Galet. Helt galet vad tiden går! Nu är killarna snart 7 månader. Det är fortfarande mycket intensivt med dem på dagarna och visst, det kommer säkert hålla i sig. Men dom sitter inte själva utan vill att man är med dem hela tiden för att hålla i dem eller underhålla dem. Då det rä verkligen så att dom inte roar sig på egen hand mer än någon minut.

 

Vi har tagit tag i det här med sömnen nu, så vi är inte så galet trötta längre. SÅ skönt! Visst vaknar barnen på nätterna ibland, men inte som för två månader sen. Vi har lyckats fasa bort nattmaten så nätterna handlar mer om napp-in-stopp nu och så somnar dom om på egen hand. Det gör så himla mycket att få några timmars extra sömn. Alltså det är ju inte så att vi har några sovmornar... men dom sover iallafall mer sammanhängande. Går vi och lägger oss i tid så får vi ok med sömn.

Snart är det jul och då ska M vara hemma ett tag vilken känns VÄLDIGT behövligt. Verkligen.

 

Har börjat gå hos en kurator vilket käss kanon. Tror det är bra att få prata om allt som hänt. Eventuellt ska även M gå dit. Vi får se, han sa att han ville testa iallafall.

Ja nu har det gått en månad till! Hej och hå. Killarna är nu 5 månader. Tiden går verkligen fort. 

 

Att vara mamma är nog bland det värsta och bästa jag varit med om. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur slut och påverkad jag skulle bli. Jag känner mig livegen och helt färdig... Vi sover jättedåligt och dagarna nu går åt till att flytta runt killarna mellan olika rum och aktivera dem lite lagom. Dom är ganska rastlösa och inte mycket duger nån lång stund. Tunga är dom oxå, så det är verkligen så att det känns i ryggen nu.

Jag älskar mina barn, det gör jag. Dom är fantastiskt roliga, fina och goa...! Men jag kan känna sån ångest över att inte vara den dom behöver mig att vara eftersom jag är så innerligt trött. Sen i januari har endast deras behov tillgodosetts, mina egna finns det ingen som helst plats för. 

 

Jag behöver komma igång och röra på mig, äta bra igen och gå ner lite i vikt. Men jag orkar inte. Alltså... jag ORKAR inte. Det kan komma en dag då jag tänker att "nu jäklar!", men dagen efter har jag sovit ett par timmar bara och känslan av att vara totalt sänkt kommer över mig igen. Det är väl alltid motigt att ta tag i sin vikt, så klart. Men det här är vverligen på det planet att det finns ingen som helst energi eller ork. Knappt ens till att äta alls. Men det gör jag ju och alldeles fel dessutom. Men jag kan säga att den här mamman är så kopiöst och galet trött i kropp och själ så energin finns inte.

Jag har ont i fötterna och knäna för att jag är så tung och i ryggen eftersom jag bär killarna. Det gör ont av och till i magen där snittet är och jag är instabil i bålen. Så visst måste jag gå ner i vikt och stärka upp mig igen... men hur ska jag hinna, orka och kunna göra det? Känns rätt hopplöst.

M är jättebra... han gör mycket och tar många nätter. Men det är lixom inte nog. Han får komma hemifrån minst 9 timmar varje vardag, tid då han kan vara bara M. Han kan även göra saker ibland på helgerna, vilket jag kan tycka måste få vara ok. Jag kanske skulle "få" göra saker... men jag orkar inte. Det finns varken mental eller fysisk energi till det. Jag köpte ett kort på simhallen och skulle börja simma... Men jag kommer aldrig iväg. 

Gnäll gnäll... nu vaknar ena killen så nu måste jag sluta.

Det är nåt annat som tar upp väldigt mycket tid just nu och omställningen har varit rätt brutal tycker jag. Killarna kom ju i slutet på april och nu är det halvvägs in i juni.

 

Återhämtningen har varit tuff och jag är inte tillbaka på noll än. Jag har kvar det höga blodtrycket sen havandeskapsförgiftningen och det finns en risk att det kommer vara livet ut tyvärr. Det kan vara så att graviditeten och havandeskapsförgiftningen utlöste ett högt blodtryck som stannar. Trist! Men jag hoppas att det kan gå att bli av med det om jag går ner i vikt och kommer igång med motionen.

 

Kroppen känns trasig just nu. Ryggen värker och jag får ont i fogarna och magen om jag anstränger mig för mycket. Men jag har en gördel som jag har på om jag ska ut och göra grejer. Det känns bra och jag påminns hela tiden med den att sträcka på mig, det är ju bara det en vinst. Jag hoppas att det snart ger med sig för jag vill så gärna kunna promenera igen.

 

Killarna är 6,5 vecka nu och sista två-tre veckorna har dom haft det stökigt i magarna. Men igår bytte vi ersättning (igen... vi har bytt 2 ggr innan) och äntligen känns det som om vi hittat nåt som lindrar deras knip. Helt utan knip blir dom säkert inte, men det känns som om dagen idag har varit bättre än många andra dagar de senaste veckorna. Vi hoppas att det fortsätter så här och att dom slipper ha ont. 

 

Dom sover ganska bra på nätterna fortfarande, vaknar mest för att äta. Nu med lugnare magar så håller vi tummar för att dom dessutom utökar sina 3 timmar mellan målen till kanske 4 eller till och med 5... Dom har nämligen under dagen idag haft 4 timmar mellan målen, det skulle ju vara helt underbart om dom körde det även nattetid!

