Nej jag hinner ju aldrig blogga! Och jag har nästan helt slutat hänga på Familjeliv oxå, det finns lixom ingen tid. Jag försöker läsa i de grupper jag är med i, men det känns hela tiden som om jag vill kommentera men "ska bara" först. 

 

Killarna är nu dryga 3 månader. Magarna har stabiliserats och det känns bra. Visst är dom lite gasiga ibland och så där, men man märker att det börjar reda ut sig. Jätteskönt! Vi ger dom bara en sorts ersättning nu, det hände en incident nämligen för en dryg vecka sen. Vi var på väg till sambons släkt och hade inte kokat vatten att ta med, resan var inte så lång och dom hade precis ätit. Men av olika anledningar så blev dom hungriga på vägen och vi gav dem ersättning på tetra som nödlösning. Inte bra! När vi kom fram var dom helt ur spel tyckte jag. Gnälliga och inte alls sig själva. Sen fick dom diarré och ont i magen. Så ingen med tetra för dom, man får helt enkelt se till att ha mat med sig till dem och blanda till.

 

Just nu har M semester och det är hur skönt som helst. Två veckor innan han gick på semester så var det rent helvetiska dagar här hemma. Varje vaken minut var det skrik och gnäll. Jag höll på att bryta ihop av stressen och känslan av otillräcklighet. Hemskt! Och så fort nån annan var här hemma så var dom snälla och glada. Då hade dom ju varsin famn att vara i. Det fick mig att fundera på om inte M behövs hemma lite mer i höst, jag vet inte hur jag ska orka annars... Vi får se hur det blir. 

 

Gördeln jag skrev om i förra inlägget är en Cariwell Belly Binder, jag tycker den är kanon. Det enda är att det blir ju väldans varmt att ha den på sig! Men det har varit guld värt för ryggen att ha den på. 

 

Jag engagerar mig en del i det här med Tvillingupproret, barns rätt till sina föräldrars tid. Det gör mig frustrerad att budskapet inte går fram! Det finns så många argument för att det skulle behövas en ändring av dagens föräldraförsökring. Men kritikerna förstårju inte vad det är som är kärnfrågan. Att vi tvillingmammor oftare drabbas av depression än enlingmammor. Varför? För att vi aldrig riktigt kan landa i att vi blivit mammor, vi kämpar oss helt slut med att bara försöka få dagen att gå ihop, vilket den oftast inte gör ändå. Sen är det väldigt vanligt att tvillingföräldrar separerar pga av att en eller båda parter helt enkelt inte orkar med. Många tvillingmammor har dessutom svårare att knyta an till sina barn, mycket för att dom inte hinner med att få de där mysiga stunderna. När en bebis är nöjd och bara ligger i famnen för att mysa så är oftast den andra bebisen missnöjd för att den känner sig ensam.

 

Jag har tänkt mycket på det där, att just två barn skulle tära mer på relationen. Det stämmer säkert även om jag ju inte har nåt att jämföra med. Hos oss finns det ju vissa saker som är irritaionsmoment, men jag har fått välja att helt enkelt lägga de åt sidan. Det är inte värt att göra en grej av. Man får välja vad man ska strida för/om tycker jag. Att han inte vaknar på natten när nån vill ha nappen till exempel. Vilket resulterar i att jag tar ju i princip alla nätter. Men ska jag knuffa upp M så har jag ju ändå vaknat till så pass att det inte går att somna om på en gång, så jag tar det. Eller att vara lite snabb vid vilan under dagen, att peta i nappen ganska snabbt om det börjar stökas. Annars vaknar dom till och kan inte somna om. M tänker inte på samma sätt. Han menar att dom kanske inte behöver nappen PÅ EN GÅNG. Nej, kanske inte. Men då vaknar dom till och blir gnälliga ganska snabbt igen för att dom inte sovit klart oxå. Pest eller kolera lixom.

Men jag gör så att jag gör på mitt sätt och han på sitt, så blir det bra i slutänden. Jag tänker att jag inte orkar bråka om det heller, det får vara som det är. Jag känner att man får lägga energi på det som verkligen är viktigt. 

 

Jag börjar så smått verkligen känna att mina barn är det mest fantastiska som hänt mig. Det är inte helt lätt. Det kanske låter konstigt, men alla de vardagliga sysslorna gör att jag inte riktigt har lyckats komma ikapp med känslorna. Men det kommer så sakteliga och det känns som ett verkligt privilegium att vi har fått dom här två små killarna. Dom är riktiga gullegrisar! Väldigt lika till utseendet och väldigt söta :)

Vi pratade igår ordentligt iallafall. Först bröt jag ihop och försökte förklara för honom hur jag kände. Han förstod att jag tagit det så och bad om ursäkt. Han menade givetvis inte så och han var så klart ledsen för att jag gjort det. Sen sa han:

 

"Om jag nånsin blir pappa, så är det med dig jag har ett barn. Om jag aldrig blir pappa, så är det med dig jag är barnlös. Jag menade absolut inte att såra dig eller göra dig ledsen, förlåt om jag uttryckte mig dumt och utan att tänka."

