Jag kämpar verkligen varje sekund med att inte låta ångesten ta för stor plats. Det är jobbigt nu! I morse grät jag hela vägen till jobbet och fick lov att sitta kvar i bilen när jag kom fram. Jag kan lixom inte hejda mig... Nu är det tre dagar kvar tills det beräknade datumet och det gör så himla ont. Jag hoppas det vänder lite grann efteråt.

 

Imorgon är det iallafall fredag och sen helg. Ska bli skönt att få lite ledigt... Hur jag nu ska ta mig igenom den här helgen vet jag inte...

Ja, jag mår faktiskt inte så bra... idag är det en vecka kvar tills beräknad födelse av barnet vi förlorat... det är väldigt jobbigt! Jag kämpar på och jag hoppas att det kommer kännas bättre efter nästa helg. 

 

I fredags kom iallafall stergingen som jag väntat på. Morgonens test var inte positivt men man såg att nåt var på G. Det var dag 11 i fredags. Sen testade jag igen när jag kom hem från jobbet, då såg det ut så här:

 

Jag har haft lite milstolpar under den här hemska tiden. Den första var att mensen skulle komma igång. Sen var det att se min ägglossning igen på stickorna. Efter det har det varit att ta mig till semestern.

 

Nu har det varit en milstolpe i helgen, en väns barns dop. Jag visste ju att det skulle komma och att det skulle bli jobbigt. Självklart ville jag vara med men det var inte så självklart att jag skulle orka vara med. Just augusti visste jag i förväg att det skulle bli en jobbig månad.

 

Tillbaka till jobbet efter bara kort semester, dop och sen ligger ju det beräknade datumet för födsel av vårt barn framför mig. Det har varit mycket ångest över det under sommaren och det är fortfarande mycket tankar och känslor runt det. Dopet i helgen skulle jag ha gått på med förväntan och stor tung mage... Men du blev det att jag gick med otroligt tungt hjärta och ångest istället.

 

Jag visste att jag ville gå på dopet, men visste inte om jag skulle orka följa med på fikat efteråt. Jag och M var med i kyrkan och vissa stunder var det väldigt svårt att hålla ångesten borta. Det var ett jättefint dop och jag höll ihop ganska bra. Jag hade med mig M och vi fanns där för varann. Han tyckte också att det blev väldigt verkligt och intimt där i kyrkan. Han mådde också ganska dåligt under tiden.

 

Vi följde inte med på fika efteråt utan åkte hemåt istället. Jag är glad att jag åkte för min väns skull och jag är glad att det nu är över. Jag träffade ju ett antal vänner där på dopet som jag inte träffat sen missfallet och det var jobbigt det med. Alla saker som jag gör för första gången bli jobbigt... men nu hoppas jag att det går lättare framöver.

 

Till helgen väntas ägglossning igen. Hoppet är inte så högt... men man måste ju försöka i alla fall. Den 9:e blir det besök på kliniken. Lite prover ska lämnas innan dess trots allt. Det skulle komma remisser på posten.

 

Dagarna är tunga och jag lider rätt mycket av sömnbrist just nu. Oron och stressen gör att jag vaknar massor och sover oroligt. Kanske kan mötet på kliniken göra mig lugnare och förhoppningsvis blir allt lite lättare när vi passerar in i september... Om mindre än två veckor var det beräknat att vår lill* skulle varit här...

... men det var rätt väntat oxå. Nu laddar vi om igen. Ganska uppgivna faktiskt. M tror att det är denna gången det går. Jag känner mig så less och det känns som om det aldrig kommer gå. Jag har ju alltid sagt att jag gärna vill ha ett vårbarn. När vi fick plusset i december så passade ju ett augustibarn perfekt så klart. 

 

Nu känns det mer som att skit jävla samma! Jag vill bara bli mamma nån gång... :(

 

Den 9:e september är första mötet med gyn om IVF. Jag är rädd för allt kring det. Eller rädd, jag är väl mer orolig kan man väl säga. Tycker det känns otäckt. Men vi får väl se hur det går med allt. Jag har upplevt en del ångest de den senaste tiden men klarar ganska bra av det iallafall. Har lärt mig lite om hur jag ska hantera det.

 

Mensen kom i tisdags, det var ganska lite denna gång, lite märkligt. M sa flera gånger innan den kom att jag betedde mig som när jag var gravid. Mådde lite illa och var hungrig hela tiden. Ont i huvudet oxå. Men det var ju inget så klart. Jag fick en liten fundering nu när mensen inte var lik sig, att kanske kunde det vara ett sånt där tillfälle som mensen kommer ändå. Jag har inte testat och kommer inte göra dte heller. 

 

Jag ska ha ägglossning nästa vecka och jag tänker att det visar sig då. Vi har en plan att sexa som vi gjorde den gången det gick. Så det blir troligen imorgon typ... sen inget förrän stegringen kommer. Det är ju grepp efter halmstrån... men varför inte? 

 

Jag ska erkänna att jag mår inget vidare faktiskt, det är kämpigt just nu. Mycket känslor och tankar. Men det blir väl bättre så småningom. 

 

 

...men inget intressant händer här iallafall. Om jag ska räkna från fösta stegringen så är det ÄL+11 idag, men det kan ju lika gärna vara ÄL+7 eller nåt oxå. Hade ju så många dagars stegring så jag vet inte alls jag. Har haft spottings av och till ända sen förra veckan så jag bara inväntar att mensen drar igång. Den bör komma allt från på söndag fram till torsdag typ. Så just nu bara väntar jag på att få den så vi kan hitta lite ny energi igen inför sista försöket innan besöket på gyn andra veckan i sept.

 

Pratade iallafall med sköterskan på kliniken, dom hade fått våra journaler och vi behövde inte lämna nya prover som det verkar. Så nu är det bara väntat fram till dess. Nästa cykel vet jag inte riktigt vad vi planerar... varannan dag blev även det lite krystat även om det gick bättre än enligt SMEP-metoden :) Kanske gör vi så som när jag blev gravid sist... en gång ett halft dygn efter stegringen och sen inget mer. En ordentlig "laddning" då och sen bara vara ett par dagar.

 

Om tre veckor var det jag hade mitt beräknade datum för förlossning... Börjar verkligen kännas. Nu börjar dessutom de tjejer jag hade kontakt med på familjeliv få sina små och det svider så grymt mycket i hjärtat. Självklart är man glad för deras skull... men jag kan säga att det gör mer ont än vad jag är glad just nu. 

 

Dessutom sista dagarna på semestern så det är så hiiimla trist! 

ÄL-testet var postivt av och till i 4 dagar, känner på mig att det är nåt strul bara för det. Men det enda man kan göra är ju att vänta. Idag är det dag 15. På dag 20 KAN man testa. Men det är den dagen jag brukar få spottings så jag avvaktar nog bara och väntar in dem.

 

Har inga som helst känningar heller så förhoppningarna är ganska små. Det är som dte är och det blir som det blri sägs det ju. Sambon är nedstämd och ledsen för han känner att det kommer inte att gå. Alls. Jag tror det går men är ganska säker på att vi får kämpa för det. 

 

Tiden får utvisa... och jag är rätt dålig på att vänta...