Idag var det besök hos barnmorskan. Anledningen till att jag ville ha en tid så här tidigt var att jag ville ha en remiss till dietist. Dels för att jag gärna skulle ha lite vägledning i min kost och dels för att jag har så lätt att gå upp i vikt. Att ha någon att prata med ang det skulle kännas bra tyckte jag.

 

Vi hade bokat tid hos den barnmorskan som jag gick hos förra gången och när vi gick in så såg hon glad ut och sa: "Det var roligt att se er här så snart igen!"

 

Jag ringde ju mottagningen och bokade av min tid som jag hade hos henne där efter missfallet. Vi hade en tid för den första kontrollen efter inskrivningen. Tror det var så iallafall. Jag pratade aldrig med just "min" bm då utan det var en som satt just den dagen på telefontiden. Så vi hade inte pratats vid alls sen nån gång mellan KUB-testet och när jag lades in.

 

Jag gillade henne, lite så där "gick på autopilot" med vad hon sa men jag antar att dom måste det för att få med allt som dom bör prata om. 

 

Vi pratade kost, motion och sånt. Jag har rätt bra koll på hur jag bör äta och så där, så jag kände väl inte att hon tillförde så mycket... vilket hon konstaterade oxå, dels att jag har bra koll själv och sen att en dietist nog inte skull ge mig så mycket. Tyvärr finns det tydligen ingen dietist knuten till mödravården och när dom skriver remisser så blir dom avslagna. Så tyvärr fick jag ingen hjälp med det... hennes råd var att ringa min vårdcentral och fråga, sen om jag inte får hjälp där ska jag ringa vidare och på så sätt ställa vårdcentralerna mot varandra. 

 

Det vi kom fram till gemensamt var iallafall att jag har så pass bra koll själv så om jag går på mina egna kunskaper och tankar ring kost så kommer jag långt. Det svåra tycker jag är att orka laga mat. Det är inte så roligt att laga mat när man mår illa och är så hungrig samtidigt att man tror att man snart svälter ihjäl. Men jag måste väl försöka. Vi äter faktiskt inte så mycket skräpmat eller sånt som jag inte bör äta, det är väl allt det där emellan för att dämpa illamåendet som gör att jag tänker på min vikt.

 

Jag vet mycket väl att jag är överviktig och att jag inte behöver gå upp så mycket i vikt. Det finns en del att ta av om man säger så. Det är skönt att man kan prata öppet om det med henne iallafall, hennes råd var att jag skulle fortsätta som jag gjort. Inte banta eller försöka gå ner i vikt, men äta lite enligt den filosofi som jag redan gjort ett tag. Så får vi se hur det går.

 

Jag tror att jag kommer gå upp massor ändå. Anledningen till det är ju att jag går upp i vikt av bara att titta i kylskåpet... Kanske inte riktigt. Men bara det att jag skutade med mina fastedagar när jag plussade gjorde at jag gick upp 2 kilo direkt. Så ska jag nånsin komma i mål så lär jag få kämpa hårt direkt när bebisen kommit.

 

Men det tar jag då och vi får ju se om det går så långt.

 

Jag mår mer illa denna gång, jag är tröttare och jag känner mig mer svullen. Magen är upp och ner, trög och jobbig. Brösten är redan tunga och jobbiga. Men, det är ju som det är! Som barnmorskan sa: "Just nu är det faktiskt så det får vara.". Och precis så är det. Det får vara så :)

 

Jag lämnade urinprov när jag var där oxå, när hon kom tillbaka så sa frågade hon om jag hade ont när jag kissade... Jag trodde nog lite där och då att jag skulle dö. Känslan i magen blev kall som is. Jätteorolig! Men jag har inget besvär från apparaten alls... så det sa jag ju. Hon sa att de vita blodkorpparna var lite höga så att det kanske kunde vara nån uvi på gång eller så. Så självklart kommer jag se till att läkaren kollar det sen nästa vecka. Hon verkade inte så orolig så jag får väl ändå lita på det. Men roligt var det inte! Alla små avvikelser kommer ju kännas som stora hinder innan jag vet att allt är ok. BLÄ! Men jag får hålla ut till nästa vecka och be läkaren odla på urinen med. Hon sa åt mig att dricka mycket och gärna surt. 

 

En annan sak som känns jobbig är att jag drömmer otäcka drömmar just nu. Oftast nånting varje natt. Det handlar oftast om att jag dödar någon annan eller så skär någon mig (oftast i magen). Det är säkert så att oron för missfall och tankarna på det som hände styr en del drömmar. Men det är obehagligt att vakna och känna sig jagad eller hur man ska säga. Hoppas det ger med sig...

 

Nästa vecka är det läkaren på tisdag, kontroll med VUL och provtagning. Ser fram emot det samtidigt som jag förbereder mig på att nåt ska vara på tok. Säkert en del försvarsmekanism i dom tankarna. Men det känns så. Aja, jag ska inte ta ut det i förskott. Det skulle ju kunna gå bra nästa vecka oxå. Det är så man får se det. Antingen går det bra, eller så går det inte bra.

 

 

Idag är det andra dagen på semestern och mensen är i full gång. Fick ju första spottingsen på tisdagen och man kan väl säga att igår lördag drog det igång mer på allvar. Känns trist så klart men ändå skönt när den väl hoppar igång. Det är på nåt sätt ett startskott för en ny cykel och på så sätt är det lite förväntningar på ÄL mm framöver.

 

Lustigt det där. Samma dag som spottingsarna drar igång rasar ju hela världen, typ. Det blir skitjobbigt och jag känner mig som världens sämsta kvinna som inte kan bli gravid. Knäppt, jag vet. Men så är det. Men sen när mensen väl är igång så tänds ändå hoppet inför nästa cykel. Jag kikar i kalenderna och funderar kring när ägglossningen kan tänkas komma och allt sånt.