 

Han är verkligen så himla bäst. Idag känns det bättre igen, lite låg fortfarande men mycket bättre än igår. Många av råden kring att försöka bli gravid är ju att bara koppla av och inte tänka så mycket. Det är så enkelt att säga det. Det är så enkelt att ge andra råd i att göra så. Men jag lovar att det är inte det enklaste att försöka sluta tänka. Vi lever i barnlösheten, sorgen och ångesten varje dag. Vi vill inget hellre än att bli föräldrar tillsammans. 

 

Men visst, det kan vara så att det finns mentala spärrar, visst kan det. Och visst kan det vara så att om man slutar med stickor och grejjer så kan det vara en mindre stress. Visst, det kan vara så. Men jag känner att en del av mig blir stressad om jag inte har kontroll istället. Så på sätt och viss så finns det en stress och en press där hela tiden oavsett. Kanske gör jag så att jag hoppar över test och grejer sista cykeln innan vi startar upp IVF:en i höst. Så jag den månaden inte gör nåt aktivt för att bli gravid, både för att förhoppningsvis komma i takt med känslorna kring det som komma skall och sen för att ta en paus i det.

 

Vet inte riktigt hur det går till på klinikerna ang det förresten, så kanske måste jag göra det ändå sen. Men det visar sig. På semestern så har vi sagt att vi ska läsa på lite om hur det går till, prata igenom hur vi känner inför det och hur vi ska göra med ledighet mm. Tror nånstans att det är bra att börja fundera på saker och ting så att det blir så lite praktiskt att tänka på som det är möjligt då när det drar igång.

 

Nu vill jag bara att semestern ska komma, vilket betyder att mensen ska komma i samband med det... eller förhoppningsvis inte. Men i och med semestern så kommer det kännas som om vi antingen får fira in semestern med ett plus eller bara fira att vi har semester.

 

Nej jag har inte slutat blöda eller mirakulöst blivit gravid igen. Men idag insåg jag att min sambo är den allra bästa man kan ha i hela världen. Det visste jag ju egentligen, men ändå.

 

När vi började försöka bli gravida förra gången så pratade vi mycket om när på året vi skulle vilja ha barn... att vi helst ville ha bara ett barn... att vi gärna ville ha en liten tjej. Ja vi pratade om önskemål hur knäpt det än låter så här i efterhand. Vi sa då att en bebis som är född under den första delen av året skulle vara roligast. Givetvis är barnet välkommet precis när som och även vilket kön som helst skulle vara välkommet. Och självklart OM det skulle bli tvillingar så är båda lika välkomna! Men ni vet... man pratar om hur man skulle vilja att det föll ut om man fick välja.

 

Idag så kom jag på att om vi skulle lyckas ganska snabbt igen så skulle det kunna bli en decemberbebis om den kommer för tidigt. Alltså då menar jag om dte tar sig på en gång och sen att den kommer för tidigt. Så frågade jag M vad han tyckte om det. Hans svar var så underbart:

 

"Jag skiter i vilken månad på året, vilket kön och hur många. Skulle det bli så att vi måste ta hjälp av IVF så sätter vi in två embryon för att maxa chanserna och så får dom gärna födas på julafton om dom vill. Jag vill inte veta könet i förväg och jag bryr mig inte om heller vilket kön det skulle bli, oavsett vilket är det det bästa som kan hända!"

 

Han är bara så himla bäst! Jag älskar honom! Så klart spelade det ingen roll innan misfallet heller, det vet jag ju. Men vi pratade om hur vi skulle önska att det skulle bli. Men nu känner vi båda verkligen att det spelar så otroligt liten roll alla de där små detaljerna. Kön, tid på året eller till och med om det är en eller två... skit samma, om vi lyckas igen kommer tidpunkten eller antalet spela noll roll. Lyckas vi kommer vi öppna våra liv för den eller de lilla liv/liven och skulle den/de dela någon högtidsdag är det ändå den allra bästa födelsedagen vi kommer fira nånsin!

Ja så var den nya vecka igång igen då. Vaknade med huvudvärk och lite så där lagom kli i halsen. Tror dock att det mest var trötthet för när jag kom igång så var det ingen fara. Men SÅ himla trött. Somnade sent och fick draaaa mig ur sängen. *gääääsp*

 

I helgen läste jag en del om spottings och sånt. Det visade sig att många blivit hjälpta av B-vitaminer. Det fanns tips på en typ av tillskott som man kunde köpa och dessa tabletter kunde hjälpa slemhinnan att hålla. Sen var det en annan vitamin som kunde göra susen för fertiliteten, D-vitamin. Det är det vi bunkrar när vi solar. Det bildas i huden av solen. Men eftersom vi i norden inte har så mycket sol på höst och vinter så kan vi behöva tillskott av det. Dessutom har man studerat sambandet mellan svårigheter att bli gravid och inderskott av D-vitamin på Huddinge sjukhus. Där har man funnit att det kan finnas ett samband. Så jag tänkte att vad sjutton, lite B och D-vitaminer är ju bara att tjoffa i sig då.

