Men allt är bra här iallafall. Det blev en liten akutsituation för dryga två veckor sen, det var på onsdagen den 19. Jag var på jobbet och behövde gå på toa. Väl där så insåg jag att jag blödde, inte så mycket. Men tillräckligt för att jag skulle tycka att det inte var nåt att ignorera. Till saken hörde att jag haft en del sammandragningar veckan innan och även under förmiddagen, så jag blev väldigt skärrad.

 

Ringde till M och han sa åt mig att sätta mig i bilen på en gång och så skulle vi åka in. Så det blev ett akut besök hos läkaren på kliniken där min barnmorska jobbar. Dom kollade och kunde inte se vart det blödde. Både pluttarna levde och inget såg fel ut. Odling togs iallafall och jag blev ordinerad vila och ingen stress. Sjukskrivning och bara ta hand om mig själv. 

 

Mycket oro innan vi fick svar på ordnlingen som var helt ren. Varför det blödde och varför jag hade så mycket sammandragningar kunde dom inte förklara, men eter två veckors sjukskrivning fick jag börja jobba halvtid igen. Det var nu i fredags, så vi får se hur det går. Sammandragningar är normalt men inte riktigt så kraftiga och många som jag hade. 

 

I tisdags var vi på första kontrollen för TTS, den första av ett antal som kommer göras varannan vecka. Allt såg bra ut just nu, kändes bra! Läkaren avslutade med att säga att tvillingarna var lite olika stora och hade lite olika mängd vatten, men att det har helt inom ramarna för att vara normalt. Det är märkligt att även om allt ansågs normalt så är det som hänger kvar det som läkaren säger att det skilde sig lite... Men vi försöker att tänka på det så lite som möjligt iallafall. Svårt ibland, men vi jobbar på det iallafall.

 

Men allt är bra just nu, det är det viktiga. Om 1,5 vecka är det dags för nästa koll, den 16:e. Sen den 30:e är det rutinultraljud. Spännande! Så långt kom vi inte sist. Så det känns verkligen som en milstolpe.

 

Det hände mycket just nu i våra liv, M har fått nytt jobb och vi kommer flytta i början av nästa år. Inte bara inom stan utan till en helt ny plats. Innan vi landade i det var det mycket stötande och blötande. Men vi kom fram till att det är bra för oss i långa loppet, vi kommer närmare vår familj och våra vänner. Men det är mycket att tänka på med lägenhet och allt. Den vi har ska säljas och allt vad det innebär. Vi har haft mäklaren och fotografen här så det är gjort iallafall. Och vi har lyckats hitta en lägenhet i den stad vi ska flytta till. 

 

Så nu är det "bara" det här med att vi kommer flytta mitt i den mest jobbiga tiden i graviditeten. Men det få lov att lösa sig bara :) Vi får ta hjälp, för jag kommer inte orka helt enkelt. Men vet ni vad? Det löser sig :) Om man inte gör det till en stor grej så blir det inte det.

 

Jag har pratat med min läkare och han försäkrar att vi får samma hjälp där som här, han försäkrade att jag inte behöver vara orolig för att byta ort. Det är ju så att barn föds i hela landet och det är inget speciellt just här att det skulle gå bättre här. Sen att byta barnmorska tycker jag si så där om, men det går säkert bra det med. Det sista jag vill är att inte vara på den ort som M är under den sista delen av graviditeten. Så jag kommer troligen att byta BM runt vecka 28 nånting. Får se hur allt sånt funkar. Min läkare lovade att han skulle hjälpa mig  att få med mig alla journaler och allt, så det är bra!

 

I övrigt då...? Jaaa... jag kämpar på. Foglossningen har börjat. Kan inte sitta för länge, då gör det on i bygdbenet och ligger jag för länge får jag ont i ländryggen. Så man får variera lite. Kissnödig konstant. Illamåendet hänger i, men inte alls som förut. Börjar få ont i huvudet rätt så frekvent. Och magen börjar bli tung. Men i stora drag så går det rätt bra ändå :) 

 

Jag tror jag kommer bli väldigt stor, magen växer MYCKET och jag tror den fortsätter med det. Bara att stå ut och gilla läget. Denna gång bara SKA det gå bra och dom får gärna stanna till slutet på april, inte mig emot!

Ja helt plötsligt vänder känslorna från ganska ok och fulla med förhoppningar till ångest och oro.

 

I måndags morse så vaknade jag tidigt, vid 4, och var uppe och kissade. Gick och la mig igen men kunde inte sova, hade ont i magen och behövde göra nummer två. Jag gick upp igen och satte mig på toa. Fick sitta ett tag då magen var trög. När jag skulle torka mig kom blod på pappret från underlivet...

 

Blev helt kall och ångesten vällde in över mig.

 

Gick in till M i sovrummet och kröp tätt intill. Han vaknade inte men öppnade upp sin famn som han gör så där i sömnen. Kunde ju inte somna om utan när hans väckarklocka ringde frågade han hur det var eftersom jag var hemma och borde ha varit uppe och redo att gå till jobbet.