 

M har jobbat nu i två veckor, är inne på den tredje. Han är hemma på måndagar bara. Det har varit jobbiga veckor eftersom killarna inte haft det så bra med magarna, men det är väl bara att vänja sig. Nu om det blir bättre med magarna så blir det förhoppningsvis lugnare på dagarna oxå. Sen inser jag ju att när dom börjar bli mer rörliga så blir det jobbigt på ett annat sätt. Men så sakteliga kommer jag väl in i det och vänjer mig med att vara så mycket ensam med dem. 

 

Det är ju ingen lek att ta hand om två bebisar... känns ibland helt hopplöst att orka med att trösta när dom gråter båda två och har ont. Men jag antar att det som är svårt framöver är inte att trösta... det är att orka med dem överlag :) Hinna äta och gå på toa medans dom far runt som skållade troll. Men men, den dagen, det problemet! 

 

Jag har iallfall slutat pumpa, det är en lättnad. Usch, det passade inte mig alls det där med att amma och pumpa. Sen tyckte jag att tiden verkligen inte räckte till heller. Så det var en lättnad när jag bestämde mig för det. Att bara ge ersättning är så mycket mer avslappnat och gör mig mindre stressad. Och bara just det, att slippa stressen kring pumpandet är en vinst. Det är ett evigt diskande och fixande, visst... men jag tycker det är värt det. Jag mår bättre nu. Det som avgjorde saken var att läkaren på återkontrollen sa att jag får en ganska ineffektiv medicin för blodtrycket eftersom jag pumpar. Så när jag bestämt mig hur jag vill göra med det så kan jag byta medicin och förhoppningsvis styra upp blodtrycket lite mer. Så nu ska jag be om att få ny medicin. har bara inte hunnit med att ringa... det är ju full rulle mest hela tiden :)

 

Jag ska försöka blogga oftare nu när jag landat lite. Men det är svårare nu att få tid att sitta och skriva... fast det är väl som det ska vara antar jag.

(Detta inlägg tog "bara" tre dagar att skriva klart... hahaha, man får prioritera det som är viktigast för stunden!)

 

Nu har våra små knoddar äntligen kommit! Det har varit full rulle så jag har inte riktigt hunnit med att skriva om det. Vi har varit hemma i en dryg vecka nu och så småt börjar man förstå att vi faktiskt har fått våra små killar.

 

Men jag kan ju börja i andra änden. Jag skrev ju om hur jag mådde sist, efter det där besöket på sjukhuset. Jag fick verkligen kämpa mot slutet för att inte bryta ihop. Jag gick upp ytterligare i vätska och var så svullen att det inte gick att böja benen knappt. Sova var nästan omöjligt, äta fanns det knappt plats till och att bara ta mig upp ur fåtöljen var i princip helt kört. M fick hjälpa mig på med kläder på underkroppen.

 

Provtagningarna som jag var på sa att det var på G med något i kroppen. Jag fick protein i urinen och blodtrycket gick upp. Så det var lite så där att jag var på gång att få havandeskapsförgiftning. Men dom ville inte sätta igång mig innan det var mer tydligt.

 

Iallafall så tog jag mig till torsdag den 23:e, natten där. Då vaknade jag med ont under brösten och bak i ryggen. Det hade dom sagt åt mig att vara vaksam på. Jag ringde in till förlossningen och dom ville ha in mig. Så vi åkte in på natten, blev ombedda att ta med lite övernattningsgrejer. Dom gjorde kontroller på bebbarna, mig och tog en massa prover. Sen sa dom åt oss att försöka sova lite för troligen skulle jag sättas igång på fredagen.

 

SHIT! Då var det dags... Så där bara! M fick åka hem och hämta BB-väskan och lite grejer, sen där på förmiddagen fick jag tabletter som skulle göra att tappen mognade. Det gick långsamt och under dagen blev det mest att ligga, sitta och gå lite. Vid 17 kom en läkare in och ville titta på mig. Hon var inne i kanske 30 sekunder i mitt rum, klämde lite på mina ben och sa sen: "Vi måste ta hinnorna nu och få igång det här, det är börjar bli ohållbart". Så där och då togs hinnorna. Sen sattes värkstimulerande dropp och det började så smått kännas lite.

 

Efter detta så är minnena från mig lite diffusa. Jag började få värkar på riktigt framåt kvällen, tror kanske att klockan var 20 nånting. Jag andades lustgas och sa en massa tokiga grejer :) Sen vid 22 var smärtorna så starka att jag bad om ryggbedövning. Det tog ett tag innan det kom någon och la den, men efter det kändes det mer uthärdligt. Det höll tyvärr bara två timmar, sen började det kännas ordentligt igen. 

 

Jag kämpade på och öppnade mig till 8 cm ungefär. Men där tog det stopp. Min livmoder var så stor och slapp så den orkade inte öppna sig mer. Vid 4 på natten så kom läkaren in och sa att nu har vi stängt av droppet med värkstimulerande, det här kommer inte att gå. Dom planerade nu för snitt och skulle bara invänta en läkare till som skulle vara med. Eftersom bebbarna mådde bra och jag inte mådde skitdåligt så ville dom inte dra iväg akut där på natten utan inväntade morgonenpersonalen.

 

Så vid 8 på lördagsmorgonen så rullades jag iväg till operation för att bli snittad. Jag var så trött, så trött då... Helt färdig. Jag minns väldigt lite, jag bara löd order där på operationsbordet. M fick sitta hos mig och han var nog rätt nervös. Men efter nattens kämpande så kände vi nog båda att det bara var skönt att få ut bebbarna. Allt gick nog rätt bra där på operation. Båda killarna skrek direkt och var jättestarka och pigga. Jag fick se dem lite snabbt, men var rätt borta så det var mest att få en glimt.

 

Båda killarna vägde 3,5 kilo, normalstora bebisar om man väntar bara en... och moderkakan vägde 1,7 kilo. Dessutom så hade jag massor med fostervatten så läkaren som snittade mig var väldigt tydlig med att det var i rättan tid att dom fick komma där och då. 

