... men det var rätt väntat oxå. Nu laddar vi om igen. Ganska uppgivna faktiskt. M tror att det är denna gången det går. Jag känner mig så less och det känns som om det aldrig kommer gå. Jag har ju alltid sagt att jag gärna vill ha ett vårbarn. När vi fick plusset i december så passade ju ett augustibarn perfekt så klart. 

 

Nu känns det mer som att skit jävla samma! Jag vill bara bli mamma nån gång... :(

 

Den 9:e september är första mötet med gyn om IVF. Jag är rädd för allt kring det. Eller rädd, jag är väl mer orolig kan man väl säga. Tycker det känns otäckt. Men vi får väl se hur det går med allt. Jag har upplevt en del ångest de den senaste tiden men klarar ganska bra av det iallafall. Har lärt mig lite om hur jag ska hantera det.

 

Mensen kom i tisdags, det var ganska lite denna gång, lite märkligt. M sa flera gånger innan den kom att jag betedde mig som när jag var gravid. Mådde lite illa och var hungrig hela tiden. Ont i huvudet oxå. Men det var ju inget så klart. Jag fick en liten fundering nu när mensen inte var lik sig, att kanske kunde det vara ett sånt där tillfälle som mensen kommer ändå. Jag har inte testat och kommer inte göra dte heller. 

 

Jag ska ha ägglossning nästa vecka och jag tänker att det visar sig då. Vi har en plan att sexa som vi gjorde den gången det gick. Så det blir troligen imorgon typ... sen inget förrän stegringen kommer. Det är ju grepp efter halmstrån... men varför inte? 

 

Jag ska erkänna att jag mår inget vidare faktiskt, det är kämpigt just nu. Mycket känslor och tankar. Men det blir väl bättre så småningom. 

 

 

...men inget intressant händer här iallafall. Om jag ska räkna från fösta stegringen så är det ÄL+11 idag, men det kan ju lika gärna vara ÄL+7 eller nåt oxå. Hade ju så många dagars stegring så jag vet inte alls jag. Har haft spottings av och till ända sen förra veckan så jag bara inväntar att mensen drar igång. Den bör komma allt från på söndag fram till torsdag typ. Så just nu bara väntar jag på att få den så vi kan hitta lite ny energi igen inför sista försöket innan besöket på gyn andra veckan i sept.

 

Pratade iallafall med sköterskan på kliniken, dom hade fått våra journaler och vi behövde inte lämna nya prover som det verkar. Så nu är det bara väntat fram till dess. Nästa cykel vet jag inte riktigt vad vi planerar... varannan dag blev även det lite krystat även om det gick bättre än enligt SMEP-metoden :) Kanske gör vi så som när jag blev gravid sist... en gång ett halft dygn efter stegringen och sen inget mer. En ordentlig "laddning" då och sen bara vara ett par dagar.

 

Om tre veckor var det jag hade mitt beräknade datum för förlossning... Börjar verkligen kännas. Nu börjar dessutom de tjejer jag hade kontakt med på familjeliv få sina små och det svider så grymt mycket i hjärtat. Självklart är man glad för deras skull... men jag kan säga att det gör mer ont än vad jag är glad just nu. 

 

Dessutom sista dagarna på semestern så det är så hiiimla trist! 

Idag är det andra dagen på semestern och mensen är i full gång. Fick ju första spottingsen på tisdagen och man kan väl säga att igår lördag drog det igång mer på allvar. Känns trist så klart men ändå skönt när den väl hoppar igång. Det är på nåt sätt ett startskott för en ny cykel och på så sätt är det lite förväntningar på ÄL mm framöver.

 

Lustigt det där. Samma dag som spottingsarna drar igång rasar ju hela världen, typ. Det blir skitjobbigt och jag känner mig som världens sämsta kvinna som inte kan bli gravid. Knäppt, jag vet. Men så är det. Men sen när mensen väl är igång så tänds ändå hoppet inför nästa cykel. Jag kikar i kalenderna och funderar kring när ägglossningen kan tänkas komma och allt sånt.

 

Bra ändå att huvudet är funtat så, att det är som en krasch i hårddisken och sen när mensen kommer så rebootar den och drar igång på nytt :)

 

I torsdags ringde jag gyn, jag har haft lite skumt ont i högra delen av magen däräggstocken sitter. Det har känts både obehagligt och gjort rätt ont mellan varven. Det började för nån månad sen ungefär. Så jag bokade en tid, fick en i augusti. Så berättade jag för M att jag bkat en tid. När han fick veta att jag hade ont så ville han att jag skulle gå NU. Så jag fick ringa dagen efter och få en tid. Det gick bra, fick komma innan lunch.