 

Jag berättade vad som hänt och han sa att vi måste ringa barnmorskan. Ringde och fick svar från den automatiska tjänsten att dom skulle ring aupp kl 08.20. Klockan blev 08.35 innan dom ringde. Dte var en lite så där sur "tant" som suckade lite och var på gång att dra nån ramsa om att man inte kan få komma på koll för minsta lilla. Men jag avbröt henne och bad henne läsa min journal och sen säga om hon kunde ordna någon tid till mig.

 

Hon var borta länge och när hon kom tillbaka så hade hon en tid vid halv fyra. Dagen blev väldigt lång och jag kände mig lamslagen av oro för att det skulle vara nåt fel. Jag hade ju samma sak även förra gången i samma vecka. Då låg moderkakan för livmodermunnen och när det växte eller tex när man var på toa så kunde det blöda. Undersökningen gick bra, troligen var det samma sak denna gång och läkaren sa åt mig att ta det lugnt ett par dagar. 

 

SÅ skönt att få se dom där två kluttarna igen och en av dem vinkade till och med till oss. Det var en febril aktivitet där inne :) När vi kom hem så somnade jag tvärt på soffan och det var väl säkert en massa spänning som släppte.

 

Jag stannade hemma en dag till från jobbet och försökte vila. Sov en del under dagen och mådde sen mest illa resten av dagen. Men det var skönt att vara hemma och slippa sitta illamående på jobbet och kämpa sig genom dagen. Jag mår ganska illa även om jag tar tabletter nu. Men det är bättre iallafall, jag slipper hulka och hålla på. Men jag vill bara ligga ner och då känns det ganska bra. Det gäller att inte bli för hungrig och inte för mätt. Balansgång!

 

En annan sak som vi insåg igår är att den tvillingvagn si kollat på som varit hetast går in i bilen vi tänkt byta till. Men seen går inte nånting mer in. Att åka tillsammans alla fyra med tvillingvagn är inte att tänka på om det inte är till affärn eller så. Packning är bara att glämma. Så just nu vet vi inte om vi måste tänka om gällande bil eller vagn eller både och. Fullt sjå!

Idag är det andra dagen på semestern och mensen är i full gång. Fick ju första spottingsen på tisdagen och man kan väl säga att igår lördag drog det igång mer på allvar. Känns trist så klart men ändå skönt när den väl hoppar igång. Det är på nåt sätt ett startskott för en ny cykel och på så sätt är det lite förväntningar på ÄL mm framöver.

 

Lustigt det där. Samma dag som spottingsarna drar igång rasar ju hela världen, typ. Det blir skitjobbigt och jag känner mig som världens sämsta kvinna som inte kan bli gravid. Knäppt, jag vet. Men så är det. Men sen när mensen väl är igång så tänds ändå hoppet inför nästa cykel. Jag kikar i kalenderna och funderar kring när ägglossningen kan tänkas komma och allt sånt.

 

Bra ändå att huvudet är funtat så, att det är som en krasch i hårddisken och sen när mensen kommer så rebootar den och drar igång på nytt :)

 

I torsdags ringde jag gyn, jag har haft lite skumt ont i högra delen av magen däräggstocken sitter. Det har känts både obehagligt och gjort rätt ont mellan varven. Det började för nån månad sen ungefär. Så jag bokade en tid, fick en i augusti. Så berättade jag för M att jag bkat en tid. När han fick veta att jag hade ont så ville han att jag skulle gå NU. Så jag fick ringa dagen efter och få en tid. Det gick bra, fick komma innan lunch.

 

Förklarade läget för en riktigt trevlig läkare som var lugn och väldigt saklig. Vi pratade om allt som hänt och han tyckte att det inte borde ha samband. Men så klart kikade han oxå. Allt såg jättefint ut nu, äggstockarna var fina och man såg många äggblåsor. Slemhinnan hade börjat stötas ut sa han och det stämde ju rätt bra eftersom jag fick mensen igår då kan man säga. Han sa att jag kunde räkna fredagen som första blödningsdagen, men jag tycker inte riktigt det eftersom jag inte blödde så mycket mer än när jag gick på toa.

 

Skönt att vara uppkollad igen iallafall! Och han trode att ontet i magen kunde komma från att jag lagt om min kost, tydligen ligger övergången från tunntarm till tjocktarm precis i trakterna av den högra äggstocken. Så vi får väl se om det ger med sig Iallafall väldigt skönt att kolla upp apparaten och att allt var bra där. Man nojjar ju som sjutton nu när allt är som det är.

 

Drog igång monitorn igen då igår, den får åka med på semester. Kommer hinna testa mig kanske 2-3 gånger under tiden jag är borta så får vi se vad den säger. Troligen HÖG redan på första stickan som vanligt. Skulle vilja att den fortsatte vara LÅG typ till dag 7 och sen slog om, men jag har väl så kort cykel att jag redan börjat producera östrogen på dag 6. Aja, skit samma. Ska testa med vanliga stickor som vanligt oxå.

 

Vikten går neråt! Sakta men ganska stadigt iallafall. Så om det håller i sig tills vi ska på gyn i september så kan det gå vägen! Nu är det semester och då blir det säkert svårare... men det är bara att försöka hålla i!