 

Jag producerade ingen urin så dom var inte alls nöjda med situationen, jag blev därför skickad till IVA och fick ligga där på övervakning. M och killarna fick gå till vårt rum och där gav en barnmorska dem lite ersättning. Sen sov dom så gott. Efter ett par timmar så kom dom upp till IVA och hälsade på, då fick jag hålla pluttarna för fösta gången. Jag var fortfarande väldigt trött och ganska dålig så efter en stund skickade personalen iväg M och bebisar igen. 

 

Framåt kvällen fick jag till slut komma ner till förlossningen igen och vara med min lilla familj. Men jag mådde verkligen inte prima. Vi fick sova en natt där på förlossningen och sen på söndagen blev vi flyttade till BB. Egentligen tror jag att dom inte ville släppa mig riktigt från förlossningen, men dom hade så myclet att göra så det fanns ingen som kunde tilla till mig eller hjälpa mig upp ur sängen. 

 

Väl på BB började saker och ting kännas lite mer hanterbart. KIllarna började så smått fatta amningen, jag började känna mig lite bättre och M började få lite feeling han med.

 

Sen kom natten till tisdag, då vaknade jag av att det sprängde i huvudet och jag mådde verkligen skit. Vi ringde på sköterskorna och dom kom med tabletter. Sen under tisdagen så blev det massor med provtagningar och ultraljud på livmodern. Den verkade inte dragit ihop sig så bra och jag blödde rätt kraftigt. Jag fick två påsar blod och det verkade som om det stod koagler i livmodern som inte ville komma ut. Jag fick värkstumulerande igen för att få livmodern att trycka ut koaglerna, men det fungerade inte. Så till onsdagen planerades det skrapning. Jag mådde verkligen skit där under tisdagen så vi la amningen på hyllan ett tag och gav killarna ersättning med Calma-flaska.

 

Det var verkligen en lättnad... att amma trodde jag var det jag ville, men med allt som hände så var jag så tacksam för Calma-flaskorna. 

 

På onsdagen drogs jag iväg på operation strax efter lunch och var tillbaka igen vid 17-snåret. Dom hade inte hittat så mycket koagler som dom trodde så teorin var nu att jag hade så mycket vätska i kroppen som frigjordes efter förlossningen att blodet späddes ut och därför blev det så lågt blodvärde.

 

Det var tuffa dagar innan jag mådde lite bättre, jag fick mer blod och på dagen en vecka efter att bebisarna kommit så fick vi åka hem. Jag kände mig långt ifrån bra men tillräckligt för att ha det bättre hemma i min egen säng och få börja komma in i rutiner. Jag tar fortfarande blodförtunnande sprutor och blodtryckssänkande medicin, men vi får iallafall vara hemma :)

 

Jag kan säga att sista tiden på graviditeten och förlossningen var verkligen hemsk. På riktigt HEMSK. Jag kommer aldrig göra om det igen. Så klart förstår jag ju att alla inte drabbas så som jag gjorde, men med ett SF-mått på 49 veckan innan förlossning så förstår ni hur jag såg ut. 

 

Läkaren som snittade mig kom in innan vi åkte hem och berättade hur illa det egentligen var ställt med mig där när hon beslutade om att ta hinnorna. Havandeskapsförgiftningen var ganska aggressiv när den väl tog fart så hon var glad att det ändå gått så pass bra. Det var första gången som jag fick höra det ordentligt. Innan så hade ingen direkt varit rak och tydlig med hur illa därran jag var.

 

Men men, nu är vi iallafall hemma med guldklimparna. Det är ett sjå att ta hand om två små, men än så länge har vi haft tur. Dom är snälla med oss både dagtid och nattetid. Det lär ju ändras en del, men just nu är vi tacksamma för att det går så pass bra med allt. 

 

Jag ammar inte... jag kan känna mig skyldig för det. Men jag pumpar var tredje/var fjärde timme och ger dom det jag får ut. Det känns ändå bra så här i början. Jag vet inte hur länge jag kommer hålla på med det, det visar sig. Men jag har testat, båda fattar grejen och så där... men jag tycker inte det känns som om jag vill vara så låst. Att kunna få hjälp att mata känns mer värt faktiskt. M är nog inte riktigt med mig där än, men det är inte han heller som ska vara ensam med dem sen om mindre än två veckor. 

 

Nu måste jag sova, klimparna har somnat och man får passa på :)

 

Ja det är verkligen upp och ner hela tiden. Ena dagen känns det rätt ok i kroppen. Självklart är det trångt för lungorna, illamående och allt annat... Men vissa dagar är verkligen pest! Ont överallt och känner att jag bara vill gråta. Men så vänder det och det känns rätt bra :) Krämporna är kvar men jag hanterar det bättre och mår bättre i själen.

Men det är ju som det är. Tror alla gravida går igenom mycket i huvudet, oavsett hur många bebisar man har i magen. Så jag försöker ta dag för dag och tänka på att efter en dålig dag så kan det ju bli bättre dagen efter. Igår var en riktigt dålig dag och jag kom mig inte för med nånting alls... Idag känns det bättre. Så idag ska jag försöka få lite gjort iallafall :)

 

Sen har jag förlikat mig med att allt går att lösa, jag måste inte vara helt förberedd inför bebbarnas ankomst. Det viktiga är ordnat, så resten går att köpa eller strunta i helt enkelt. Det blir vad det blir :)

I veckan var jag ju då iväg och skrev in mig på mödravården i vår nya stad. Det var lite pirrigt! Först var det UL på förmiddagen, lite annat upplägg än vad dom har här hemma. Här hemma kör dom en läkare och en sköterska som tillsammans tittar. Dit vi flyttar kör dom så att sköterskan, det är en barnmorska tror jag, gör själva undersökningen och spelar även in en del sekvenser på hjärtat mm. Sen kollar en läkare på alla bilder och videosekvenser, ser läkaren då nåt som han/hon vill kika mer på så kallas man igen.