 

Förklarade läget för en riktigt trevlig läkare som var lugn och väldigt saklig. Vi pratade om allt som hänt och han tyckte att det inte borde ha samband. Men så klart kikade han oxå. Allt såg jättefint ut nu, äggstockarna var fina och man såg många äggblåsor. Slemhinnan hade börjat stötas ut sa han och det stämde ju rätt bra eftersom jag fick mensen igår då kan man säga. Han sa att jag kunde räkna fredagen som första blödningsdagen, men jag tycker inte riktigt det eftersom jag inte blödde så mycket mer än när jag gick på toa.

 

Skönt att vara uppkollad igen iallafall! Och han trode att ontet i magen kunde komma från att jag lagt om min kost, tydligen ligger övergången från tunntarm till tjocktarm precis i trakterna av den högra äggstocken. Så vi får väl se om det ger med sig Iallafall väldigt skönt att kolla upp apparaten och att allt var bra där. Man nojjar ju som sjutton nu när allt är som det är.

 

Drog igång monitorn igen då igår, den får åka med på semester. Kommer hinna testa mig kanske 2-3 gånger under tiden jag är borta så får vi se vad den säger. Troligen HÖG redan på första stickan som vanligt. Skulle vilja att den fortsatte vara LÅG typ till dag 7 och sen slog om, men jag har väl så kort cykel att jag redan börjat producera östrogen på dag 6. Aja, skit samma. Ska testa med vanliga stickor som vanligt oxå.

 

Vikten går neråt! Sakta men ganska stadigt iallafall. Så om det håller i sig tills vi ska på gyn i september så kan det gå vägen! Nu är det semester och då blir det säkert svårare... men det är bara att försöka hålla i!

 

 

Jajjemen, då kom spottingsarna för denna gång. Trots att man vet om det så blir man ju iallafall besviken och less när man torkar sig och det blir rött påpappret. Aja, på det igen nästa månad. BLÄ! Nån dag tidigare än sist, men det är iofs helt ok för då kommer ju troligen mensen nån dag tidigare och då kan vi köra på nästa Äl lite tidigare.

 

Plus att mensen kanske hinner avta lite innan vi drar på semester. Så kan det va. Jävla skit!

Ja på söndag är dagen D i denna cykel. Men jag vet redan att mensen kommer att komma. Jag fick indikationer redan långt innan jag plussade förra gången, dom tecknen skulle jag känna igen idag även om jag inte fattade då. INGET av det har jag märkt av denna gång. Så på onsdag kommer spottingsarna, senast torsdag, och på söndag har det gått över till mens.

 

Jag vet det på samma sätt som jag vet att vi kommer få ta till IVF i höst. Jag känner att det är så det fungerar. Där är inte så lätt som folk får det att låta, att man blir så lätt gravid direkt efter en förlorad graviditet. Eller typ: "Min granne var med om samma sak som du och bara ett år senare sitter dom med sin lilla i famnen!"

 

I de bästa av världar... men den världen gäller inte mig. För det är så det är. Bitter? Negativ? Jaaa, må så hända. Men jag tror inte på dom där lyckliga sluten, för det händer inte mig.

 

Med M gick allt lite för bra, han och jag hade det lite för bra. Sen hände allt... och då är det lixom så att det vänder inte tillbaka och blir bra igen bara. För det fungerar helt enkelt inte så. Inte för mig.

 

Nu finns det nån promilles hopp om framtiden. Men jag har ställt in mig på att det kommer bli en kamp både med att bli gravid igen och en kamp att inte tappa bort oss mitt i allt detta. M och jag kommer gå igenom en tung höst, det är jag så säker på att jag skulle kunna sätta pengar på det och känna att det är en säker inkomst.

 

Jag önskar jag kunde visa mer hopp och tilltro, men jag har inte det att uppbringa just nu. Det blir vad det blir och det är vad det är...

 

Jag kommer inte testa nåt innan mensen kommer och jag kommer fokusera på min vikt. De två första veckorna gav -1,7 i vikt och - 7 cm i midjan. Nånstans så måste det vara det positiva just nu. På fredagar väger jag in mig. Känns väl som om det går för långsamt, men det är säkert en ganska bra takt. Bara att bita ihop och fortsätta... Känner på mig att fredagen kommer bli en så där riktig skitdag. Jag kommer ha spottings och jag kommer inte ha gått ner nånting alls. Typ.

 

Trevligt sätt att inviga semestern på! Men vi ska iallafall ut och äta då tillsammans, fira att semstern har börjat. Det ser jag fram emot! Sen ska vi försöka ha tre veckors underbar semester tillsammans. Umgås, ha det bra och rå om varandra ordentligt. VI behöver det just nu!