 

 

Ja på söndag är dagen D i denna cykel. Men jag vet redan att mensen kommer att komma. Jag fick indikationer redan långt innan jag plussade förra gången, dom tecknen skulle jag känna igen idag även om jag inte fattade då. INGET av det har jag märkt av denna gång. Så på onsdag kommer spottingsarna, senast torsdag, och på söndag har det gått över till mens.

 

Jag vet det på samma sätt som jag vet att vi kommer få ta till IVF i höst. Jag känner att det är så det fungerar. Där är inte så lätt som folk får det att låta, att man blir så lätt gravid direkt efter en förlorad graviditet. Eller typ: "Min granne var med om samma sak som du och bara ett år senare sitter dom med sin lilla i famnen!"

 

I de bästa av världar... men den världen gäller inte mig. För det är så det är. Bitter? Negativ? Jaaa, må så hända. Men jag tror inte på dom där lyckliga sluten, för det händer inte mig.

 

Med M gick allt lite för bra, han och jag hade det lite för bra. Sen hände allt... och då är det lixom så att det vänder inte tillbaka och blir bra igen bara. För det fungerar helt enkelt inte så. Inte för mig.

 

Nu finns det nån promilles hopp om framtiden. Men jag har ställt in mig på att det kommer bli en kamp både med att bli gravid igen och en kamp att inte tappa bort oss mitt i allt detta. M och jag kommer gå igenom en tung höst, det är jag så säker på att jag skulle kunna sätta pengar på det och känna att det är en säker inkomst.

 

Jag önskar jag kunde visa mer hopp och tilltro, men jag har inte det att uppbringa just nu. Det blir vad det blir och det är vad det är...

 

Jag kommer inte testa nåt innan mensen kommer och jag kommer fokusera på min vikt. De två första veckorna gav -1,7 i vikt och - 7 cm i midjan. Nånstans så måste det vara det positiva just nu. På fredagar väger jag in mig. Känns väl som om det går för långsamt, men det är säkert en ganska bra takt. Bara att bita ihop och fortsätta... Känner på mig att fredagen kommer bli en så där riktig skitdag. Jag kommer ha spottings och jag kommer inte ha gått ner nånting alls. Typ.

 

Trevligt sätt att inviga semestern på! Men vi ska iallafall ut och äta då tillsammans, fira att semstern har börjat. Det ser jag fram emot! Sen ska vi försöka ha tre veckors underbar semester tillsammans. Umgås, ha det bra och rå om varandra ordentligt. VI behöver det just nu!

 

Det är väl en av väldigt få gånger i livet jag tycker det känns bra att få mens! Det har småblödigt lite grann ett par dagar, men inatt/idag så kom det igång ordentligt. Så det är skönt! Nu hoppas jag verkligen att ägglossningen kommer som den "ska" om 10-12 dagar, ska bli intressant att se.

 

Tar en paus med monitorn och testar med vanliga stickor denna gång så får vi se om det syns nån stegring. Kommer nog bara ta uppehåll nu ett par dagar och sen testa igen efter helgen tror jag. Det var ju lite lurigt sist. Så det får bli testning ett gäng dagar nu denna gång. Bättre att ha lite marginal :)

 

Det känns lite lättare nu av nån anledning, som att jag kanske ändå tror lite att kroppen kommer igång... känns så!

 

Nu är det lite tokigt denna gång om nu ägglossningen kommer... för jag ska bort 2 dagar nästa vecka och sambon är borta 3+3 dagar veckan efter. Han kommer hem under helgen men är borta före och efter. Kommer ägglossningen tidigt kan det vara när jag är borta, kommer den sent så kan det vara när han är borta. Det diffar ganska många dagar där, men eftersom jag inte alls vet när ägglossningen behagar visa sig så får vi väl vara lite flexibla denna gång.

 

Vi är laddade!

Ja se på f-n. Igår började jag blöda. Först blev jag väldigt fundersam eftersom för en vecka sen så sa läkaren jag träffade att det inte fanns tecken på att ägglossning skett eller var på gång. Så jag blev lite så där brydd först. Fanns det verkligen nåt att blöda ut? Hon hade ju inte sett nån hinna på VUL där för en vecka sen.

 

Så jag tod det säkra före det osäkra och ringde till kliniken. TYVÄRR fick jag prata med den syrligaste och mest otrevliga läkare jag nånsin pratat med. Usch! Hon i princip dumförklarade mig. Ifrågasatte varför jag ringde och var väldigt ignorant gentmot min oro. Hon läste inte ens min journal, hon tog sig inte ens tid att försöka lugna mig.

 

Jag fattar väl själv att det är så att det mest troligt är mensen som kommit. Jag fattar väl själv att man inte kan få komma in på koll "bara för att". Jag ville mest ringa och höra att eftersom dom en vecka tidigare inte sett nån hinna så borde det ju inte finns så mycket att blöda ut, därför ringde jag. Mest för att fråga om det och så där.

 

Iallafall så fick jag bara dumma konstateranden tillbaka och ett typiskt "ring inte och stör". Så jag kikade runt och frågade lite på Familjeliv och fick lite olika svar, men det entydliga var att om jag hade aft rester kvar eller så och fått en infektion så skulle jag märka det. Så jag tar det som att jag fått mens.

