Ja nu har det gått en månad till! Hej och hå. Killarna är nu 5 månader. Tiden går verkligen fort. 

 

Att vara mamma är nog bland det värsta och bästa jag varit med om. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur slut och påverkad jag skulle bli. Jag känner mig livegen och helt färdig... Vi sover jättedåligt och dagarna nu går åt till att flytta runt killarna mellan olika rum och aktivera dem lite lagom. Dom är ganska rastlösa och inte mycket duger nån lång stund. Tunga är dom oxå, så det är verkligen så att det känns i ryggen nu.

Jag älskar mina barn, det gör jag. Dom är fantastiskt roliga, fina och goa...! Men jag kan känna sån ångest över att inte vara den dom behöver mig att vara eftersom jag är så innerligt trött. Sen i januari har endast deras behov tillgodosetts, mina egna finns det ingen som helst plats för. 

 

Jag behöver komma igång och röra på mig, äta bra igen och gå ner lite i vikt. Men jag orkar inte. Alltså... jag ORKAR inte. Det kan komma en dag då jag tänker att "nu jäklar!", men dagen efter har jag sovit ett par timmar bara och känslan av att vara totalt sänkt kommer över mig igen. Det är väl alltid motigt att ta tag i sin vikt, så klart. Men det här är vverligen på det planet att det finns ingen som helst energi eller ork. Knappt ens till att äta alls. Men det gör jag ju och alldeles fel dessutom. Men jag kan säga att den här mamman är så kopiöst och galet trött i kropp och själ så energin finns inte.

Jag har ont i fötterna och knäna för att jag är så tung och i ryggen eftersom jag bär killarna. Det gör ont av och till i magen där snittet är och jag är instabil i bålen. Så visst måste jag gå ner i vikt och stärka upp mig igen... men hur ska jag hinna, orka och kunna göra det? Känns rätt hopplöst.

M är jättebra... han gör mycket och tar många nätter. Men det är lixom inte nog. Han får komma hemifrån minst 9 timmar varje vardag, tid då han kan vara bara M. Han kan även göra saker ibland på helgerna, vilket jag kan tycka måste få vara ok. Jag kanske skulle "få" göra saker... men jag orkar inte. Det finns varken mental eller fysisk energi till det. Jag köpte ett kort på simhallen och skulle börja simma... Men jag kommer aldrig iväg. 

Gnäll gnäll... nu vaknar ena killen så nu måste jag sluta.

Nej jag hinner ju aldrig blogga! Och jag har nästan helt slutat hänga på Familjeliv oxå, det finns lixom ingen tid. Jag försöker läsa i de grupper jag är med i, men det känns hela tiden som om jag vill kommentera men "ska bara" först. 

 

Killarna är nu dryga 3 månader. Magarna har stabiliserats och det känns bra. Visst är dom lite gasiga ibland och så där, men man märker att det börjar reda ut sig. Jätteskönt! Vi ger dom bara en sorts ersättning nu, det hände en incident nämligen för en dryg vecka sen. Vi var på väg till sambons släkt och hade inte kokat vatten att ta med, resan var inte så lång och dom hade precis ätit. Men av olika anledningar så blev dom hungriga på vägen och vi gav dem ersättning på tetra som nödlösning. Inte bra! När vi kom fram var dom helt ur spel tyckte jag. Gnälliga och inte alls sig själva. Sen fick dom diarré och ont i magen. Så ingen med tetra för dom, man får helt enkelt se till att ha mat med sig till dem och blanda till.

 

Just nu har M semester och det är hur skönt som helst. Två veckor innan han gick på semester så var det rent helvetiska dagar här hemma. Varje vaken minut var det skrik och gnäll. Jag höll på att bryta ihop av stressen och känslan av otillräcklighet. Hemskt! Och så fort nån annan var här hemma så var dom snälla och glada. Då hade dom ju varsin famn att vara i. Det fick mig att fundera på om inte M behövs hemma lite mer i höst, jag vet inte hur jag ska orka annars... Vi får se hur det blir. 

 

Gördeln jag skrev om i förra inlägget är en Cariwell Belly Binder, jag tycker den är kanon. Det enda är att det blir ju väldans varmt att ha den på sig! Men det har varit guld värt för ryggen att ha den på. 

