Nej jag hinner ju aldrig blogga! Och jag har nästan helt slutat hänga på Familjeliv oxå, det finns lixom ingen tid. Jag försöker läsa i de grupper jag är med i, men det känns hela tiden som om jag vill kommentera men "ska bara" först. 

 

Killarna är nu dryga 3 månader. Magarna har stabiliserats och det känns bra. Visst är dom lite gasiga ibland och så där, men man märker att det börjar reda ut sig. Jätteskönt! Vi ger dom bara en sorts ersättning nu, det hände en incident nämligen för en dryg vecka sen. Vi var på väg till sambons släkt och hade inte kokat vatten att ta med, resan var inte så lång och dom hade precis ätit. Men av olika anledningar så blev dom hungriga på vägen och vi gav dem ersättning på tetra som nödlösning. Inte bra! När vi kom fram var dom helt ur spel tyckte jag. Gnälliga och inte alls sig själva. Sen fick dom diarré och ont i magen. Så ingen med tetra för dom, man får helt enkelt se till att ha mat med sig till dem och blanda till.

 

Just nu har M semester och det är hur skönt som helst. Två veckor innan han gick på semester så var det rent helvetiska dagar här hemma. Varje vaken minut var det skrik och gnäll. Jag höll på att bryta ihop av stressen och känslan av otillräcklighet. Hemskt! Och så fort nån annan var här hemma så var dom snälla och glada. Då hade dom ju varsin famn att vara i. Det fick mig att fundera på om inte M behövs hemma lite mer i höst, jag vet inte hur jag ska orka annars... Vi får se hur det blir. 

 

Gördeln jag skrev om i förra inlägget är en Cariwell Belly Binder, jag tycker den är kanon. Det enda är att det blir ju väldans varmt att ha den på sig! Men det har varit guld värt för ryggen att ha den på. 

 

Jag engagerar mig en del i det här med Tvillingupproret, barns rätt till sina föräldrars tid. Det gör mig frustrerad att budskapet inte går fram! Det finns så många argument för att det skulle behövas en ändring av dagens föräldraförsökring. Men kritikerna förstårju inte vad det är som är kärnfrågan. Att vi tvillingmammor oftare drabbas av depression än enlingmammor. Varför? För att vi aldrig riktigt kan landa i att vi blivit mammor, vi kämpar oss helt slut med att bara försöka få dagen att gå ihop, vilket den oftast inte gör ändå. Sen är det väldigt vanligt att tvillingföräldrar separerar pga av att en eller båda parter helt enkelt inte orkar med. Många tvillingmammor har dessutom svårare att knyta an till sina barn, mycket för att dom inte hinner med att få de där mysiga stunderna. När en bebis är nöjd och bara ligger i famnen för att mysa så är oftast den andra bebisen missnöjd för att den känner sig ensam.

 

Jag har tänkt mycket på det där, att just två barn skulle tära mer på relationen. Det stämmer säkert även om jag ju inte har nåt att jämföra med. Hos oss finns det ju vissa saker som är irritaionsmoment, men jag har fått välja att helt enkelt lägga de åt sidan. Det är inte värt att göra en grej av. Man får välja vad man ska strida för/om tycker jag. Att han inte vaknar på natten när nån vill ha nappen till exempel. Vilket resulterar i att jag tar ju i princip alla nätter. Men ska jag knuffa upp M så har jag ju ändå vaknat till så pass att det inte går att somna om på en gång, så jag tar det. Eller att vara lite snabb vid vilan under dagen, att peta i nappen ganska snabbt om det börjar stökas. Annars vaknar dom till och kan inte somna om. M tänker inte på samma sätt. Han menar att dom kanske inte behöver nappen PÅ EN GÅNG. Nej, kanske inte. Men då vaknar dom till och blir gnälliga ganska snabbt igen för att dom inte sovit klart oxå. Pest eller kolera lixom.

Men jag gör så att jag gör på mitt sätt och han på sitt, så blir det bra i slutänden. Jag tänker att jag inte orkar bråka om det heller, det får vara som det är. Jag känner att man får lägga energi på det som verkligen är viktigt. 

 

Jag börjar så smått verkligen känna att mina barn är det mest fantastiska som hänt mig. Det är inte helt lätt. Det kanske låter konstigt, men alla de vardagliga sysslorna gör att jag inte riktigt har lyckats komma ikapp med känslorna. Men det kommer så sakteliga och det känns som ett verkligt privilegium att vi har fått dom här två små killarna. Dom är riktiga gullegrisar! Väldigt lika till utseendet och väldigt söta :)

Vi pratade igår ordentligt iallafall. Först bröt jag ihop och försökte förklara för honom hur jag kände. Han förstod att jag tagit det så och bad om ursäkt. Han menade givetvis inte så och han var så klart ledsen för att jag gjort det. Sen sa han:

 

"Om jag nånsin blir pappa, så är det med dig jag har ett barn. Om jag aldrig blir pappa, så är det med dig jag är barnlös. Jag menade absolut inte att såra dig eller göra dig ledsen, förlåt om jag uttryckte mig dumt och utan att tänka."