 

Så det började jag med i lördags. Det var ganska tydligt att man kissade ut de B-vitaminer som inte togs upp, syntes på färgen på urinen :) Sen sägs det att man blir pigg av D-vitaminen och det skulle ju inte skada!

 

Nästa måndag, om en vecka, är det ÄL igen då. Vi börjar på nytt med varannan dag från och med onsdag. Sen ska vi bort över helgen så vi får se hur vi löser det. Kanske får vi lov att få till det fredag och söndag då. Men det löser sig. M är rolig iallafall, han vaknade idag när jag höll på att klä på mig och sa: "Ska vi ha sex ikväll?" Ja, det kan vi väl, svarade jag. Då sa han: "Bra, för imorgon måste mina krigare vila när vi börjar.". Börja med vad, frågade jag. "Ja men du vet, vi börjar du då. Göra barn." Haha, han är ju rolig. Inget fel på engagemanget iallafall :)

 

 

Detta kom idag på SMS:

 

"Hej älskling, visst var det idag vi skulle ha sex?"

 

Hahaha! Han är för rolig :) Jo M, det är idag. Stegringen väntar på sig, kommer troligen imorgon så då är det ju tänkt med tre dagar på raken. Vi får se om vi får till det. Hur som helst så har jag fertilt sekret idag så det är ju kanon om vi börjar idag då, så avslutar vi på fredag *fniss*

Jisses vilken karaktär man har! Jag hade ju tänkt att låta bli att ta nåra ÄL-test denna cykel. Jo men visst, det gick ju bra. Fick lite funderingar när kroppen betedde sig lite underligt i slutet på veckan och kände att "jag ska bara kolla". Tog ett ÄL-test på fredagen, negativt. Sen tog jag ett på lördags morgon, nästan positivt och då tog jag ju ett till vid lunch och det var ju positivt. Hade skitont i tjejmagen hela lördagen och på söndagen så var både ÄL-sekretet (som börjat på torsdagen) och värken borta. Skumt. Brukar inte vara så.

 

Enligt så som det "ska" vara så borde jag haft ÄL igår em/kväll, men jag tror det släppte i lördags. Kändes så iallafall. För jag har ju oftast ont strax innan det släpper eller så, och jag hade ju ont helka lördagen. Men men, skit samma.

 

Jag tror vi ringade in ÄL ganska bra denna gång, men man vet ju aldrig heller. Vi borde ha sex idag eller imorgon med. Men nu är det ny vecka och jag tror inte att det blir av. Så nu är det bara väntan kvar. Tur att det är lite inplanerat under tiden fram till nästa BIM. Det är fredagen den 1:a nov. Men jag lär ju märka där dagarna innan iallafall. Så typ samtidigt som vi får provsvaren hos kliniken så lär jag ju veta.

 

En lite knepig sak hände i helgen. Vi pratade lite och M sa att han var lite orolig för hur han kommer reagera när jag talar om att jag är gravid (om det nånsin händer alltså). Jag frågade om han skulle få panik. Men han sa att det trodde han inte, men att han skulle känna sig fast. Att han inte skulle vara så fri längre. Ok, så är det ju. Men jag trodde lite att vi var förbi det stadiet nu liksom. Det kändes lite knepigt. Men sen sa han att han var väldigt glad för att det ju då i så fall är jag som är mamma och att det känns bra.

 

Sen lite senare under helgen så låg vi och tittade på TV och han låg bredvid mig. Han la handen på min mage och sa: "Här inne kommer det växa snart, vad mysigt!" Ehhh... ok? Lite snabba kast här tycker jag. Det var ju mysigt förstås! Men lite lustigt hur det svängde fram och tillbaka på bara dagrana i helgen.

 

Kanske är det bara så att vi behöver lufta det ofta och prata om det. Han kommer alldeles säkert bli glad när det (om det) blir verklighet.

 

Nu har M gått och blivit sjuk oxå... så denna ÄL kan man nog se som körd. Ni vet ju hur killar blir när dom är förkylda...? Ja då försår ni ju hur det låter där hemma. Bara att ha is i magen och se hur det går till helgen. Mest troligt blir det nog inget alls, men man kan ju hoppas.

 

Dte ÄR svårt att inte tänka på produktionen. Det ÄR svårt att ha en avslappnad inställning till det hela. Och det ÄR svårt att inte göra nån grej av det. För det är en stor grej för mig. Jag vill gärna ge oss så bra chanser som möjligt och visst blir det lite svårt ibland att helt och hållet bara njuta av att vi faktiskt kommit väldigt långt tillsammans på kort tid. Jag är tacksam för det och väldigt glad!

Man vill bara så förtvivlat görna att det ska bli nåt snabbt... tålamod är inte min starka sida alls faktiskt.

