite känslosam. Hon tyckte det var bra att jag tänkte på det redan nu för då bearbetar jag det förväg och då blir det förhoppningsvis lite lugnare då när det kommer.

 

Dte blir på så många sätt symboliskt att komma ut på andra sidan. Ett nytt år, tiden då vi tappade allt förra gången är förbi och kanske att vi kan börja hoppas på riktigt då. Säkerligen tar andra funderingar vid då, men det får vi hantera då tänker jag.

 

Tack alla för era fina kommentarer, det värmer ska ni veta!

 

 

 

Bläää... Har blivit dyngförskyld. Inte roligt! Det var jag även precis där i början förra gången, vet inte om det är så att man är lite nersatt i immunförsvaret så att man är lite mer mottaglig eller nåt. Det som var lite störigt är att då efter att jag var förskyld så släppte aldrig nästäppan. Den höll i sig i princip till efter missfallet... av och till iallafall. Hoppas det inte blir så nu. Nässpray blev lite som knark...

 

Så idag är jag hemma från jobbet, inte så kul men jag kände att jag inte kunde jobba när det var som det var. Hoppas på att piggna på mig iunder helgen.

 

Har roat mig med att kolla på barnvagnar och barnkläder på blocket. Det finns så mycket fins babykläder som folk säljer till bra pris, såna kläder som knappt är använda och om dom är använda så är det väldigt lite. Känns som en bra idé att hitta nåt sånt neutralt paket att börja med. SEN så klart. Visst kommer man vilja ha lite egenköpt och kommer säkert få en del med... men jag tänker att ett paket med neutrala kläder i de små storlekarna så klarar man sig ganska bra sen.

 

Aja, det där reder sig... det är ju en bit kvar tills det är dags att tänka på sånt!

Igår var vi hos läkaren som vi skulle starta upp IVF hos. Vi tyckte ju att vi vill åka dit ändå, trots att jag nu är gravid på egen hand utan hjälp. Han började med att läsa lite i journalen och kom fram till min förra graviditet... där flikade vi in lite och berättade att jag var gravid igen. Då sken han upp och blev glad!

 

Då ändrades inriktningen på samtalet till att handla om graviditeten istället. Han tyckte vi skulle kika lite och känna på tappen. Han menade att om man har svag tapp så kan man vara mer mottaglig för infektioner. Han gjorde en kort undersökning och hittade en hinnsäck på rätt ställe och sa glatt: "Det ser ju bra ut! Graviditeten sitter på rätt ställe och ser fin ut just nu."

 

Det man kunde se nu var bara en hinnsäck så det säger ju inte så mycket. Han kände på tappen och den kändes bra sa han.

 

Sen bokade han en ny tid för provtagning och kontroll i vecka 8. Då ska det odlas för att se om jag har några bakterier. Vad jag förstod så kan man ha "aggressiv flora" och då vara mer mottaglig för infektioner. Så där i vecka 8 blir det koll av det lilla där inne och sen även provtagning då. Han var noga med att påtala att vi skulle känna oss trygga med att man kommer hitta "felet" om det finns nåt som gjorde att det blev missfall förra gången. Men jag känner mig ganska lugn med att just det som hände då, inte händer igen. Det finns ju så många andra saker...

 

Han sa att sen ska vi kolla tappen igen i vecka 15 för att se om den känns förändrad på nåt sätt. Om det verkar som om den är svag så förbereds för ett cerclage. Tror faktiskt inte att det var nåt sånt förra gången då dom sa att tappen var lång och stängd när jag kom in. Men men, jag är väldigt nöjd med att bli uppkollad!

 

Så frågade vi mer om IVF, om det här nu går åt skogen. Han sa då att han har allt han behöver och att vi bara behöver bestämma oss för klinik i så fall. Startsträckan är inte längre om ett par månader än den är nu.

 

"Men nu fokuserar vi på att denna gravidiet ska gå bra!"