 

Bra ändå att huvudet är funtat så, att det är som en krasch i hårddisken och sen när mensen kommer så rebootar den och drar igång på nytt :)

 

I torsdags ringde jag gyn, jag har haft lite skumt ont i högra delen av magen däräggstocken sitter. Det har känts både obehagligt och gjort rätt ont mellan varven. Det började för nån månad sen ungefär. Så jag bokade en tid, fick en i augusti. Så berättade jag för M att jag bkat en tid. När han fick veta att jag hade ont så ville han att jag skulle gå NU. Så jag fick ringa dagen efter och få en tid. Det gick bra, fick komma innan lunch.

 

Förklarade läget för en riktigt trevlig läkare som var lugn och väldigt saklig. Vi pratade om allt som hänt och han tyckte att det inte borde ha samband. Men så klart kikade han oxå. Allt såg jättefint ut nu, äggstockarna var fina och man såg många äggblåsor. Slemhinnan hade börjat stötas ut sa han och det stämde ju rätt bra eftersom jag fick mensen igår då kan man säga. Han sa att jag kunde räkna fredagen som första blödningsdagen, men jag tycker inte riktigt det eftersom jag inte blödde så mycket mer än när jag gick på toa.

 

Skönt att vara uppkollad igen iallafall! Och han trode att ontet i magen kunde komma från att jag lagt om min kost, tydligen ligger övergången från tunntarm till tjocktarm precis i trakterna av den högra äggstocken. Så vi får väl se om det ger med sig Iallafall väldigt skönt att kolla upp apparaten och att allt var bra där. Man nojjar ju som sjutton nu när allt är som det är.

 

Drog igång monitorn igen då igår, den får åka med på semester. Kommer hinna testa mig kanske 2-3 gånger under tiden jag är borta så får vi se vad den säger. Troligen HÖG redan på första stickan som vanligt. Skulle vilja att den fortsatte vara LÅG typ till dag 7 och sen slog om, men jag har väl så kort cykel att jag redan börjat producera östrogen på dag 6. Aja, skit samma. Ska testa med vanliga stickor som vanligt oxå.

 

Vikten går neråt! Sakta men ganska stadigt iallafall. Så om det håller i sig tills vi ska på gyn i september så kan det gå vägen! Nu är det semester och då blir det säkert svårare... men det är bara att försöka hålla i!

 

 

Ja på söndag är dagen D i denna cykel. Men jag vet redan att mensen kommer att komma. Jag fick indikationer redan långt innan jag plussade förra gången, dom tecknen skulle jag känna igen idag även om jag inte fattade då. INGET av det har jag märkt av denna gång. Så på onsdag kommer spottingsarna, senast torsdag, och på söndag har det gått över till mens.

 

Jag vet det på samma sätt som jag vet att vi kommer få ta till IVF i höst. Jag känner att det är så det fungerar. Där är inte så lätt som folk får det att låta, att man blir så lätt gravid direkt efter en förlorad graviditet. Eller typ: "Min granne var med om samma sak som du och bara ett år senare sitter dom med sin lilla i famnen!"

 

I de bästa av världar... men den världen gäller inte mig. För det är så det är. Bitter? Negativ? Jaaa, må så hända. Men jag tror inte på dom där lyckliga sluten, för det händer inte mig.

 

Med M gick allt lite för bra, han och jag hade det lite för bra. Sen hände allt... och då är det lixom så att det vänder inte tillbaka och blir bra igen bara. För det fungerar helt enkelt inte så. Inte för mig.

 

Nu finns det nån promilles hopp om framtiden. Men jag har ställt in mig på att det kommer bli en kamp både med att bli gravid igen och en kamp att inte tappa bort oss mitt i allt detta. M och jag kommer gå igenom en tung höst, det är jag så säker på att jag skulle kunna sätta pengar på det och känna att det är en säker inkomst.

 

Jag önskar jag kunde visa mer hopp och tilltro, men jag har inte det att uppbringa just nu. Det blir vad det blir och det är vad det är...

 

Jag kommer inte testa nåt innan mensen kommer och jag kommer fokusera på min vikt. De två första veckorna gav -1,7 i vikt och - 7 cm i midjan. Nånstans så måste det vara det positiva just nu. På fredagar väger jag in mig. Känns väl som om det går för långsamt, men det är säkert en ganska bra takt. Bara att bita ihop och fortsätta... Känner på mig att fredagen kommer bli en så där riktig skitdag. Jag kommer ha spottings och jag kommer inte ha gått ner nånting alls. Typ.

 

Trevligt sätt att inviga semestern på! Men vi ska iallafall ut och äta då tillsammans, fira att semstern har börjat. Det ser jag fram emot! Sen ska vi försöka ha tre veckors underbar semester tillsammans. Umgås, ha det bra och rå om varandra ordentligt. VI behöver det just nu!

 

Hepp! Idag är det dag 8 i cykeln. Kom på här om dagen att det är ett himla bloggande om dagar hela tiden :) Men eftersom det är min blogg så bestämmer jag!

 

Iallafall så är det dag 8 nu. Testar med monitorn denna gång och billiga stickor paralellt. Än så länge inget nytt. Monitorn gick upp på HÖG direkt på dag 6. Antingen har jag bara högt östrogen eller så är det för att jag har korta cykler. Men den ska ju egentligen inte indikera direkt. Att den går upp på hög ett par dagar innan ÄL är ju som det ska, men inte så här tidigt. Skit samma, det får vara så.

 

Om kroppen gör som förra månaden så är det ju dag 12 som gäller, vilket då blir på lördag. Det är då stegringen väntas, men ÄL blir ju då på söndag eller nåt. Så då vet man vad man ska göra i helgen :) Vi har redan börjat iofs. Varannan dag från dag 6. Sen när stegringen kommer så tre dagar på raken. Hej och hå! Aja vi får se hur det går.

 

Mensen förväntas komma typ 18-19:e nånting. Men jag lär ju veta innan som vanligt när spottingsarna kommer. Kommer inte testa nånting denna gång. Inte innan förväntad mesn iallafall. ÄVEN om man vet att testen troligen är blanka så är det ändå jobbigt. Så jag struntar i det.

