Illamåendet har så sakteliga börjat ge med sig. Eller, jag mår ju illa, men det är mest så där så det går att hantera nu! Yay! Trött är jag fortfarande men det hör väl till. Känns så himla bra att slippa må så där förjäkla illa som jag gjort tills nu!

 

När man har två i magen så är det ju rätt befogat att se ut som en stoppad korv i alla sina kläder trots att det inte är så långt gånget. Så nu struntar jag i om topparna sitter åt eller så. Och om det fortsätter i denna takt så kommer det vara en övergödd blåval som vaggar runt om ett litet tag. Jisses!

 

Men så klart är dte ganska kul oxå! Förra gången hade jag preciiiis börjat ana att det rörde på sig där inne. Nu är jag större men känner inget än. Många börjar känna från nu ungefär, får väl se när första diffusa puffen kommer. Ser SÅ fram emot att M ska få känna oxå :)

 

Har pratat med min chef nu iallafall om att jag troligen jobbar som längst februari ut men att det kan bli bara januari ut oxå. Hon blev glad att jag sa till då hon sitter med nästa års budget nu och räknar. 

 

Mycket märkligt! Om jag går hem redan i början på februari är det ju bara två månader kvar att jobba! Om man räknar bort jul och nyår alltså. Om jag får ledigt som jag vill så jobbar jag till 19:e dec och sen från 7:e jan. Så det är 8,5 vecka kvar att jobba... WHAT? Känns ju som om jag nyss blev gravid! Men jag antar att jag om ett par veckor kanske tänker annorlunda när jag är stor som ett hus.

Ja jag har ju fattat det tidigare, men fick det rätt klart för mig idag. Under senaste veckan har jag upplevt att bara mornarna är riktigt jobbiga. Dagarna har varit rätt ok och de flesta kvällarna har varit drägliga. Visst mår jag illa men det har ändå varit på en ok nivå och tabletterna hjälper faktiskt att ta bort udden av det.

 

Igår på dagen var det helt ok, eller till och med så där att jag tänkte att nu vänder det! Men så har jag sovit rätt dåligt inatt och det gav igen på en gång idag... Jag gick inte och la mig så sent, även om det var lite senare än i veckorna så klart. Men jag sov oroligt. M var borta på fest och jag skickade flera sms och sa god natt bland annat men jag fick inga svar. Jag var så himla trött så jag somnade till slut. Men sömnen var orolig och jag vaknade hela tiden.

 

Så såg jag att jag fått ett svar: "Kommer strax." Då var klockan strax efter 12. Kändes bra att veta att han iallafall svarade och var på gång hem. Han får ju vara borts så länge han vill, men när jag sms:ar så vill jag att han svarar annars blir jag så där nojjig att nåt hänt. Nu kändes det ändå bra att han svarat. Somnad om och vaknade till igen efter en timme. Då hade han inte kommit... så jag messade och frågade om allt var bra. Inget svar... så jag messade igen efter 10 minuter. Inget svar. Då ringde jag... inget svar!

 

Nu var jag ju både klarvaken och orolig. Började surfa runt på nyhetesidorna för att se om något hänt, både det stora tidningarna och vår lokala. Inget... Tog en bra stund så kom ett svar: "Allt ok, är på väg hem nu."

 

Visste ju att han hade en liten bit att gå hem så jag kunde ju inte somna om innan han var hemma. Då fick han sig en kärleksfull "avhyvling". Han förstod precis och lovade att ha koll på telefonen nästa gång. men jag var ju uppe i varv och kunde inte somna om. Sov korta stunder och är ju då rätt trött idag. Har försökt få lite gjort under dagen men har mått så himla illa och varit jätteyr. Så det var lite som ett kvitto, att blir jag för trött så blir det värre med illamåendet med.

 

Jag hoppas ju att det ger med sig snart, det borde göra det. Det är kämpigt med tröttheten och att hela tiden ha åksjuka. Så jag hoppas att det är på väg att vända. 