Ja, jag visste att det inte var så enkelt som det verkade i böran på veckan. Det är ju aldrig det. Det är alrig så att det vänder på en dag bara. Och det ska det väl inte göra heller när det gäller såna här stora frågor.

 

Iallafall så visade det sig att han inte menade att vi skulle sluta skydda oss. Han sa ju bara att han hade tänkt på det. Inte ATT det var dags. Så jag fick en ordentlig tankeställare att aldrig läsa in nåt i nånting utan att fråga istället. Så nej, det var inte dags att slyta med skydd, det var inte så han menade. När jag insåg det så kändes det väldigt jobbigt. Sent om sider så talade jag om att jag kände så. Han blev oxå ledsen då för att han på sätt och vis då hade gett mig en förhoppning utan att tänka sig för.

 

Men så idag så hamnade vi i en diskussion om ålder. Han tyckte att han började bli gammal... hahaha! Jojo, sa jag, du förstår väl att det är meningen att du ska ta livet till nästa nivå. Du har ett bra jobb, bor bra och har en flickvän som du trivs med och vill vara resten av livet med. Han såg lite så där på mig och sa: "Jo jag har tänkt på det, att det kanske är så att det är dags."

 

Jag frågade vad han menade. Han menade att vi skulle sluta skydda oss. Nu sa han det i klartext och jag frågade om han menade det. Det sa han att han gjorde. Han sa även att det gjorde honom rädd och orolig, men samtidigt så trodde han att det skulle bli hur bra som helst. Sen sa han att det hade varit enklare om "det bara hände" för då skulle det nog kännas lättare. Att slippa ta beslutet.

 

Men... nu är det iallafall så att vi ska sluta skydda oss. Jag ska fortsätta testa mig för ÄL så jag vet, men han ville inte börja med nåra "måste"-dagar. Det vill inte jag heller. Jag vill mysa för att vi vill och inte för att det måste ske nån viss dag. Så tar vi det därifrån sen om inget händer inom ett halvår eller så.

Tänkt att dagen kom! Dagen då han faktiskt skulle känna att det var dags! Jag är SÅ glad idag!

Sen vet jag... inget har förändrats egentligen förrän jag ser om han fullföljer det han har sagt... att sluta skydda sig. Så det är ju inget skrivet i sten än. Men bara att han har vänt så pass att han kan tänka sig att iallafall släppa lite på säkerheten, det känns hur häftit som helst :)

Inatt hände nåt som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Vi låg i sängen och pratade om allt möjligt, mest skojande och tramsande kan man nog säga. Så hamnade vi i nån lagom oseriös konversation om barn. Nu minns jag inte hur vi kom in på just detta men jag sa lite så där på skoj att han kanske ville sluta skydda sig nu inför denna ägglossning. Har nämligen ägglossning til helgen om den kommer som den brukar.

 

Han svarade: "Ja, jag tänkte det igår. Att jag kanske skulle det."

 

Ehhh? Jaha? Ok... vad betyder det då? Så fortsatte han: "Men jag tänkte att vi skulle vara helt överens om det innan, ha sagt att vi ska sluta skydda oss." Jag svarade att han vid det här laget borde veta att jag inget hellre vill än just det. Då sa han: "Jo, jag vet ju det och jag tänkte att vi kanske skulle sluta skydda oss nu, du kan ju testa ordenligt så vi vet när din ägglossning är."

 

Sen blev det inget mer sagt, jag var så pass att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Så jag sa nåt om att jag skulle testa i denna cykel "ordentligt" och tala om för honom. Sen sa vi god natt. Kunde jag sova? Nej inte så mycket! Somnade efter 4 timmar och var lika konfunderad när jag sen vaknade. Jag visste inte om jag skulle säga nåt eller hur jag skulle göra. Så jag har inte sagt nåt. Vi får se hur det här utvecklar sig, kan ju bli intressant!

Oj, vad tiden går. Inser att jag inte uppdaterat här på väldigt länge. Men här kommer en liten lägesrapport iallafall :)

 

Under våren har det varit ganska svårt att prata om allt tycker jag. Jag har känt att vi inte riktigt kommit till den punkten att det känts bra att vara så allvarlig och tydlig som jag ändå tyckt att jag måste vara. Men vändningen kom nog helt och hållet här för drygt en vecka sen. Då hamnade vi i en lång diskussion, helt fredligt alltså, om allt. Jag fick berätta om min ångest och längtan, han fick berätta vad exakt som han är osäker på. Vi kom väldigt långt i frågan och det kändes som om han verkligen förstod.