 

I samma veva går jag på semester, så antingen får jag fira in semestern med ett plus eller så får jag deppa in semestern... Och supa till eller nåt.

 

Från och med idag är det så att jag har gått ner i arbetstid. Vi har så lite att göra på jobbet så jag frågade. Dte gick bra! Så nu är det träning på morgonen som gäller. Jag har dessutom kört igång med Viktklubb, med inställning 5:2. Så det passar mig bra! Man får skriva in vad man äter och får lite koll på kalorierna. Sen slipper jag sitta av tiden på jobbet bara, utan kan ägna mig lite åt motionen utan att ta all tid man har på kvällen. Vi anpassar dessutom semestern lite efter att jag måste gå ner i vikt. Får se vad det blir av det i slutänden.

 

Ska vi köra igång IVF så MÅSTE jag gå ner. Och blir jag gravid innan så är det bara en bonus. Givetvis kommer jag ju gå upp igen då, jag tror inget annat. Men utgångsläget är ju bättre om jag hinner gå ner lite. Så får man se det! Och om jag blir gravid igen måste jag försöka hålla i motionen lite bättre, inbillar mig att jag kanske klarar det bättre om plusset inte kommer mitt i vintern. Men men, vi får se. Kommer säkert hinna med att gå ner massor innan det tar sig... jag är lite skeptisk till att det kommer vara så lätt. Varken att gå ner eller bli gravid igen. JA, det kan gå bra. Men jag tänker inte haka upp mig på det. Realist... det måste man vara.

 

Vi har tre försök kvar innan mötet på gyn, men jag har ganska lite hopp att det går på dom tre försöken. Om vi inleder IVF i höst så hyser jag rätt bra hopp till att det kommer fungera. Eftersom jag kan bli gravid så känns det som att om vi får hjälp med själva befruktningen så kan det gå vägen. Det är väl mest det som händer INNAN som jag är rädd ska vara jobbigt. Äggplock och skit... Men men, det tar vi DÅ!

 

Om ett par veckor stundar semsetrn och aningen har jag fått mens då eller så får vi semesterbaka bebis.

Idag känns det bättre! Fy sjutton vad det var segt igår. Blä... men idag är det bättre, somnade tidigt och har sovit bra hela natten (förutom den obligatoriska kissen då). Sambon sa igår att det var lite tydligt att jag gått upp i vikt igen. Usch... men det är ju som det är. Jag äter ju mer nu eftersom jag måste hålla illamåendet i shack och det är inte alltid så nyttigt heller. Han sa det inte som att han menade att han inte gillade det, utan mer konstaterande. 

 

Det är ju inte så att jag är sugen på sallad direkt när jag blir hungrig. JO! En sallad! Men det får jag inte äta. Det är med chevré och rödbetor... valnötter och honung... GUD VAD GOTT! Men chevré ska man inte äta. BM sa att det finns såna ostar som är av pastöriserad mjölk, men att man helst ska undvika det ändå. Jaha... inget gott får man äta! Hahaha... jo, men får äta det mesta. Men det är ju det jag INTE ska äta som jag är mest sugen på. Så klart.

 

I helgen blir det tvättstuga och sen lugnt tror jag. Känns som om jag behöver bara stressa av och ta det lite lugnt. På söndag är det visning av lägenheten igen så då får vi väl åka på stan en sväng och fika. Vilken otur! :)

 

Om det går fort med försäljningen av M:s lägenhet så kommer vi kanske flytta fortare än planerat in i nya lägenheten, det kunde vara skoj! Det kommer bli skönt att få lite mer spejs och rum att bo. Egen tvättmaskin och stort kök. Inreda lite och så... kuligt!

 

 

 

 

Idag kom det ett brev från Landstinget... Vi har fått tid i mitten på januari för ett första besök på fertilitetskliniken! Känns overkligt... pirrigt... spännande och skrämmande! Men framförallt är jag lättad. Nu vet jag iallafall att vi inte är totalt diskvalificerade och inte ens får en chans. Det som känns lite så där fundersamt är ju om vi kommer dit och jag inte hunnit gå ner till gränsen för IVF... vad händer då?

 

Skickas vi hem eller har dom tagit med det i beräkningen? Kanske har vi fått dispens? Är det pga av åldern i så fall? Kommer vi få våra försök även om vikten inte är under gränsen? Många frågor... och dom frågorna vet jag inte om jag vill ringa och fråga! Kanske ringer jag till min klinik här hemma, dom har ju varit så otroligt bra så. Dom har ju gjort allt i sin makt att få till detta. Så lyckas det! Underbart! Dom kanske har fått en motivering till hur dom tänker med remissen.

 

Oavsett så får jag fortsätta gå ner ändå så klart. Blir ingen ris a la malta för mig i jul :) Och ingen knäck eller nåt sånt heller. Måste kanske ansöka om ledigt oxå... den dagen kommer jag ju vara alldeles tossig!

 

M blev glad och nervös. Han vill ju men tycker det känns konstigt att det blir mer definitivt när man får komma dit på starten på en behandling. Jag blev så glad och nervös att jag grät en skvätt när han kom hem. Fast av lycka då så klart!

 

Nu hoppas jag in i det sista att det tagit sig i antingen denna cykel eller att det tar sig i nästa... sen ska vi ju dit och det vore ju superkul om det tog sig innan. Skönt ändå att det går framåt! Spännande...!

Så kom då dagen då det var dags för invägningen. Det var igår, men jag orkade inte riktigt skriva då.

 

Iallafall så var vi bokade på kliniken på eftermiddagen och jag vägde mig på morgonen. Även på kvällen efter träningspasset så vägade PT:n mig, men då kollade inte jag. Jag tolkade hans ansiktsuttryck som om det inte var så goda nyheter... men försökte slå bort det. På morgonen gick M upp med mig och det var lite högtidligt att väga mig så där efter den här utmaningen :)

 

1 kilo. Minus ett ynka kilo. Jag blev helt knäckt... kände mig så himla värdelös och dålig. Jag visste ju att jag hade kämpat och det kändes så himla orättvist! Jag hade tolkat PT:ns uttryck rätt och det var verkligen ingen lön för mödan. Så dagen var kämpig... sms:ade med M och han peppade mig och sa att vi fixar det tillsammans. Han är bäst, rakt igenom.