Jag sa i somras att om jag nånsin blev gravid igen så skulel jag inte gnälla en sekund. Jag har nog brutit det löftet! Usch och blä vad man kan må dåligt! Vissa dagar är det verkligen ingen lek... horisontellt läge är det enda som lindrar. Förra gången tyckte jag att frisk luft var bra men går jag ut och går nu när jag mår illa blir det sju resor värre bara.

 

Nu har jag dessutom dragit på mig nåt skit i magen. Haft ont i magen, är uppblåst och lös i magen. Jag spyr inte men mår riktigt illa. Tror att jag måste fått i mig nåt tokigt. Och att inte få behålla maten gör mig ju inte direkt piggare... Huvva!

 

I morse var jag uppe på sjukhuset för att lämna blodprov inför KUB-testet. Det var helt tomt i väntrummet för en gångs skull så det gick fort att komma in. Fick veta att det inte fanns nån remiss för provtagning i systemet så det var bara att åka därifrån igen. Ringde till mödravården och fick lämna numret så skulle dom ringa upp. 

 

Åkte hem... och precis när jag kommit hem så ringde dom. Knappeliknapp på datorn så fanns remissen där. Drygt att behöva åka tillbaka men fick ju göra det. Parkeringen full och väntrummet fullt. Kul! Men det gick ändå rätt fort tyckte jag. Nu gick det ju så bra så.

 

Jag siktar på att ta mig till KUB:et så hoppas jag att illamåendet ger med sig lite sen efter det. Just nu är det verklogen inte roligt. Usch...

 

Magen är svullen, uppblåst och upprörd. Det ska bli kul sen när jag kan tala om på jobbet att höra hur många som redan listat ut det. Vi hoppas att det känns bra att gå ut med graviditeten efter KUB-et. Vi får se vad det säger och hur vi gör. Men planen är det iallafall.

 

Nu ska jag dö lite på soffan.

Idag plockade jag fram fler av kläderna från den lilla lådan jag stuvat undan sen förra gången. Tidigare i veckan tog jag fram mammabyxorna. Jag mår så illa så det känns mycket bättre att det inte klämmer över magen. Jag tar oftat av mig byxorna när jag kommer hem, även som ogravid. Skönt att ha mjukisar på sig när man slöar i soffan. Idga drog jag på mig ett par gravid-mjukisar... Helt fantastiskt!

 

Idag har tabletterna jag fick inte hjälpt alls. Har mått lika illa trots jag tagit dem. På jobbet har vi haft jättelite att göra så jag har inte kunnat distrahera mig med något heller. Magen är JÄTTESVULLEN idag, men det är bara gaser. Jag känner hur det kör och bubblar hela jäkla vägen via varenda centimeter av tarmen. Så det har varit en sån dag... huvva!

 

Nu på kvällen så sitter jag bara i soffan och jäser. Känner mig jättegravid! En rejäl brakskit så går det ju över ;) Om det ändå var så enkelt! Gosh vad det kan spänna!

 

Jag vet ju att magen kommer växa snabbare denna gång, både för att dom är två och eftersom jag varit gravid rätt nyligen. Troligen är det så iallafall. Nu är jag rätt tjock från början så det tar nog tid att bli så där spänd och fin mage... men jag blir säkert stor som ett hus. Vet inte när jag borde börja ta magbilder. Nu kanske? Men jag är ju bara tjock nu... Ah, vi får se!

Idag träffade vi läkaren på sjukhuset. Det var ju planerat sen i våras att vi skulle ses denna vecka i graviditeten om jag blev gravid igen. Vi kom in, han mindes ju oss och var glad att se oss. Han frågade hur jag mådde och så där. Jag berättade om hur illa jag mådde och hur trött jag var. Han sa då att sånt kan ju te sig olika mellan olika graviditeter. 