 

Dag 31 från missfallet så inte en helt galen cykel ändå. Sen skulle jag ha kunnat missa ägglossningen då jag testade första gången på dag 17. Jag tänkte att det inte var nån idé att testa innan jag slutat blöda. Men om jag haft nån ÄL så kanske dne var innan. Skit samma, nu blöder jag ju igen och det är ju ett steg i nån form av riktig riktning. Ett steg i rätt riktning för att kroppen förhoppningsvis kommer igång igen. Så på det stora hela... är det bra att jag blöder :)

 

Och visst kan det vara så att veckans låga punkt i sorgen kanske påverkades av att jag var på väg att få mens. Att jag sen en vecka ungefär haft finnar/plitor som innan mens... ja det tyder ju på att det är just det. Så, jag kör på att det tog ca 4 veckor att få tillbaka den. Känns bra!

 

Nu får vi se om det kommer nån ÄL med.

Ja jag tror det iallafall. Har inte blödigt så det kommit i bindan under hela förra veckan, mest när jag gått på toa. Nu sista dagarna har det ljusnat och sett mindre och mindre färgat ut. Igår och idag har det inte kommit nåt alls. Det känns väldigt skönt. Det är som en milstolpe iallafall i allt det jobbiga. Som att en del av resan tillbaka är avklarad.

 

Om då allt är som det ska borde jag få ägglossning igen snart. Det kan ju vara ett tag kvar tills dess, men kanske under nästa vecka eller så. Jag testar med ÄL-stickor varannan dag för att se om jag ser nåt tecken. Och nu testar jag inte så vi kan pricka in nånting utan jag testar för att kunna beräkna när mensen sen borde komma. Jag vet ju hur många dagar jag brukade ha efter ÄL fram till mens så det ska bli intressant att se.

 

Vi har beslutat oss för att se till att inte ha sex så att det finns risk för nånting på denna ÄL som ska komma nu först. Jag har läst en massa (vilket man kanske inte ska) och kommit fram till att det låter sunt att låta kroppen blöda en gång till innan vi testar på nytt. Och för att inte riskera nånting så lever vi i avhållsamhet tills efter mensen är det tänkt.

 

Innerst inne vill jag bara försöka på en gång, för att det finns dom som säger att eftersom kroppen nyligen varit gravid så tar den lätt emot ett befruktat ägg och blir gravid igen. Men sen är det det här med infektionen. Ett "vanligt" missfall där man förlorar ett foster av andra anledningar än just infektion, där kan jag tänka mig att kroppen är redo igen direkt egentligen. Men just när slemhinnorna varit infekterade och så där, då känns det som om det är ganska logiskt att man inväntar en ny cykel så man vet att kroppen blödit ut slemhinnorna utterligare en gång efter att infektionen blödit ut.

 

Så just nu pågår en inre strid, mitt förnuft tycker vi ska vänta och mitt hjärta vill försöka nu på en gång. Men vi är överens om att gå på förnuftet. Så det blir så.

Förra veckan var vi på KUB-test. Jag hade sett fram emot att få se Knodden igen, men var faktiskt inte så himla nervös. Jag tror att M var mer nervös faktiskt. Sköterskan var väldigt lugn och pedagogisk. Hon berättade vad hon skulle göra och vad som skulle hända. Sen fick jag lägga mig på britsen. Det var ett himla kladdande med gelé och UL-prylen.

 

Vi fick se armar, ben huvud och allt :) Lilla plutten! Den for runt och ville inte ge en profilbild alls, men sköterskan fick de bilder hon behövde i alla fall. Vi fick också två bilder, men dom är inte så himla bra så jag hoppas vi får bättre bilder på RUL:et sen.

 

Sen matade hon in alla siffror i sitt program och fick ut en siffra för alla de tre trisomierna. Alla var det låg risk på, så det var skönt! M andades ut och slappnade av, han hade varit lite spänd på morgonen! Vi fick ny tid till RUL och så åkte vi hem. M pratade på vägen ut till bilen om att han nu fattade mer och mer att det SKULLE bli en bebis. Att detta med KUB hade varit lite som en hållpunkt för honom. Söt!

 

För mig har det varit mer verkligt sen vi var på kliniken efter blödningen. Då såg man ju ett det var en människa där inne. Helt fantastiskt egentligen! Igår var det dessutom återbesök hos min läkare för att kolla hur det såg ut efter blödningen. Det såg fint ut. Moderkakan låg fortfarande lite för mynningen till livmodern, men den hade flyttat sig i alla fall. Så läkaren trodde att det skulle flytta sig mer allteftersom tiden går. Så då håller vi tummarna för det.

 

Sen såg hon tydligen en polyp, en liten utväxt av slemhinnan från livmodern. Såna brukar man ta bort, men inte om man är gravid. Så den får jag dras med tills efter förlossningen. Inget farligt men den kan blöda lite under vägens gång nu, så det får man väl vara beredd på. Skönt ändå att man får vet det tycker jag, även om jag helst av allt inte skulle velat haft nån polyp alls så klart.