 

När jag sen hämtade upp honom på eftermiddagen för att åka till kliniken var han låg och bekymrad. Jag med. Vi sa inte så mycket och jag kände mig verkligen värdelös. Det var ju JAG som misslyckats och inte han. Han har ju peppat och gett mig allt stöd man kan tänka sig! Men ändå så föll jag på målsnöret.

 

Inne på kliniken så fick vi träffa sköterskan bara. Hon sa direkt att jag skulle ställa mig på vågen. Vågen hånade mig med att inte alls visa det som det var tänkt att den skulle visa... Jag var på väg att bryta ihop. Då säger sköterskan: "Bra jobbat! Det är ju kanonbra. Tre kilo mindre än sist. Vad duktig du har varit!"

 

Den stenen som rullade av mina axlar då i denna stund kändes enorm. Jag visste ju inte vad som komma skulle, men det kändes som om jag vunnit ett maratonlopp :)

 

Så satte vi oss och pratade. Dom skulle skriva i remissen hur hårt jag jobbat, hur långt jag kommit och att jag ska fortsätta jobba. Hon räknade lite fram och tillbaka och så pratade vi om min längd. Jag har blivit mätt till lite olika längd de senaste åren. Det diffar en centimeter upp och ner. Så då tyckte hon att vi skulle ta den längsta längden! Det gör ju siffrorna lite bättre iallafall :) Sen ang vikten så sa hon: "Decimaler är så tråkigt, jag skriver bara 85. Jag vägde alltså 85,9 på deras våg så att hon skrev 85 är ju nästan ett kilo mindre.

 

Jag tror att dom verkligen vill hjälp till och vill se att vi lyckas. Så nu ska remissen skickas iväg! Vi kommer troligen få veta om dom godtar den eller avslår den innan jul. får vi avslag så skickar vi en ny remiss i januari. Sköterskan sa att det är bara att fortsätta jobba på med vikten och så hålla tummarna. Det känns jätteroligt att vi faktiskt får iväg remissen och att det ändå finns en chans till i januari att få en ny skickad. Sköterskan sa att om vi måste skicka en remiss i januari så kommer dom skriva att dom styrker dispens från behandlingsstart innan jag fyller 38. Dom anser att om remissen skickas innan jag fyller så ska det vara skäl nog.

 

Nu får vi se hur allt går. Jag är hur som helst glad att vi fick remissen och att jag nu kan ta hand om mig själv i en mer human takt. Visst nu var utmaningen bara 2 veckor. Men jag hann inte med nånting annat än att äta, träna och sova halvdant. Dygnets timmar bara försvann och jag var konstant uppe i varv. Dte låter som om det bara är gnäll kanske. Men jag somnade sent och sov dåligt, jag var trött i två veckor i sträck och hade ingen som helst koll på nånting annat än det jag höll på med. Det passar inte mig alls, jag behöver ha lite mer koll för att känna mig lugn.

 

Så ångesten från igår morse släppte på eftermiddagen och jag kunde faktiskt för första gången på två veckor sova en hel natt utan att vakna av tankarna och värken i kroppen. Tack till alla som peppat mig och gett stöd under den här korta men intensiva perioden! Ni har varit guld värda!

 

Mensen kom som beräknat i onsdags, nu väntar jag på nästa ÄL istället :) Så nästa helg blir det åka av!

Idag känns det ganska bra ändå. Idag är sista dagen med PT:n och imorgon blir det invägning. Jag tycker det har hänt saker på kläderna, men hur mycket det är och om det räcker får jag veta imorgon.

 

Hade en tanke på att inte väga mig innan jag gick iväg till kliniken utan ta chocken eller glädjen då. Men så tänker jag det är nog bättre att väga mig på morgonen så jag vet och kan vara lite förberedd. Har jag lyckats med 3 kilo är jag överlycklig... allt över är en gigantisk bonus. Både PT:n och M tror på 5 kilo... men det är nog önsketänkande.

 

På gymmet i måndags, när jag träffade PT:n förra gången så var vi tillsammans med en annan PT och hennes adepter i samma sal. Under passet så satt även en tjej med som utbildar sig till PT. När jag var nästan klar med mitt så stretchade de andra. Så när dom var klara så kom en av adepterna som tränade fram till mig och sa: "Jag är så imponerad av dig! Du är så stark och har så otroligt bra kondition!"

 

Det kändes bra :) Jag kämpar ju väldigt hårt så det är kul att höra att det syns utåt med. I omklädningsrummet mötte jag sen denna kvinna som berömt mig. Hon frågade lite grann mer och sa att sist dom gått från gymmet (vi tränade ihop även förra måndagen i samma sal) hade dom pratat om mig och att jag var så stark och duktig. Alltid kul och höra ju! Sen igår hade M varit inne på gymmet en sväng och stött på min PT, han hade sagt spontant att jag kämpat på så himla bra i måndags så han var väldigt imponerad.

 

YES! Jag har iallafall inte maskat mig igenom dessa timmar! Eller det vet jag ju att jag inte har, men det är ändå skönt att höra att det verkligen syns att jag kämpar. Heja mig!

Ja nu är den lilla (*harkel*) kroppen trött. Utmaningen har tagit på både benhinnor och huvud. Men nu är det bara två dagar kvar och sen invägning. Ska bli skönt att trappa ner träningen och ta det lugnt nåra dagar. För det kommer jag göra. Jag ska ta nåra dagar för eftertanke och sen lägga upp plan för fortsatt nergång. Jag ska försöka gå ner så mycket det går innan jag blir gravid. Förutsättningarna för att bli gravid är ju bättre dessutom.

