Ja det kom lite så där utan förvarning. Kände mig nere, otillräcklig och deppig. Tänker på att det börjar bli verkligt att vi ska bli föräldrar. Kommer jag att orka? Kommer jag klara det? Räcker man till för två små? Har känt det lite som om jag tappar kontrollen. Det är så mycket som ska ordnas och fixas med känns det som.

 

Och flytta mitt upp i allt. Jo jag kände att det blev lite mycket. Dessutom så mår jag si så där i kroppen. Tungt, ont, spänner i kroppen och illamåendet som inte ger sig.

 

Men så ringde jag kuratorn en kort sväng. Mest för att höra av mig då jag sagt att jag skulle göra det. Hon blev jätteglad och frågade hur jag hade det. Vi pratade kort om allt och hon sa att ALLA mammor går igenom det som jag går igenom och att det är helt normalt. Normalt att reflektera över livet och ur det kommer att bli framöver. Så jag kände mig lite lättare till mods efter det.

 

Men så klart tänker jag och funderar. Känns stort och ogreppbart.

 

 

Men allt är bra här iallafall. Det blev en liten akutsituation för dryga två veckor sen, det var på onsdagen den 19. Jag var på jobbet och behövde gå på toa. Väl där så insåg jag att jag blödde, inte så mycket. Men tillräckligt för att jag skulle tycka att det inte var nåt att ignorera. Till saken hörde att jag haft en del sammandragningar veckan innan och även under förmiddagen, så jag blev väldigt skärrad.

 

Ringde till M och han sa åt mig att sätta mig i bilen på en gång och så skulle vi åka in. Så det blev ett akut besök hos läkaren på kliniken där min barnmorska jobbar. Dom kollade och kunde inte se vart det blödde. Både pluttarna levde och inget såg fel ut. Odling togs iallafall och jag blev ordinerad vila och ingen stress. Sjukskrivning och bara ta hand om mig själv. 

 

Mycket oro innan vi fick svar på ordnlingen som var helt ren. Varför det blödde och varför jag hade så mycket sammandragningar kunde dom inte förklara, men eter två veckors sjukskrivning fick jag börja jobba halvtid igen. Det var nu i fredags, så vi får se hur det går. Sammandragningar är normalt men inte riktigt så kraftiga och många som jag hade. 

 

I tisdags var vi på första kontrollen för TTS, den första av ett antal som kommer göras varannan vecka. Allt såg bra ut just nu, kändes bra! Läkaren avslutade med att säga att tvillingarna var lite olika stora och hade lite olika mängd vatten, men att det har helt inom ramarna för att vara normalt. Det är märkligt att även om allt ansågs normalt så är det som hänger kvar det som läkaren säger att det skilde sig lite... Men vi försöker att tänka på det så lite som möjligt iallafall. Svårt ibland, men vi jobbar på det iallafall.

 

Men allt är bra just nu, det är det viktiga. Om 1,5 vecka är det dags för nästa koll, den 16:e. Sen den 30:e är det rutinultraljud. Spännande! Så långt kom vi inte sist. Så det känns verkligen som en milstolpe.

 

Det hände mycket just nu i våra liv, M har fått nytt jobb och vi kommer flytta i början av nästa år. Inte bara inom stan utan till en helt ny plats. Innan vi landade i det var det mycket stötande och blötande. Men vi kom fram till att det är bra för oss i långa loppet, vi kommer närmare vår familj och våra vänner. Men det är mycket att tänka på med lägenhet och allt. Den vi har ska säljas och allt vad det innebär. Vi har haft mäklaren och fotografen här så det är gjort iallafall. Och vi har lyckats hitta en lägenhet i den stad vi ska flytta till. 

 

Så nu är det "bara" det här med att vi kommer flytta mitt i den mest jobbiga tiden i graviditeten. Men det få lov att lösa sig bara :) Vi får ta hjälp, för jag kommer inte orka helt enkelt. Men vet ni vad? Det löser sig :) Om man inte gör det till en stor grej så blir det inte det.