 

En sak som jag fick klar för mig var att han behöver prata om barn, vad det innebär, min längtan och känslorna kring allt... ofta. Sen ville han göra saker som "man gör" när man ska ha barn. Så, nu har han valt vagn :D Den vagnen tycker han vi ska ha om vi ska ha barn. Bara det :)

 

Nej, men det känns väldigt bra. Sen har vi fortsatt prata och stöta och blöta. Han har fått mer klart för sig vilken tidspress jag sitter under. Det har han inte riktigt greppat förut. Nu förstår han. Det, om något i allt detta, kändes mycket skönt att han fick insikt i. Han har fått frågan inom vilken tidsram han tänker sig allt och svaret blev om 1-2 år, då kanske han vill börja planera för det. Så länge kan jag inte vänta och det har han förstått. Han frågade då hur jag tänker.

 

Jag berättade att min tanke hade varit att vi kanske kunde börja försöka under året, så man inte spiller mer tid om vi kommer behöva hjälp. Han sa: "Jag lovar inget, men det känns som om jag kanske kan gå med på det. Jag blir livrädd när jag säger det, men jag har tänkt lite att kanske... kanske efter semestrarna och så... så kanske vi kan börja med att låta bli att skydda oss, så får vi se om det händer nåt."

Ok?!!??! Så där bara!? Jaha, jaaa... jättegärna! Men jag vet ju att inget är bestämt, men bara att han faktiskt tänker sig tanken och på nåt sätt ändå inser hur det ligger till med allt... Måste säga att det känns nu som om vi kanske kan landa i att vi faktiskt ska försöka. Och det tillsammans. Jisses... det hade jag aldrig vågat drömma om för en månad sen!

Jag tror ju inte att det kommer gå så lätt, det kommer vara en lång process till en graviditet... men strunt samma! Bara att jag kanske snart har med honom på tåget gör mig lyckorusig! Han är så himla bra på alla sätt i övrigt och nu kanske... kanske så är vi på samma ställe med barnfrågan med. Tänk att det kunde bli så :)

Sista veckan har jag suttit en del och läst om fertilitet och sånt. Även förlossningshistorier och en massa såna saker. Det var ju ingen vidare bra idé nåt av det! Efter en del surfande så kikade jag in på klinikens hemsida, den som finns här i stan. Där står att läsa:

Både kvinnan och mannen bör ha fyllt 24 år. Kvinnan bör inte vara äldre än 37 år och mannen bör inte ha fyllt 54 år när utredningen börjar. Kvinnor som har fyllt 37 år men inte fyllt 41 år kan också få utredning och viss behandling, men Landstinget subventionerar inte provrörsbefruktning (IVF) om kvinnan fyllt 38 år eller mannen fyllt 55 år.

 

Vad roligt! Så om mindre än ett år så finns inte möjlighet att få hjälp med IVF om det skulle behövas. Eller, hjälp kan man få... men inte subventionerat. Och visst det handlar inte om pengar. Men ändå. Det fanns en massa mer att läsa men just det där fastnade. Känns riktigt jobbigt.

 

Satt i soffan bredvid M när jag fick en liten "ledsenkollaps". La mig ner och han frågade hur det var. Jag sa att det var jobbigt. Han ville veta vad som var jobbigt och jag försöke förklara. Han är ju bara man... men han sa väl inte så tröstande saker direkt:

"Vi ska ju åka till XXXX snart, sen blir det ju lite semester i sommar, vi ska ju kolla på XXXX konsert och sen blir det ju en sväng med mina kompisar efter sommaren. Det finns massor med roliga saker att tänka på, tänk inte på din ålder. Det finns många som är 40 och får barn."

Tack då. Det var inte tröstande. För det första finns det många som är 40 som inte kan få barn, som det är för sent för. För det andra skulle jag byta alla semestrar i världen mot att han sa: "Vi börjar försöka efter sommaren." Så nej, det var ingen tröst! Han märkte att det inte direkt vart bättre så han sa: "Vi ska ju kolla på den där lägenheten på söndag, det blir väl kul?" Ja, det är kul. Men jag skulle kunna bo i en skokartong, jag skulle inte bry mig! ALLS.

 

Jag förstår att han inte kan ge mig det svar jag vill ha så där i en handvändning för att jag får ett litet sammanbrott, det förstår jag mycket väl. Men det är verkligen inte roligt att höra att jag har en massa saker att vara glad för. Det är väl klart att jag har! Jag är tacksam och glad över många saker i mitt liv! Men det gör inte barnlängtan mindre för det och det gör inte att jag blir yngre. Så det så.

 

En bra sak som kom ur det är att han ägnade hela resten av kvällen att se till att jag kände mig älskad och var väldigt lyhörd kring vad vi skulle hitta på närmaste dagarna. Han vill nog väl och han försöker verkligen. Han är en otroligt fin person och ibland kan jag känna att jag är orättvis som inte bara låter honom bli redo på egen hand. Att jag inte bara backar och ger honom tid.

 

Det är ju bara det att jag inte vet om jag har tid.

Ja kanske att det börjar släppa lite i diskussionerna mellan mig och M ang allt det här med barn. Inte så att han har ändrat sig egentligen, men det märks att han funderar och tänker. Bara det är bra!