 

Sen var det att sitta upp i stolen och ta prover för odlingen. Känns bra att dom kolla nu regelbundet. Han sa att det kommer svar på proverna efter helgen. Han skulle ringa. Han slog på UL-maskinen och frågade om vi var redo och jo det var vi.

 

Bilden kom upp och jag frös till is... det var ofrmligt och inget hjärta syntes. Jag letade febrilt och även läkaren vispade runt med staven för att få en fin bild. Mitt i det där nånstans säger M lite panikartat:

 

"Rätta mig om jag har fel... men är det inte två???"

 

Läkaren log och sa: "Jo, det är två. Jag hann inte före dig, hade tänkt att visa en fin bild på båda två. Men här ser ni, det är två och hbådas hjärtan slår jättefint. Storleken på båda ser helt normal ut för åldern på dem. Som jag ser det är det enäggstvillingar. 95% säkert."

 

Ehhh... va??? Jag fattade knappt vad dom sa. Men jag såg ju. Det var två osbågar där inne! Och det blinkade så fint ett litet hjärta på båda. 

 

CHOCK!

 

Visst har vi skojat om det och visst har vi sagt att det så klart är ok om det är det. Men aldrig att jag skulle kunna drömma om att det skulle ske. Sån liten sannolikhet och det slår in. Det försklarar ju att jag mår apa och det förklarar ju att jag plussade tidigt och fick en stark stegring. Men att det ska gå in på riktigt... jag vet inte om det gör det?! Inte än på ett tag.

 

Det är lång väg kvar tills dom (helt sjukt att skriva "dom"!!) är här och vi ska ta oss dit, men som läkaren sa så var målet med dagen att se så det såg fint ut och ta prover. Det såg fint ut och prover är tagna. Nu är nästa anhalt KUB-testet om ett par veckor. Om allt ser bra ut där så blir det sen kontroll varannan vecka ungefär. Dom delar mest troligt moderkaka, vilket inte är ultimat. Men det behöver inte bli problem heller så vi får ta det steg för steg nu.

 

Men ja... det blir två!

 

Ja herregud... känns som om jag inte gör annat än gnäller just nu. M säger att jag inte gör det, men det stånkas och gnälls ganska friskt. I helgen har jag verkligen känt mig hemsk. M tycker att jag bara är gullig... det är ju bra!

 

Igår, söndag, så låg jag på soffan HELA dagen. Gick upp för att gå på toa och göra nånting att äta, mer var det inte. Så fort jag gick upp blev jag yr och så illamående att jag fick kallsvettningar. Liggande var det lite lindrigare och jag slapp vara yr. Jag hoppas verkligen att det här ger med sig efter vecka 12 nånting.

 

Imorgon är det läkarbesök, torsdag kuratorn. Om två veckor blir det blodprov inför KUB som är bokat till fredag den 7:e nov. Veckan efter det är det inskrivning. Nåt litet varje vecka förutom nästa. Är lite spänd inför imorgon, vet inte riktigt vad jag har att vänta. Det sjuka är att jag förbereder mig för att det inte finns nåt där. Som jag mår så talar det ju ganska starkt för motsatsen vilket är positivt så klart. Men det är nån sån där känsla jag har att det kommer vara en tom hinnsäck och en "missed abortion".

 

Jag vet ju att det inte är så rationellt att tänka så. Men om jag förbereder mig för det värsta så kanske jag klarar av att inte braka ihop där i stolen om han inte hittar nåt där inne. Det märkliga är att både jag och M pratar mycket om "sen när bebisen kommer" och det känns naturligt. Men just det som ligger allra närmast i tiden känns väldigt så där tomt på förhoppningar. Konstigt det där.

 

M:s mamma ringde igår och frågade om vi vågade vara glada. Det tycker vi är svårt. Glada är vi och vi har förhoppningar om att det ska gå bra. Men det varvas med det här "det blir ändå ingenting av det i slutänden". Vi försöker verkligen och lyckas ganska bra ganska ofta. Hans mamma tyckte att vi skulle försöka att inte fundera så mycket och om allt vore så enkelt så hade det ju varit smidigare för alla.

