Nej jag hinner ju aldrig blogga! Och jag har nästan helt slutat hänga på Familjeliv oxå, det finns lixom ingen tid. Jag försöker läsa i de grupper jag är med i, men det känns hela tiden som om jag vill kommentera men "ska bara" först. 

 

Killarna är nu dryga 3 månader. Magarna har stabiliserats och det känns bra. Visst är dom lite gasiga ibland och så där, men man märker att det börjar reda ut sig. Jätteskönt! Vi ger dom bara en sorts ersättning nu, det hände en incident nämligen för en dryg vecka sen. Vi var på väg till sambons släkt och hade inte kokat vatten att ta med, resan var inte så lång och dom hade precis ätit. Men av olika anledningar så blev dom hungriga på vägen och vi gav dem ersättning på tetra som nödlösning. Inte bra! När vi kom fram var dom helt ur spel tyckte jag. Gnälliga och inte alls sig själva. Sen fick dom diarré och ont i magen. Så ingen med tetra för dom, man får helt enkelt se till att ha mat med sig till dem och blanda till.

 

Just nu har M semester och det är hur skönt som helst. Två veckor innan han gick på semester så var det rent helvetiska dagar här hemma. Varje vaken minut var det skrik och gnäll. Jag höll på att bryta ihop av stressen och känslan av otillräcklighet. Hemskt! Och så fort nån annan var här hemma så var dom snälla och glada. Då hade dom ju varsin famn att vara i. Det fick mig att fundera på om inte M behövs hemma lite mer i höst, jag vet inte hur jag ska orka annars... Vi får se hur det blir. 

 

Gördeln jag skrev om i förra inlägget är en Cariwell Belly Binder, jag tycker den är kanon. Det enda är att det blir ju väldans varmt att ha den på sig! Men det har varit guld värt för ryggen att ha den på. 

 

Jag engagerar mig en del i det här med Tvillingupproret, barns rätt till sina föräldrars tid. Det gör mig frustrerad att budskapet inte går fram! Det finns så många argument för att det skulle behövas en ändring av dagens föräldraförsökring. Men kritikerna förstårju inte vad det är som är kärnfrågan. Att vi tvillingmammor oftare drabbas av depression än enlingmammor. Varför? För att vi aldrig riktigt kan landa i att vi blivit mammor, vi kämpar oss helt slut med att bara försöka få dagen att gå ihop, vilket den oftast inte gör ändå. Sen är det väldigt vanligt att tvillingföräldrar separerar pga av att en eller båda parter helt enkelt inte orkar med. Många tvillingmammor har dessutom svårare att knyta an till sina barn, mycket för att dom inte hinner med att få de där mysiga stunderna. När en bebis är nöjd och bara ligger i famnen för att mysa så är oftast den andra bebisen missnöjd för att den känner sig ensam.

 

Jag har tänkt mycket på det där, att just två barn skulle tära mer på relationen. Det stämmer säkert även om jag ju inte har nåt att jämföra med. Hos oss finns det ju vissa saker som är irritaionsmoment, men jag har fått välja att helt enkelt lägga de åt sidan. Det är inte värt att göra en grej av. Man får välja vad man ska strida för/om tycker jag. Att han inte vaknar på natten när nån vill ha nappen till exempel. Vilket resulterar i att jag tar ju i princip alla nätter. Men ska jag knuffa upp M så har jag ju ändå vaknat till så pass att det inte går att somna om på en gång, så jag tar det. Eller att vara lite snabb vid vilan under dagen, att peta i nappen ganska snabbt om det börjar stökas. Annars vaknar dom till och kan inte somna om. M tänker inte på samma sätt. Han menar att dom kanske inte behöver nappen PÅ EN GÅNG. Nej, kanske inte. Men då vaknar dom till och blir gnälliga ganska snabbt igen för att dom inte sovit klart oxå. Pest eller kolera lixom.

Men jag gör så att jag gör på mitt sätt och han på sitt, så blir det bra i slutänden. Jag tänker att jag inte orkar bråka om det heller, det får vara som det är. Jag känner att man får lägga energi på det som verkligen är viktigt. 

 

Jag börjar så smått verkligen känna att mina barn är det mest fantastiska som hänt mig. Det är inte helt lätt. Det kanske låter konstigt, men alla de vardagliga sysslorna gör att jag inte riktigt har lyckats komma ikapp med känslorna. Men det kommer så sakteliga och det känns som ett verkligt privilegium att vi har fått dom här två små killarna. Dom är riktiga gullegrisar! Väldigt lika till utseendet och väldigt söta :)