Igår var vi hos läkaren som vi skulle starta upp IVF hos. Vi tyckte ju att vi vill åka dit ändå, trots att jag nu är gravid på egen hand utan hjälp. Han började med att läsa lite i journalen och kom fram till min förra graviditet... där flikade vi in lite och berättade att jag var gravid igen. Då sken han upp och blev glad!

 

Då ändrades inriktningen på samtalet till att handla om graviditeten istället. Han tyckte vi skulle kika lite och känna på tappen. Han menade att om man har svag tapp så kan man vara mer mottaglig för infektioner. Han gjorde en kort undersökning och hittade en hinnsäck på rätt ställe och sa glatt: "Det ser ju bra ut! Graviditeten sitter på rätt ställe och ser fin ut just nu."

 

Det man kunde se nu var bara en hinnsäck så det säger ju inte så mycket. Han kände på tappen och den kändes bra sa han.

 

Sen bokade han en ny tid för provtagning och kontroll i vecka 8. Då ska det odlas för att se om jag har några bakterier. Vad jag förstod så kan man ha "aggressiv flora" och då vara mer mottaglig för infektioner. Så där i vecka 8 blir det koll av det lilla där inne och sen även provtagning då. Han var noga med att påtala att vi skulle känna oss trygga med att man kommer hitta "felet" om det finns nåt som gjorde att det blev missfall förra gången. Men jag känner mig ganska lugn med att just det som hände då, inte händer igen. Det finns ju så många andra saker...

 

Han sa att sen ska vi kolla tappen igen i vecka 15 för att se om den känns förändrad på nåt sätt. Om det verkar som om den är svag så förbereds för ett cerclage. Tror faktiskt inte att det var nåt sånt förra gången då dom sa att tappen var lång och stängd när jag kom in. Men men, jag är väldigt nöjd med att bli uppkollad!

 

Så frågade vi mer om IVF, om det här nu går åt skogen. Han sa då att han har allt han behöver och att vi bara behöver bestämma oss för klinik i så fall. Startsträckan är inte längre om ett par månader än den är nu.

 

"Men nu fokuserar vi på att denna gravidiet ska gå bra!"

 

Så ja... en liten hinnsäck har jag och jag har fått in en fot på denna privata klinik. Det känns bra faktiskt. Jag ska ju få en tid på kliniken där jag låg inlagd och jag ska kolla med barnmorskan som jag träffar i slutet på månaden om hon har nån åsikt om att jag går privat på undersökning. Jag vill ju gärna att det loggas i min journal och den privata har ju inte tillgång till den som ligger hos landstinget. Så jag kommer nog gå dubbelt, det kostar mig inte mer att gå privat för han är ansluten, jag kommer ju snabbt upp i högkostnadsskyddet oxå. 

 

Just nu känns det bra, lite hålltider framöver och så där. Hoppas bara tiden går ganska fort nu...

Ja jisses... vilken vecka! I måndags på dag 9 kom det lite blod, bara en strimma. Men ändå. Precis som det brukar vara. Sen kom det inget mer. Jag och M hade bestämt att om det inte kommit mer spottings på onsdag morgon skulle vi testa. Han sover som en halvdöd så när jag gick upp så vaknade inte han direkt. Jag vaknade iofs innan min klocka ringde så han hade inget direkt att vakna av...

 

Plockade fram en sticka, gjorde testet... väntade... Var det inte en svaaaaag skugga där?? Eller? Jo? Eller? Jag var tvungen att ta en sticka till. Den gav ett tydligt med svagt streck. Jag ångade då in i sovrummet i hela min charmiga nakenhet och håret på ända... "VAKNA! Hallå, du måste vakna! Kom nu!! Du måste komma nu!" Så drog jag upp M ur sängen och med honom i handen så for jag in i badrummet. 

 

Jag: "SER DU NÅT?"

Han: "Jooo... jag ser nåt... på den här iallafall" så höll han fram den som det syntes ett streck på även om det var svagt.

Jag: "VAD SER DU DÅ?"

Han: "Haha.. jaaaa... ett streck!

Jag: "Visst är det det?" *med gråten i halsen och tårarna sprutande*

 

Det var streck på båda stickorna även om det ena var mer synligt än det andra. Vi bestämde att jag skulle testa igen om två dagar, på fredagen. Jag kunde ju inte hålla mig så jag testade igen på torsdagen... starkare. Och sen på fredagen... inte mycket starkare men lite. Jag skulle ha min mens på lördagen, igår, så det var ju väldigt tidigt även på fredagen. Jag har ju dessutom kort lutealfas så att se nåt så tidigt var inte helt givet.