Usch och fy vad jag mår dåligt! Att det kan vara sån skillnad mellan olika graviditeter. Jag mådde illa förra gången, men inte som nu. Fy sjutton. Och trött är jag oxå. Somnade nog vid nio igår kväll tror jag. Sen var jag iofs uppe och kissade två gånger. Men huvva!

 

I morse fick jag springa till toan och gardera mig... det kom inget kräk men jag stod där och hulkade friskt. Som tur är så är det ganska lugnt på dagarna... men av och till på jobbet får jag gå på toa för att gardera mig så jag inte spyr över datorn. Det är ju inget vidare att sitta och klökas i kontorslandskapet direkt. Många toabesök blir det! 

 

Jag försöker dricka oxå, men det är svårt då det känns som om jag ska kräkas upp vattnet. Jisses... hoppas verkligen det här ger med sig. Tog bilen till jobbet i morse, för jag vågade inte sitta på bussen och hålla på.

 

"Ät smått och ofta." sa barnmorskan. Jo, men jag kan ju inte äta konstant heller? Hela jag känns alldeles svullen och magen uppblåst. M sa idag att magen har blivit större. TACK DÅ! :) Men det har den, det är svullet av alla tarmarna som jobbar långsamt och tar plats. Snart får jag ta fram mina mammabyxor igen tror jag om det fortsätter så här.

 

Barnmorskan sa att om man mår mycket sämre än vad man känner igen sen tidigare graviditeter och känner sig mer svullen så "kan det ju vara tvillingar!". Jo tack, men nej vi såg bara en blåsa på VUL:et förut. Och sannolikheten för enäggs är ju jätteliten. Så nej, det är bara en. Tror mer på att det kan skilja rätt mycket från gång till gång. 

 

Idag var det besök hos barnmorskan. Anledningen till att jag ville ha en tid så här tidigt var att jag ville ha en remiss till dietist. Dels för att jag gärna skulle ha lite vägledning i min kost och dels för att jag har så lätt att gå upp i vikt. Att ha någon att prata med ang det skulle kännas bra tyckte jag.

 

Vi hade bokat tid hos den barnmorskan som jag gick hos förra gången och när vi gick in så såg hon glad ut och sa: "Det var roligt att se er här så snart igen!"

 

Jag ringde ju mottagningen och bokade av min tid som jag hade hos henne där efter missfallet. Vi hade en tid för den första kontrollen efter inskrivningen. Tror det var så iallafall. Jag pratade aldrig med just "min" bm då utan det var en som satt just den dagen på telefontiden. Så vi hade inte pratats vid alls sen nån gång mellan KUB-testet och när jag lades in.

 

Jag gillade henne, lite så där "gick på autopilot" med vad hon sa men jag antar att dom måste det för att få med allt som dom bör prata om. 

 

Vi pratade kost, motion och sånt. Jag har rätt bra koll på hur jag bör äta och så där, så jag kände väl inte att hon tillförde så mycket... vilket hon konstaterade oxå, dels att jag har bra koll själv och sen att en dietist nog inte skull ge mig så mycket. Tyvärr finns det tydligen ingen dietist knuten till mödravården och när dom skriver remisser så blir dom avslagna. Så tyvärr fick jag ingen hjälp med det... hennes råd var att ringa min vårdcentral och fråga, sen om jag inte får hjälp där ska jag ringa vidare och på så sätt ställa vårdcentralerna mot varandra. 

 

Det vi kom fram till gemensamt var iallafall att jag har så pass bra koll själv så om jag går på mina egna kunskaper och tankar ring kost så kommer jag långt. Det svåra tycker jag är att orka laga mat. Det är inte så roligt att laga mat när man mår illa och är så hungrig samtidigt att man tror att man snart svälter ihjäl. Men jag måste väl försöka. Vi äter faktiskt inte så mycket skräpmat eller sånt som jag inte bör äta, det är väl allt det där emellan för att dämpa illamåendet som gör att jag tänker på min vikt.

