Illamåendet har så sakteliga börjat ge med sig. Eller, jag mår ju illa, men det är mest så där så det går att hantera nu! Yay! Trött är jag fortfarande men det hör väl till. Känns så himla bra att slippa må så där förjäkla illa som jag gjort tills nu!

 

När man har två i magen så är det ju rätt befogat att se ut som en stoppad korv i alla sina kläder trots att det inte är så långt gånget. Så nu struntar jag i om topparna sitter åt eller så. Och om det fortsätter i denna takt så kommer det vara en övergödd blåval som vaggar runt om ett litet tag. Jisses!

 

Men så klart är dte ganska kul oxå! Förra gången hade jag preciiiis börjat ana att det rörde på sig där inne. Nu är jag större men känner inget än. Många börjar känna från nu ungefär, får väl se när första diffusa puffen kommer. Ser SÅ fram emot att M ska få känna oxå :)

 

Har pratat med min chef nu iallafall om att jag troligen jobbar som längst februari ut men att det kan bli bara januari ut oxå. Hon blev glad att jag sa till då hon sitter med nästa års budget nu och räknar. 

 

Mycket märkligt! Om jag går hem redan i början på februari är det ju bara två månader kvar att jobba! Om man räknar bort jul och nyår alltså. Om jag får ledigt som jag vill så jobbar jag till 19:e dec och sen från 7:e jan. Så det är 8,5 vecka kvar att jobba... WHAT? Känns ju som om jag nyss blev gravid! Men jag antar att jag om ett par veckor kanske tänker annorlunda när jag är stor som ett hus.

Som vi har våndats över det. KUB-testet. Vissa dagar har det känns som om det ska gå jättebra... andra dagar inte alls. Eftersom förra gången var si så där siffror så tänkte vi ju att då jag är tyngre och äldre så blir det säkert sämre siffror denna gång.

 

Vi fick en jättebra sköterska och hon berättade hela tiden vad hon gjorde och vad hon såg. Vi fick filma skärmen och fota, så klart fick vi lite bilder med.

 

Jag var spänd som en fiolsträng hela undersökningen, men det var verkligen jättehärligt att se de två små liven sprätta där inne. Små krumbukter och viftandes med armar och ben. En av dem sträckte på sig och blev så lång, så lång :) Den krullade den ihop sig och intog viloläge med ryggen mot sköterskan som fick kämpa med att få en bild på nackspalten. På ena tvillingen var nacksplaten 1,4 mm och på den andra 1,6. Bara marginell skilnad alltså . Sen var dom äldre än vad jag beräknat. Den ena var 13+0 och den andra 13+1. Så vi vart flyttade till den 14 maj, men kommer ju senast att få föda i månadsskiftet om dom inte kommit av sig själva då.

 

När alla mått var klara och hon hade matat in allt i programmet sken hon upp: "Det är jättebra siffror!"

 

Hon vände skärmen mot oss och visade, min grundrisk med tanke på ålder och vikt var 1/113. Dte i sig är ju inte så bra. Men när måtten var inmatade och mina blodprover inlagda så blev riskerna på dem 1/2216 och 1/2217!

 

Rätt shysst upphämtning känns det som och så himla lättade blev vi! Vi hade förberett oss på att göra NIPT-testet och att var ganska bekväma med det. Testet hade vi redan fått hem så allt stod klart att göras i början på nästa vecka. Men nu slipper vi det och det är superskönt verkligen.

 

Vi har nu gjort officiellt att vi väntar barn igen och att det är två. Även det är en lättnad, skönt att slippa försöka dölja magen och skönt att kunna prata öppet om det.

I torsdags var jag på inskrivning. Det gick bra. Det mesta fanns ju kvar sen sist. Jag hade gått ner ett kilo på hennes våg, så det fick jag beröm för. På vågen hemma har jag gått upp. Men skit samma känner jag :) Jag äter det som fungerar att äta och mår inte så bra av förmycket onyttigt så det är inte så svårt att äta bra egentligen just nu.