 

Jag har sånt oerhört stöd runt omkring mig. Jag har valt att vara öppen i mig sorg för att jag orkar inte ha nån fasad och låtsas vara glad. För vissa dagara är jag inte glad. Jag känner mig totalt osocial och tråkig ganska ofta. Och hade jag inte varit öppen med sorgen så tror jag att jag hade gått sönder.

 

Men mitt i allt så känner jag mig oerhört ensam. Det är som att det är så pass svårt att sätta ord på sorgen att det även är svårt att få fram hur det egentligen känns. Sen kan jag känna att inuti mig så stormar det av sorg, längtan och ångest... men att prata om det ständigt gör att folk drar sig undan. För det ÄR obekvämt att prata om sorg och ångest. Det är obekvämt att jag gråter, både för mig och andra.

 

En händelse under midsommar fick mig att inse att även om jag är öppen så är det inte alltid enklare för andra att reagera på det och veta vad dom ska säga. Vid den här händelsen så pratades det semester. Jag sa att jag hade bara tre veckor. Personen frågade om vi bokat in nåt annat nån annan gång under året eller om jag bara hade tre veckor totalt. Jag sa då som det var att tanken var att jag skulle gå på mammaledighet efter semestern, fram till förlossningen... men att nu blev det ju inte så.

 

Tystnaden som följde var nog mest smärtsam för den andra personen, men det blir ju så konstigt. Vad säger man efter att det blivit tyst. Jag vet att personen vet om vad som hänt, men man vill lixom inte beröra ämnet. Jag kan förstå det och det är ok, men det blir konstigt. Och jobbigt.

 

Nu är mensen iallafall ordentligt igång så jag kan blicka framåt till nästa ägglossning. Men dom här dagarna när mensen kommer är väldigt jobbiga, det var dom förra gången oxå. Dte tar ett par dagar innan man är på banan igen. Och just kommer ju varje försök vara ett tungt nederlag.

 

Satt och räknade på när en eventuell bebis skulle födas om det tar sig nu eller under sommaren. Och det blir en vår-bebis då. Till jul kommer jag vara ungefär lika långt gången som jag var vid missfallet. OM det nu skulle ta sig så ska jag ta ledigt så långt jag kan under jul. Så att jag får vara hemma då och ta det lugnt. Tror att den tiden kommer vara tuff. Jag vågar inte hoppas för mycket, men om det dagen kommer att ett litet pyre skulle växa i min mage så kommer jag vara så tacksam och försiktig. Jag kommer vara orolig och nojjig, säkert väldigt jobbig... men det kommer jag kosta på mig att vara.

 

För återigen, jag vill inte bära en fasad som inte är jag. Det måste kännas som om jag kan leva som mig själv. Och tyvärr efter att ha mist ett barn så tror jag att man är förändrad för alltid.

Jag känner mig så uttråkad. Dagarna går så långsamt. Idag har det knappt kommit nåt i mensväg. Mest lite på pappret. Kändes igår som att mensen skulle dra igång på allvar, men den har inte gjort det än. Den kommer, det är jag säker på så jag tänker inte nedlåta mig att varken hoppas eller testa igen.

 

Tänk ändå att allt går så himla långsamt!? Dagarna är som sirap. Kan ha att göra med att jag inte har särskillt mycket att göra på jobbet heller. Dagarna här på jobbet går verkligen superlångsamt. Det är väldigt tråkigt faktiskt.

 

Om nu mensen drar igån som den borde idag så blir nästa ägglossning nån gång i mitten/slutet på nästa vecka. Har informerar sambon :) En sak är säker iallafall, det är inte så glamoröst att baka bebis. Inte så romatiskt eller sexigt. Som ett jobb typ. Än så länge går det bra, men det är lite så där jobbigt eftersom ingen av oss är särskillt tända på sex just nu.

 

Sorgen och känslorna är fortfarande ganska påtagliga och det är inte det första vi tänker på, att ha sex. Så, vi får väl se. Jag sikatr mer och mer in mig på att vi kommer dra igång IVF i höst. Känns så.

... men inget av intresse på stickan. Det var ju ganska väntat, men ändå... trist. Idag har jag ordentlig mensvärk och lite spottings så mensen kommer säkerligen idag eller senast imorgon. Då blir det nya tag igen i månadsskiftet. Ska dra igång monitorn denna cykel oxå är det tänkt. Ska bli lite roligt! Måste beställa lite fler stickor oxå så jag kan testa paralellt igen. Det gick ju inget vidare förra gången så jag vill gärna testa att göra det igen.

 

Det är ju bra för att det är kul. Lite för att kolla på hur bra de enkla testerna är egentligen. Och lite för att lära mig om hur man ska tolka stickorna till monitorn. Den har ju stickor den med, med streck på. Så det är kul att se hur det ser ut om man jämför.

