Och är rätt ledsen... I måndags var vi ju inne på sjukhuset för att prata om hur länge jag måste lida så som jag gör idag. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men på vägen hem var jag helt slut i kroppen och uppgiven på hela situationen. M kände sig så maktlös, jag bara grät.

 

Men i grunden trodde jag nog att man skulle ta mer hänsyn till hur jag mådde. Att man skulle lägga ihop hur jag mådde med att bebisarna är så pass välmående och stora så att det kunde vara värt att tidigarelägga en igångsättning så att jag skulle kunna få slippa pinas.

 

Jag är större än de flesta tvillinggravida, jag väger nu 130 kilo och det är säkert 15 liter vätska bara. Hela jag är så svullen att det är svårt med allt. Precis allt gör ont att göra och smärtorna sitter ju kvar i fogar, rygg, knän och fötter. 

 

I min värld så borde det finnas nånting som säger att en gräns är nådd med hur dåligt en blivande mamma får må. Men i vårdens värd är det bara det medicinska som räknas. Mina värden är bra, iallafalla inte så pass dåliga att man har nån anledning till att gå in med åtgärder. Det finns inga indikationer på att bebisarna mår dåligt, tvärtom faktiskt. Vi får höra hela tiden att vi ska vara glada att dom är stora och välmående, att det är så många som är för små och inte får det dom behöver inne i magen. Självklart är vi båda väldigt tacksamma för att det är så. Men det är inte helt lätt när varje minut av min dag går åt till att bara försöka ta sig vidare till nästa minut för att det ska gå framåt.

 

Så besöket blev inte vad jag hoppats, men jag förstår ju att vården inte heller kan bara sätta igång en förlossning för att jag vill det. Om jag nu ville det, jag vet inte. Det är mycket som händer i bebisarnas mognad de sista veckorna och jag har ju 4 veckor kvar till full tid. I en vanlig graviditet hade det inte ens kommit på tal. Nu får jag lite tätare kontroller så att dom håller koll på mina värden, sen finns en ny bokad tid om två veckor där vi får en dag då igångsättningen bestäms. Även om jag blev väldigt ledsen så är det väl bra ändå att man ser till bebisarnas bästa och inte min. Egentligen är det ju så jag vill resonera oxå... men alla dom här dagarna som jag lider känns så tunga så jag känner ju samtidigt att jag ska orka sen oxå. Och en förlossning. 

 

Men nu är det bara att vänta. Och hoppas lite grann att kroppen och bebisarna bestämmer sig för att dom är klara och att det sätter igång av sig självt.

Nej här händer inte mer än att jag växer på alla håll och kanter. Bebbarna uppskattades väga 2500 och 2800 vid sista mätningen och min magen, allså helst sjukt, mäter 49 i SF-mått!!! Det är helt galet ju! Barnmorskan skulle föra in värdet i datorn men programmet protesterade och sa att värdet var för stort. Jaha tack då!

 

Alltså, jag är så gigantisk nu att jag klarar inte av att sätta på mig kläder på underkroppen. Jag är så orörlig i kombination med att fogen fram smärtar så in i bäng när jag försöker trä in fötterna i trosorna eller byxorna. Strumpor har jag inte fixat själv på väldigt länge nu. Sen nästan en vecka kan jag inte heller ha mina stödstrumpor på mig, dom hasar ner och stasar mer än dom hjälper. Så det är bara att lägga ner.

 

Idag har jag gått 35+4 veckor, jag är alltså i vecka 36. Idag ska vi på induktionssamtal, vi ska få prata om hur länge det ska få fortgå. Jag kan ju knappt gå längre och är helt och hållet slut i kroppen. Sist jag var hos barnmorskan bröt jag ihop och sa att jag snart inte orkar mer. Det är för mig nästan helt kört att gå på toa själv och att bara gå runt i lägenheten är både smärtsamt och fruktansvärt jobbigt. Men jag försöker ändå lite grann för att fötterna och benen ska få lite rörelse.

 

Numera kan jag som mest gå runt huset ungefär. Och då kommer sammandragningarna ganska på en gång. Fogen fram gör så himla ont att jag får stanna då och då för att inte börja gråta. Ryggen är stel och gör ont av tyngden från magen... Ja ni hör ju... det är snart ohållbart. Jag ska ju orka trycka ut dem och ta hand om dem sen oxå. Det tyckte tydligen min BM oxå så idag fick vi som sagt ett samtal om när det skulle kunna vara aktuellt med igångsättning. 

 

I lördags var vi inne på kontroll då jag kände att allt inte var helt ok i kroppen. En sjukdomskänsla som jag inte riktigt kunde placera. Det blev CTG och lite koll av blodtryck och proteiner i urinen. Lite så där indikationer på att något var på gång tyckte dom att det var, men inget alarmerande. Kan lika gärna vara havandeskapsförgiftning eller en faktisk förlossning på G. Läkaren kände på tappen och tyckte att den var lite mjuk och kort, men fortfarande stängd. Men hon log lite och sa att jag kommer inte hinna gå till 38 fulla veckor, det var hon säker på. Jag har gått 36 fulla veckor på torsdag så jag känner väl att ja... inom två veckor är dom här!

 

Och egentligen... när 36 veckor är avklarade så kan dom få komma. När som helst! Jag är SÅ klar nu med att vara gravid!