 

Blöder gör jag sen i onsdags, lite så där när jag gåt på toa, men inte så det kommer så mycket däremellan. Mensen beräknas komma imorgon. Så det gör den nog.

 

På torsdag får jag veta vad dom säger på kliniken... om remissen går iväg eller om jag måste ner mer innan dess. Jag har en känsla i kroppen som säger att denna idioti med kost och träning inte är över. Att jag inte gått ner så mycket så dom bokar in en ny tid för ny invägning... men just idag känns det inte som om jag orkar, kan eller vill tänka på det. Just nu vill jag bara att det ska bli torsdag och att besöket på kliniken blir av. Längtar efter och fasar över det.

 

Vill så gärna att remissen går iväg så det inte ligger framför mig. Då är det lixom på gång iallafall. Om dom nu godkänner den och tar in just oss på behandling vill säga. Men det visar sig. Nu ska jag bara genomlida de två sista dagarna, sen i helgen blir det adventsfika och lite julmust. För det är jag värd!

 

 

Ja idag är det en blä-fredag! Strimma med blod redan igår... lite mer idag. Det är ju för fasen typ 6 dagar kvar till mensen! Tabletterna som jag tar ska ju förhindra att jag får blödningar. VIll inte! Måste fråga om det nästa vecka på kliniken. Tråkigt!

 

Så är jag ju toktrött i kroppen efter en veckas hård träning dessutom. Allt är lite bajs idag. Ingen aning om träningen och kosten ger resultat heller, har ju ställt undan vågen. Mätt mig har jag ju gjort, men på en vecka så händer inte mycket, så det är ingen idé att mäta igen.

 

Himla tur att det är helg snart... usch!

Ja herrgud vad jag har ont i kroppen! Träningsvärk från i måndags big time. Sen redan i helgen så hade jag ont i en magmuskel och den vart inte bättre igår heller. Den gör ont idag med, så jag ska fråga PT:n om vi kan ta bort en övning. Det var under två som jag kände av det ordentligt. Men just en övning var väldigt jobbig, det gjorde ont på ett sätt som inte bara var trött-ont. Känns inte så kul att skada sig redan så jag hoppas att han kan byta ut just den övningen.

 

Igår var det då promenad. Vi gick nästan två timmar i bra tempo. M var med och började så smått gnälla efter dryga timmen... hihi, han tyckte det var tråkigt och så hade han ont i fötterna. Dåliga skor säger jag... han hade vanliga vardagsskor, inga fotriktiga skor. Men det är ju hans eget fel :)

 

En vecka till BIM. Dagarna går sakta. Känner inget som helst som skulle vara annorlunda. Eller jo, träningsvärk har jag ju, men i övrigt så är det inget som känns annorlunda alls. Må dagarna gå fort!

Så kom första dagen med PT:n. Var ganska nervös faktiskt, men det gick över förväntan. Han puschade och fick mig att nästan tuppa av, men det var samtidigt lite kul! Man orkar och kan så mycket mer än man tror :) Nu fortsätter galenskapen i en och en halv vecka... tre tillfällen kvar med PT:n och sen egen träning resterande dagar. Ska bli intressant att se vågen sen på torsdag morgon nästa vecka. Har ställt undan vågen nu medans jag kör detta, känns som om det kvittar vad den säger under tiden. 

 

Kosten har oxå gått bra att sköta trots att vi var borta i helgen. M höll koll på vad jag stoppade i mig och jag bokförde. Sen gick vi mycket och tränade även på hotellets gym. Det var en mycket välbehövlig paus kände jag! Bara komma hemifrån lite och få unna sig mys och tid tillsammans.

 

Sen har M verkligen dragit sitt strå till stacken denna cykel! Stegringen kom ju i onsdags på dag 12. Då hade vi ju hoolabaloo på morgonen, sen vart det varje dag fram till söndag :) Ingen vilodag här inte! Nej nu tyckte han att vi skulle safe:a. Igår sa han att han gjort sig förtjänt av lite vila efter dessa dagar. Hahaha! Jaaa, det kanske kan vara på sin plats med lite vila. Kommer nog iallafall inte orka ha så mycket sex under dessa två veckor nu, så lite vila sitter fint!

 

Idag är jag på ÄL+5 som det så fint heter. Fem dagar från ägglossning. Typ 8 dagar kvar till förväntad mens, eller BIM som det kallas med. "Beräknad icke mens" Lite konstig förkortning, men iallafall :) Jag tror ju att det kommer vara ganska klart i helgen hur denna cykel har gått. Brukar ju få lite spottings innan. Så vi får se. Hinner nog knappt med att fundera så mycket heller eftersom jag har en del att göra tills dess.

 

Men onekligen skulle dte vara dubbel utdelning om jag lyckades med utmaningen att gå ner så mycket jag vill OCH får positivt grav-test. Troligen kommer det vara inget av det, men man måste ju försöka iallafall :) Sexandet har vi maximerat denna månad och träningen är på god väg. Så vad fasen NÅT borde jag väl kunna få tillbaka?

Nu är det berg och dalbana deluxe här hemma! Det har hänt myclet tok och annat med. Ska försöka komma ihåg alla turer fram och tillbaka och få med det här. Fick ett tips om att skriva ner allt så jag kommer ihåg det :)

 

I denna cykel har M varit väldigt engagerad och positiv till vår verkstad, tror att läkarens ord på sista besöket gjorde honom väldigt medveten om hur viktig hans roll är i det hela ;) Inga simmare på plats när ägget släpper: ingen chans till graviditet. Punkt. Så nu har han varit väldigt lyhörd och tagit till sig hur vi måste lägga upp sexandet. Så det blev ju mys i helgen båda dagarna. Sen skulle det bli på tisdagen, en dags vila emellan...

 

På dagen kom sms:et som jag skrev om i förra inlägget :)

 

Jag kom hem från jobbet och han kommer mot mig i hallen, flinande och säger: "Idag måste vi ha sex!" Jag fnissar lite och så kommer vi överens om att vi ska byta däck på bilen först. Så vi äter och så börjar vi byta däck. Under tiden ser jag att han tappar energi och blir väldigt trött. Han säger att han har ont i huvudet och jag börjar inse att han kommer inte orka mysa senare. Men egentligen spelar det inte så stor roll så jag inte fått stegringen än där på tisdagen utan väntar mig den på onsdagen.