 

Men det gick iallafall jättebra och allt såg fint ut. B1 låg nu med huvudet ner och fötterna upp under revbenen på min högra sida. B2 ligger i tvärläge med huvudet åt vänster och ben och rumpa åt höger. Så alla benen är åt det hållet just nu, inte konstigt att det är där jag känner som mest oftast då :) Dom väger ca ett kilo styck nu så dom är inte pyttiga iallafall. Tror dom lägger på sig ca 200 gram i veckan nu... Fort går det! När det är enäggs så planar det ut oftast efter vecka 30 så dom blir nog inga jättebebisar, men inga småfisar heller hoppas jag.

 

Sen efter det var det barnmorskan, hon var lite vimsig tyckte jag. Men jag antar att det är inte helt enkelt att ta emot en person som haft en tuff tid innan graviditeten och har en tjock lunta med papper med sig som man ska gå igenom. Vi hade lite så där ont om tid dessutom så hon lovade att vi skulle prata mer om allt nästa gång vi sågs. Så vi får se då :) Hon var inte på nåt sätt dålig, inte alls. Mest bara lite så där ofokuserad. Det kändes ok iallafall.

 

Nu har jag en massa saker inbokat... Glukosbelastning, UL, Föräldrautbilning och läkarbesök. Sen ska vi väl försöka komma med på nån vanlig föräldrautbilning med... Så kanske man kan hitta lite folk som kommer vara hemma samtidigt som jag. Får väl se hur det går.

 

I övrigt tror jag att alla inköp börjar bli klara, måste försöka sätta mig nån dag och pricka av mina listor. Det är nog mest lite smått som saknas tror jag. bland annat lite blöjor och sånt. Även skötbord saknas, men det ska vi fixa ett när vi har flyttat. Tänker mig faktiskt att jag vill bygga ett... eller... M får bygga :) Skulle gärna vilja ha ett som är lite större än de vanliga. Mest för att när jag är ensam så kan båda vara med mig där och när vi är båda kan vi byta samtidigt. Får se hur det blir. Det behöver ju inte bli så komplicerat alls, men jag ska bara tänka ut nåt bra :)

 

Vi får ett stort badrum, så det ska nog gå bra att få plats. Men jag har en tanke om att inte ha det i badrummet... kanske ha det i bebisrummet. Det enda är att då ska man hämta vatten varje gång och så där... tänker att det kanske är lite rörigt. Aja, det reder sig. Nåt i denna stilen kanske:

 

http://jennyshus.webblogg.se/2009/november/barnrummet.html 

 

Kanske inte fullt så brett, men iallafall lite bredare än ett vanligt enkelt. Kanske helt enkelt köper två billiga och ställer ihop :)

 

Igår gick jag in i vecka 28, så mitt första mål närmar sig! Vecka 30 känns som ett bra första mål. Två veckor bara, skönt! 

Vecka 26 har jag tagit mig till. Det bara rullar på. Jag blev sjukskriven på heltid i mitten på januari. Det fungerade tyvärr inte att jobba efter att jag kom tillbaka från ledigheten över jul. Jag kände att det blev för tungt. Jag fick jätteont i fogarna, sov fruktansvärt dåligt och mådde illa av tröttheten. Läkaren och M tyckte att det var dags att inse faktum, dags att gå hem.

 

Kändes på ett sätt bra, skönt att kunna vila när jag behövde. Sen kändes det jobbit mot jobbet. Men dom tog det så bra så det gick bra ändå. Nu när det gått några veckor så känns det verkligen att det var hög tid att gå hem när jag gjorde. Nu orkar jag inte göra några stora utflykter ens en gång. Dte blir korta ärenden och sen hem och vila. Känner mig helt slut av att bara åka till affären och handla, även om sambon är med.

 

Men vi har iallafall bokat flyttfirma inför flytten och städfirma som ordnar med städningen. Så det som ligger på oss nu är packning. Men det tar vi pö om pö. Jag tar nån låda då och då. Så det kommer bli bra. Våra mammor kommer och ska hjälpa oss med det helgen innan vi flyttar sen, så det är inget som stressar mig alls faktiskt. 

 

Nästa vecka ska jag till vår nya stad och skriva in mig på mödravården. Har fått alla UL-journaler härifrån och ska även få resterande journal av min BM imorgon. Känns lite pirrigt men samtidigt helt ok. Det blir först ett UL och sen inskrivning. Det var skönt att det fungerade att få både och på samma dag iallafall. Jag passar på att hämta nycklarna till nya lyan oxå då samma dag. Tar med mig mamma dit så jag slipper åka själv. Det kändes lite som det "värsta", att åka själv dit upp. Eller att köra själv rättare sagt, vill gärna ha med nån i bilen. Så lilla mamsen åker med :)

 

Sambon börjar nytt jobb idag. Han kommer vara både stressad och ha fullt upp, så jag tänkte att han inte kommer kunna följa med till barnmorskan där på inskrivningen. Kanske han borde göra egntligen, men det blir en heldag så det fungerar inte riktigt. Han får iallafall ledigt när vi ska flytta, det är väl det viktiga egentligen :)

 

Bebbarna där inne sparkar runt iallafall och ultraljuden som vi gjort fram till nu har varit utan anmärkning hela vägen. Känns jättebra! Läkaren sa sist att fortsätter dom så här kommer det gå utmärkt för dem. Dom ligger på +1% och +10% över kurvan för enlingars tillväxt :) Skönt! Bättre med lite stora bebbar än lite små. Allra helst när man vet att dom planar ut sen ju närmare förlossningen vi kommer. Så om jag förstod det rätt så väger dom nu nånstans mellan 750 gram och 830 gram. Pluttar! Men ändå stora pluttar :)

 

Så... jaa... just nu tuffar det på. Ont, tungt och lite så där. Men det känns ändå mer och mer som att vi kommer ro detta i mål. Heja bebbarna!