 

Jag vet mycket väl att jag är överviktig och att jag inte behöver gå upp så mycket i vikt. Det finns en del att ta av om man säger så. Det är skönt att man kan prata öppet om det med henne iallafall, hennes råd var att jag skulle fortsätta som jag gjort. Inte banta eller försöka gå ner i vikt, men äta lite enligt den filosofi som jag redan gjort ett tag. Så får vi se hur det går.

 

Jag tror att jag kommer gå upp massor ändå. Anledningen till det är ju att jag går upp i vikt av bara att titta i kylskåpet... Kanske inte riktigt. Men bara det att jag skutade med mina fastedagar när jag plussade gjorde at jag gick upp 2 kilo direkt. Så ska jag nånsin komma i mål så lär jag få kämpa hårt direkt när bebisen kommit.

 

Men det tar jag då och vi får ju se om det går så långt.

 

Jag mår mer illa denna gång, jag är tröttare och jag känner mig mer svullen. Magen är upp och ner, trög och jobbig. Brösten är redan tunga och jobbiga. Men, det är ju som det är! Som barnmorskan sa: "Just nu är det faktiskt så det får vara.". Och precis så är det. Det får vara så :)

 

Jag lämnade urinprov när jag var där oxå, när hon kom tillbaka så sa frågade hon om jag hade ont när jag kissade... Jag trodde nog lite där och då att jag skulle dö. Känslan i magen blev kall som is. Jätteorolig! Men jag har inget besvär från apparaten alls... så det sa jag ju. Hon sa att de vita blodkorpparna var lite höga så att det kanske kunde vara nån uvi på gång eller så. Så självklart kommer jag se till att läkaren kollar det sen nästa vecka. Hon verkade inte så orolig så jag får väl ändå lita på det. Men roligt var det inte! Alla små avvikelser kommer ju kännas som stora hinder innan jag vet att allt är ok. BLÄ! Men jag får hålla ut till nästa vecka och be läkaren odla på urinen med. Hon sa åt mig att dricka mycket och gärna surt. 

 

En annan sak som känns jobbig är att jag drömmer otäcka drömmar just nu. Oftast nånting varje natt. Det handlar oftast om att jag dödar någon annan eller så skär någon mig (oftast i magen). Det är säkert så att oron för missfall och tankarna på det som hände styr en del drömmar. Men det är obehagligt att vakna och känna sig jagad eller hur man ska säga. Hoppas det ger med sig...

 

Nästa vecka är det läkaren på tisdag, kontroll med VUL och provtagning. Ser fram emot det samtidigt som jag förbereder mig på att nåt ska vara på tok. Säkert en del försvarsmekanism i dom tankarna. Men det känns så. Aja, jag ska inte ta ut det i förskott. Det skulle ju kunna gå bra nästa vecka oxå. Det är så man får se det. Antingen går det bra, eller så går det inte bra.

 

 

Hehehe, ja det är lite märkligt att man tycker att det känns helt ok att må lite så där lagom illa. Förra gången så mådda jag illa mer på nivån att jag kände mig åksjuk. Och jag blev lätt åksjuk med. Nu har det satt igång igen. Något värre tror jag. I morse höll jag på att spy i duschen. Jag är fortfarande förkyld och hostar lite, så just när jag hostar så får jag lite så där kräkreflex.

 

Det är för övrigt lagom spännande på jobbet, luften på jobbet är ganska torr så det kliar rätt ordentligt i halsen emellanåt. Får verkligen koncentrera mig på att inte reta kräkreflexen och sitta i kontorslandskapet och klökas, hahaha!

 

Igår pratade jag med min chef om att jag är gravid igen. Hon blev glad men såg samtidigt lite så där orolig ut. Vi pratade om att så klart väcker det oro inom mig och så där. Men hon är så bra och hon sa att det var bra att jag talade om det så är det lättare att förstå om jag försvinner på olika besök hos läkare mm.

