Nu är jag inne i vecka 21. Ni anar inte hur det känns inuti. Det är både overkligt och lite läskigt att det nu är förbi den tid då vi förlorade förra graviditeten. Om man skulle gå bara på dagar generellt så var det i måndags som var dagen D. Men räknar man på tvillingarnas individuella datering så hade jag passerat dagen D igår. Det spelar mindre roll, det som kändes viktigast för mig var att det slog om till vecka 21.

 

Det har det gjort nu och jag hoppas att det får fortsätta känns så pass bra som det ändå har gjort. Lite grann som när vårt förra BF var den 31 augusti så har vi pratat mycket om och inför de här dagarna så jag tror att det mesta känslorna redan var utredda. Men visst kändes det jobbigt... jag ljuger om jag säger nåt annat. Jag har tänkt mycket på det kuratorn sa till mig: "Många upplever det ganska overkligt fram tills just den tiden då man förlorade sin graviditet, sen vänder det och det blir mer verkligt. Men då kommer ofta skuldkänslor och andra känslor istället. Så bli inte förvånad, var beredd på att du kan känna dig både lättad och tyngd med sorg under den perioden."

 

Än så länge så känner jag inte sorg. Jag kan känna mig orolig att det är nåt annat som går fel nu istället, riskerna är ju större med två och allt sånt. Men jag är än så länge inte ledsen och känner sorg. Kanske blir det inte så heller. Men det är faktiskt bra med kuratorns ord, då känner man igen det och blir kanske inte riktigt lika överrumplad om känslorna kommer. Om jag nu kommer in i det som hon beskriver. det vet man ju inte. Iallfall är det skönt att ha hennes ord lite så där i bakhuvudet.

 

Nu börjar vi iallafall tro på framtiden. På att vi kommer få träffa våra små plutt-killar inom relativ snar framtid. Vi kommer bli föräldrar, jag och M. Det är en mycket märklig känsla samtidigt som jag känner igen den från förra gången. Då fanns det ju minimalt med oro faktiskt. Vi tuffade på och började vänja oss vid tankarna på föräldraskap. Denna gång har vi nog inte vågat tro och hoppas, samtidigt som det ändå smugit sig på så smått. Svårt att beskriva allt som pågår inom mig, men nu är jag ute på andra sidan och ska möta andra delen av graviditeten. 

 

Jag känner de små mer och mer. Allra mest känner jag den som ligger längst ner, tror jag iallafall. För det är oftast på höger sida som det sparkar till och lever om. Den andra ligger lite högre upp och på vänster sida. Tror den lille är med omgärdad av moderkakan där han ligger. Men ligger jag lite på den sidan när jag ska sova så känner jag hur han protesterar lite och buffar runt. Helt magiskt att det går att skilja dem åt på det sättet! Jag längtar tills dess att M kan vara med och få känna, han börjar bli lite otålig på att oxå få lite bevis på att det är bebisar på riktigt där inne.

 

Av nån anledning så kikade jag lite på Tradera på babykläder och blev lite tagen av hur mycket som fanns där. Frågade M om det var ok att köpa nåt litet om jag hittade nåt... jo det var det. Alltså jag behöver inte fråga om lov... utan det är mer så där att vi bestämt att vi skulle hålla oss till efter nyår. Så jag bjöd på ett litet paket med kläder. Och sen ett till. Och ett till. Nu har jag nog "råkat" köpa kläder så vi klarar oss hela första tiden. Kanske :) Måste kolla igenom det lite för att se hur mycket det egentligen är när det väl kommer mm. Men lite roligt är det!

 

Och det kändes ganska befriande oxå! Att FÅ känna att det var roligt med att handla. Att FÅ känna glädje och förväntan. Inget av paketen har kommit än eftersom det är röda dagar, men det går inget för vi är ju bortresta under hela julen och kommer hem precis innan nyår. Har lite tid då att kika på vad som finnsi paketen och sortera bort sånt man inte vill ha.

 

Vi har tagit ut gratis-bodys på kupong som vi fick i nån av babyboxarna oxå, sen har tvillingarna fått varsin jättesöt uppsättning body och byxa av en vän, känns nu faktiskt som om det är lite mer på riktigt. Ovan känsla! Men väldigt välkommen!

Helgen som var hade jag bävat för länge då jag visste ett det skulle bli tufft. Och det blev det ju. Jag försökte sysselsätta mig så gott jag kunde med städning, tvätt och matlagning. Det gick så där... dagarna gick ju iallafall men det var tungt. M var tvungen att jobba lite och det kändes ju inget vidare. Jag vet ju att han måste ibland och man får ju stå ut. Men just denna helg kändes det extra jobbigt att han var tvungen att jobba på helgen.

 

Jag hoppas att det vänder nu, jag behöver verkligen lite luft under vingarna känns det som. 

 

Sen tänker jag mycket på det här med kommande IVF. Jag läser och funderar... Det känns helt osannolikt att det nånsin kommer att gå. Tänker även på att alla dom kämpar som håller på med det måste vara sjukt starka som individer, många av dem får ju gå igenom besvikelse efter besvikelse och sorg efter sorg...