 

Så ja... en liten hinnsäck har jag och jag har fått in en fot på denna privata klinik. Det känns bra faktiskt. Jag ska ju få en tid på kliniken där jag låg inlagd och jag ska kolla med barnmorskan som jag träffar i slutet på månaden om hon har nån åsikt om att jag går privat på undersökning. Jag vill ju gärna att det loggas i min journal och den privata har ju inte tillgång till den som ligger hos landstinget. Så jag kommer nog gå dubbelt, det kostar mig inte mer att gå privat för han är ansluten, jag kommer ju snabbt upp i högkostnadsskyddet oxå. 

 

Just nu känns det bra, lite hålltider framöver och så där. Hoppas bara tiden går ganska fort nu...

Vi låg och pratade igår innan vi skulle somna. M sa att så klart är han glad och förväntansfull inför det här som nu troligtvis är vår framtid, att vi ska bli föräldrar. Men vi båda tänker lite så där att vi vill spola fram tiden till vecka 19. Vi vill ta vid där vi slutade sist. Det känns som att vi gjort hela den här perioden fram tills vecka 19. 

 

Oron och väntan är inget som går så väl ihop... Tiden fram till julledigheten kommer kännas oändligt lång. Går allt bra fram tills dess så kommer det nästan vara så att efter trettonhelgen så blir symboliskt att vi tagit oss förbi där vi var sist. Nytt år, ny period och kanske ett hopp om att det ska gå bra.

 

Vi vet ju att bara för att man tar sig förbi vecka 12 så är inget säkert... bara för att man kommer under vård så är man säker. Det finns ju glädjehistorier om dom som ligger i strikt sängläge från vecka 12 som klarar sina små fram till beräknat förlossningsdatum. Det finns historier om dom som föds jättetidigt och det går bra för ändå. Men det finns oxå dom som hamnar där vi gjorde. Drabbas av nåt väldigt ovanligt och att det går åt skogen... Vi vet att man aldrig är säker.

 

Trots det, trots att vi gått igenom det vi har gjort... så drömmer vi och tror att vi kommer ut på andra sidan med ett litet knyte i famnen. Vi måste tro, det går inte att leva i bara oro och funderingar. 

 

Jag känner att det är så långt bort, att det är så osannolikt att det blir ett barn av det här. Det är som om det bara är en dröm. Men innerst inne så både tror jag och drömmer! Jag har inga som helst symtom mer än att jag känner mig liiite illamående och det kan hugga till i apparaten då och då. Inga ömma bröst, inte svullen än och ingen trötthet. Men jag antar att det kommer och då säkert med besked.

 

Om nu ändå tiden går lite snabbare... Vi har ju ett läkjarbesök idag, sen blir det kuratorn nästa vecka och i slutet på månaden så är det första mötet med barnmorskan. Förhoppningsvis samma vecka som bm så får vi träffa läkaren på kliniken där vi var inlagda oxå. Då är jag framme i vecka 7-8. Efter det blir det KUB-test och vidare efter det en återträff med läkaren i vecka 15-16 nånting. Där nånstans tror jag att vi kommer ta vid och börja kännas som om vi kommer vidare. Vi hann inte med rutinultraljudet sist, så tar vi oss förbi det så kommer det säkerligen kännas lite mer verkligt.

 

Vi vill ställa upp sängen... göra ordning garderoben... börja köpa små kläder... beställa vagnen... Vi var precis där då i april. Efter RUL:et skulle vi börja boa. Och vi är ju där i själen, vi vill ju fortsätta där vi var. Nu måste vi vänta och vägen tills vi vet om vi klarar detta känns så himla lång.

 

 

Jag har haft lite milstolpar under den här hemska tiden. Den första var att mensen skulle komma igång. Sen var det att se min ägglossning igen på stickorna. Efter det har det varit att ta mig till semestern.

 

Nu har det varit en milstolpe i helgen, en väns barns dop. Jag visste ju att det skulle komma och att det skulle bli jobbigt. Självklart ville jag vara med men det var inte så självklart att jag skulle orka vara med. Just augusti visste jag i förväg att det skulle bli en jobbig månad.

 

Tillbaka till jobbet efter bara kort semester, dop och sen ligger ju det beräknade datumet för födsel av vårt barn framför mig. Det har varit mycket ångest över det under sommaren och det är fortfarande mycket tankar och känslor runt det. Dopet i helgen skulle jag ha gått på med förväntan och stor tung mage... Men du blev det att jag gick med otroligt tungt hjärta och ångest istället.