 

 

Ja igår var vi på andra kollen för TTS och där på plats så tyckte läkaren att det var lika bra att köra av RUL:et på en gång. Och så blev det! Egentligen ganska bra eftersom jag säkert skulle oroa mig massor inför det sen när det var dags. VI hade det bokat till den 30:e egentligen så nu har vi enbart en TTS-koll då istället.

 

Allt var bra med båda bebisarna! Vad dom hade växsen sistt! JISSES! Inte undra på att magen ser ut som om den ska spricka när som helst! Jag fick klart för mig att den ena låg precis under revbenen på mig, så det är kanske inte så konstigt att det ibalnd könns trångt...! Alla värden, vikter och mått var normala för åldern på dem, den ena är lite mindre än den andra men så ytterst lite att det knappt är värt att nämna som en skillnad.

 

Och vi fick även veta vilken sort det var... Pojkar! Våra fina små tvillingpojkar! På en gång vart det så verkligt att vi ska få två små människor att ta hand om snart. Helt galet! Det var rätt lätt att se även fär ett otränat öga att det var snopp på dem båda. Nu visste vi ju att om man kan se på en så är det ju klart att det är den könet på båda. Men dom kollade iallafall båda och båda hade snopp :)

 

LITE besviken på bilderna vi fick... dom är lixom så intetsägande, inga profiler eller så. Men men, kanske kan få nån ny nästa gång.

 

Det börjar så smått bränna i spendrerar-tarmen... känns som om jag vill börja boa och fixa. Men vi har bestämt att vi gör det efter nyår. Så det blir så. Så mycket att fixa...

 

Jag kämpar på med foglossning, illamående och trötthet. Sover LÄTT 9-10 timmar per natt med 1-3 toabesök som avbrott och är oftast lika trött igen sen efter ett par timmar. Jobbar numera 50% och det känns jättebra. Jag hinner med att både jobba och må ganska drägligt samtidigt, det känns ju bra. Jag vill gärna fortsätta så här så långt det går, för det är bra med det sociala på dagarna. Jag kommer ha massor med tid att ha tråkigt på, det är ett som är säkert!

 

Vet inte om jag skrivit om det förut, men vi kommer flytta i samband med att jag är i vecka 26-28 nånting. Känns både och, men jag är ändå trygg med att byta BM och läkare nu. Jag pratade med min läkare på sjukhuset och han lugnade mig. Han tyckte att vi skulle vara på samma ställe jag och sambon där i slutet på graviditeten så att sambon skulle vara på vårt nya ställe och jag kvar här hemma... nej det tyckte han inte. Så han pratade varmt om sjukhuset i stan dit vi flyttar och att jag inte alls skulle vara rädd för att byta. Han skulle hjälpa mig med min journal och allt sånt. Så nu är jag lugn med det :)

Känner mig helt färdig och vill bara att det ska bli eftermiddag. När klockan ringde i morse så var det sjukt tungt att gå upp. Mår ju så himla illa så fort jag går upp. Tar ett digestive-kex när jag går upp så magen inte är helt tom. Men det hjälper bara si så där. Sen känns det som om jag skulle kunna sova i all oändlighet. Jag vet ju att det går över, men det är en klen tröst när man även vet att det är säkert en månad kvar med dessa tunga dagar.

 

Nu är dte iallafall fradag och jag får sovmorgon imorgon! Det är skönt!

 

Jag har börjat funder apå föräldraledigheten. Många som väntar tvillingar planerar så båda kan vara hemma åtminstone 2 månader ihop i början. Ibland mer, en del upp till ett halvår. Jag funderar på hur man ska få det att gå ihop rent ekonomiskt om båda är hemma? Vet inte heller hur det fungerar att ta ut föräldraledighet båda två. Måste fråga nån som kan eller vet senare. 

 

Om bebisarna föds för tidigt så antar jag att man är sjukskriven medans man ligger inne på sjukhus. Men jag tänker på första tiden hemma, hur får man dagarna att räcka länge om man är hemma båda två? Fattar inte riktigt hur det ska gå ihop. Man får ju inte dubbla dagar direkt. 90 dagar extra är det för att det är två. Antar att det är dom dagarna som man kan tänka sig att man är hemma dubbelt.

 

Frågade M om det, hur han tänkt (om han gjort det). Han hade nog tanken om att vara hemma de 20 dagarna han får i böjan och sen jobbba kanske halvtid eller nåt. Men så pratade vi lite mer om det och han sa att han kunde tänka sig att vara hemma mer. Han hade inte funderat så mycket på det alls. 

 

Aja, det ordnar väl sig.

 

Ja helt plötsligt vänder känslorna från ganska ok och fulla med förhoppningar till ångest och oro.

 

I måndags morse så vaknade jag tidigt, vid 4, och var uppe och kissade. Gick och la mig igen men kunde inte sova, hade ont i magen och behövde göra nummer två. Jag gick upp igen och satte mig på toa. Fick sitta ett tag då magen var trög. När jag skulle torka mig kom blod på pappret från underlivet...

 

Blev helt kall och ångesten vällde in över mig.

 

Gick in till M i sovrummet och kröp tätt intill. Han vaknade inte men öppnade upp sin famn som han gör så där i sömnen. Kunde ju inte somna om utan när hans väckarklocka ringde frågade han hur det var eftersom jag var hemma och borde ha varit uppe och redo att gå till jobbet.