 

Mycket riktigt så var han väldigt låg när vi var klara och la sig i mitt knä i soffan. Jag såg hur han kämpade och mådde ganska taskigt. Så frågade han när jag hade ägglossning... när vi måste ha sex och så där. Så ville han duscha, så det gjorde vi. Vi står där i duschen och han kommer med sin plan:"Om du tar lite sovmorgon så kan vi ha sex imorgon bitti!?" Vi bestämde det iallafall för jag tyckte att det inte var hela världen att vi inte fick till det där på tisdagen.

 

På onsdagen ringde min klocka och han vaknade sakta efter lite om och men... Jag märkte ju att han var dundertrött och sa att vi kunde ta det till kvällen. Nej det gick inte alls för sig! "Vi har ju missat en dag ju!" Men så ville han ha frukost först så det gick vi upp och fixade. Så ställde han sig tvärt upp i soffan och sa: "Nu ska det bli åka av!" Efteråt blev jag så full i skratt över hela situationen så jag låg och fnissade lite. Han sa då: "Men skratta inte, då trycker du ju ut allt!" Då skrattade jag ännu mer!

 

Ja vi har iallafall inte tråkigt nu :) Nu visste han ju att efter stegringen, som kom onsdag, så var det varje dag som gällde. Så nu igår, torsdag, så var det ju dags igen då. Min klocka ringde vid strax före sex och i samma sekund som den ringde så satta han sig käpprätt upp i sängen och sa:"Ska vi kn***a nu?" Hahaha! Ja herregud! Men jag lugnade ner honom och sa att det dög bra med att göra det efter jobbet. Han la sig ner och mumlade: "Ja men glömmer du det blir jag sur..." Nej jag glömmer inte :)

Igår när jag kom hem från jobbet var han hemma och hans första replik var: "Hay babe... gör dig redo för some åka..." och så kom han mot mig med överdriven förförisk blick. Han tar det på allvar iallafall ;) Sen efter träning och allt på kvällen så frågade han lite försynt: "Är det en dag kvar nu? Sen får jag vila lite?" Hahahahaha! Stackarn! Det är inte lätt att vara man! Idag är det fredag och tredje dagen på vår "kur", sen blir det vila en dag och så på't igen söndag :)

 

Det är bra att vi har lite roligt tycker jag, det gör allt lite lättare och enklare!

 

Sen ringde kliniken i onsdags, dom hade fått spolningssvaret från läkaren jag var hos. Dom ville väga in mig om 2 veckor så dom kunde skicka remissen... GOSH! Två veckor... eeeehhhh det var ju väldigt nära i tid det! Men så klart att det är bra att remissen går iväg. Så den 28:e ska jag väga in mig igen. Det kändes på en gång väääldigt jobbigt eftersom jag har en bit kvar... men skam den som ger sig. Berättade för M och han sa att vi skulle ta hjälp av en personlig tränare. Sagt och gjort, ett möte med hans PT på kvällen och plan upplagd.

 

Nu är det strikt kost enligt PT:s instruktioner och stenhård träning uppepå det. Jag hinner träffa honom 4 gånger innan invägningen sen har vi order på vad vi ska göra de andra dagarna. Det blir TUFFA två veckor kan jag säga. Men det är väl bra med, då har jag väldigt lite tid att bry mig om att tänka på symtom och sånt. Tiden kommer nog gå väldigt fort. PT:n krävde fullt fokus från mig och det ska han få. Jag kommer ha SÅ HIMLA ONT i två veckor. Himmel... men men, jag är ju inte den som ger upp heller!

 

Så bloggen blir nog inte så uppdaterad under tiden, jag återkommer efter invägningen sen. Kanske orkar jag uppdatera er lite grann under vägen men jag antar att den mesta av tiden kommer gå åt till att äta, sova, träna och jobba :)

 

Dag 8 idag och ytterligare ett försök att bli gravid inlett! Det mysiga nu är att M är ganska engagerad och vill veta när vi måste humpa. Han är ganska fokuserad och tog nog läkaren på orden om att tajmingen är viktig. Så nu tycker han att varje dag måste ju vara bra!

 

Men det blir det nog inte :) Stackarn... Men hur som helst kul att han är involverad och med på noterna denna gång. Ägglossningen är nog inte förrän på onsdag nånting, men man vet ju aldrig heller. Mest troligt blir det ju kanske så att vi humpar imorgon igen eftersom det är helg... sen en dags vila på måndag. Sen kommer troligtvis stegringen på tisdag och då blir det tre dagar på rad :)

 

Sen åker vi iväg på en myshelg nästa helg så det blir säkert lite då med. Hej och hå! Det här är ju i den bästa av alla världar. Får se hur det går! Ja herregud...

 

Vikten smyger neråt och igår var det 5,8 kg kvar tills målet är nått på klinikens våg. Jag vill gärna att min egen våg når målet, så jag vet att jag har lite marginal. Men jag kämpar på! Det går sakta men säkert neråt iallafall :)

Ja så har vi varit på kliniken. Det var ett positivt möte! Härlig läkare som verkligen försod vårt tidsproblem och att det var lite bråttom. Alla tester var bra. M:s simmare var pigga och många :) Det var tydligen så att det syntes att jag hade haft ägglossning, slemhinnan såg fin ut och hon tyckte att det såg bra ut.

 

Jag fick göra undersökning och hon kikade på äggstockar och så där. Hon sa att det såg bra ut och att det borde gå att få till en graviditet. Bara att hon säger det känner jag känns väldigt bra. Hon sa direkt att hon skulle skicka remiss till IVF bara vi spolade mina äggledare först. Jag frågade lite försiktigt det här med min vikt... då svarade hon: "Jaha, ok du väger lite för mycket? Men hinner du gå ner då? Jaaaa... det hinner du! Jag skriver en vikt som passar så att dom kallar er så får du lova mig att du går ner tills dess. Är det en deal?"