 

Jag har pratat med min läkare och han försäkrar att vi får samma hjälp där som här, han försäkrade att jag inte behöver vara orolig för att byta ort. Det är ju så att barn föds i hela landet och det är inget speciellt just här att det skulle gå bättre här. Sen att byta barnmorska tycker jag si så där om, men det går säkert bra det med. Det sista jag vill är att inte vara på den ort som M är under den sista delen av graviditeten. Så jag kommer troligen att byta BM runt vecka 28 nånting. Får se hur allt sånt funkar. Min läkare lovade att han skulle hjälpa mig  att få med mig alla journaler och allt, så det är bra!

 

I övrigt då...? Jaaa... jag kämpar på. Foglossningen har börjat. Kan inte sitta för länge, då gör det on i bygdbenet och ligger jag för länge får jag ont i ländryggen. Så man får variera lite. Kissnödig konstant. Illamåendet hänger i, men inte alls som förut. Börjar få ont i huvudet rätt så frekvent. Och magen börjar bli tung. Men i stora drag så går det rätt bra ändå :) 

 

Jag tror jag kommer bli väldigt stor, magen växer MYCKET och jag tror den fortsätter med det. Bara att stå ut och gilla läget. Denna gång bara SKA det gå bra och dom får gärna stanna till slutet på april, inte mig emot!

"När denna vecka är över minskar risken för missfall". Det ska tydligen minska med 90 %. Det låter ju kanon. Men vi pratade om det igår, vi kommer nog inte pusta ut förrän efter nyår. Det spelar ingen roll att statestiken säger en sak, vi vet ju att det kan bli annorlunda.

 

Vi känner att det är annorlunda denna gång, vi är inte lika glada. Men vi är inte heller jätteoroliga hela tiden. Det är mest som om det är nån form av limbo. Klart vi är glada och förväntansfulla, men inte fullt ut och inte så där som man skulle vilja kunna vara.

 

Vi har bestämt barnvagn iallafall, men kommer inte beställa den förrän efter nyår även om det blir från utlandet och leveranstiden kan vara lång. Vi har kollat om dom har förlossningsgaranti och det har dom. Vi bhöver då babyskydd att kunna sätta på vagnen oxå (ja givetvis att ha bebisarna i när vi åker bil oxå!). Har googlat lite och det finns ibland de som säljer två likadana och som passar... men jag vill inte köpa förrän senare. Dte blir bara så mycket på en gång känner jag. 

 

Aja, det löser sig. Vi ska ta oss dit oxå.

Jisses så mycket tankar som far genom huvudet på mig just nu. Det blev en omställning att gå från en bebis till två måste jag säga. Med en bebis kan man ju lixom tillåta sig att vara lite så där lagom slösig (om man har råd vill säga) men med två tycker jag att jag måste tänka både en och två gånger på vad jag behöver INNAN dom kommer. Läste på en sida för tvillinggravida att man ska tänka på vad man behöver innan dom kommer och vad som kan vänta tills efter dom kommit. Ska berätta mer om det längre ner...

 

Först tänkte jag berätta att minläkare ringde igår. Ja på en lördag faktiskt! Han jobbade väl och tyckte att han hade tid att ringa i lugn och ro. Han frågade först hur jag mådde och om vi började landa lite. Jag sa att det började gå in lite grann iallafall.

 

Så sa han att odlingen jag tog i tisdags var helt ren, ingen tillväxt alls på några bakterier. Så nu är nästa provtillfälle i vecka 16. Skönt! Han sa att jag hade en del svamp dock så om jag hade symtom så skulle jag behandla, annars inte. Han var noga med att säga att så länge jag inte hade symtom behöver jag inte behandla. Han menade på att vissa kvinnor har lite högre förekomst av svamp utan att ha besvär av det och man kan ställa till mer oreda i balansen där inne om man behandlar bara för att. Skönt att veta iallafall.