Jag läste på mer om parutredningar och det visar sig att de flesta som gör såna börjar med ett kuratorsamtal. Antar att det pratas ganska mycket om allt möjligt då. När jag läste det så kände jag att det är knappt jag vill ljuga mig igenom det ensam en än gång. Ännu mindre vill jag låta M sitta där och ljuga med mig.

 

Så jag tog upp det med honom här om dagen, att han inte behöver fundera på det. Jag förklarade att jag inte känner alls att det känns bra att "tvinga" honom att göra nåt sånt. Han höll med om att det skulle bli konstigt. Så den grejen är iallafall avblåst.

 

Men i samma diskussion berättade han att han surfat runt lite på ett forum, i trådar som handlade om pappor och blivande pappor. Han sa att det fanns många "som han". Såna som tvekar inför det och som inte tror eller tänker att dom är redo. Där fanns det en tråd som en kille startat där han berättade om känslorna ca 1 månad innan hans första barn kom till världen. Den killen hade fortsatt skriva i tråden (och en massa andra oxå så klart) även efter barnet var fött. Alla som varit tveksamma innan och som sen fått sina små skrev tydligen att det var det största och finaste man kunde vara med om i livet.

 

Hans reflektion var: "Tänk om man inte känner så?"

 

Jag funderade ett tag. Sen sa jag att jag tror att det är så för alla. Eller kanske inte alla, men merparten iallafall tycker att det lilla knytet blir meningen med livet. Och att det är DET dom väntat på hela tiden. Jag sa även att ingen av oss kan föreställa sig hur det skulle vara men att jag tror att det är en väldigt stor känsla på olika plan och på olika sätt.

Han höll nog med i sak. Men sen blev det inte mer än så just då. Det var dags att släcka och försöka sova. Jag kunde ju inte det så klart :) Fast det kändes ändå som om det var nåt som släppte. Det var skönt. Vi kommer prata mer om det, men det får ta sin tid. Jag vill hellre att han landar i att han vill, helt på egen hand, genom att vi pratar om det än att det ska forceras fram. För jag tror att han är den som är meningen att vara pappa till mitt barn. På riktigt.

Under tiden allt det där faller på plats så försöker jag fortsätta gå ner i vikt och sköta kosten. Det är aldrig fel att vara  i bra kondition om man ska bära ett barn. Och det är aldrig fel att må bra ändå :)

Så precis just nu känns det ganska bra och ganska lovande. Man vet ju aldig, men hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju.

Jisses, jag har inte skrivit sen innan flytten. Det betyder väl att jag har annat i huvudet antar jag :) Nu är jag iallafall istallerad i min nya hemstad och det känns bra. Det kommer bli kanon det här. Jag behöver "bara" ett jobb så att jag kan känna mig lite lugn kring ekonomin.

Jag var ju på klinken i januari. Fick en remiss att ta progesteronprov på dag 21 i denna cykel. Det var jag och gjorde idag. Remissen var ju från där jag bodde förut och nu tog jag provet här. Men det gick bra. Får se vad det blir av det nu. Ska bli intressant att se hur nivåerna ser ut. Svaret på proverna öppnar ju upp ämnet igen och det är nog bra.

 

Nu har vi inte pratat om barn sen jag kom hit. Inte mer än så där flyktigt. Jag har nog inte kännt att jag vill prata så mycket om det och sen tror jag att det är bra att han får tänka lite i lugn och ro. Jag vet att han definitivt skulle kunna få vara pappa till mitt barn, så bra är han. Men det går inte att forcera fram heller och det måste få landa hos honom. Han behöver prata mycket om det och känna efter. 

Han vill ha barn, det är ju inte där skon klämmer. Det är bara det att han vill inte just nu. Det är för tidigt i vår relation. Och visst är det så. Klart att det är för tidigt. Men jag har inte heller så jättelåg tid på mig. Så det är nog som sagt bra att proverna är tagna nu och att det blir lite naturligt att prata om det.

 

Jag var även och kollade upp varför jag blödde lite så där nästan varje dag under dec-jan. Var hos en väldigt speciell gynekolog som jag inte riktigt vet om jag vill gå tillbaka till. Men han tog en massa prover iallafall. Hoppas att jag får svar på dem idag. Han tog alla möjliga prover, massor med rör. Och så blodprover. Så allt skulle vi täcka in. Ska ringa nu precis och höra om det kommit nåt intressant svar.

Jo den kom. Sent. Men den kom iallafall. Så det är som att när man sätter ord på saker och ting så jinxas det. Hade faktiskt väldigt gärna fått en sån julklapp... även om det troligtvis inneburit en del jobbiga diskussioner för mig med M.

 

Jag är så löjligt kär i den här mannen. Skön känsla! Men så klart även en del ångest förknippat med det. För det innebär ju att jag kanske kommer mista det. Eller så är det ju alltid, man kan alltid mista kärleken. Men här kan det hända att jag mister den för att jag väljer barn så småningom. Det är en väldigt märklig känsla. Men just nu får det vara det lyckliga som är det primära. Det andra känns lite långt borta just nu.