 

Men den lilla parveln for ju runt där inne och viftade på. Tänk va... så underbart! Så nu siktar vi in oss på RUL i början på april :)

Ja jisses vilken pärs. Det har ju varit rörigt på jobbet ett par veckor, jag har jobbat mycket och känt mig väldigt slut. I helgen blev det inte många knop gjorda och sen i söndags så fick jag ganska ont i apparaten. Tänkte inte så mycket på det men tyckte ändå att det var lite störande.

 

På kvällen kom mycket blod... jag var helt oförberedd och kände mig alldeles kall. Vi ringde till gynakuten och dom sa att jag blödde för lite. Jaha. Så deras råd var att avvakta och kontakta min egen barnmorska på måndagen. Så det gjorde vi även om det kändes jättejobbigt att vänta.

 

Min barmmorska sa att dom ville att jag skulle komma, men hade ingen tid förrän på morgonen idag. Men hon sa även att blir det värre så måste jag åka in till akuten och leva rövare där. Så med det beskedet så avvaktade jag. Det kom mer blod under dagen... hade inte lika ont. Fy sjutton vilken känsla det är at gå på toa och det kommer blod... nu när man vet att just det inte är nåt vidare bra när man är gravid.

 

Så idag var vi då på undersökning. Läkaren är så himla bra och min bm är oxå väldigt trygg och bra. Hon kollade först vaginalt hur det såg ut och hon var inte så himla positiv först. Hon sa inte så mycket men man såg att hon var lite oroad. Sen tog hon fram ultraljudsapparaten. Det var VUL även denna gång och direkt när hn förde in den så såg jag en liten liten parvel som for runt där inne och viftade på armar och ben! Den lilla filuren!

 

Hon berättade att allt såg fint ut, ryggrad, hjärta och allt :) Moderkakan låg i framkant och delvis över mynningen till livmodern, därav blödningen. När livmodern växer så kan moderkakan ibland släppa lite i kanten och så blir det en blödning. Men det var ganska vanligt och det växer oftast bort under kommande veckor, Hon såg att det låg lite klumpar i livmodermynningen så hon ville att jag skulle komma tillbaka om två veckor så hon kunde se att det var borta. Hon ville inte försöka ta bort det nu när det fortfarande blödde lite grann.

 

SÅ skönt att allt var bra! Och vi har fått sett en liten liten filur som hade disco där inne :)

 

Och jag tror jag är lyckligt lottad som har en sån bra läkare och bm... dom är och har varit så himla bra! Det var inget snack om att jag skulle få komma och göra en undersökning. Sen tyckte läkaren att jag skulle stanna hemma veckan ut och vila. Hon var inte glad över att jag hade haft det så stökigt på jobbet ett tag. Hon sa att hon gärna skrev ett intyg om jag ville ha det. Vila, vila och bara bry mig om mig själv. Hon spände ögonon i mig och sa att dte var viktigt just nu när moderkakan låg som den låg. Ingen stress!

 

Så jag fick ringa chefen när jag kom hem och berätta om allt. Som tur är så är även hon väldigt förstående och bra, så hon sa att jag skulle stanna hemma tills jag kände mig redo att komma igen. Så till att börja med så stannar jag hemma två dagar till tänkte jag, Så länge det blöder så här mycket, även om det inte är jättemycket, så tänker jag att jag stannar hemma iallafall.

 

Lite konstig känsla. Är ju inte sjuk, men det är ändå så att jag måste ta det lugnt och vila ikapp lite. Men skönt att chefen var så förstående. Hon vet ju oxå hur det varit de senaste veckorna, det är bra. Så hon sa åt mig att stänga av datorn och inte tänka på jobbet alls.

 

Men plutten lever och mår bra! Så skönt och vilken lättnad!

 

Då var inskrivningen gjord. Ingen omvälvande direkt. Stick i fingret och så kisseprov då. Alla värden såg jättebra ut. Jag har haft liiiite liiiite blödningar, mera som rosa på pappret, och det kunde hon se på urinprovet tydligen. Men det är ju ingen fara med det. Man kan blöda lite och det är fullt normalt. Om man blöder mycket ska man ju så klart kolla upp det. Men det lilla som jag haft är inget att göra så mycket åt.

 

Sen är det ju så att oavsett vad det beror på så kan jag inte göra nåt åt det. Finns inget som kan stoppa ett missfall i alla fall så det är lixom bara att åka med och hoppas att allt går bra. Klart oron finns, men egentligen så är jag ganska lugn. Det är obehagligt, men man måste ju samtidigt tro att det ska gå bra. Jag orkar inte gå runt och vara orolig konstant, det blir för jobbigt. Så jag har bestämt att det är som det är och det blir som det blir.

 

I alla fall så var alla värden bra, blodtryck och allt. Så det var kanon! Vi har den sköterska som vi haft under utredningen och det känns bra. Hon är trygg och vi känner ju henne lite nu. Jag ska få göra glykosbelastning sen i vecka 28 eller vad det var. Det är nåt man gör på oss som är lite tjocka :) eller har andra indikationer på att det kan vara bra att veta. Så det blir ju intressant.