 

Sen passade jag på att fråga lite om KUB-testet lite grann. Jag har nämligen kommit på att om siffrorna blir dåliga på KUB-et så är jag inte säker på att jag vill sticka två gånger vilket dom behöver göra eftersom det är två innerblåsor och två foster. Jag har tidigare läst om ett test som gått att göra i Danmark (bland annat) som kallas NIPT. Ni kan läsa mer om det här: www.fostertest.se. Förra gången jag var gravid så hade jag läst lite grann om det men inte lagt så mycket energi på det då vi fick ganska OK siffror. Iallafall såg vi det som så då.

 

Nu fick jag tipset i en tvillingtråd att kika mer på det. NIPT går numera att ta i Sverige på vårdcentralen och sen skicka till ett labb i Göteborg. Det är alltså ett vanligt blodprov som visar till 99,9 % säkerhet avvikelser på kromosom 13, 18 cch 21. 13 och 18 är allvarliga kromosomvvikelser där babys oftast inte överlever graviditeten. 21 är Downs syndrom.

 

Nu kan man alltså testa med ett vanligt blodprov för dessa avvikelser som man har varit tvungen att ta fvp eller mkp för. Så jag frågade iallafall läkaren om det och hans svar var:

 

"Inom ett år kommer det provet finnas tillgänglig även för mammor här i Sverige och under landstingets regi. Vi läkare vill gärna använda det redan nu, för det är så bra, men vi får inte än. Det är en massa formalia innan vi kan använda det här. NIPT-testet är jättebra, det kommer minska riskerna kring fosterdiagnostik och det är vi jätteglada över.

I Danmark har dom som så att man får först göra KUB och hamnar man i en grupp med hög risk så erbjuds man ett blodprov först. Skulle det sen visa något så gör man fvp eller mkp. Vi kommer göra likadant i Sverige mest troligt.

Gör ditt KUB som planerat och bestäm dig sen hur du vill gå vidare beroende på vilka siffror du får. Det är onödigt att lägga dom tusenlapparna innan KUB. KUB-et får du gratis och det är gott om tid efter KUB att ta ett prov och sen se vad det säger." 

 

Så vi tänker nog göra precis så. Resonemanget går i den riktningen att även om vi får betala testet själva så gör vi hellre det och slipper risken att nåt går snett vid provtagning av fostervattnet. Det kostar ca 7000 kr men vi har ju varit beredda att betala 30000 per ivf-försök så dom 7000 känns helt rimliga. När jag la på med läkaren så kände jag mig mycket lugnare och inte lika illa till mods. Vi har en plan :)

 

Sen till det här med inköp då... Tvillingvagn och ny bil är vär det enskillt största posterna. Men helt plötsligt kom jag på att ALLT måste finnsa dubbelt utom vagn, säng, skötbord och bil. Allt. Det räcker inte med enstaka plagg i den minsta storleken, man måste ha nåra stycken eftersom de är två. Sen får jag nog tänka om just med storleken, jag måste nog köpa en ännu mindre storlek till direkt när dom kommer för dom är säkerligen inte lika stora som en enling. Så 50 som minsta är nog för stort. Hej och hå!

 

Insåg igår när jag skulle sova att jag gör mig nog en tjänst om jag börjar skriva listor och fyller på och tar bort efter hand. Men vara en sån där sak som andningslarm... Det vill jag ha. Och jag behöver två. Vi bejöver tänka till med förvaring av barnkläder. Det räcker till en början säkerligen med den garderob vi tänkt ha, men i förlängningen behövs mer plats. I början kan dom troligen sova ihop (alla tvillingar vill inte det, men oftast fungerar det nån månad eller två i början iallafall) men sen behöver dom varsin. Babygym, det vill jag ju ha sen. Men det går ju inte med ett... kanske får köra på en babyfilt i modell större som man får ställa fristående gym på istället. Ja ni vet alla såna där saker! Vinteroveraller... Allt.