 

Jag tror ju egentligen att det går alldeles utmärkt att använda enbart de billiga stickorna och skippa de dyrare. Så det är väl det jag vill kika lite på denna cykel. Plus att jag får lite skoj att göra medans dagarna går. Det är en hel cykel kvar tills dess att jag går på semester. Samma dag so jag går på semester så har jag nästa beräknade mens. Så antingen blir det en glad semester eller så börjar den med mens. Kan ju bli... kul. Eller nåt!

Det är väl en av väldigt få gånger i livet jag tycker det känns bra att få mens! Det har småblödigt lite grann ett par dagar, men inatt/idag så kom det igång ordentligt. Så det är skönt! Nu hoppas jag verkligen att ägglossningen kommer som den "ska" om 10-12 dagar, ska bli intressant att se.

 

Tar en paus med monitorn och testar med vanliga stickor denna gång så får vi se om det syns nån stegring. Kommer nog bara ta uppehåll nu ett par dagar och sen testa igen efter helgen tror jag. Det var ju lite lurigt sist. Så det får bli testning ett gäng dagar nu denna gång. Bättre att ha lite marginal :)

 

Det känns lite lättare nu av nån anledning, som att jag kanske ändå tror lite att kroppen kommer igång... känns så!

 

Nu är det lite tokigt denna gång om nu ägglossningen kommer... för jag ska bort 2 dagar nästa vecka och sambon är borta 3+3 dagar veckan efter. Han kommer hem under helgen men är borta före och efter. Kommer ägglossningen tidigt kan det vara när jag är borta, kommer den sent så kan det vara när han är borta. Det diffar ganska många dagar där, men eftersom jag inte alls vet när ägglossningen behagar visa sig så får vi väl vara lite flexibla denna gång.

 

Vi är laddade!

Fertilitetsmonitorn har visat på HÖG fertilitet i 14 dagar, känns inte som att den är helt på det klara med min cykel. Eller egentligen är det väl min cykel som inte är riktigt riktig. Så när stickorna är slut denna omgång kommer jag inte börja om med den förrän jag haft en riktig cykel där jag sett ÄL med billiga stickor. Det är bara nödigt att slösa med pengar innan jag vet att ägglossningen kommit igång.

 

Idga är det dag 19 på monitorn och dag 20 i cykeln. Sen tre dagar tillbaka har jag haft blödningar. Lite mer än bara spottings, men inte helt som mens heller. Antar att det är brist på ägglossning som gör att mitt egna progesteron inte produceras som det ska och då blir ju blödningen lite svår att tyda med. Men men, jag hoppas att det kommer en mer riktig mens om typ 4-5 dagar. I så fall så är det ungefär en cykel som jag brukade ha innan jag blev gravid.

 

Vi får se.

 

Sen har vi kontaktat en IVF-klinik för att förbereda oss för det. En jättegullig sköterska var det och jag fick bra information. Vi kan göra distansbehandling här där vi bor och åka till kliniken enbart för att göra äggplock och återföring. Vi behöver inte göra om utredningen utan kanske ta om några blodprov och så bara. Så det är hos en gyn här i stan vi ska boka tid så ordnar han resten med kliniken. Det känns bra att planera lite för det framåt. Så blir inte den startsträckan så lång sen om det skulle vara så att vi ska göra det. M oroar sig för framtiden och det här har lugnat honom en del, han känner att då ser han en klar hålltid i framtiden. Skönt att han ser det så.

 

För min egen del känns det lite jobbigt att börja tänka på alla behandlingar. Det är ju trots allt jag som ska gå igenom det. Med honom vid min sida så klart, men det är jag som ska ta mediciner och ta alla såna delar. Så jag är lite mer kluven även om det känns bra att vi planerar framåt.

 

Jag har även pratat med kliniken där vi gjorde utredningen. Jag ville fråga lite om hur länge man väntar innan man hjälper till att dra igång ägglossningen. Där fick vi svaret att man måste ge kroppen chans att läka ut ordentligt, så man ger inga ägglossningsstimulerande mediciner förrän efter 6 månader. Då räknar man från den dagen jag fick missfallet. Så tidigast i början på september kan vi få den hjälpen. Läkaren trodde att ägglossningen kommer igång snart så jag skulle inte oroa mig för det. Och det är ju lätt för andra att säga att jag inte ska oroa mig, men det låter ändå som en ok strategi... att vänta ut kroppen lite grann.

 

Det är logiskt i min värld att låta kroppen hitta tillbaka, men jag har så dåligt tålamod. Det går så långsamt! Så visst, jag förstår och inser att det är logiskt... men det är frustrerande att det handlar om månader och inte dagar. Så känner jag. För det är otroligt lång tid när man pratar månader istället för dagar eller veckor. Så känns det.