 

Jag visste att jag ville gå på dopet, men visste inte om jag skulle orka följa med på fikat efteråt. Jag och M var med i kyrkan och vissa stunder var det väldigt svårt att hålla ångesten borta. Det var ett jättefint dop och jag höll ihop ganska bra. Jag hade med mig M och vi fanns där för varann. Han tyckte också att det blev väldigt verkligt och intimt där i kyrkan. Han mådde också ganska dåligt under tiden.

 

Vi följde inte med på fika efteråt utan åkte hemåt istället. Jag är glad att jag åkte för min väns skull och jag är glad att det nu är över. Jag träffade ju ett antal vänner där på dopet som jag inte träffat sen missfallet och det var jobbigt det med. Alla saker som jag gör för första gången bli jobbigt... men nu hoppas jag att det går lättare framöver.

 

Till helgen väntas ägglossning igen. Hoppet är inte så högt... men man måste ju försöka i alla fall. Den 9:e blir det besök på kliniken. Lite prover ska lämnas innan dess trots allt. Det skulle komma remisser på posten.

 

Dagarna är tunga och jag lider rätt mycket av sömnbrist just nu. Oron och stressen gör att jag vaknar massor och sover oroligt. Kanske kan mötet på kliniken göra mig lugnare och förhoppningsvis blir allt lite lättare när vi passerar in i september... Om mindre än två veckor var det beräknat att vår lill* skulle varit här...

Usch vi har tunga dagar just nu hemma... Är på ÄL+ 2-3 nånting och känner ju ingenting så klart. Sambon är jätteledsen för att han tror att det aldrig kommer gå. Jag är väldigt låg jag med, känns så himla långt bort att det skulle gå. Idag sa han: "Känns som om vi sumpade chansen vi hade genom att tröstäta så du gick upp i vikt efter missfallet..."

Jag vet mycket väl att han inte menar att vara elak, men det sved! Som om jag inte har tillräckligt med press ändå. Det är JAG som är gammal, det är JAG som är tjock, det är JAG som fick en infektion, det är JAG som borde ha fattat att jag hade en infektion, det är JAG som måste blir gravid, det är JAG som måste gå igenom alla hormonbehandlingar om vi kör med IVF i höst, det är JAG som sen ska försöka att inte gå upp så mycket i vikt igen om vi lyckas...

Tänk vad sånt här tär på livet, att man inte helt och hållet kan vara lycklig. Jag vill inte låta det ta för mycket energi av varken mig eller sambon... men som det är så tär det enormt på oss. Usch!

Om jag kunde skulle jag bara strunta i allt som har med barnbakande att göra. Bara leva som vi gjorde innan och inte känna sån press. Bara låte det hända om det händer. Om det vore så enkelt... Det sägs ju att man ska "slappna av" att bara man slutar tänka så mycket... Men jag tror inte på det! Och sen är det så att det är allt annat än enkelt att inte tänka på det varje dag, varje timme.

 

Jag känner mig som världens sämsta människa och världens mest värdelösa kvinna...

Ja idag var det dag 11 i cykeln. Testade i morse, bara ett svagt streck. Började bli lite moloken kan jag medge och tyckte att det faktiskt var dags. Men så gick jag och kikade i ett block där jag tejpat in stickor från cykler bakåt i tiden under ca 1 år.

 

I de flesta cykler har stegringen kommit på dag 12 eller 13. Sen ibland på dag 11, sällan på dag 10 och nån gång på dag 14. Så med det i minnet så kanske det fortfarande finns en del hopp att den ska komma. Det sticker och lever om i äggstockarna så det är kanske ett bra tecken. Ska testa ikväll tänkte jag. Sen blir det ju morgon och kväll imorgon måndag.

 

På onsdag morgon åker M på kurs. Han är inte längre bort än att jag kan åka dit om det "behövs". Han har sagt att han vill att jag kommer om stegringen kommer medans han är borta. Men det får vi väl se. Jag hoppas ju att den kommer imorgon eller senast tisdag. Har den inte kommit så är det väl som det är tänker jag.