 

Ett digitalt förbereddes till lördag morgon. Jag skulle iväg över helgen så vi ville ha det digitala gjort innan. Jag vaknade innan klockan ringde och smet upp. Gjorde testet... och fick detta:

 

... men det var rätt väntat oxå. Nu laddar vi om igen. Ganska uppgivna faktiskt. M tror att det är denna gången det går. Jag känner mig så less och det känns som om det aldrig kommer gå. Jag har ju alltid sagt att jag gärna vill ha ett vårbarn. När vi fick plusset i december så passade ju ett augustibarn perfekt så klart. 

 

Nu känns det mer som att skit jävla samma! Jag vill bara bli mamma nån gång... :(

 

Den 9:e september är första mötet med gyn om IVF. Jag är rädd för allt kring det. Eller rädd, jag är väl mer orolig kan man väl säga. Tycker det känns otäckt. Men vi får väl se hur det går med allt. Jag har upplevt en del ångest de den senaste tiden men klarar ganska bra av det iallafall. Har lärt mig lite om hur jag ska hantera det.

 

Mensen kom i tisdags, det var ganska lite denna gång, lite märkligt. M sa flera gånger innan den kom att jag betedde mig som när jag var gravid. Mådde lite illa och var hungrig hela tiden. Ont i huvudet oxå. Men det var ju inget så klart. Jag fick en liten fundering nu när mensen inte var lik sig, att kanske kunde det vara ett sånt där tillfälle som mensen kommer ändå. Jag har inte testat och kommer inte göra dte heller. 

 

Jag ska ha ägglossning nästa vecka och jag tänker att det visar sig då. Vi har en plan att sexa som vi gjorde den gången det gick. Så det blir troligen imorgon typ... sen inget förrän stegringen kommer. Det är ju grepp efter halmstrån... men varför inte? 

 

Jag ska erkänna att jag mår inget vidare faktiskt, det är kämpigt just nu. Mycket känslor och tankar. Men det blir väl bättre så småningom. 

 

 

Nej än så länge är det bara ett svagt streck på stickan. Men det gör lite ont i äggstockstrakten så nåt är på G i alla fall. Det fertila sekretet som man ska ha innan ägglossning har hållit på sen i lördags. Så kroppen gör ju nåt i alla fall. Får väl se :)

 

Idag ringde jag i alla fall till en privat Gyn här i stan. Vi tänkte ju köra distansbehandling här om vi ska göra IVF sen. Vi fick en tid där en vecka in i september. Dom skulle beställa journaler och så där, kanske behöver vi göra några nya prover inför besöket.

 

Sen frågade jag om hur länge man väntar innan man försöker hjälpa kroppen igång med ägglossningen. Berättade att jag haft två blödningar men ingen ägglossning. Då sa hon att det viktiga var att kroppen får igång blödningarna först, sen brukar ägglossningen komma strax efter. Så hon trodde att det var bara att vänta. Men så sa hon att jag skulle notera ner när jag fick missfallet och när jag haft mina blödningar. Även den kommande. Så skulle jag ringa sen efter det så kanske vi skulle hinna med ett ultraljud för att se om det var nån ägglossning på gång i nästa cykel.

 

Dom går ju på semester sen så då kan dom inte kolla. Men om inte annat kanske jag kunde få lite medicinsk hjälp att komma igång under sommaren. Det kändes lite bra! Då har vi ju en plan och kanske kan få lite hjälp ändå i sommar. Vi vill ju gärna hinna med att försöka några cykler innan vi kör igång med IVF. Det tyckte hon var en bra inställning också.

 

Så tid är bokad och jag ska ringa när jag får min nästa mens, det känns som om det går framåt i alla fall :)

Fertilitetsmonitorn har visat på HÖG fertilitet i 14 dagar, känns inte som att den är helt på det klara med min cykel. Eller egentligen är det väl min cykel som inte är riktigt riktig. Så när stickorna är slut denna omgång kommer jag inte börja om med den förrän jag haft en riktig cykel där jag sett ÄL med billiga stickor. Det är bara nödigt att slösa med pengar innan jag vet att ägglossningen kommit igång.

 

Idga är det dag 19 på monitorn och dag 20 i cykeln. Sen tre dagar tillbaka har jag haft blödningar. Lite mer än bara spottings, men inte helt som mens heller. Antar att det är brist på ägglossning som gör att mitt egna progesteron inte produceras som det ska och då blir ju blödningen lite svår att tyda med. Men men, jag hoppas att det kommer en mer riktig mens om typ 4-5 dagar. I så fall så är det ungefär en cykel som jag brukade ha innan jag blev gravid.

 

Vi får se.