 

Jag måste ta tag i min vikt, jag måste få bort en del av det jag gått upp. Dels för att underlätta för en eventuell spontan graviditet och dels för att man har större chanser vid IVF. Så... det är bara att börja kämpa igen. Drygt, men bara att göra. Läkaren på kliniken sa att jag måste ta det i lagom takt och inte stressa kroppen för mycket. Om jag stressar kroppen för mycket kan det påverka ägglossningen negativt. Läkaren tyckte inte jag skulle fortsätta testa alls, utan mest bara koppla av och ha sex när vi hade lust. Men dte har vi bestämt gemensamt att det vill vi inte. Både jag och sambon känner att vi vill ha lite koll, det gör oss mindre stressade att ha koll. Så testa kommer vi fortsätta med.

 

Så stressa lagom, gå ner i vikt, hantera sorgen och försöka hitta tillbaka till en lagom vardag... det är vårt mål nu. Det känns drygt att behöva kämpa så med vikten jämt, men det är ju mitt kall i livet kan man säga. Nu lägger vi om kosten och fokuserar på att få ut mig och gå. Är väldigt tung just nu så jag behöver verkligen röra på mig. Promenader blir det i första hand sen får det utökas framöver. Men, stressa lagom. Så jag hoppas det räcker...

Idag är det dag 13 på monitorn. Inget omslag till MAX och ingenting på de billiga stickorna. Så hoppet är nog ute att få nån ÄL. Får hoppas på nästa cykel.

 

Resten då? Jaaa... jag vet inte. Jag skulle så gärna bara vilja få igång ägglossningen. Det känns som om bara det kan göra att jag ser framåt. Det blir lättare och lättare med sorgen, det får jag nog säga. Av och till kommer det vågor av sorg, men sen jag fick blödningen där en månad efter missfallet så känner jag ändå att det vänt uppåt.

 

Även om jag är inställd på att det kan ta tid, troligtvis minst lika lång tid som förra gången, så känns det iallafall som att om ägglossningen kommer så är vi igång. Nu är det varken hackat eller malet. Nu är det mitt emellan. Och jag vill vara på ON.

 

Om jag ska gissa nåt om när nästa blödning kommer så borde det vara nånstans kring den 3-5 juni. Om cykeln är ungefär som den ska vill säga. Och dte är ju egentligen inte så långt bort :)

Ja i lördags började jag blöda som en mens ungefär. Det betedde sig som det så vi får väl säga att det var det. Den höll i sig till i förrgår. Sen har jag ju nu köpt en fertilitetsmonitor, en liten dator-grej man stoppar i speciella stickor i som talar om hur fertil man är.

Det är första gången jag använder den i denna cykeln. Första gången man startar den så ställer man in den på den dagen man får mens. Sen typ på cykeldag 6-7 så säger den till att den vill ha en sticka. Då testar man och sätter i stickar i den, så talar den om ifall man har låg, hög eller max fertilitet. Efter ett par cykler så ställer den in sig och ber inte om stickor mer än dom dagar som är registerarde sen tidigare inom den fertila perioden. Typ så.

 

Iallafall så fick jag sätta i en sticka idag. Och den ploppade upp på HÖG direkt. Oftast så ska det ta nåra dagar och sen ska den visa hög. Men nu vart det HÖG på dag 6. Hej och hå. Men jag hade det liet på känn då det berömda fertila sekretet varit rätt ordentligt igår och lite i förrgår.

 

Men på dag 6? Ja det är verkligen ingen ordning. Men det är säkert så att det inet riktigt är som det ska än med alla hormoner. Så att tro sig veta nånting alls om denna cykel är nog dumt. Men kul ändå att se om det blir MAX fertilitet denna månad. Har tvivel på det faktiskt.

 

Och om vi skulle lyckas se den på monitorn så finns det nog risk att vi inte får till det ändå denna gång. Jag har varit jätteförkyld och M blev smittad, så nu är han sjuk. Och visst kan jag göra det största "jobbet" men det ska ju hur som helst kunna gå att genomföra... hehe.. Så vi får se. Går det så går det, blir det inget så har jag iallafall sett ägglossningen digitalt på en liten datorpryl.

Ja se på f-n. Igår började jag blöda. Först blev jag väldigt fundersam eftersom för en vecka sen så sa läkaren jag träffade att det inte fanns tecken på att ägglossning skett eller var på gång. Så jag blev lite så där brydd först. Fanns det verkligen nåt att blöda ut? Hon hade ju inte sett nån hinna på VUL där för en vecka sen.