 

Får se till att vi humpar till det på tisdag om stegringen inte kommit. Då räcker ju det om den kommer på onsdagen. SKULLE den behaga komma på torsdagen får jag väl kanske åka... men kommer den fredag så får han komma hem och humpa :)

 

Egentligen struntar jag lite i hur vi får till just det denna gång. Jag vill bara så gärna att det ska komma en ägglossning. Då vet jag att kroppen är på banan igen. Så det känns som det viktigaste... det är just stegringen till positivt ägglossningstest som känns som delmål 1. Delmål 2 är att humpa till det på något så när rätt dag.

Ja nej här händer det inte mycket. De billiga stickorna visar ingenting och monitorn visar hög fortfarande. Så kan det vara. Känns troligt att ägglossningen uteblir denna cykel. Lite störigt, men förståeligt antar jag. Ska beställa nya stickor till monitorn sen efter helgen då lönen kommit.

 

Vet ni vad stickorna kostar? Det ligger 20 st i en förpackning och dom kostar 350 spänn. Plus frakt då om man inte hittar nåt ställe som skickar gratis. Ibland kan man hitta på Tradera billigt, eller på nån kampanj. De billiga stickorna får jag 21 st för 180 kr. Om man köper många av dem så blir det ännu billigare per sticka.

 

Sen ska monitorn tydligen ställa in sig under de första cyklerna och det bar säkert inte rättvist att ge den denna månads förutsättningar riktigt. Men strunt samma, det blir kanske bättre nästa månad. Kommer köpa både billiga stickor och de dyra, så jag kan jämföra igen. Jag vill se om monitorn säger MAX samtidigt som de billiga ger fullt utslag. Vi får se vad som händer.

 

Tror det får bli lite tjofaddirittan idag för imorgon åker sambon iväg på konferans. Så OM monitorn slår om och visar MAX imorgon så har vi garderat idag. Så kan vi känna oss lite mer lugna att vi gjort det vi kan denna gång :) Och om den slår om på fredag så kommer han ju hem på kvällen. Det blir fint det!

Idag tror jag att det känns bättre igen. Eller i alla fall lite. Jag kände innan jag gick hemifrån att det blev väldigt jobbigt och det var nära att jag stannade hemma. Men så tänkte jag att jag kan ju åka hem om det blir för jobbigt. Det är bättre att försöka än att ge upp. Så jag åkte. Och nu sitter jag här och det går ok. Inte bra, det kan jag inte påstå. Men bättre än igår och det är ju bra.

 

Har fått lite gjort i alla fall så det är bra. Min chef är så superbra, hon förstår mig och säger att jag styr det här själv. Jag måste känna efter hur mycket som fungerar och när det tar stopp. Hon är verkligen bra, jag hoppas att det fortsätter så framöver med.

 

Idag ska jag träffa kuratorn igen. Tror det blir bra.

Jag har lugnt på jobbet. Eller rättare sagt jag tar inte åt mig jobb. Kanske fel, men just nu är det precis lagom att sitta bara och inte göra mer än städa av det som kommer i mailen mm.

 

Kommer på mig själv att surfa runt på bebiskläder, Familjelivs bildtrådar med folk som ska ha barn i sommar, trådar om missfall och annat som bara är relaterat till bebisar. Tror att det ligger väldigt mycket i att en kvinna som varit gravid fortsätter vara gravid i sinnet tills dess att datumet passerat som var beräknat att barnet ska födas.

 

Datumet när vår BF var kommer nog kännas väldigt jobbigt tror jag. Och det är ju verkligen inte säkert att man har nåt nytt datum att se fram emot då. Jag måste nog försöka sluta att kolla på sånt som gör mig ledsen, för det gör det. Att veta att idag skulle jag varit i vecka 22  och magen skulle varit än mer uttalad än i vecka 19... det gör ont.

 

Om 2 veckor skulle kanske den lilla gått att rädda... v 25 kan det gå bra. Nu gick det inte bra och det är otroligt tungt att tänka på.