 

Men sen är det ju så att vi behöver inte allt på en gång. Det som vi måste ha fixat innan vi åker hem från BB är ju babyskydd, skötplats, lite kläder och sovplatsen. Allt annat kan vi beställa och köpa alltefter som man känner att man har behov av det. Bilen bevöver egentligen inte bytas förrän dom har kommit och vi behöver åka iväg med vagnen. Till en början så kan man ju ha dem i barnstolen och jag tror inte vi är så sugna på att åka på nån direkt lång tur där vi behöver vagnen i början iallafall. Vagnen kan vi hämta efter dom kommit bara den är beställd. Och skulle vi inte ha beställ den så kan man få hem en vagn på nån vecka om det skulle krisa.

 

Men en del saker behövs fixas innan och jag får ha olika delar på mina listor tror jag :)

 

Samtidigt som jag inte vill börja shoppa så känner jag mig lite stressad över att jag borde vara lite si så där klar i slutet på januari iallafall. Men men, det får bli som det blir. Folk har ju fått tvillingar i alla tider så varför skulle jag inte fixa det?

Ja just nu är nog det den känsla som ligger närmast. Det är lite märkligt att ställa om sig från att bli förälder till att bli förälder till två barn på samma gång. Det är stort att bli förälder, men just nu känns det som om det där stora får ännu en dimension.

 

Idag var jag hos kuratorn igen. Hon fick stooora ögon när jag berättade ett det var två. Hon undrade hur det kändes. Och det är faktiskt svårt att sätta ord på det så där. Just nu är nog "underligt" det som känns mest relevant. M sa idag att han trodde att det kommer lyckas denna gång. Jag tänker att det är så otroligt osannolikt att det skulle gå bra. Vi verkar ju tillhöra de där få procenten som råkar ut för saker som väldigt få gör. Men samtidigt så känns det ändå som om det kommer gå bra.

 

Jag hade gärna redan nu fått varannan veckas kontroller, så som det är efter vecka 12. mest för att få se att dom finns där och att dom lever. Men nu är det fyra veckor tills vi har KUB-test så vi får snällt vänta. Då kommer dom oxå slå fast om tvillingarna delar moderkaka och om dom har egna innersäckar. Han var ju väldigt säker på det, men det officella blir då. Det blir en fredag så jag funderar helt enkelt på att ta ledigt då, testet är kl 10 så jag tänker att innan kommer jag iallafall inte kunna jobba och få nåt vettigt gjort. Efter kommer vi antingen ha bra eller dåliga nyheter att ta med hem och lite oavsett tror jag att det blir svårt att jobba då. 

 

Det blir ännu en lång väntan om vi blir tvugna att gå vidare från KUB-testet till fostervattensprov eller moderkaksprov. Då tar man provet och sen får man vänta i två veckor på svar. SEn får man veta om allt ser bra ut eller inte. Men det är väl som det är.

 

Tvillingarna. Dom två ostbågarna där inne. Som ni gäckar er mamma och pappa just nu. Vi vet inte riktigt hur vi ska ta att ni ligger där och gror :)

Jag kunde INTE sova igår. Kanske inte så konstigt. M somnade nog av utmattning tror jag för han hade laddat upp rätt mycket för det här besöket hos läkaren. Han såg för sig, precis som jag, att det inte fanns nåt där inne.

 

Nu vet vi att det finns det!

 

Jag tänker mest just nu på det praktiska. Allt som måste fixas. Och att det behöver fixas lite tidigare än vad man kanske tänkt sig från början. Läste mig till att man bör börja göra ordning saker och ting som om man ska föda i vecka 25. Det är slutet på januari. Och visst, det är ju 4 månader kvar ungefär. Inte riktigt, men typ. Kruxet är ju att man vill vänta tills man vet mer säkert att båda klarat sig vidare i graviditeten och att inga stora grejer tillstöter. Men man kanske inte kan vänta tills dom är här heller. Avvägningen!