 

Så jag tod det säkra före det osäkra och ringde till kliniken. TYVÄRR fick jag prata med den syrligaste och mest otrevliga läkare jag nånsin pratat med. Usch! Hon i princip dumförklarade mig. Ifrågasatte varför jag ringde och var väldigt ignorant gentmot min oro. Hon läste inte ens min journal, hon tog sig inte ens tid att försöka lugna mig.

 

Jag fattar väl själv att det är så att det mest troligt är mensen som kommit. Jag fattar väl själv att man inte kan få komma in på koll "bara för att". Jag ville mest ringa och höra att eftersom dom en vecka tidigare inte sett nån hinna så borde det ju inte finns så mycket att blöda ut, därför ringde jag. Mest för att fråga om det och så där.

 

Iallafall så fick jag bara dumma konstateranden tillbaka och ett typiskt "ring inte och stör". Så jag kikade runt och frågade lite på Familjeliv och fick lite olika svar, men det entydliga var att om jag hade aft rester kvar eller så och fått en infektion så skulle jag märka det. Så jag tar det som att jag fått mens.

 

Dag 31 från missfallet så inte en helt galen cykel ändå. Sen skulle jag ha kunnat missa ägglossningen då jag testade första gången på dag 17. Jag tänkte att det inte var nån idé att testa innan jag slutat blöda. Men om jag haft nån ÄL så kanske dne var innan. Skit samma, nu blöder jag ju igen och det är ju ett steg i nån form av riktig riktning. Ett steg i rätt riktning för att kroppen förhoppningsvis kommer igång igen. Så på det stora hela... är det bra att jag blöder :)

 

Och visst kan det vara så att veckans låga punkt i sorgen kanske påverkades av att jag var på väg att få mens. Att jag sen en vecka ungefär haft finnar/plitor som innan mens... ja det tyder ju på att det är just det. Så, jag kör på att det tog ca 4 veckor att få tillbaka den. Känns bra!

 

Nu får vi se om det kommer nån ÄL med.

Idag har vi varit till sjukhuset igen på återbesök hos läkaren. Just den här läkaren vi träffade idag är en av de som vi träffade när jag låg inlagd. Dagens besök var bara ett möte, ingen undersökning. Vi pratade om det som hänt och om framtiden. Eftersom jag inte fått min ÄL än så frågade jag hur länge det kunde dröja. Svaret var inget vidare! Upp till 8 veckor är normalt... Så i värsta fall så kommer första möjliga ägglossning som vi kan försöka på vara i början på juli, kul! Eller kanske inte :(

 

Men det är inget att göra åt, bara att vänta sa läkaren. Och det känns väldigt långt bort måste jag erkänna. Så man kan räkna lite på när en ev ny bebis skulle komma och hamnar då i slutet på mars... I princip ett år efter förlusten av den här graviditeten. Vilken hemsk tanke, tänk om det skulle bli på dagen? Usch! Vill inte...

 

Fast sannolikheten att det skulle ta sig på första försöket är ju ganska liten. Jag tror och känner på mig att det kommer vara massor med ångest kring det där igen... en massa försök och ingen lycka. Men vad tjänar det till att fundera på det nu? Har ju inte ens fått nån ägglossning än.

 

Vi fick även veta att planen för framtiden är att vid en ny graviditet så kommer vi bli lite extra kollade och lämna ett infektionsprov ganska tidigt. Sen kommer man utifrån det bedöma om jag behöver fortsätta med provtagningar. Sen i vecka 15-16 nånting så gör man ett UL för att se att tappen inte är förkortad. En del kvinnor bär tydligen på ett anlad som gör att tappen kan kortas av och då kan vattnet gå. Det finns inga tecken på att så skulle vara fallet för mig, men för att utesluta det så vill dom att det kollas upp.

 

Vi kommer även få chansen att träffa just den här läkaren om vi vill, han har ju nu varit med hela vägen och vet vad som sagts. Det kommer finnas an plan i min journal så att oavsett vem vi får tag på om vi ringer så kan man läsa sig till vad vi kommit fram till under detta möte.

 

Så nu är det "bara" att invänta alla kroppens signaler på att jag är redo att försöka igen... och den som känner mig lite vet att jag är inte den mest tålmodiga...

 

I övrigt så mår jag väl lite som tidigare i veckan men med en begynnande förkylning på det. Känslorna är upp och ner, jag orkar inte med så mycket. Dagarna går åt till mycket funderingar just nu men det är väl så det får lov att vara kanske? Det tar tid att läka...

Köpte billiga stickor att testa HCG och LH med i slutat på förra veckan. Testade på lördagsmorgonen negativt med HCG-testet vilket var skönt ändå. Att se att hormonerna inte ligger förhöjda utan har gått ner. Sen har jag även testat LH-hormonet, ÄL-test. Det var också negativt så klart. Tror ju inte att det kommer nån ägglossning än på ett tag. Men jag skulle gärna se den så jag kan beräkna när mensen borde komma. Vet ju hur lång lutealfas jag har. Eller hade tidigare i alla fall.