 

Vi pratade om sjukskrivning och hon sa att jag inet ska räkna med att jobba längre än till vecka 25. Det finns ingen praxis här i länet när en tvinnilng mamma "ska" gå hem. Men dom är tydligen ganska frikostiga här. Sen sa hon att med det bagage som jag har så är dte väldigt viktigt att jag mår bra även psykiskt. Så hon ville att jag ska vara tydlig med hur jag mår och att vi pratar om det under vägens gång.

 

Alla värden på urinprovet och blodproven hon tog var bra. Jag hade 132 i HB vilket var helt i sin ordning sa hon. Sen var järnreserven 60, jag vet inte riktigt vad det betyder. Men hon sa att det var bra iallafall. Jag kunde fortsätta ta järntillskott varannan dag just nu det räckte hur bra som helst.

 

Så genomgående kändes det bra!

 

Givetvis började jag böla när vi pratade om det som hänt och hur jag känner inför det. Men hon är verkligen bra, så jag tror vi kommer komma bra överens. Jag fick även en del av oron stillad när det kommer till infektioner och så, hon tog ett prov för odling och sa: "Allt vi kan göra för att göra dig trygg och mindre orolig, det gör vi. Du får säga till hur du vill ha det!" Så det känns skönt iallafall.

 

Nu är det KUB-test på fredag och fram tills dess är det horisontellt läge. Mår ganska skitdåligt just nu. Är hemma från jobbet sen i måndags, är yr och mår ganska myclet apa. Hoppas att det vänder snart! 

Ja jag har ju fattat det tidigare, men fick det rätt klart för mig idag. Under senaste veckan har jag upplevt att bara mornarna är riktigt jobbiga. Dagarna har varit rätt ok och de flesta kvällarna har varit drägliga. Visst mår jag illa men det har ändå varit på en ok nivå och tabletterna hjälper faktiskt att ta bort udden av det.

 

Igår på dagen var det helt ok, eller till och med så där att jag tänkte att nu vänder det! Men så har jag sovit rätt dåligt inatt och det gav igen på en gång idag... Jag gick inte och la mig så sent, även om det var lite senare än i veckorna så klart. Men jag sov oroligt. M var borta på fest och jag skickade flera sms och sa god natt bland annat men jag fick inga svar. Jag var så himla trött så jag somnade till slut. Men sömnen var orolig och jag vaknade hela tiden.

 

Så såg jag att jag fått ett svar: "Kommer strax." Då var klockan strax efter 12. Kändes bra att veta att han iallafall svarade och var på gång hem. Han får ju vara borts så länge han vill, men när jag sms:ar så vill jag att han svarar annars blir jag så där nojjig att nåt hänt. Nu kändes det ändå bra att han svarat. Somnad om och vaknade till igen efter en timme. Då hade han inte kommit... så jag messade och frågade om allt var bra. Inget svar... så jag messade igen efter 10 minuter. Inget svar. Då ringde jag... inget svar!

 

Nu var jag ju både klarvaken och orolig. Började surfa runt på nyhetesidorna för att se om något hänt, både det stora tidningarna och vår lokala. Inget... Tog en bra stund så kom ett svar: "Allt ok, är på väg hem nu."

 

Visste ju att han hade en liten bit att gå hem så jag kunde ju inte somna om innan han var hemma. Då fick han sig en kärleksfull "avhyvling". Han förstod precis och lovade att ha koll på telefonen nästa gång. men jag var ju uppe i varv och kunde inte somna om. Sov korta stunder och är ju då rätt trött idag. Har försökt få lite gjort under dagen men har mått så himla illa och varit jätteyr. Så det var lite som ett kvitto, att blir jag för trött så blir det värre med illamåendet med.

 

Jag hoppas ju att det ger med sig snart, det borde göra det. Det är kämpigt med tröttheten och att hela tiden ha åksjuka. Så jag hoppas att det är på väg att vända.