Det är nåt annat som tar upp väldigt mycket tid just nu och omställningen har varit rätt brutal tycker jag. Killarna kom ju i slutet på april och nu är det halvvägs in i juni.

 

Återhämtningen har varit tuff och jag är inte tillbaka på noll än. Jag har kvar det höga blodtrycket sen havandeskapsförgiftningen och det finns en risk att det kommer vara livet ut tyvärr. Det kan vara så att graviditeten och havandeskapsförgiftningen utlöste ett högt blodtryck som stannar. Trist! Men jag hoppas att det kan gå att bli av med det om jag går ner i vikt och kommer igång med motionen.

 

Kroppen känns trasig just nu. Ryggen värker och jag får ont i fogarna och magen om jag anstränger mig för mycket. Men jag har en gördel som jag har på om jag ska ut och göra grejer. Det känns bra och jag påminns hela tiden med den att sträcka på mig, det är ju bara det en vinst. Jag hoppas att det snart ger med sig för jag vill så gärna kunna promenera igen.

 

Killarna är 6,5 vecka nu och sista två-tre veckorna har dom haft det stökigt i magarna. Men igår bytte vi ersättning (igen... vi har bytt 2 ggr innan) och äntligen känns det som om vi hittat nåt som lindrar deras knip. Helt utan knip blir dom säkert inte, men det känns som om dagen idag har varit bättre än många andra dagar de senaste veckorna. Vi hoppas att det fortsätter så här och att dom slipper ha ont. 

 

Dom sover ganska bra på nätterna fortfarande, vaknar mest för att äta. Nu med lugnare magar så håller vi tummar för att dom dessutom utökar sina 3 timmar mellan målen till kanske 4 eller till och med 5... Dom har nämligen under dagen idag haft 4 timmar mellan målen, det skulle ju vara helt underbart om dom körde det även nattetid!

 

M har jobbat nu i två veckor, är inne på den tredje. Han är hemma på måndagar bara. Det har varit jobbiga veckor eftersom killarna inte haft det så bra med magarna, men det är väl bara att vänja sig. Nu om det blir bättre med magarna så blir det förhoppningsvis lugnare på dagarna oxå. Sen inser jag ju att när dom börjar bli mer rörliga så blir det jobbigt på ett annat sätt. Men så sakteliga kommer jag väl in i det och vänjer mig med att vara så mycket ensam med dem. 

 

Det är ju ingen lek att ta hand om två bebisar... känns ibland helt hopplöst att orka med att trösta när dom gråter båda två och har ont. Men jag antar att det som är svårt framöver är inte att trösta... det är att orka med dem överlag :) Hinna äta och gå på toa medans dom far runt som skållade troll. Men men, den dagen, det problemet! 

 

Jag har iallfall slutat pumpa, det är en lättnad. Usch, det passade inte mig alls det där med att amma och pumpa. Sen tyckte jag att tiden verkligen inte räckte till heller. Så det var en lättnad när jag bestämde mig för det. Att bara ge ersättning är så mycket mer avslappnat och gör mig mindre stressad. Och bara just det, att slippa stressen kring pumpandet är en vinst. Det är ett evigt diskande och fixande, visst... men jag tycker det är värt det. Jag mår bättre nu. Det som avgjorde saken var att läkaren på återkontrollen sa att jag får en ganska ineffektiv medicin för blodtrycket eftersom jag pumpar. Så när jag bestämt mig hur jag vill göra med det så kan jag byta medicin och förhoppningsvis styra upp blodtrycket lite mer. Så nu ska jag be om att få ny medicin. har bara inte hunnit med att ringa... det är ju full rulle mest hela tiden :)

 

Jag ska försöka blogga oftare nu när jag landat lite. Men det är svårare nu att få tid att sitta och skriva... fast det är väl som det ska vara antar jag.