 

Imorgon har jag tid hos kuratorn och M ska följa med. Det blir nog känslosamt och ganska skönt ändå att prata med henne. Det känns som om hon har bra infallsvinklar och kan råda lite i hur man ska tänka. Nu är det ju dels hur man hanterar oron och hur man vågar glädjas. Jag tror egentligen att det blir bara det besöket, vi är båda rätt så OK just nu. Svårt att veta riktigt hur man ska känna och så där. Självklart är vi glada men det är lite så där overkligt oxå. Så vi kämpar ganska mycket med att prata om framtiden och att våga vara glada för den.

 

Om en dryg vecka är det första besöket hos barnmorskan oxå, det blir lite skönt på nåt sätt. Dels att vi får samma som sist och dels att jag får "komma in i rullorna". Det är så mycket lättare att man kan ringa och få kontakt med nån och har ett namn då. På nåt sätt... jag vet inte. Om tre veckor har jag sen tid hos läkaren på kliniken. Han ringde i måndags och var så där cool-lugn som han är. Han var så klart glad för vår skull och frågade "Jaha, hur vill du att vi gör nu då? Jag menar så du känner dig lugn och trygg med din nya graviditet?"

 

Han känns så bra, hoppas vi kan fortsätta träffa honom eller den läkaren vi träffade förra graviditeten, hon var väldigt bra oxå. Så nu blir det koll, provtagning och samtal om fortsättningen om 3 veckor. Två dagar innan jag fick tiden hos den privata läkaren. Nu vet jag inte om jag ska gå till den privata, funderar på att boka av den tiden. Det värsta är ju att man gärna inte släpper kontakt alls med dom man har. Men det känns så bra med både kliniken på sjukhuset och med barnmorskan och läkaren på barnmorskmottagningen. Jag får se hur jag gör.

 

Oavsett hur det blir så känns det som om vi faktsikt är i goda händer och kan vara trygga med att vi får backup när vi behöver det. Det är iallafall så det känns och det är lugnande i allt detta.

 

Igår kväll låg jag och skulle sova. Helt plötsligt så var det som om nåt vände sig nere i magen. Långt nere. Visst kan det ha varit tarmarna som rörde sig, men det kändes längre ner. Och bara som en rörelse. Bubbel :) Tror det är väldigt tidigt, men det kändes ändå inte som tarmrörelser.

 

Längtar som sjutton tills det verkligen känns. Kommer vara väldigt konstigt när man känner en spark ordentligt så där. Rätt upp i revbenen :)

 

Imorgon ska jag jobba igen efter ett par dagars hemmavaro. Blödningen har slutat och illmåendet håller i sig. Hoppas det blir uthärdligt nästa vecka. Har en del att ta i tu med när jag kommer tillbaka. Men jag kommer vara väldigt tydlig med att jag inte kommer ta mer än att jag fixar det varje dag. Ingen stress och ingen övertid för mig på ett bra tag nu.

 

En kollega skrev till mig: Ta hand om dig! Det är inget att ta för givet, man måste varva ner och ta det lungt.

 

Så precis det kommer jag göra. Det får ta den tid det tar. Och jag måste lära mig säga nej och säga ifrån. Bli hårdare med det. Och bli bättre på att be om hjälp.

 

Hoppas oxå på att mammabyxorna kommer snart... mina vanliga brallor är inte så sköna just nu :)

Jag har ju fått må ganska bra ändå måste jag säga. Visst har jag mått illa och visst har jag varit dödstrött. Men ändå på en nivå som varit hanterbar tycker jag. Men denna vecka har det verkligen varit jobbit med illamåendet! Gosh vad jobbigt! Om jag inte äter så mår jag illa och när jag äter mår jag ännu mer illa. Spelar heller ingen roll VAD jag äter.