 

Sen är det ju så att jag troligen inte orkar knalla runt och kolla så mycket efter januari. Sååå... jaaa... det tänker jag på en del.

 

M tänker mycket på att dom ka klara sig, vara friska och att inte födas för tidigt. Dom grejerna känns så ogreppbara för mig. Jag klarar inte riktigt att tänka på det. För gör jag det blir jag så himla orolig och just nu känns det som om oron gör mig lite deppig och nere. Försöker därför att tänka mer på det som är praktiskt och går att ta på.

 

Vi pratade ju massor igår och vi kom fram till att vi är glada och fulla av förväntan, det är vi. Men just oron för hur det kommer bli med dem är stark. Kommer graviditeten hålla? Ser det bra ut på KUB? Måste vi göra fostervattensprov? Kommer båda finnas kvar på KUB:et? Kommer dom i så fall få må bra? Tvillingtransfusions-syndrom? Det är så många saker som kan gå fel. Och även om det inte går fel så kan det ju bli en väldigt jobbig graviditet.

 

M ville inte följa med till kuratorn, han känner inte att det skulle ge nåt. Han tror att ororn kommer finnas där oavsett om han pratar med henne eller inte. Visst, så är det ju. Men jag känner att jag får lite perspektiv och kan se saker lite annorlunda. Han gör ju som han vill så klart. Jag behöver nog gå dit åtminstone imorgon och kanske nån gång till sen. Blir det komplikationer kommer jag nog vilja ha den kontakten framöver med.

 

Fick förresten piller av läkaren mot illamåendet. I dem är det koffein och efedrin, så man inte ska bli så trött av dem. Vet inte om dom hjälper så mycket än, tycker att jag mår ganska mycket apa ändå. Vi får väl se om det blir bättre, kanske att kroppen vänjer sig lite... eller nåt.

 

Hehehe, ja det är lite märkligt att man tycker att det känns helt ok att må lite så där lagom illa. Förra gången så mådda jag illa mer på nivån att jag kände mig åksjuk. Och jag blev lätt åksjuk med. Nu har det satt igång igen. Något värre tror jag. I morse höll jag på att spy i duschen. Jag är fortfarande förkyld och hostar lite, så just när jag hostar så får jag lite så där kräkreflex.

 

Det är för övrigt lagom spännande på jobbet, luften på jobbet är ganska torr så det kliar rätt ordentligt i halsen emellanåt. Får verkligen koncentrera mig på att inte reta kräkreflexen och sitta i kontorslandskapet och klökas, hahaha!

 

Igår pratade jag med min chef om att jag är gravid igen. Hon blev glad men såg samtidigt lite så där orolig ut. Vi pratade om att så klart väcker det oro inom mig och så där. Men hon är så bra och hon sa att det var bra att jag talade om det så är det lättare att förstå om jag försvinner på olika besök hos läkare mm.

 

Imorgon har jag tid hos kuratorn och M ska följa med. Det blir nog känslosamt och ganska skönt ändå att prata med henne. Det känns som om hon har bra infallsvinklar och kan råda lite i hur man ska tänka. Nu är det ju dels hur man hanterar oron och hur man vågar glädjas. Jag tror egentligen att det blir bara det besöket, vi är båda rätt så OK just nu. Svårt att veta riktigt hur man ska känna och så där. Självklart är vi glada men det är lite så där overkligt oxå. Så vi kämpar ganska mycket med att prata om framtiden och att våga vara glada för den.

 

Om en dryg vecka är det första besöket hos barnmorskan oxå, det blir lite skönt på nåt sätt. Dels att vi får samma som sist och dels att jag får "komma in i rullorna". Det är så mycket lättare att man kan ringa och få kontakt med nån och har ett namn då. På nåt sätt... jag vet inte. Om tre veckor har jag sen tid hos läkaren på kliniken. Han ringde i måndags och var så där cool-lugn som han är. Han var så klart glad för vår skull och frågade "Jaha, hur vill du att vi gör nu då? Jag menar så du känner dig lugn och trygg med din nya graviditet?"