 

Så nu är det först KUB-test om två veckor drygt, sen blir det ultraljud i slutet på mars, nästa besök hos BM blir i maj, sen glykosbelastningen då i slutet på maj eller början på juni. Hej och hå! Och kanske moderkaksprov eller fostervattensprov efter KUB:en om det behövs. Känns som det är full rulle framöver.

 

Visade upp mina vitaminer som jag tar :) Hon tyckte att jag kunde sluta med extra B-vitaminer när dom sen var slut. Men Multivitaminen och D-vitaminen sa hon att jag skulle fortsätta med. Och eventuellt börja med järn senare. Det ser man på proverna jag kan ta nästa vecka inför KUB:en. Så nu är det bara att tuta och köra!

Jag vet att det kommer bli som ett gnäll-inlägg... men jag är så less! Det tändes ett liiiitet hopp i förra veckan at kanske kanske... Fick ganska ont i brösten och det brukar jag inte ha. Det har hållit i sig och igår och idag har jag haft som mensvärk fast mensen ska ju inte komma förrän på fredag tidigast.

 

Så idag tändes en liten strimma hopp som jag levde på i ca 4 timmar iallafall. Tills jag gick på toaletten här på jobbet... jo men visst kom det en strimma blod. Det ska väl vara själva fan! Man ska aldrig hoppas eller tänka tanken ens en gång. BLÄ!

Tidig ÄL och kanske inte optimalt med sexandet. Sen spottings redan på dag 13 i cykeln. Jag tror ju lixom att det inte är så bra med dessa blödningar. Ett ägg kan ju aldrig få möjlighet att fästa? Känns tråkigt att man inte vet vad som orsakar just det. För jag tänker att det här med IVF är ju kanske lite bortkastat om man inte få hjälp med grundproblemet. Om det nu är ett problem, jag vet ju inte. Men jag känner att det kan ju iallafall inte vara bra för ägget om slemhinnan inte är så hållbar att den småblöder nästan hela tiden.

 

Borde ringa kliniken igen. Men hon sköterskan sa ju att det inte var så mycket mer att göra. Så jag vet inte. Jag känner mig iallafall orolig att det inte kommer gå om jag inte får kontroll på blödningarna.

 

Börjar bli lite så där att jag tror att det aldrig kommer gå. Att det är nåt fel på mig som gör att det inte kommer gå inom rimlig tid. Usch... jag vill inte vara en "av dem" som kämpar år ut och år in. Jag tror inte jag klarar det riktigt. Oavsett så vet jag ju att det är ju inte heller lönt att ge upp. Då går det ju definitiv inte.

 

Vi har kommit så långt jag och M, vi vill detta båda två och jag känner mig nästan lite så där otillräcklig för att det inte går. Och jag vet ju att vi försökt kort tid i jämförelse med många andra. Men det är ju min ålder som känns som den grejen som ororar mig allra mest. Att det för varje månad blir svårare att bli gravid. Känns lite moloket att man vet att tiden kanske är knapp.

 

Idag känns det ganska bra ändå. Idag är sista dagen med PT:n och imorgon blir det invägning. Jag tycker det har hänt saker på kläderna, men hur mycket det är och om det räcker får jag veta imorgon.

 

Hade en tanke på att inte väga mig innan jag gick iväg till kliniken utan ta chocken eller glädjen då. Men så tänker jag det är nog bättre att väga mig på morgonen så jag vet och kan vara lite förberedd. Har jag lyckats med 3 kilo är jag överlycklig... allt över är en gigantisk bonus. Både PT:n och M tror på 5 kilo... men det är nog önsketänkande.

 

På gymmet i måndags, när jag träffade PT:n förra gången så var vi tillsammans med en annan PT och hennes adepter i samma sal. Under passet så satt även en tjej med som utbildar sig till PT. När jag var nästan klar med mitt så stretchade de andra. Så när dom var klara så kom en av adepterna som tränade fram till mig och sa: "Jag är så imponerad av dig! Du är så stark och har så otroligt bra kondition!"

 

Det kändes bra :) Jag kämpar ju väldigt hårt så det är kul att höra att det syns utåt med. I omklädningsrummet mötte jag sen denna kvinna som berömt mig. Hon frågade lite grann mer och sa att sist dom gått från gymmet (vi tränade ihop även förra måndagen i samma sal) hade dom pratat om mig och att jag var så stark och duktig. Alltid kul och höra ju! Sen igår hade M varit inne på gymmet en sväng och stött på min PT, han hade sagt spontant att jag kämpat på så himla bra i måndags så han var väldigt imponerad.

 

YES! Jag har iallafall inte maskat mig igenom dessa timmar! Eller det vet jag ju att jag inte har, men det är ändå skönt att höra att det verkligen syns att jag kämpar. Heja mig!

Ja nu är den lilla (*harkel*) kroppen trött. Utmaningen har tagit på både benhinnor och huvud. Men nu är det bara två dagar kvar och sen invägning. Ska bli skönt att trappa ner träningen och ta det lugnt nåra dagar. För det kommer jag göra. Jag ska ta nåra dagar för eftertanke och sen lägga upp plan för fortsatt nergång. Jag ska försöka gå ner så mycket det går innan jag blir gravid. Förutsättningarna för att bli gravid är ju bättre dessutom.