 

Hahaha! Jissen vilken tokdoktor :) Så klart känns det kul och underbart att det finns såna som henne, att hon faktiskt vill göra allt för att vi ska hinna få två försök som är subventionerade. Det är ju nåt som jag tänkt på, visst kan vi betala själva för IVF och så där... men vi vill ju gärna få möjlighet att göra de två försöken som är gratis för oss först. Det var läkaren också inne på vilket är ju skönt, så slipper vi iallafall strida för det.

 

Så nu är det hård press på vikten. Men det positiva är ju att jag har läkaren på min sida och att remissen kommer att skickas. Det hänger sen på mig att hinna gå ner tills jag får komma till klinken som vi bli remitterade till. Så för mig blir det ingen julmarsipan eller knäck. Det blir skinka och vatten ;)

 

Men jag vägde in mig ialla fall hos sköterskan, deras våg var till min fördel! Jag hade vägt mig utan kläder och med kläder hemma på morgonen. Så jag vet vad vågen stod på med de kläder som jag hade på mig vid invägningen hos sköterskan och deras våg var 0,5 kilo mindre. Hur ofta händer det? Men det kändes ju verkligen bra. På deras våg är det lite 6,5 kilo kvar att gå ner. Det känns inte helt omöjligt faktiskt. Sen om remissen går iväg i december så blir jag ju inte kallad förrän efter trettonhelgen iallafall. Och tills dess har jag gått ner dit, det måste jag ha gjort. Så det är ju lite en tidsfrist för mig även om jag måste ligga i ändå.

Hur som helst känns det lite mer positivt efter igår, jag har oroat mig för det där besöket och det är skönt att vi nu varit där!

Sen kom mensen med besked igår kväll. Två dagar för tidigt egentligen, men så kan det vara. Nu blir det spolning nästa vecka efter att jag slutat blöda. Det måste vara gjort innan remissen kan skickas så det är väl bra. Det ska tydligen vara en rätt otrevlig upplevelse så jag hoppas att det inte är för otäckt. Men men, ingen idé att oroa sig NU för det. Nu kan jag vara glad för att ett första IVF-försök troligtvis görs i januari :)

 

Spännande, konkret och lite otäckt! Det blir så mer verkligt då.

 

Ja, det kan man nog säga idag att mensen kom en dag tidigt. Idag kom det ganska mycket så jag räknar att det är dag 1. Prover på dag 3-4 blir ju lagom ändå på fredag. Så det får bli så. Kanske är det egentligen imorgon som det blir riktig blödning. Men sak samma, en dag hit eller dit är ju lite skit samma.

 

Jag tänker att det skulle vara så himla trevligt om det tog sig innan vi behöver remissen... tänk om det kunde få ta sig på egen hand och man slapp allt annat. Det känns bra så klart att det är i pipe line, men så klart vore det trevligt att det blev spontant innan en massa behandlingar.

 

Det är 5 ägglossningar kvar till min födelsedag. I de bästa av världar så tar det sig nån gång av dessa. Kanske är det så att det gör det... Skulle ju vara skönt.

 

Vikten går neråt, men sakta. Känns ganska kört att jag hinner gå ner allt som jag behöver för att få remissen inskickad... men jag kan ju inte ge upp heller. Bara att köra på. Jag går minst 6-7 km om dagen efter jobbet. Ibland lite längre. En dag har jag haft vila. Sen ska jag lägga in mer annan träning inom kort. Men jag vill att promenaderna ska ge lite först. Mest för att jag inte vill bygga muskler som väger. Skulle kännas bra om det gick stadigt neråt så jag kan se nån form av trend åt vilket håll det går. Men men, det är bara att kämpa på.

Ja det känns ganska hopplöst med det här med vikten. Det kommer vara ganska svårt tror jag. Men jag är inte heller den som bara ger upp. Dte skulle ju vara bra att landa på -12 kilo i december. På så sätt finns det marginal att ta av. Dagsvikten idag var 11 kilo. Alltså det jag har att gå ner. Men givetvis måste jag väga in mig hos kliniken, så jag vet vad jag väger på deras våg.

 

Men min fina M ska hjälpa mig :) Vi kommer gå minst 7 km varje dag efter jobbet. Planera under helgerna så det finns mat i frysen att ta av. Sen försöka att gå, simma och konditionsträna ofta. Det som kommer vara inriktningen på kosten är nya 5:2. Jag bryr mig inte om kritiken mot den och jag känner att det är en bra diet för att klara av att hålla länge. Jag har läst och tänkt till kring den så jag känner mig redo.

 

Vi drar ner på kolhydrater, fokuserar på bra proteiner och mycket grönsaker. Inga lightprodukter utan fullfeta produkter men i mindre mängd istället. Jag tror på rena livsmedel och så lite tillsatser som möjligt. Pasta, ris, potatis och sånt försöker vi hålla nere, men vi kommer äta morötter och andra underjord-grönsaker.

 

Det är jobbigt att både vara gammal och fet... men jag kan inte snöa in på det. Det funkar inte så för mig. Jag måste iallafall försöka!

Stegringen kom ju i tisdags förmiddag och jag kan väl räkna det lite som om ägget släppte natten till idag. Vi fick till det i tisdags kväll. Det ska räcka med varannan dag så jag var inte alls på igår. Inte M heller :) Jag var inte riktigt i form för att sexa just igår. Så vi får se, kanske att vi kan få till det idag. Men det är ju troligen sent hur som helst. Aja, det tar sig om det tar sig. 

 

Hoppet måste man ha, men ändå ha en lite lagom inställning till det hela. Om man räknar om cykeln då denna månad eftersom ägglossningen var två dagar sen, så hamnar BIM på den 9:e oktober. Det känns ju som en evighet. Men det är bara att bita ihop :) Varje månad känns tiden från ägglossningen fram till förväntad mens jääääättelång! Så man skulle ju kunna tycka att jag borde vänja mig.