 

Sen har vi kontaktat en IVF-klinik för att förbereda oss för det. En jättegullig sköterska var det och jag fick bra information. Vi kan göra distansbehandling här där vi bor och åka till kliniken enbart för att göra äggplock och återföring. Vi behöver inte göra om utredningen utan kanske ta om några blodprov och så bara. Så det är hos en gyn här i stan vi ska boka tid så ordnar han resten med kliniken. Det känns bra att planera lite för det framåt. Så blir inte den startsträckan så lång sen om det skulle vara så att vi ska göra det. M oroar sig för framtiden och det här har lugnat honom en del, han känner att då ser han en klar hålltid i framtiden. Skönt att han ser det så.

 

För min egen del känns det lite jobbigt att börja tänka på alla behandlingar. Det är ju trots allt jag som ska gå igenom det. Med honom vid min sida så klart, men det är jag som ska ta mediciner och ta alla såna delar. Så jag är lite mer kluven även om det känns bra att vi planerar framåt.

 

Jag har även pratat med kliniken där vi gjorde utredningen. Jag ville fråga lite om hur länge man väntar innan man hjälper till att dra igång ägglossningen. Där fick vi svaret att man måste ge kroppen chans att läka ut ordentligt, så man ger inga ägglossningsstimulerande mediciner förrän efter 6 månader. Då räknar man från den dagen jag fick missfallet. Så tidigast i början på september kan vi få den hjälpen. Läkaren trodde att ägglossningen kommer igång snart så jag skulle inte oroa mig för det. Och det är ju lätt för andra att säga att jag inte ska oroa mig, men det låter ändå som en ok strategi... att vänta ut kroppen lite grann.

 

Det är logiskt i min värld att låta kroppen hitta tillbaka, men jag har så dåligt tålamod. Det går så långsamt! Så visst, jag förstår och inser att det är logiskt... men det är frustrerande att det handlar om månader och inte dagar. Så känner jag. För det är otroligt lång tid när man pratar månader istället för dagar eller veckor. Så känns det.

 

Jag måste ta tag i min vikt, jag måste få bort en del av det jag gått upp. Dels för att underlätta för en eventuell spontan graviditet och dels för att man har större chanser vid IVF. Så... det är bara att börja kämpa igen. Drygt, men bara att göra. Läkaren på kliniken sa att jag måste ta det i lagom takt och inte stressa kroppen för mycket. Om jag stressar kroppen för mycket kan det påverka ägglossningen negativt. Läkaren tyckte inte jag skulle fortsätta testa alls, utan mest bara koppla av och ha sex när vi hade lust. Men dte har vi bestämt gemensamt att det vill vi inte. Både jag och sambon känner att vi vill ha lite koll, det gör oss mindre stressade att ha koll. Så testa kommer vi fortsätta med.

 

Så stressa lagom, gå ner i vikt, hantera sorgen och försöka hitta tillbaka till en lagom vardag... det är vårt mål nu. Det känns drygt att behöva kämpa så med vikten jämt, men det är ju mitt kall i livet kan man säga. Nu lägger vi om kosten och fokuserar på att få ut mig och gå. Är väldigt tung just nu så jag behöver verkligen röra på mig. Promenader blir det i första hand sen får det utökas framöver. Men, stressa lagom. Så jag hoppas det räcker...

Jaaa... hörrni. Det gick! Jag som trodde att denna cykel absolut inte skulle vara rätt cykel! Men jisses... det gick!

 

Jag tar det från början... Ägglossningen var ju två dagar tidig så jag väntade mig ju mensen två dagar tidigt. Siktet var inställt på den 20/12, då skulle mensen komma. Och givetvis spottingsarna innan dess. Så kom måndagen den 16:e och en strimma blod visade sig på pappret... lite rosa flytningar. Jaha, då var det kört då i denna cykel. Jag var så less!

 

Men det stannade där! Det kom inget mer... förrän liiiiiite på onsdagen. Men inte som det brukade vara. Då började jag tänka att kanske B-vitaminen kunde ha hjälpt ändå mot mina spottings? Kändes ju faktiskt ganska bra ändå. Som jag skrivit tidigare så har jag ätit B och D-vitamin som tillskott utöver mina multivitaminer denna månad. Började strax efter att mensen kom den 27:e nov.

 

Iallafall, fredagen kom. Ingen mens, inga spottings. Där nånstans började jag tänka att kaaaanske då? Men jag vågade inte skriva höär i bloggen eller nånstans på FL att jag kanske började misstänka nåt. Då jinxar jag det tänkte jag! Så jag knep. Och mamma frågade: Har du fått mens än?? Nej... det har jag inte, men den kommer.... fick ju spottings och har mensvärk. Så den kommer! Men lördagen gled förbi, inte tillstymmelse till blod. Och sen måndagen den 9:e, som borde varit ca 2 dagar efter ÄL, så hade jag ganska ont i brösten. Det kan man ju ha ibland efter ÄL eller inför mens, så jag tänkte inte så mycket på det.