 

Förresten! Jag har fått tid hos gyn! Nu blir det koll av apparaten och det känns bra. Den 10:e ska jag dit så det kanske blir en bra utgångspunkt för en dialog med M sen. Konstigt men bra att det blir gjort nu :)

Ja, nu är det tester igen ett par dagar. Är på dag 10 idag, stegringen väntas på torsdag och ÄL på fredag :) Det är bra med koll.

 

I övrigt händer det inte så mycket. Jag söker jobb i M:s stad. Inget än, men jag tror dte lossnar snart. Imorgon ska jag på ett möte på jobbet som kan vara lite avgörande också, så vi får se vad det blir av det. Mycket som händer fast ändå inte.

 

Jag har lyckats med att sköta kost och motion, så nu har jag gått ner 11,5 kg. Det känns på kläder och även i knän och fötter. Lättare kropp ger ju mindre ansträngning på knäna och fötterna så klart. Kläderna sitter bättre och jag känner mig piggare. Men än är det en lång bit kvar och målet är satt till April-Mars nånting. Så det är bara att kämpa på. Jag har verkligen hittat ett sätt att göra detta på som passar mig. Det är ingen direkt uppoffring alls för en mattokig som jag är. Visst kan jag sakna vissa saker, men det är ändå enklare med detta än många andra "dieter".

Barn. Det gnager i mig det ordet. Igår fick jag reda på en kompis som ska ha sitt andra barn. Å vad roligt. Jo eller kanske inte. Klart jag är glad för deras skull på sätt och vis. Men jag kan inte glädjas åt det. Det är svårt att verkligen bli glad på riktigt. Men på nåt sätt är det som om jag bara skjuter det ifrån mig. Orkar inte riktigt bry mig. Jag måste inte bry mig och vara superglad för att ALLA ANDRA får barn. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket.

Härom dagen fick jag ett meddelande från en av tjejerna på Familjeliv, en som jag skrivit lite med. Vi båda skulle tycka det var kul att ses sen när vi har varsin liten kotte. Skulle vara så kul! Jag hoppas att det skulle kunna vara så att vi faktiskt ses sen med varsin barnvagn och en liten där i. Nåra av tjejerna där i vår lilla tråd är gravida. DOM kan jag känna lycka för, DOM unnar jag all värme och är väldigt glad för. De tjejerna fyller en viss funktion i min egen strävan och dessa tjejer vet precis hur allt är, hur det känns. Vi kan verkligen förstå varann på ett annat plan.

 

Jag vill bli mamma, det vet jag att jag vill. Det är så svårt bara att sätta det i verkligheten just nu.

Jag inser att tiden bara går i ett allt snabbare tempo känns det som. Det är nog för att jag hela tiden tänker ett par helger framåt. Jag och M träffas ju inte så ofta så det blir på nåt sätt hela tiden fokus framåt.

Iallafall så fick jag stegring som beräknat dag 12, ÄL dag 13 eller natten till dag 14. Det var alltså förra veckan på måndagen eller natten mot tisdag. Hade dock lite ÄL-smärtor under tisdagskvällen så kanske att ägget släppte då. Jag vet inte. Tempen däremot steg på dag 13, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna cykel. Men om allt är "som vanligt" så ska jag få mens på lördag och då antar jag att jag får en liten blödning på torsdag först. Får se hur det utvecklar sig. 

 

Mycket räknande och dagar hit och dit är det :) Men kontroll är bra att ha tycker jag.

 

Ingen annat nytt under solen direkt. Jag och M fungerar hur bra som helst tillsammans. Det känns löjligt bra mellan oss och det enda som grumlar allt just nu är barnfrågan. Allt annat är hur bra som helst och vi är överens om allt annat också. Barnfrågan är doch satt på paus, ingen av oss är direkt redo att prata om det fullt ut. Jag är det inte för att jag tycker att vi inte är där än i vårt förhållande. Och han är inte heller där än, mest tror jag pga att han inte vet hur han ska förhålla sig till det. Han vill ha barn, men inte nu. Han vill inte att jag ska avstå nu för hans skul. Och han vill vara med mig. Så vi har ett knivigt läge kan man säga. Men vi har gemensamt sagt att vi tar det efter jul och nyår, för vi kommer träffas mycket då. Så det känns bra. Jag känner att jag behöver lite tid att landa i hur jag vill sätta upp mitt "ultimatum" och jag tror att han behöver tid att fundera på hur han vill ha det med oss. Så tar vi det därifrån.

 

Tiden bara går! På gott och ont. Jag kom på idag att jag knappt haft tanken på att blogga här senaste tiden. Märkligt det där. Det går i perioder verkligen.

 

Nu är jag på det klara med hur jag känner med allt. Det går fram och tillbaka lite grann men essensen av allt är klar. Jag fick mens i fredags, så jag är idag på dag 6. Ska börja testa på fredag tänkte jag. Men stickorna alltså. Men jag har bestämt mig för att hoppa över denna ÄL också. Martin kommer och jag känner att det är bra om vi får ses igen. Jag vill inte boka av att han ska komma för att en donator ska komma. Han ska dessutom vara här ett par dagar, lite längre än bara helgen. Så vi kommer ha världens chans att prata om allt då.