 

Jag berättade vad som hänt och han sa att vi måste ringa barnmorskan. Ringde och fick svar från den automatiska tjänsten att dom skulle ring aupp kl 08.20. Klockan blev 08.35 innan dom ringde. Dte var en lite så där sur "tant" som suckade lite och var på gång att dra nån ramsa om att man inte kan få komma på koll för minsta lilla. Men jag avbröt henne och bad henne läsa min journal och sen säga om hon kunde ordna någon tid till mig.

 

Hon var borta länge och när hon kom tillbaka så hade hon en tid vid halv fyra. Dagen blev väldigt lång och jag kände mig lamslagen av oro för att det skulle vara nåt fel. Jag hade ju samma sak även förra gången i samma vecka. Då låg moderkakan för livmodermunnen och när det växte eller tex när man var på toa så kunde det blöda. Undersökningen gick bra, troligen var det samma sak denna gång och läkaren sa åt mig att ta det lugnt ett par dagar. 

 

SÅ skönt att få se dom där två kluttarna igen och en av dem vinkade till och med till oss. Det var en febril aktivitet där inne :) När vi kom hem så somnade jag tvärt på soffan och det var väl säkert en massa spänning som släppte.

 

Jag stannade hemma en dag till från jobbet och försökte vila. Sov en del under dagen och mådde sen mest illa resten av dagen. Men det var skönt att vara hemma och slippa sitta illamående på jobbet och kämpa sig genom dagen. Jag mår ganska illa även om jag tar tabletter nu. Men det är bättre iallafall, jag slipper hulka och hålla på. Men jag vill bara ligga ner och då känns det ganska bra. Det gäller att inte bli för hungrig och inte för mätt. Balansgång!

 

En annan sak som vi insåg igår är att den tvillingvagn si kollat på som varit hetast går in i bilen vi tänkt byta till. Men seen går inte nånting mer in. Att åka tillsammans alla fyra med tvillingvagn är inte att tänka på om det inte är till affärn eller så. Packning är bara att glämma. Så just nu vet vi inte om vi måste tänka om gällande bil eller vagn eller både och. Fullt sjå!

Jisses så mycket tankar som far genom huvudet på mig just nu. Det blev en omställning att gå från en bebis till två måste jag säga. Med en bebis kan man ju lixom tillåta sig att vara lite så där lagom slösig (om man har råd vill säga) men med två tycker jag att jag måste tänka både en och två gånger på vad jag behöver INNAN dom kommer. Läste på en sida för tvillinggravida att man ska tänka på vad man behöver innan dom kommer och vad som kan vänta tills efter dom kommit. Ska berätta mer om det längre ner...

 

Först tänkte jag berätta att minläkare ringde igår. Ja på en lördag faktiskt! Han jobbade väl och tyckte att han hade tid att ringa i lugn och ro. Han frågade först hur jag mådde och om vi började landa lite. Jag sa att det började gå in lite grann iallafall.

 

Så sa han att odlingen jag tog i tisdags var helt ren, ingen tillväxt alls på några bakterier. Så nu är nästa provtillfälle i vecka 16. Skönt! Han sa att jag hade en del svamp dock så om jag hade symtom så skulle jag behandla, annars inte. Han var noga med att säga att så länge jag inte hade symtom behöver jag inte behandla. Han menade på att vissa kvinnor har lite högre förekomst av svamp utan att ha besvär av det och man kan ställa till mer oreda i balansen där inne om man behandlar bara för att. Skönt att veta iallafall.

 

Sen passade jag på att fråga lite om KUB-testet lite grann. Jag har nämligen kommit på att om siffrorna blir dåliga på KUB-et så är jag inte säker på att jag vill sticka två gånger vilket dom behöver göra eftersom det är två innerblåsor och två foster. Jag har tidigare läst om ett test som gått att göra i Danmark (bland annat) som kallas NIPT. Ni kan läsa mer om det här: www.fostertest.se. Förra gången jag var gravid så hade jag läst lite grann om det men inte lagt så mycket energi på det då vi fick ganska OK siffror. Iallafall såg vi det som så då.

 

Nu fick jag tipset i en tvillingtråd att kika mer på det. NIPT går numera att ta i Sverige på vårdcentralen och sen skicka till ett labb i Göteborg. Det är alltså ett vanligt blodprov som visar till 99,9 % säkerhet avvikelser på kromosom 13, 18 cch 21. 13 och 18 är allvarliga kromosomvvikelser där babys oftast inte överlever graviditeten. 21 är Downs syndrom.

 

Nu kan man alltså testa med ett vanligt blodprov för dessa avvikelser som man har varit tvungen att ta fvp eller mkp för. Så jag frågade iallafall läkaren om det och hans svar var:

 

"Inom ett år kommer det provet finnas tillgänglig även för mammor här i Sverige och under landstingets regi. Vi läkare vill gärna använda det redan nu, för det är så bra, men vi får inte än. Det är en massa formalia innan vi kan använda det här. NIPT-testet är jättebra, det kommer minska riskerna kring fosterdiagnostik och det är vi jätteglada över.

I Danmark har dom som så att man får först göra KUB och hamnar man i en grupp med hög risk så erbjuds man ett blodprov först. Skulle det sen visa något så gör man fvp eller mkp. Vi kommer göra likadant i Sverige mest troligt.

Gör ditt KUB som planerat och bestäm dig sen hur du vill gå vidare beroende på vilka siffror du får. Det är onödigt att lägga dom tusenlapparna innan KUB. KUB-et får du gratis och det är gott om tid efter KUB att ta ett prov och sen se vad det säger." 