 

Blöder gör jag sen i onsdags, lite så där när jag gåt på toa, men inte så det kommer så mycket däremellan. Mensen beräknas komma imorgon. Så det gör den nog.

 

På torsdag får jag veta vad dom säger på kliniken... om remissen går iväg eller om jag måste ner mer innan dess. Jag har en känsla i kroppen som säger att denna idioti med kost och träning inte är över. Att jag inte gått ner så mycket så dom bokar in en ny tid för ny invägning... men just idag känns det inte som om jag orkar, kan eller vill tänka på det. Just nu vill jag bara att det ska bli torsdag och att besöket på kliniken blir av. Längtar efter och fasar över det.

 

Vill så gärna att remissen går iväg så det inte ligger framför mig. Då är det lixom på gång iallafall. Om dom nu godkänner den och tar in just oss på behandling vill säga. Men det visar sig. Nu ska jag bara genomlida de två sista dagarna, sen i helgen blir det adventsfika och lite julmust. För det är jag värd!

 

 

Helgen gick fort och nu är det ny vecka igen. Känner mig sliten... sover inte så bra just nu och så tränas det ju flitigt. Känner att jag inte riktigt orkar ta det där lilla extra taget med att vika tvätt och hålla ordning. Det stör mig lite grann, för jag mår som bäst om det är ordning runt mig. Men det får vara så just nu. Orkar inte riktigt ta allt på en gång. Idag är det "vilodag", bara promenad inplanerad. Känns lite bra.

 

Ända sen spolningen i torsdags så har jag blödit lite grann varje dag. Så jag antar att livmodern är lite irriterad. Sköterskan på kliniken sa att spermier trivs inget vidare om det blöder så jag känner att chanserna denna gång är kanske inte så höga då. Men men, det går ju som det går och varje ägglossning är en chans... om än liten denna gång. ÄL-testen är negativa än så länge och jag tror att stegringen kommer imorgon eller på onsdag. Vi får se.

 

Det som känns bra i denna cykel är att vi båda är ganska postiva och glada mitt i alltihopa. M känns med på noterna och han pratar mycket om det. Så där känns det faktiskt väldigt bra. Sen tror M att det här med vikten kommer lösa sig, han tror jag hinner. Jag är osäker, men kämpar ju på så klart.

 

Frågan är ju hur kliniken resonerar nu när spolningen är gjord och så där. Jag ska ringa när jag får en lucka idag. Läkaren sa att remissen skulle skickas så fort spolningen var gjord, men jag vet inte hur dom tänker kring vikten där. Så jag måste ringa. Känns som om det är lite mycket nu bara...

 

 

 

Jag hann bli lite hoppfull där ett tag. Men igår kväll sent kom mensen. Fick ju positivt ÄL-test för exakt 14 dagar sen igår. Så man kan nog iallafall dra slutsatsen att jag har 12-13 dagars lutealfas. Typ. Ska räkna lite på det och se om det brukar stämma. Jag var ganska säker på att jag skulle få mens... men det blir ju alltid ett liiitet hopp som täbds när man inte får den som man tror.

 

Nu får vi se om jag hinner med spolning kommande vecka eller om det blir i nästa cykel. Tveksamt om jag hinner sluta blöda innan torsdag som var den dag dom trodde att det skulel kunna gå att få tid. Men jag ska ringa kliniken imorgon så får vi se.

 

Nu är iallafall sommar-bebis 2014 borta... hade hoppats på det. Men från och med nu är det andra halvåret som det blir om vi blir gravida spontant. Om det inte blir förrän till IVF:en så blir det ett sent barn. Så kan det va, inget man kan välja heller. Av nån konstig anledning så tror jag det här kommer ta mycket mer tid än vad jag väntat mig. Känns lite så där oroväckande ändå.

I onsdags fick jag ju en ordentlig skvätt blod som bara kom. Färskt och ganska mycket. Sen igår torsdag... ingenting. Idag fredag... ingenting. Ehhh? Jaha? Men den kommer säkert imorgon. Det vore konstigt annars. Jag vill gärna ha den imorgon senast om den tänker komma. För spolningen kan inte bli av om jag blöder. Så kommer den senare så blir det rörigt. För man ska inte spola om det finns risk att man har fått ägglossning, då kanske man spolar bort ägget. Och hinns det inte med att spola innan nästa helg så blir det inte av i kommande cykel utan får vänta till nästa.

Jag är för pessimistisk för att väcka nåt hopp ang att mensen inte kommit. Den kommer, det är bara så att den lurades i onsdags. Nåt tokeri är det ju. Blir bara lite fundersam ju.

Ja så har vi varit på kliniken. Det var ett positivt möte! Härlig läkare som verkligen försod vårt tidsproblem och att det var lite bråttom. Alla tester var bra. M:s simmare var pigga och många :) Det var tydligen så att det syntes att jag hade haft ägglossning, slemhinnan såg fin ut och hon tyckte att det såg bra ut.