 

Jag har bestämt mig för att byta donator om jag ska fortsätta med inseminationerna sen. Det finns ingen speciell anledning till det så där. Mest bara att det känns så. Det är nåt som smugit på mig, så jag känner att jag måste ta det med honom. Han kommer säkert inte tycka att det är så roligt. Men i mitt läge måste det kännas helt bra och av nån anledning så gör det inte det.

 

Sen har nåra av de jag pratar med på nätet som sitter i samma sits plussat nu! Härligt! Så klart är jag glad för deras skull, underbart! Det finns även nåra som kämpar på, som fortfarande inte fått plus. Jag önskar er all lycka! Vi kommer plussa allihop så småningom!

Sitter och kollar i almenackan. Det kommer bli svårt att sy ihop att träffa Martin och sen ha donatorn på besök. Jag och Martin vill ju träffas så ofta det bara går. Så det blir liksom inte så mycket luckor :) Jag funderae på om jag ska fråga Martin om han vill att jag ska installera samma app i telefonen som jag har. Den som håller lite koll på dagarna. På så sätt kan jag ju slippa ta upp det varje gång vi pratar om att ses. Han kan ju då följa ÄL och dagarna som jag är mest troligt på "dejt" med donatorn.

 

Jag vet inte, men det känns lite tjatigt att säga: "Den helgen kanske jag har ägglossning..."

Det blir på nåt sätt en liten konstig stämning då.

 

Allt är ju så knäppt! Så här är det ju normalt sett inte i början av ett förhållande. Det finns inga såna här parenteser och funderingar. Så det blir ju lite tokigt kan jag känna. Men det är ju "bara" att ta det för vad det är. Konstigt och märkligt är det hur som helst.

Idag är det dag 5 på mensen, snart dags att börja testa igen med ÄL-stickor. Känns inte så jättemotiverande denna gång. Jag vet ju att det inte blir nån insemniation denna gång. Jag är på resande fot och kommer inte kunna inseminera denna cykel. Så det känns inte som nån stress och det är bra att få en "lugn" cykel. Jag kan testa, notera och kolla exakt hur lång lutealfasen är. Jag får en cykel, förhoppningsvis, med tydlig stegring och så kan jag räkna dagarna efter fram till nästa mens.

 

Det som är ett litet huvudbry nu är de andra känslorna. Det är inte helt enkelt att hantera det här med att en man kommit in i livet. Eller just det är ju bara trevligt! Men de känslor som kommer med det är inte helt enkelt. Jag vill inte sluta med inseminationerna, det känner jag starkt. Det är ett beslut som jag är ganska klar med att jag vill fortsätta med. Men att så tydligt gå emot hans vilja att bli pappa känns så där. För ska vi vara ihop i fortsättningen så blir han ju pappa även om han inte är den biologiska och juridiska pappan.

 

Jaaa... hörrni. Livet tar sina märkliga vändningar. Jag hoppas att jag om ett år tittar tillbaka här i bloggen och förundras över hur jag tänkte och oroades. Att jag då sitter med flera svar och en klarare bild av min framtid. Men det finns också en tjusning i ovissheten. Det är klart att man aldrig kan planera för allt och det är inte meningen heller. Men i detta läge så var det en viss plan lagd, den planen ställdes på ändan av en man som svassade in och gjorde entré. Så klart är det något jag är glad över! Men jag hoppas också att det inte blir en stor sorg i det framöver.

 

Men vet ni? Det är alltid så, det går inte att planera. För gör man det i för stor utsträckning så blir det bara pannkaka iallafall. Nu får det bli som det blir och det är helt ok. Jag har klarat ut livet förut och kommer göra det nu med. Med erat stöd och kramar så kan det aldrig gå fel :)

Ja, lite så tänker jag just nu. Att jag måste våga chansa och ge mig ut på lite djupt vatten. Det kommer innebära att jag kanske flyttar igen. Det kommer innebära att jag riskerar att bli sårad. Det kanske kommer innebära att hag verkligen hittar lyckan också. Och det är värt det.

 

Jag kommer fortsätta med inseminationerna efter nästa cykel. Jag kan inte lämna den drömmen. Givetvis ska jag prata mer med honom och förklara hur jag tänker. Han vet ju så väl, men vi behöver ändå prata om det mer känner jag. Men jag tror inte att jag blir lycklig om jag slutar nu och inte försöker. Då kommer det gnaga i mig dag som natt. Och är det nu så att jag lyckas bli gravid, då får han visa om han stöttar mig eller om han inte vill vara med. Och oavsett vad han väljer måste jag respektera det och klara av det. För han väljer det inte själv utan måste välja oss eller att stå vid sidan. Det måste vara ok och jag känner att det är det :)