 

Så vi tänker nog göra precis så. Resonemanget går i den riktningen att även om vi får betala testet själva så gör vi hellre det och slipper risken att nåt går snett vid provtagning av fostervattnet. Det kostar ca 7000 kr men vi har ju varit beredda att betala 30000 per ivf-försök så dom 7000 känns helt rimliga. När jag la på med läkaren så kände jag mig mycket lugnare och inte lika illa till mods. Vi har en plan :)

 

Sen till det här med inköp då... Tvillingvagn och ny bil är vär det enskillt största posterna. Men helt plötsligt kom jag på att ALLT måste finnsa dubbelt utom vagn, säng, skötbord och bil. Allt. Det räcker inte med enstaka plagg i den minsta storleken, man måste ha nåra stycken eftersom de är två. Sen får jag nog tänka om just med storleken, jag måste nog köpa en ännu mindre storlek till direkt när dom kommer för dom är säkerligen inte lika stora som en enling. Så 50 som minsta är nog för stort. Hej och hå!

 

Insåg igår när jag skulle sova att jag gör mig nog en tjänst om jag börjar skriva listor och fyller på och tar bort efter hand. Men vara en sån där sak som andningslarm... Det vill jag ha. Och jag behöver två. Vi bejöver tänka till med förvaring av barnkläder. Det räcker till en början säkerligen med den garderob vi tänkt ha, men i förlängningen behövs mer plats. I början kan dom troligen sova ihop (alla tvillingar vill inte det, men oftast fungerar det nån månad eller två i början iallafall) men sen behöver dom varsin. Babygym, det vill jag ju ha sen. Men det går ju inte med ett... kanske får köra på en babyfilt i modell större som man får ställa fristående gym på istället. Ja ni vet alla såna där saker! Vinteroveraller... Allt.

 

Men sen är det ju så att vi behöver inte allt på en gång. Det som vi måste ha fixat innan vi åker hem från BB är ju babyskydd, skötplats, lite kläder och sovplatsen. Allt annat kan vi beställa och köpa alltefter som man känner att man har behov av det. Bilen bevöver egentligen inte bytas förrän dom har kommit och vi behöver åka iväg med vagnen. Till en början så kan man ju ha dem i barnstolen och jag tror inte vi är så sugna på att åka på nån direkt lång tur där vi behöver vagnen i början iallafall. Vagnen kan vi hämta efter dom kommit bara den är beställd. Och skulle vi inte ha beställ den så kan man få hem en vagn på nån vecka om det skulle krisa.

 

Men en del saker behövs fixas innan och jag får ha olika delar på mina listor tror jag :)

 

Samtidigt som jag inte vill börja shoppa så känner jag mig lite stressad över att jag borde vara lite si så där klar i slutet på januari iallafall. Men men, det får bli som det blir. Folk har ju fått tvillingar i alla tider så varför skulle jag inte fixa det?

Idag plockade jag fram fler av kläderna från den lilla lådan jag stuvat undan sen förra gången. Tidigare i veckan tog jag fram mammabyxorna. Jag mår så illa så det känns mycket bättre att det inte klämmer över magen. Jag tar oftat av mig byxorna när jag kommer hem, även som ogravid. Skönt att ha mjukisar på sig när man slöar i soffan. Idga drog jag på mig ett par gravid-mjukisar... Helt fantastiskt!

 

Idag har tabletterna jag fick inte hjälpt alls. Har mått lika illa trots jag tagit dem. På jobbet har vi haft jättelite att göra så jag har inte kunnat distrahera mig med något heller. Magen är JÄTTESVULLEN idag, men det är bara gaser. Jag känner hur det kör och bubblar hela jäkla vägen via varenda centimeter av tarmen. Så det har varit en sån dag... huvva!

 

Nu på kvällen så sitter jag bara i soffan och jäser. Känner mig jättegravid! En rejäl brakskit så går det ju över ;) Om det ändå var så enkelt! Gosh vad det kan spänna!

 

Jag vet ju att magen kommer växa snabbare denna gång, både för att dom är två och eftersom jag varit gravid rätt nyligen. Troligen är det så iallafall. Nu är jag rätt tjock från början så det tar nog tid att bli så där spänd och fin mage... men jag blir säkert stor som ett hus. Vet inte när jag borde börja ta magbilder. Nu kanske? Men jag är ju bara tjock nu... Ah, vi får se!

Ja just nu är nog det den känsla som ligger närmast. Det är lite märkligt att ställa om sig från att bli förälder till att bli förälder till två barn på samma gång. Det är stort att bli förälder, men just nu känns det som om det där stora får ännu en dimension.

 

Idag var jag hos kuratorn igen. Hon fick stooora ögon när jag berättade ett det var två. Hon undrade hur det kändes. Och det är faktiskt svårt att sätta ord på det så där. Just nu är nog "underligt" det som känns mest relevant. M sa idag att han trodde att det kommer lyckas denna gång. Jag tänker att det är så otroligt osannolikt att det skulle gå bra. Vi verkar ju tillhöra de där få procenten som råkar ut för saker som väldigt få gör. Men samtidigt så känns det ändå som om det kommer gå bra.

 

Jag hade gärna redan nu fått varannan veckas kontroller, så som det är efter vecka 12. mest för att få se att dom finns där och att dom lever. Men nu är det fyra veckor tills vi har KUB-test så vi får snällt vänta. Då kommer dom oxå slå fast om tvillingarna delar moderkaka och om dom har egna innersäckar. Han var ju väldigt säker på det, men det officella blir då. Det blir en fredag så jag funderar helt enkelt på att ta ledigt då, testet är kl 10 så jag tänker att innan kommer jag iallafall inte kunna jobba och få nåt vettigt gjort. Efter kommer vi antingen ha bra eller dåliga nyheter att ta med hem och lite oavsett tror jag att det blir svårt att jobba då. 