 

Sen har jag klickat hem en Clearblue Fertilitetsmonitor på Tradera. Den är betalad och ska komma så fort hon ser betalningen. Inte för att jag tror att jag behöver den egentligen. Men det är mer som en kul grej. M kan ju trycka på den och se dagens fertilitetsstatus och då slipper jag vara på honom. Då blir det lite mer så att han kan ta egna initiativ utan att jag skriver det på näsan på honom.

 

Jag behöver stickor till monitorn med och dom är ganska dyra. Fick ett tips om att dom finns att köpa på Amazon lite billigare än i butikerna här. Så det tänkte jag beställa sen när monitorn har kommit. Kommer ju inte behöva den förrän efter jag har haft första mensen så det finns tid att beställa.

 

Dagarna går oftast lite lättare nu. Jag har sysselsatt mig med att fixa hemma. Det har inte funnits ork till det riktigt när jag var gravid, så det har varit skönt att ha tagit tag i lite såna saker i helgen. Har en liten lista som jag vill beta av innan jag är nöjd. Men i stort så känner jag mig mer på banan hemma. När jag plockat och fixat klart så ska jag ta en dag och storstäda ordentligt. Det behövs verkligen, men jag vill ha lite fint innan, färdigt lixom. Men jag är på god väg! Och det är skönt!

 

Det läker lite att få plocka och greja, att få ordning och reda gör mig lugnare i själen. Så det är mitt fokus här framöver. Det får ju även dagarna att gå lite fortare vilket är bra tycker jag.

 

Jaaa... hörrni. Det gick! Jag som trodde att denna cykel absolut inte skulle vara rätt cykel! Men jisses... det gick!

 

Jag tar det från början... Ägglossningen var ju två dagar tidig så jag väntade mig ju mensen två dagar tidigt. Siktet var inställt på den 20/12, då skulle mensen komma. Och givetvis spottingsarna innan dess. Så kom måndagen den 16:e och en strimma blod visade sig på pappret... lite rosa flytningar. Jaha, då var det kört då i denna cykel. Jag var så less!

 

Men det stannade där! Det kom inget mer... förrän liiiiiite på onsdagen. Men inte som det brukade vara. Då började jag tänka att kanske B-vitaminen kunde ha hjälpt ändå mot mina spottings? Kändes ju faktiskt ganska bra ändå. Som jag skrivit tidigare så har jag ätit B och D-vitamin som tillskott utöver mina multivitaminer denna månad. Började strax efter att mensen kom den 27:e nov.

 

Iallafall, fredagen kom. Ingen mens, inga spottings. Där nånstans började jag tänka att kaaaanske då? Men jag vågade inte skriva höär i bloggen eller nånstans på FL att jag kanske började misstänka nåt. Då jinxar jag det tänkte jag! Så jag knep. Och mamma frågade: Har du fått mens än?? Nej... det har jag inte, men den kommer.... fick ju spottings och har mensvärk. Så den kommer! Men lördagen gled förbi, inte tillstymmelse till blod. Och sen måndagen den 9:e, som borde varit ca 2 dagar efter ÄL, så hade jag ganska ont i brösten. Det kan man ju ha ibland efter ÄL eller inför mens, så jag tänkte inte så mycket på det.

 

Söndagen började närma sig sitt slut och det var ju den dag som min kalender sa var BIM så jag hade lite den dagen som riktmärke. Min mens är aldrig sen. Och söndagen den 22:a var det cykeldag 26. Så sen har mensen bara varit en enda gång och den gången hade spottingsarna hållit på sen en vecka tillbaka.

 

Satt och jagade upp mig själv lite, pratade med FL-vänner och nåra av dem peppade mig att testa. Jag var ju då på ÄL + 15 eller 16 nånting och då brukar det ju synas gott och väl på graviditetstest. Jag hade en enda sticka hemma, en sån där billig som jag fått på köpet när jag köpt ÄL-stickor. Den visar, precis som ÄL-testen, ett kontrollstreck och ett teststreck. Kunde knapps sova men somnade till slut och vaknade vid 6-tiden. Hjärtat baknade hårt när jag gick upp. Kissade en skvätt i en liten burk och doppade stickan. La den på handfatet och vände mig för att torka mig... Kikade lite på det... ingenting.