 

På morgonen fungerar INTE grovt bröd, inte yoghurt och inte gröt. Det som fungerar är mer vitt bröd, oboy eller mjölk eller äggmacka. Men inte för mycket och inte för fort. Men denna vecka fungerar knappt det som hittils har fungerat. Och det blir så där illa så man knappt fungerar riktigt. Hoppas verkligen det ger med sig snart!

 

Jag är ju i vecka 13, 12+3 (eller nåt sånt). Trodde det var nu man skulle börja må bättre? Men tydligen inte för mig än iallafall.

 

Har mest legat i soffan nu i veckan och tagit det lugnt. Blödningen har avtagit lite men inte gett upp helt. Så jag tar resten av veckan hemma från jobbet och bara låter kroppen vila. Chansar inte och tänker att jag iallafall inte kan gå tillbaka till denna vecka och säga att jag ångrar att jag inte tog det lugnt. Har sovit väldigt mycket och känner ändå att det gör mig gott. Nattsömnen är ju si så där men en massa rännande på muggen, så att få sova ett par timmar under dagtid är ändå väldigt skönt.

 

Tänker ibland att det är 28 veckor kvar, hahaha... men det ska ju bli lättare inom ett par veckor sägs det. Sen tyngre igen framåt slutet. Så det är det jag siktar in mig på.

 

Har beställt gravidbyxor igen förresten! Hittade modeller på Bon Prix faktiskt, dom kommer säkert inom ett par dagar. Om dom passar kommer det bli sååå skönt! Det trycker på ganska bra av mina vanliga byxor nu. Mest svullen mage tror jag, men oavsett så känns det inget vidare. Beställde nåra gravidtoppar med som jag tyckte var fina. Får se om det är nåt att ha.

Ja vilken vecka det har varit. Tokstressigt och jag har har fått jobba över massor. Känns så där när det enda jag VILL göra är att småäta och sova. Hade det gått att göra samtidigt hade jag gjort det :) Så denna vecka har inte varit rolig!

 

Men jag såg till att ha gjort det jag behövde förbereda inför nästa vecka nu idag innan jag gick hem. Så nu kan jag BARA ha helg, känns riktigt bra!

 

Jag berättade för min närmaste chef idag. Hon blev jätteglad och sa att det inte är mitt jobb att oroa mig för hur det löser sig med mina åtaganden. Hon sa att det var bra att hon fick veta och att jag nu bara ska ta hand om mig och jobba lagom. Eftersom hon själv har barn så sa hon att hon förstod precis hur jag mådde och vilken oro som man känner för att bli en belastning på jobbet. Men hon sa att det är ju livet, det förändras och man kan inte alltid bestämma hur det ska bli.

 

Hon var iallafall glad för min skull och sa att jag skulle ta hand om mig själv i första hand och sen tänka på jobbet. Däremot så tyckte hon att den killen som jag jobbar tajtast med borde få veta så han kanske har större förståelse för om det blir lite tufft emellanåt. Så vi får väl se, han kommer hem från sin semester om en dryg vecka. Han kommer nog fundera och tänka att det blir lite rörigt igen eftersom jag precis börjat komma in i mit jobb.

 

Men det tar vi när det kommer. Jag är lättad och känner att det känns jättebra att ha talat om det, tror det blir enklare att prata med chefen igen om det skulle behövas nån sovmorgon eller så framöver. Sa dock att hon skulle hålla dte i ledningsgruppen och att jag ville vänta med att tala om det för alla tills efter KUB-testet iallafall. Det förstod hon :)

 

Jag hoppas ju att det ska plana ut med tröttheten och illamåendet inom 2-3 veckor, det vore ju kanon. Jag saknar att röra på mig, orkar inte det helt enkelt. Jag är så dyngtrött när jag kommer hem så den energin finns inte. Sen när man mår illa, kan det ju vara skönt att gå ut. Men just nu vill jag bara sova och småäta. Det är det enda. Hoppas att sen när det ger sig att jag kan styra upp kosten igen och röra på mig mer. Känner att jag svullnar upp för varje dag nu... usch!