 

Det blir ännu en lång väntan om vi blir tvugna att gå vidare från KUB-testet till fostervattensprov eller moderkaksprov. Då tar man provet och sen får man vänta i två veckor på svar. SEn får man veta om allt ser bra ut eller inte. Men det är väl som det är.

 

Tvillingarna. Dom två ostbågarna där inne. Som ni gäckar er mamma och pappa just nu. Vi vet inte riktigt hur vi ska ta att ni ligger där och gror :)

Jag kunde INTE sova igår. Kanske inte så konstigt. M somnade nog av utmattning tror jag för han hade laddat upp rätt mycket för det här besöket hos läkaren. Han såg för sig, precis som jag, att det inte fanns nåt där inne.

 

Nu vet vi att det finns det!

 

Jag tänker mest just nu på det praktiska. Allt som måste fixas. Och att det behöver fixas lite tidigare än vad man kanske tänkt sig från början. Läste mig till att man bör börja göra ordning saker och ting som om man ska föda i vecka 25. Det är slutet på januari. Och visst, det är ju 4 månader kvar ungefär. Inte riktigt, men typ. Kruxet är ju att man vill vänta tills man vet mer säkert att båda klarat sig vidare i graviditeten och att inga stora grejer tillstöter. Men man kanske inte kan vänta tills dom är här heller. Avvägningen!

 

Sen är det ju så att jag troligen inte orkar knalla runt och kolla så mycket efter januari. Sååå... jaaa... det tänker jag på en del.

 

M tänker mycket på att dom ka klara sig, vara friska och att inte födas för tidigt. Dom grejerna känns så ogreppbara för mig. Jag klarar inte riktigt att tänka på det. För gör jag det blir jag så himla orolig och just nu känns det som om oron gör mig lite deppig och nere. Försöker därför att tänka mer på det som är praktiskt och går att ta på.

 

Vi pratade ju massor igår och vi kom fram till att vi är glada och fulla av förväntan, det är vi. Men just oron för hur det kommer bli med dem är stark. Kommer graviditeten hålla? Ser det bra ut på KUB? Måste vi göra fostervattensprov? Kommer båda finnas kvar på KUB:et? Kommer dom i så fall få må bra? Tvillingtransfusions-syndrom? Det är så många saker som kan gå fel. Och även om det inte går fel så kan det ju bli en väldigt jobbig graviditet.

 

M ville inte följa med till kuratorn, han känner inte att det skulle ge nåt. Han tror att ororn kommer finnas där oavsett om han pratar med henne eller inte. Visst, så är det ju. Men jag känner att jag får lite perspektiv och kan se saker lite annorlunda. Han gör ju som han vill så klart. Jag behöver nog gå dit åtminstone imorgon och kanske nån gång till sen. Blir det komplikationer kommer jag nog vilja ha den kontakten framöver med.

 

Fick förresten piller av läkaren mot illamåendet. I dem är det koffein och efedrin, så man inte ska bli så trött av dem. Vet inte om dom hjälper så mycket än, tycker att jag mår ganska mycket apa ändå. Vi får väl se om det blir bättre, kanske att kroppen vänjer sig lite... eller nåt.

 

Idag träffade vi läkaren på sjukhuset. Det var ju planerat sen i våras att vi skulle ses denna vecka i graviditeten om jag blev gravid igen. Vi kom in, han mindes ju oss och var glad att se oss. Han frågade hur jag mådde och så där. Jag berättade om hur illa jag mådde och hur trött jag var. Han sa då att sånt kan ju te sig olika mellan olika graviditeter. 

 

Sen var det att sitta upp i stolen och ta prover för odlingen. Känns bra att dom kolla nu regelbundet. Han sa att det kommer svar på proverna efter helgen. Han skulle ringa. Han slog på UL-maskinen och frågade om vi var redo och jo det var vi.

 

Bilden kom upp och jag frös till is... det var ofrmligt och inget hjärta syntes. Jag letade febrilt och även läkaren vispade runt med staven för att få en fin bild. Mitt i det där nånstans säger M lite panikartat:

 

"Rätta mig om jag har fel... men är det inte två???"

 

Läkaren log och sa: "Jo, det är två. Jag hann inte före dig, hade tänkt att visa en fin bild på båda två. Men här ser ni, det är två och hbådas hjärtan slår jättefint. Storleken på båda ser helt normal ut för åldern på dem. Som jag ser det är det enäggstvillingar. 95% säkert."

 

Ehhh... va??? Jag fattade knappt vad dom sa. Men jag såg ju. Det var två osbågar där inne! Och det blinkade så fint ett litet hjärta på båda. 

 

CHOCK!

 

Visst har vi skojat om det och visst har vi sagt att det så klart är ok om det är det. Men aldrig att jag skulle kunna drömma om att det skulle ske. Sån liten sannolikhet och det slår in. Det försklarar ju att jag mår apa och det förklarar ju att jag plussade tidigt och fick en stark stegring. Men att det ska gå in på riktigt... jag vet inte om det gör det?! Inte än på ett tag.

 

Det är lång väg kvar tills dom (helt sjukt att skriva "dom"!!) är här och vi ska ta oss dit, men som läkaren sa så var målet med dagen att se så det såg fint ut och ta prover. Det såg fint ut och prover är tagna. Nu är nästa anhalt KUB-testet om ett par veckor. Om allt ser bra ut där så blir det sen kontroll varannan vecka ungefär. Dom delar mest troligt moderkaka, vilket inte är ultimat. Men det behöver inte bli problem heller så vi får ta det steg för steg nu.

 

Men ja... det blir två!