 

Jag har förlorat ett barn... en del andra har genomgått många missfall och kämpar ändå på. Det känns så långt bort att jag skulle kunna orka det. 

 

Men drömmen om en liten parvel är ju så stark att man orkar säkert. Vet bara inte riktigt om jag orkar det. Nu. Jag hoppas att mötet med läkaren nästa vecka ger lite lugn i själen och att många frågor blir besvarade. Vi måste komma ihåg att skriva en lista...

 

BF var igår och jag hoppas att det vänder nu och blir bättre. Så småningom blir det väl bättre...

 

Status på cykeln är dag 9 och jag väntar spottings imorgon. Det kom en strimma rosa tidigare idag så jag har inget hopp kvar på ett plus denna månad heller. Lika bra att mensen kommer igång så vi kan få ett sista försök innan IVF... Som sagt, jag förstår inte hur folk orkar.

Jag har sånt oerhört stöd runt omkring mig. Jag har valt att vara öppen i mig sorg för att jag orkar inte ha nån fasad och låtsas vara glad. För vissa dagara är jag inte glad. Jag känner mig totalt osocial och tråkig ganska ofta. Och hade jag inte varit öppen med sorgen så tror jag att jag hade gått sönder.

 

Men mitt i allt så känner jag mig oerhört ensam. Det är som att det är så pass svårt att sätta ord på sorgen att det även är svårt att få fram hur det egentligen känns. Sen kan jag känna att inuti mig så stormar det av sorg, längtan och ångest... men att prata om det ständigt gör att folk drar sig undan. För det ÄR obekvämt att prata om sorg och ångest. Det är obekvämt att jag gråter, både för mig och andra.

 

En händelse under midsommar fick mig att inse att även om jag är öppen så är det inte alltid enklare för andra att reagera på det och veta vad dom ska säga. Vid den här händelsen så pratades det semester. Jag sa att jag hade bara tre veckor. Personen frågade om vi bokat in nåt annat nån annan gång under året eller om jag bara hade tre veckor totalt. Jag sa då som det var att tanken var att jag skulle gå på mammaledighet efter semestern, fram till förlossningen... men att nu blev det ju inte så.

 

Tystnaden som följde var nog mest smärtsam för den andra personen, men det blir ju så konstigt. Vad säger man efter att det blivit tyst. Jag vet att personen vet om vad som hänt, men man vill lixom inte beröra ämnet. Jag kan förstå det och det är ok, men det blir konstigt. Och jobbigt.

 

Nu är mensen iallafall ordentligt igång så jag kan blicka framåt till nästa ägglossning. Men dom här dagarna när mensen kommer är väldigt jobbiga, det var dom förra gången oxå. Dte tar ett par dagar innan man är på banan igen. Och just kommer ju varje försök vara ett tungt nederlag.

 

Satt och räknade på när en eventuell bebis skulle födas om det tar sig nu eller under sommaren. Och det blir en vår-bebis då. Till jul kommer jag vara ungefär lika långt gången som jag var vid missfallet. OM det nu skulle ta sig så ska jag ta ledigt så långt jag kan under jul. Så att jag får vara hemma då och ta det lugnt. Tror att den tiden kommer vara tuff. Jag vågar inte hoppas för mycket, men om det dagen kommer att ett litet pyre skulle växa i min mage så kommer jag vara så tacksam och försiktig. Jag kommer vara orolig och nojjig, säkert väldigt jobbig... men det kommer jag kosta på mig att vara.

 

För återigen, jag vill inte bära en fasad som inte är jag. Det måste kännas som om jag kan leva som mig själv. Och tyvärr efter att ha mist ett barn så tror jag att man är förändrad för alltid.

Idag är det två veckor sen vi låg i sängen på sjukhuset där på kvällen och var ganska hoppfulla trots att det var under väldigt tråkiga omständigheter vi var där. Vi somnade trots allt ganska gott.

 

Men under natten vändes allt till kaos och otrolig sorg. Och imorgon för två veckor sen togs den lilla ifrån oss. Det är svårt att förstå att det det faktiskt gått två veckor. Helt galet. Kan komma på mig själv att lägga handen på magen och undra lite om magen växer. I samma sekund så inser jag ju att magen är tom. Det är väldigt svårt i vissa stunder att förstå att det är över.

 

Jag har jobbat två dagar. Halvtid visserligen, men ändå. Känns ok i sammanhanget tror jag. Det har gått ganska bra. Det är skönt att kunna sova ut ordentligt och komma hem i vettig tid. Men det blir samtidigt lite så där att jag känner att va fan... håll inte på att sjåpa dig. Du klarar att jobba heltid! Men jag tror att det är bra att ta denna vecka och mjukstarta lite.

 

Nästa vecka har vi bokat en minisemester, lite för att bara komma bort. Släppa taget om hemmet lite. Det har blivit lite så att vi båda tycker det är skönt att hålla oss hemma i lägenheten, här är det lite enklare... lite lugnare. Men det blir ju lite långhelg nästa helg så vi bokade två nätter på hotel, ska bli mysigt. Tror att vi kan behöva det.