 

Plockade ihop förpackningen till testet och slängde... reste mig upp och skulle tvätta händerna. Då ser jag två starka streck! AAAAAHHHHHHH! Jag ville bara skrika av glädje! Stod där och stirrade på testet... kunde det vara sant? Så här såg det ut:

 

Jag hann bli lite hoppfull där ett tag. Men igår kväll sent kom mensen. Fick ju positivt ÄL-test för exakt 14 dagar sen igår. Så man kan nog iallafall dra slutsatsen att jag har 12-13 dagars lutealfas. Typ. Ska räkna lite på det och se om det brukar stämma. Jag var ganska säker på att jag skulle få mens... men det blir ju alltid ett liiitet hopp som täbds när man inte får den som man tror.

 

Nu får vi se om jag hinner med spolning kommande vecka eller om det blir i nästa cykel. Tveksamt om jag hinner sluta blöda innan torsdag som var den dag dom trodde att det skulel kunna gå att få tid. Men jag ska ringa kliniken imorgon så får vi se.

 

Nu är iallafall sommar-bebis 2014 borta... hade hoppats på det. Men från och med nu är det andra halvåret som det blir om vi blir gravida spontant. Om det inte blir förrän till IVF:en så blir det ett sent barn. Så kan det va, inget man kan välja heller. Av nån konstig anledning så tror jag det här kommer ta mycket mer tid än vad jag väntat mig. Känns lite så där oroväckande ändå.

Imorse var det tydligt att mensen är på ingång. Så nu är det verkligen klart att det inte blev nåt denna gång. Trist! Men jag pratade med kliniken idag iallafall. Sköterskan gav lite svr på nåra frågor och det kändes bra. Sen fick vi återbesökstid igen direkt efter att våra prover tagits. Hon sa: Ja det är ju lite bråttom så vi klämmer in er så fort det går.

 

Känns verkligen som om dom är måna om att det ska bli bra och fungera! Det känns ju bra iallafall. Jag fick svar på viklen dag jag ska ta mina tabletter, jag fick koll på mina remisser till provtagningen och jag fick svar på vilken dag jag ska ta proverna. Sen skulle vi ta en invägning när vi kommer nästa gång så jag vet vad deras våg säger.

 

Nu känns det som om allt är på banan!

Förutom att det är skittråkigt att det inte tog sig denna månad. Men det kändes inte alls så heller. Man hoppas men det kändes ganska kört, så jag var rätt förberedd.

 

Men eftesom jag har blödigt lite grann sen i tisdags/onsdags så räknar jag med att mensen kommer idag. Har ont som fasen oxå, så det är väl ett bra tecken eller nåt. Hade ju inte direkt väntat mig nåt annat än mens så det är bara att genomlida helgen, så blir det nya tag igen sen.

 

Det värsta är väl att vi är borta nästa helg när gglossningen är. Eller den ska vara på måndagen eller så, och man ska ju kuckilura gärna innan. Men det blir nog svårt. Aja, det är ju som det är, inget att hänga upp sig på. Sen efter det har vi besöket hos kliniken. Ska bli intressant! Har börjat skriva ner lite frågor så man kommer ihåg att fråga.

 

Men iallafall så är det inget frö i magen. Så det är väl bara att sikta framåt igen då.

Jo mensen kom som "den skulle" igår. Inte förskjuten eller så. Full fart vid lunch, både mensvärk och resten. Skönt ändå att den var så punktlig. Nu blir det till att blicka framåt och börja testa ÄL nästa vecka igen då :) Känns lite bra ändå på nåt sätt.

 

Vi anmälde oss till kliniken iallafall igår, det var bra. Det var M som insisterade på att det skulle bli gjort. Jag har ju tänkt på det med, men glömt det om och om igen. Nu är dte gjort iallafall. Mycket bra! Får se om vi blir kallade  till nåt första besök eller hur det funkar. Antar att dom kollar igenom vår ansökan och sen tar hänsyn till den läkarens notering i journalen. Intressant kanske det blir iallafall. Hoppas man kan välja en tid som inte inverkar på jobbet för mycket bara. Vill inte vara borta mer än nödvändigt nu från nya jobbet.

 

Ska bli intressant att se om tabletterna gör nån skillnad nästa månad. Skulle vara skönt att slippa blödningarna innan mens. Ha en mer normal cykel. Känns lite både och det här med att försöka bli gravid. Det är väl SÅ DÄR att bli det under de närmaste månaderna eftersom jag fått nytt jobb. Men jag har ju inte heller riktigt tid att vänta. Så det känns bra eftersom vi nu är överens och att M faktiskt verkar rätt engagerad och glad för det. Men lite knepigt oxå, för om jag bblir gravid snabbt så kanske det påverkar jobbet negativt.

 

Just nu väljer jag att försöka att inte fundera så mycket, för det är ju egentligen bara ett första steg att bli gravid, nästa är ju att ta sig förbi de kritiska veckorna och allt sånt. Så det får lösa sig om det överhuvud taget blir nåt.