 

Mer svullen lär man ju bli med! Hahaha!

 

 

Ja jag tycker det går långsamt. Inge stora krämpor. Det kan hugga lite och sticka lite ibland i apparaten, men inget som stör mig så där. Illmåendet är väl det som känns jobbigast även om jag vet att många andra har det värre. Jag mår illa om jag inte äter, jag mår illa om jag äter. Det är mest en litenstund just precis när jag äter som det känns ok på :) Sen borde jag äta lite mer varierat kanske, men det är svårt eftersom vissa saker funkar bättre än andra tt äta. Antar att så länge man inte lever på chips, vingummin och läsk så är det väl relativt vad som är bra och inte.

 

 

Jag äter ju inte dåligt egentligen, men det känns lite som om jag borde äta mer grönsaker och så där. Ska bättra mig!

 

Sen börjar de nattliga toabesöken bli lite jobbga, men det lär man ju få vänja sig vid, hehehe! Bara att stå ut!

 

Vi köpte ny lägenhet i veckan förresten! Galet roligt och lite läskigt... Vi bor väldigt litet idga och tills Myran kikar ut så måste vi flytta. Och ja, det blev så nu då. En lagom trea med en planlösning som känns superbra, nytt och fräscht. Inflyttning om ett par månader. Allt mitt är ju packat i lådor i förrådet och det lilla vi har i lägenheten hår ganska fort att packa ihop.

 

Tur för mig att jag inte ska bära så mycket! Haha! Jag får vara arbetsledare :)

 

Det känns bra, pirrigt, roligt och lite skrämmande att det lixom börjar bli allvar detta! Ny lägenhet... vi kollade på ny bil i veckan med... I sommar går jag som en strandad val och stänkar med en tjock mage. Hej och hå! Men det kommer ju bli ett roligt år! Verkligen!

 

Nu håller vi bara tummarna för att M:s lägenhet blir såld fort och vi kan flytta in i nya. Det kan ju ta tid så lite tålamod är väl på sin plats ang det kan jag tänka.

 

Nästa vecka blir det VUL! Ska bli sjukt roligt och M är riktigt pirrig inför det. Hoppas man får en liten bild oxå... *håller tummarna*

Här om dagen kände jag den första slängen av illamående. Det var första dagen på jobbet efter ledigheten så det späddes nog på att jag dessutom var jättetrött. Jag mår än så länge inte kräkilla, men det är som en känsla av åksjuka konstant. Det blir värre om jag är hungrig och det blir värre efter en stund om jag äter. Det är som om illamåendet blir bättre just när jag äter. Men jag är inte direkt sugen på att äta heller.

 

Just nu är jag dunderförskyld så ingenting smakar något heller. Det går mest ut på att hålla illamåendet på en nivå som känns ok. Det är lite så där att jag försöker komma underfund med var som fungerar och vad som inte fungerar att äta just nu. Med förkyningen i botten så petar jag i mig sånt som jag VET smakar gott i vanliga fall, inte allt fungerar men det känns som en bra början iallafall.

 

Här om dagen fick jag ett fruktansvärt sug på stekt potatis. Fick sambon att koka potatis så jag kunde steka den sen. Men sen drog förkylningen igång och jag ville inte ha stekt potatis längre. Ingen vits om det inte smakar nåt ju! Så nu rider jag ut stormen och hoppas att förkylningen ger med sig snart så jag slipper ligga på soffan som en strandad val.

 

Magen krånglar lite, svårt att gå på toa och göra nummer två. Läste att det kan höra ihop med att tarmarna svullnar och arbetar långsammare pga progesteronet i kroppen. Så plommon inhandlades, tar tre varje kväll, vet inte om det hjälper. Men magen känns lite svullen och irriterad, så det är säkert nåt man får vänja sig vid.

 

Så lite krämpor, lite illamående och jävligt svullna bröst! Så ligger landet just nu. Men på det stora hela... Lyckan är total!