 

Aja, nu är det promenader, kost och annat som får ta mest energi. Får försöka glömma bort tiden.

 

Ja, idag kom stegringen. Imorse var det näääära men inte positivt. Nu kl 11 var det klart positivt. Så imorgon har jag ägglossning mest troligt. Det har ju visat sig att en del lite äldre kvinnor släpper ägget precis i samband med stegringen så det får nog bli lite mysande idag :) Så får vi se om det går att få till även imorgon eller på torsdag.

 

Idag var vi på första besöket på utredningen också. Det var snabba ryck tycker jag. Ett väldigt bra möte kändes det som. Vi fick information och riktlinjer för vad som sker nu. En sak som var "tråkig" eller vad man säger, vilket jag visste redan men ändå, var att om vi ska få en remiss till IVF så måste den gå iväg innan jag fyller 38. Och innan dom skickar den så måste jag ha gått ner 10 kilo. Tack för den!

Det känns så där... men samtidigt så förstår jag. Och jag hade haft ganska lite att gå ner om jag hållit den vikt som jag hade förra året vid samma tid. Men det är ju lite sent påtänkt nu. Såååå... nu är det väl så att jag får se till att ta tag i det igen ordentligt. Men inte bygga för mycket muskler. Jag ska bara fokusera på att simma, gå, jogga och gympa. Ingen fokus på muskler just nu.

 

Jag fyller år i början på året så tiden är knapp! Men det borde kunna gå! Eller... det måste gå. Känns lite tungt, men det är ju som det är. Väger jag för mycket så får jag ingen hjälp. Eller, det kan jag få ändå men då får vi bekosta det själva. Hade ju varit trevligt om vi slapp det.

 

Lite låg idag, men det är väl "bara" att ta tag i det helt enkelt. Känner för att ha en svullardag idag bara för det. Men samtidigt är det så värdelöst... jag är nämligen jätteförkyld så inget smakar nånting alls.

 

Tror ni jag fixar det?

 

Jag ska iallafall få gå och lämna en del prover och så där, vilket känns bra. Sen ska M få lämna spermaprov. Om allt ser ok ut så får vi eventuellt hjälp med Pergotime innan en remiss kan skickas för IVF. Så lite hjälp kan man få ändå.

Ja kanske att det börjar släppa lite i diskussionerna mellan mig och M ang allt det här med barn. Inte så att han har ändrat sig egentligen, men det märks att han funderar och tänker. Bara det är bra!

Jag läste på mer om parutredningar och det visar sig att de flesta som gör såna börjar med ett kuratorsamtal. Antar att det pratas ganska mycket om allt möjligt då. När jag läste det så kände jag att det är knappt jag vill ljuga mig igenom det ensam en än gång. Ännu mindre vill jag låta M sitta där och ljuga med mig.

 

Så jag tog upp det med honom här om dagen, att han inte behöver fundera på det. Jag förklarade att jag inte känner alls att det känns bra att "tvinga" honom att göra nåt sånt. Han höll med om att det skulle bli konstigt. Så den grejen är iallafall avblåst.

 

Men i samma diskussion berättade han att han surfat runt lite på ett forum, i trådar som handlade om pappor och blivande pappor. Han sa att det fanns många "som han". Såna som tvekar inför det och som inte tror eller tänker att dom är redo. Där fanns det en tråd som en kille startat där han berättade om känslorna ca 1 månad innan hans första barn kom till världen. Den killen hade fortsatt skriva i tråden (och en massa andra oxå så klart) även efter barnet var fött. Alla som varit tveksamma innan och som sen fått sina små skrev tydligen att det var det största och finaste man kunde vara med om i livet.

 

Hans reflektion var: "Tänk om man inte känner så?"

 

Jag funderade ett tag. Sen sa jag att jag tror att det är så för alla. Eller kanske inte alla, men merparten iallafall tycker att det lilla knytet blir meningen med livet. Och att det är DET dom väntat på hela tiden. Jag sa även att ingen av oss kan föreställa sig hur det skulle vara men att jag tror att det är en väldigt stor känsla på olika plan och på olika sätt.

Han höll nog med i sak. Men sen blev det inte mer än så just då. Det var dags att släcka och försöka sova. Jag kunde ju inte det så klart :) Fast det kändes ändå som om det var nåt som släppte. Det var skönt. Vi kommer prata mer om det, men det får ta sin tid. Jag vill hellre att han landar i att han vill, helt på egen hand, genom att vi pratar om det än att det ska forceras fram. För jag tror att han är den som är meningen att vara pappa till mitt barn. På riktigt.

Under tiden allt det där faller på plats så försöker jag fortsätta gå ner i vikt och sköta kosten. Det är aldrig fel att vara  i bra kondition om man ska bära ett barn. Och det är aldrig fel att må bra ändå :)

Så precis just nu känns det ganska bra och ganska lovande. Man vet ju aldig, men hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju.

Ja, jag känner att det går bra! Jag vet inte om ni minns, men jag la ju om min kost för ett tag sen och fick ordning på träningen. Och det börjar ge resultat! Har gått ner 8 kg snart (7,8) och kläderna passar så mycket bättre. Det är väldigt roligt! Jag har mer energi och är piggare också. Det går på räls!

 

I övrigt så dansar tankarna runt i huvudet på mig. Det är svårt att verkligen ta ett beslut som håller i mina egna argument. Men det får bli som det blir. Jag är kär, jag har det bra och jag vet att jag vill ha barn. Så ungefär är det. Men jag tar allt som det kommer. Inget är enkelt heller. Aldrig nånsin enkelt.

 

Om jag kör på med min kost och träning så beräknar jag att vara i mål i mitten på februari. Tror inte riktigt det håller. Men kanske slutet på mars. Och då är jag förhoppningsvis klar med hur allt kommer bli framöver. Men det är mycket som kan hända på vägen dit. Håll alla tummar ni kan för mig, så att allt faller på plats och jag får koll på mitt liv.