 

Söndagen började närma sig sitt slut och det var ju den dag som min kalender sa var BIM så jag hade lite den dagen som riktmärke. Min mens är aldrig sen. Och söndagen den 22:a var det cykeldag 26. Så sen har mensen bara varit en enda gång och den gången hade spottingsarna hållit på sen en vecka tillbaka.

 

Satt och jagade upp mig själv lite, pratade med FL-vänner och nåra av dem peppade mig att testa. Jag var ju då på ÄL + 15 eller 16 nånting och då brukar det ju synas gott och väl på graviditetstest. Jag hade en enda sticka hemma, en sån där billig som jag fått på köpet när jag köpt ÄL-stickor. Den visar, precis som ÄL-testen, ett kontrollstreck och ett teststreck. Kunde knapps sova men somnade till slut och vaknade vid 6-tiden. Hjärtat baknade hårt när jag gick upp. Kissade en skvätt i en liten burk och doppade stickan. La den på handfatet och vände mig för att torka mig... Kikade lite på det... ingenting.

 

Plockade ihop förpackningen till testet och slängde... reste mig upp och skulle tvätta händerna. Då ser jag två starka streck! AAAAAHHHHHHH! Jag ville bara skrika av glädje! Stod där och stirrade på testet... kunde det vara sant? Så här såg det ut:

 

Jag sitter ju och läser en del på familjeliv och inser vilken fantastisk tur vi haft med klinikerna här i stan, de läkare vi fått träffa och även den underbara sköterskan som varit år främsta kontakt.

 

När man läser om andra par som kämpat för att få komma till läkare, kämpat för att få prover tagna och kämpa för att få allt gjort bara, så inser jag att vårt löpande band av undersökningar, provtagningar, spolningar och besök är väldigt få förunnat. Vår klinik har verkligen ställt upp till 100 % för oss och det är jag så himla tacksam över.

 

Vi fick tid snabbt för första mötet, alla prover gick att ta ganska snabbt efter det mötet. När svaren på dem hade registrerats så fick vi ju en tid snabt för samtal med läkaren. Hon skyndade på så vi kunde få spolningen gjord och efter det gick det ju fort att få iväg remissen. Dom har verkligen gjort allt dom kunnat för att det ska gå fort för oss att få en remiss.

 

Det känns som om vi har fått det allra bästa vi kunde ha väntat oss. Det ärr dessutom lite overkligt att vi ska iväg till IVF-kliniken om mindre än en månad! Galet :)

 

Väntar på mensen som kommer imorgon. Eller senast på söndag. Men jag tror imorgon då ägglossningen var lite tidig. Har lite så där värk i apparat-trakten så jag får nog ta med lite grejer till jobbet om det är så att den behagar komma på jobbet. Menskopp och värktabletter :) Aja, det är bra att den kommer så man blir av med det, sen är det full rulle fram till nästa ÄL igen :)

Idag kom det ett brev från Landstinget... Vi har fått tid i mitten på januari för ett första besök på fertilitetskliniken! Känns overkligt... pirrigt... spännande och skrämmande! Men framförallt är jag lättad. Nu vet jag iallafall att vi inte är totalt diskvalificerade och inte ens får en chans. Det som känns lite så där fundersamt är ju om vi kommer dit och jag inte hunnit gå ner till gränsen för IVF... vad händer då?

 

Skickas vi hem eller har dom tagit med det i beräkningen? Kanske har vi fått dispens? Är det pga av åldern i så fall? Kommer vi få våra försök även om vikten inte är under gränsen? Många frågor... och dom frågorna vet jag inte om jag vill ringa och fråga! Kanske ringer jag till min klinik här hemma, dom har ju varit så otroligt bra så. Dom har ju gjort allt i sin makt att få till detta. Så lyckas det! Underbart! Dom kanske har fått en motivering till hur dom tänker med remissen.

 

Oavsett så får jag fortsätta gå ner ändå så klart. Blir ingen ris a la malta för mig i jul :) Och ingen knäck eller nåt sånt heller. Måste kanske ansöka om ledigt oxå... den dagen kommer jag ju vara alldeles tossig!

 

M blev glad och nervös. Han vill ju men tycker det känns konstigt att det blir mer definitivt när man får komma dit på starten på en behandling. Jag blev så glad och nervös att jag grät en skvätt när han kom hem. Fast av lycka då så klart!

 

Nu hoppas jag in i det sista att det tagit sig i antingen denna cykel eller att det tar sig i nästa... sen ska vi ju dit och det vore ju superkul om det tog sig innan. Skönt ändå att det går framåt! Spännande...!