 

Jag engagerar mig en del i det här med Tvillingupproret, barns rätt till sina föräldrars tid. Det gör mig frustrerad att budskapet inte går fram! Det finns så många argument för att det skulle behövas en ändring av dagens föräldraförsökring. Men kritikerna förstårju inte vad det är som är kärnfrågan. Att vi tvillingmammor oftare drabbas av depression än enlingmammor. Varför? För att vi aldrig riktigt kan landa i att vi blivit mammor, vi kämpar oss helt slut med att bara försöka få dagen att gå ihop, vilket den oftast inte gör ändå. Sen är det väldigt vanligt att tvillingföräldrar separerar pga av att en eller båda parter helt enkelt inte orkar med. Många tvillingmammor har dessutom svårare att knyta an till sina barn, mycket för att dom inte hinner med att få de där mysiga stunderna. När en bebis är nöjd och bara ligger i famnen för att mysa så är oftast den andra bebisen missnöjd för att den känner sig ensam.

 

Jag har tänkt mycket på det där, att just två barn skulle tära mer på relationen. Det stämmer säkert även om jag ju inte har nåt att jämföra med. Hos oss finns det ju vissa saker som är irritaionsmoment, men jag har fått välja att helt enkelt lägga de åt sidan. Det är inte värt att göra en grej av. Man får välja vad man ska strida för/om tycker jag. Att han inte vaknar på natten när nån vill ha nappen till exempel. Vilket resulterar i att jag tar ju i princip alla nätter. Men ska jag knuffa upp M så har jag ju ändå vaknat till så pass att det inte går att somna om på en gång, så jag tar det. Eller att vara lite snabb vid vilan under dagen, att peta i nappen ganska snabbt om det börjar stökas. Annars vaknar dom till och kan inte somna om. M tänker inte på samma sätt. Han menar att dom kanske inte behöver nappen PÅ EN GÅNG. Nej, kanske inte. Men då vaknar dom till och blir gnälliga ganska snabbt igen för att dom inte sovit klart oxå. Pest eller kolera lixom.

Men jag gör så att jag gör på mitt sätt och han på sitt, så blir det bra i slutänden. Jag tänker att jag inte orkar bråka om det heller, det får vara som det är. Jag känner att man får lägga energi på det som verkligen är viktigt. 

 

Jag börjar så smått verkligen känna att mina barn är det mest fantastiska som hänt mig. Det är inte helt lätt. Det kanske låter konstigt, men alla de vardagliga sysslorna gör att jag inte riktigt har lyckats komma ikapp med känslorna. Men det kommer så sakteliga och det känns som ett verkligt privilegium att vi har fått dom här två små killarna. Dom är riktiga gullegrisar! Väldigt lika till utseendet och väldigt söta :)

Nej här händer inte mer än att jag växer på alla håll och kanter. Bebbarna uppskattades väga 2500 och 2800 vid sista mätningen och min magen, allså helst sjukt, mäter 49 i SF-mått!!! Det är helt galet ju! Barnmorskan skulle föra in värdet i datorn men programmet protesterade och sa att värdet var för stort. Jaha tack då!

 

Alltså, jag är så gigantisk nu att jag klarar inte av att sätta på mig kläder på underkroppen. Jag är så orörlig i kombination med att fogen fram smärtar så in i bäng när jag försöker trä in fötterna i trosorna eller byxorna. Strumpor har jag inte fixat själv på väldigt länge nu. Sen nästan en vecka kan jag inte heller ha mina stödstrumpor på mig, dom hasar ner och stasar mer än dom hjälper. Så det är bara att lägga ner.

 

Idag har jag gått 35+4 veckor, jag är alltså i vecka 36. Idag ska vi på induktionssamtal, vi ska få prata om hur länge det ska få fortgå. Jag kan ju knappt gå längre och är helt och hållet slut i kroppen. Sist jag var hos barnmorskan bröt jag ihop och sa att jag snart inte orkar mer. Det är för mig nästan helt kört att gå på toa själv och att bara gå runt i lägenheten är både smärtsamt och fruktansvärt jobbigt. Men jag försöker ändå lite grann för att fötterna och benen ska få lite rörelse.

 

Numera kan jag som mest gå runt huset ungefär. Och då kommer sammandragningarna ganska på en gång. Fogen fram gör så himla ont att jag får stanna då och då för att inte börja gråta. Ryggen är stel och gör ont av tyngden från magen... Ja ni hör ju... det är snart ohållbart. Jag ska ju orka trycka ut dem och ta hand om dem sen oxå. Det tyckte tydligen min BM oxå så idag fick vi som sagt ett samtal om när det skulle kunna vara aktuellt med igångsättning. 