 

Han känns så bra, hoppas vi kan fortsätta träffa honom eller den läkaren vi träffade förra graviditeten, hon var väldigt bra oxå. Så nu blir det koll, provtagning och samtal om fortsättningen om 3 veckor. Två dagar innan jag fick tiden hos den privata läkaren. Nu vet jag inte om jag ska gå till den privata, funderar på att boka av den tiden. Det värsta är ju att man gärna inte släpper kontakt alls med dom man har. Men det känns så bra med både kliniken på sjukhuset och med barnmorskan och läkaren på barnmorskmottagningen. Jag får se hur jag gör.

 

Oavsett hur det blir så känns det som om vi faktsikt är i goda händer och kan vara trygga med att vi får backup när vi behöver det. Det är iallafall så det känns och det är lugnande i allt detta.

 

Vi låg och pratade igår innan vi skulle somna. M sa att så klart är han glad och förväntansfull inför det här som nu troligtvis är vår framtid, att vi ska bli föräldrar. Men vi båda tänker lite så där att vi vill spola fram tiden till vecka 19. Vi vill ta vid där vi slutade sist. Det känns som att vi gjort hela den här perioden fram tills vecka 19. 

 

Oron och väntan är inget som går så väl ihop... Tiden fram till julledigheten kommer kännas oändligt lång. Går allt bra fram tills dess så kommer det nästan vara så att efter trettonhelgen så blir symboliskt att vi tagit oss förbi där vi var sist. Nytt år, ny period och kanske ett hopp om att det ska gå bra.

 

Vi vet ju att bara för att man tar sig förbi vecka 12 så är inget säkert... bara för att man kommer under vård så är man säker. Det finns ju glädjehistorier om dom som ligger i strikt sängläge från vecka 12 som klarar sina små fram till beräknat förlossningsdatum. Det finns historier om dom som föds jättetidigt och det går bra för ändå. Men det finns oxå dom som hamnar där vi gjorde. Drabbas av nåt väldigt ovanligt och att det går åt skogen... Vi vet att man aldrig är säker.

 

Trots det, trots att vi gått igenom det vi har gjort... så drömmer vi och tror att vi kommer ut på andra sidan med ett litet knyte i famnen. Vi måste tro, det går inte att leva i bara oro och funderingar. 

 

Jag känner att det är så långt bort, att det är så osannolikt att det blir ett barn av det här. Det är som om det bara är en dröm. Men innerst inne så både tror jag och drömmer! Jag har inga som helst symtom mer än att jag känner mig liiite illamående och det kan hugga till i apparaten då och då. Inga ömma bröst, inte svullen än och ingen trötthet. Men jag antar att det kommer och då säkert med besked.

 

Om nu ändå tiden går lite snabbare... Vi har ju ett läkjarbesök idag, sen blir det kuratorn nästa vecka och i slutet på månaden så är det första mötet med barnmorskan. Förhoppningsvis samma vecka som bm så får vi träffa läkaren på kliniken där vi var inlagda oxå. Då är jag framme i vecka 7-8. Efter det blir det KUB-test och vidare efter det en återträff med läkaren i vecka 15-16 nånting. Där nånstans tror jag att vi kommer ta vid och börja kännas som om vi kommer vidare. Vi hann inte med rutinultraljudet sist, så tar vi oss förbi det så kommer det säkerligen kännas lite mer verkligt.

 

Vi vill ställa upp sängen... göra ordning garderoben... börja köpa små kläder... beställa vagnen... Vi var precis där då i april. Efter RUL:et skulle vi börja boa. Och vi är ju där i själen, vi vill ju fortsätta där vi var. Nu måste vi vänta och vägen tills vi vet om vi klarar detta känns så himla lång.