 

Jag fick göra undersökning och hon kikade på äggstockar och så där. Hon sa att det såg bra ut och att det borde gå att få till en graviditet. Bara att hon säger det känner jag känns väldigt bra. Hon sa direkt att hon skulle skicka remiss till IVF bara vi spolade mina äggledare först. Jag frågade lite försiktigt det här med min vikt... då svarade hon: "Jaha, ok du väger lite för mycket? Men hinner du gå ner då? Jaaaa... det hinner du! Jag skriver en vikt som passar så att dom kallar er så får du lova mig att du går ner tills dess. Är det en deal?"

 

Hahaha! Jissen vilken tokdoktor :) Så klart känns det kul och underbart att det finns såna som henne, att hon faktiskt vill göra allt för att vi ska hinna få två försök som är subventionerade. Det är ju nåt som jag tänkt på, visst kan vi betala själva för IVF och så där... men vi vill ju gärna få möjlighet att göra de två försöken som är gratis för oss först. Det var läkaren också inne på vilket är ju skönt, så slipper vi iallafall strida för det.

 

Så nu är det hård press på vikten. Men det positiva är ju att jag har läkaren på min sida och att remissen kommer att skickas. Det hänger sen på mig att hinna gå ner tills jag får komma till klinken som vi bli remitterade till. Så för mig blir det ingen julmarsipan eller knäck. Det blir skinka och vatten ;)

 

Men jag vägde in mig ialla fall hos sköterskan, deras våg var till min fördel! Jag hade vägt mig utan kläder och med kläder hemma på morgonen. Så jag vet vad vågen stod på med de kläder som jag hade på mig vid invägningen hos sköterskan och deras våg var 0,5 kilo mindre. Hur ofta händer det? Men det kändes ju verkligen bra. På deras våg är det lite 6,5 kilo kvar att gå ner. Det känns inte helt omöjligt faktiskt. Sen om remissen går iväg i december så blir jag ju inte kallad förrän efter trettonhelgen iallafall. Och tills dess har jag gått ner dit, det måste jag ha gjort. Så det är ju lite en tidsfrist för mig även om jag måste ligga i ändå.

Hur som helst känns det lite mer positivt efter igår, jag har oroat mig för det där besöket och det är skönt att vi nu varit där!

Sen kom mensen med besked igår kväll. Två dagar för tidigt egentligen, men så kan det vara. Nu blir det spolning nästa vecka efter att jag slutat blöda. Det måste vara gjort innan remissen kan skickas så det är väl bra. Det ska tydligen vara en rätt otrevlig upplevelse så jag hoppas att det inte är för otäckt. Men men, ingen idé att oroa sig NU för det. Nu kan jag vara glad för att ett första IVF-försök troligtvis görs i januari :)

 

Spännande, konkret och lite otäckt! Det blir så mer verkligt då.

 

Nu är det ju ny vecka och ny ÄL-vecka igen. Nån gång denna vecka, typ tors-lördag har jag ÄL-. Så det är väl bara att ligga i ;) Än så länge är det nog lugnt, behöver inte förgripa mig på M förrän imorgon.

 

En sak som är lite konstig denna cykel är att jag har liiite rosa fortfarande trots att mensen är slut. Men jag antar att det bara är så ibland. Inget att lägga så mycket tid på egentligen. Men man undrar ju lite.

 

I fredags var jag iallafall och lämnade M:s prov och tog även mitt på samma gång. Så nu är det två veckor tills jag ska lämna prov igen. Sen efter det blir det nytt möte på kliniken. Spännande att höra hur allt verkar. Vi får väl se.Oavsett vad det visar så är det ju intressant iallafall att höra hur det verkar vara med apparaterna.

 

Förra veckan var jag bitter och nu har jag mest fokus framåt. Känns lite så där hoppfullt inför veckan känner jag. Jag har tanken att jag inte ska testa mel ÄL-stickor denna gång utan att vi försöker få till det varannan dag från idag eller imorgon nånting. Så får vi väl hålla på fram till söndag-måndag nånting. Kanske tisdag :) Man får ju passa på liksom! Måste man så måste man, hahaha...! Får se vad M säger om saken dock ;)

Imorgon är det dags att ta blodprov. Ävem M ska lämna sitt prov. Kan ju bli intressant hela den apparaten med. Stackarn... Men det får ju lösa sig helt enkelt.

 

Igår kände jag mig bitter. Bitter på åldern, bitter på alla andra jävlar som är gravida, bitter på vikten, bitter på att "alla andra" verkar ha det så enkelt med allt. Tre vänner annonserade ut att dom är gravida nu i veckan. Med andra barnet dessutom. Jo men visst blir man glad för deras skull... det blir man. Men det känns ändå inte roligt. Jag känner mig bitter över att jag väntat så länge i livet på att ta detta steg. Och nu när det väl är taget så är det värdelöst att det tar sån tid.

 

Och ja, jag vet att det inte tagit nån tid alls. Egentligen. Nästa vecka är 4:e ägglossningen sen M sa ok till att börja försöka. Många får ju försöka i över ett år och det anses som normalt. Vi har försökt tre månader. Men jag är nog den sämsta på att ha tålamod!

 

Och alla jävla gravida jävlar... Bebismagar och skit. Näää, jag är bitter! Och det kommer jag vara av och till :(