 

I lördags var vi inne på kontroll då jag kände att allt inte var helt ok i kroppen. En sjukdomskänsla som jag inte riktigt kunde placera. Det blev CTG och lite koll av blodtryck och proteiner i urinen. Lite så där indikationer på att något var på gång tyckte dom att det var, men inget alarmerande. Kan lika gärna vara havandeskapsförgiftning eller en faktisk förlossning på G. Läkaren kände på tappen och tyckte att den var lite mjuk och kort, men fortfarande stängd. Men hon log lite och sa att jag kommer inte hinna gå till 38 fulla veckor, det var hon säker på. Jag har gått 36 fulla veckor på torsdag så jag känner väl att ja... inom två veckor är dom här!

 

Och egentligen... när 36 veckor är avklarade så kan dom få komma. När som helst! Jag är SÅ klar nu med att vara gravid!

 

Vecka 26 har jag tagit mig till. Det bara rullar på. Jag blev sjukskriven på heltid i mitten på januari. Det fungerade tyvärr inte att jobba efter att jag kom tillbaka från ledigheten över jul. Jag kände att det blev för tungt. Jag fick jätteont i fogarna, sov fruktansvärt dåligt och mådde illa av tröttheten. Läkaren och M tyckte att det var dags att inse faktum, dags att gå hem.

 

Kändes på ett sätt bra, skönt att kunna vila när jag behövde. Sen kändes det jobbit mot jobbet. Men dom tog det så bra så det gick bra ändå. Nu när det gått några veckor så känns det verkligen att det var hög tid att gå hem när jag gjorde. Nu orkar jag inte göra några stora utflykter ens en gång. Dte blir korta ärenden och sen hem och vila. Känner mig helt slut av att bara åka till affären och handla, även om sambon är med.

 

Men vi har iallafall bokat flyttfirma inför flytten och städfirma som ordnar med städningen. Så det som ligger på oss nu är packning. Men det tar vi pö om pö. Jag tar nån låda då och då. Så det kommer bli bra. Våra mammor kommer och ska hjälpa oss med det helgen innan vi flyttar sen, så det är inget som stressar mig alls faktiskt. 

 

Nästa vecka ska jag till vår nya stad och skriva in mig på mödravården. Har fått alla UL-journaler härifrån och ska även få resterande journal av min BM imorgon. Känns lite pirrigt men samtidigt helt ok. Det blir först ett UL och sen inskrivning. Det var skönt att det fungerade att få både och på samma dag iallafall. Jag passar på att hämta nycklarna till nya lyan oxå då samma dag. Tar med mig mamma dit så jag slipper åka själv. Det kändes lite som det "värsta", att åka själv dit upp. Eller att köra själv rättare sagt, vill gärna ha med nån i bilen. Så lilla mamsen åker med :)

 

Sambon börjar nytt jobb idag. Han kommer vara både stressad och ha fullt upp, så jag tänkte att han inte kommer kunna följa med till barnmorskan där på inskrivningen. Kanske han borde göra egntligen, men det blir en heldag så det fungerar inte riktigt. Han får iallafall ledigt när vi ska flytta, det är väl det viktiga egentligen :)

 

Bebbarna där inne sparkar runt iallafall och ultraljuden som vi gjort fram till nu har varit utan anmärkning hela vägen. Känns jättebra! Läkaren sa sist att fortsätter dom så här kommer det gå utmärkt för dem. Dom ligger på +1% och +10% över kurvan för enlingars tillväxt :) Skönt! Bättre med lite stora bebbar än lite små. Allra helst när man vet att dom planar ut sen ju närmare förlossningen vi kommer. Så om jag förstod det rätt så väger dom nu nånstans mellan 750 gram och 830 gram. Pluttar! Men ändå stora pluttar :)

 

Så... jaa... just nu tuffar det på. Ont, tungt och lite så där. Men det känns ändå mer och mer som att vi kommer ro detta i mål. Heja bebbarna!

 

 

Illamåendet har så sakteliga börjat ge med sig. Eller, jag mår ju illa, men det är mest så där så det går att hantera nu! Yay! Trött är jag fortfarande men det hör väl till. Känns så himla bra att slippa må så där förjäkla illa som jag gjort tills nu!

 

När man har två i magen så är det ju rätt befogat att se ut som en stoppad korv i alla sina kläder trots att det inte är så långt gånget. Så nu struntar jag i om topparna sitter åt eller så. Och om det fortsätter i denna takt så kommer det vara en övergödd blåval som vaggar runt om ett litet tag. Jisses!

 

Men så klart är dte ganska kul oxå! Förra gången hade jag preciiiis börjat ana att det rörde på sig där inne. Nu är jag större men känner inget än. Många börjar känna från nu ungefär, får väl se när första diffusa puffen kommer. Ser SÅ fram emot att M ska få känna oxå :)

 

Har pratat med min chef nu iallafall om att jag troligen jobbar som längst februari ut men att det kan bli bara januari ut oxå. Hon blev glad att jag sa till då hon sitter med nästa års budget nu och räknar. 

 

Mycket märkligt! Om jag går hem redan i början på februari är det ju bara två månader kvar att jobba! Om man räknar bort jul och nyår alltså. Om jag får ledigt som jag vill så jobbar jag till 19:e dec och sen från 7:e jan. Så det är 8,5 vecka kvar att jobba... WHAT? Känns ju som om jag nyss blev gravid! Men jag antar att jag om ett par veckor kanske tänker annorlunda när jag är stor som ett hus.

Som vi har våndats över det. KUB-testet. Vissa dagar har det känns som om det ska gå jättebra... andra dagar inte alls. Eftersom förra gången var si så där siffror så tänkte vi ju att då jag är tyngre och äldre så blir det säkert sämre siffror denna gång.

 

Vi fick en jättebra sköterska och hon berättade hela tiden vad hon gjorde och vad hon såg. Vi fick filma skärmen och fota, så klart fick vi lite bilder med.

 

Jag var spänd som en fiolsträng hela undersökningen, men det var verkligen jättehärligt att se de två små liven sprätta där inne. Små krumbukter och viftandes med armar och ben. En av dem sträckte på sig och blev så lång, så lång :) Den krullade den ihop sig och intog viloläge med ryggen mot sköterskan som fick kämpa med att få en bild på nackspalten. På ena tvillingen var nacksplaten 1,4 mm och på den andra 1,6. Bara marginell skilnad alltså . Sen var dom äldre än vad jag beräknat. Den ena var 13+0 och den andra 13+1. Så vi vart flyttade till den 14 maj, men kommer ju senast att få föda i månadsskiftet om dom inte kommit av sig själva då.

 

När alla mått var klara och hon hade matat in allt i programmet sken hon upp: "Det är jättebra siffror!"

 

Hon vände skärmen mot oss och visade, min grundrisk med tanke på ålder och vikt var 1/113. Dte i sig är ju inte så bra. Men när måtten var inmatade och mina blodprover inlagda så blev riskerna på dem 1/2216 och 1/2217!

 

Rätt shysst upphämtning känns det som och så himla lättade blev vi! Vi hade förberett oss på att göra NIPT-testet och att var ganska bekväma med det. Testet hade vi redan fått hem så allt stod klart att göras i början på nästa vecka. Men nu slipper vi det och det är superskönt verkligen.

 

Vi har nu gjort officiellt att vi väntar barn igen och att det är två. Även det är en lättnad, skönt att slippa försöka dölja magen och skönt att kunna prata öppet om det.

Ja just nu är nog det den känsla som ligger närmast. Det är lite märkligt att ställa om sig från att bli förälder till att bli förälder till två barn på samma gång. Det är stort att bli förälder, men just nu känns det som om det där stora får ännu en dimension.

 

Idag var jag hos kuratorn igen. Hon fick stooora ögon när jag berättade ett det var två. Hon undrade hur det kändes. Och det är faktiskt svårt att sätta ord på det så där. Just nu är nog "underligt" det som känns mest relevant. M sa idag att han trodde att det kommer lyckas denna gång. Jag tänker att det är så otroligt osannolikt att det skulle gå bra. Vi verkar ju tillhöra de där få procenten som råkar ut för saker som väldigt få gör. Men samtidigt så känns det ändå som om det kommer gå bra.

 

Jag hade gärna redan nu fått varannan veckas kontroller, så som det är efter vecka 12. mest för att få se att dom finns där och att dom lever. Men nu är det fyra veckor tills vi har KUB-test så vi får snällt vänta. Då kommer dom oxå slå fast om tvillingarna delar moderkaka och om dom har egna innersäckar. Han var ju väldigt säker på det, men det officella blir då. Det blir en fredag så jag funderar helt enkelt på att ta ledigt då, testet är kl 10 så jag tänker att innan kommer jag iallafall inte kunna jobba och få nåt vettigt gjort. Efter kommer vi antingen ha bra eller dåliga nyheter att ta med hem och lite oavsett tror jag att det blir svårt att jobba då. 

 

Det blir ännu en lång väntan om vi blir tvugna att gå vidare från KUB-testet till fostervattensprov eller moderkaksprov. Då tar man provet och sen får man vänta i två veckor på svar. SEn får man veta om allt ser bra ut eller inte. Men det är väl som det är.

 

Tvillingarna. Dom två ostbågarna där inne. Som ni gäckar er mamma och pappa just nu. Vi vet inte riktigt hur vi ska ta att ni ligger där och gror :)