 

Han är verkligen så himla bäst. Idag känns det bättre igen, lite låg fortfarande men mycket bättre än igår. Många av råden kring att försöka bli gravid är ju att bara koppla av och inte tänka så mycket. Det är så enkelt att säga det. Det är så enkelt att ge andra råd i att göra så. Men jag lovar att det är inte det enklaste att försöka sluta tänka. Vi lever i barnlösheten, sorgen och ångesten varje dag. Vi vill inget hellre än att bli föräldrar tillsammans. 

 

Men visst, det kan vara så att det finns mentala spärrar, visst kan det. Och visst kan det vara så att om man slutar med stickor och grejjer så kan det vara en mindre stress. Visst, det kan vara så. Men jag känner att en del av mig blir stressad om jag inte har kontroll istället. Så på sätt och viss så finns det en stress och en press där hela tiden oavsett. Kanske gör jag så att jag hoppar över test och grejer sista cykeln innan vi startar upp IVF:en i höst. Så jag den månaden inte gör nåt aktivt för att bli gravid, både för att förhoppningsvis komma i takt med känslorna kring det som komma skall och sen för att ta en paus i det.

 

Vet inte riktigt hur det går till på klinikerna ang det förresten, så kanske måste jag göra det ändå sen. Men det visar sig. På semestern så har vi sagt att vi ska läsa på lite om hur det går till, prata igenom hur vi känner inför det och hur vi ska göra med ledighet mm. Tror nånstans att det är bra att börja fundera på saker och ting så att det blir så lite praktiskt att tänka på som det är möjligt då när det drar igång.

 

Nu vill jag bara att semestern ska komma, vilket betyder att mensen ska komma i samband med det... eller förhoppningsvis inte. Men i och med semestern så kommer det kännas som om vi antingen får fira in semestern med ett plus eller bara fira att vi har semester.

 

Nej jag har inte slutat blöda eller mirakulöst blivit gravid igen. Men idag insåg jag att min sambo är den allra bästa man kan ha i hela världen. Det visste jag ju egentligen, men ändå.

 

När vi började försöka bli gravida förra gången så pratade vi mycket om när på året vi skulle vilja ha barn... att vi helst ville ha bara ett barn... att vi gärna ville ha en liten tjej. Ja vi pratade om önskemål hur knäpt det än låter så här i efterhand. Vi sa då att en bebis som är född under den första delen av året skulle vara roligast. Givetvis är barnet välkommet precis när som och även vilket kön som helst skulle vara välkommet. Och självklart OM det skulle bli tvillingar så är båda lika välkomna! Men ni vet... man pratar om hur man skulle vilja att det föll ut om man fick välja.

 

Idag så kom jag på att om vi skulle lyckas ganska snabbt igen så skulle det kunna bli en decemberbebis om den kommer för tidigt. Alltså då menar jag om dte tar sig på en gång och sen att den kommer för tidigt. Så frågade jag M vad han tyckte om det. Hans svar var så underbart:

 

"Jag skiter i vilken månad på året, vilket kön och hur många. Skulle det bli så att vi måste ta hjälp av IVF så sätter vi in två embryon för att maxa chanserna och så får dom gärna födas på julafton om dom vill. Jag vill inte veta könet i förväg och jag bryr mig inte om heller vilket kön det skulle bli, oavsett vilket är det det bästa som kan hända!"

 

Han är bara så himla bäst! Jag älskar honom! Så klart spelade det ingen roll innan misfallet heller, det vet jag ju. Men vi pratade om hur vi skulle önska att det skulle bli. Men nu känner vi båda verkligen att det spelar så otroligt liten roll alla de där små detaljerna. Kön, tid på året eller till och med om det är en eller två... skit samma, om vi lyckas igen kommer tidpunkten eller antalet spela noll roll. Lyckas vi kommer vi öppna våra liv för den eller de lilla liv/liven och skulle den/de dela någon högtidsdag är det ändå den allra bästa födelsedagen vi kommer fira nånsin!

Ja så var den nya vecka igång igen då. Vaknade med huvudvärk och lite så där lagom kli i halsen. Tror dock att det mest var trötthet för när jag kom igång så var det ingen fara. Men SÅ himla trött. Somnade sent och fick draaaa mig ur sängen. *gääääsp*

 

I helgen läste jag en del om spottings och sånt. Det visade sig att många blivit hjälpta av B-vitaminer. Det fanns tips på en typ av tillskott som man kunde köpa och dessa tabletter kunde hjälpa slemhinnan att hålla. Sen var det en annan vitamin som kunde göra susen för fertiliteten, D-vitamin. Det är det vi bunkrar när vi solar. Det bildas i huden av solen. Men eftersom vi i norden inte har så mycket sol på höst och vinter så kan vi behöva tillskott av det. Dessutom har man studerat sambandet mellan svårigheter att bli gravid och inderskott av D-vitamin på Huddinge sjukhus. Där har man funnit att det kan finnas ett samband. Så jag tänkte att vad sjutton, lite B och D-vitaminer är ju bara att tjoffa i sig då.

 

Så det började jag med i lördags. Det var ganska tydligt att man kissade ut de B-vitaminer som inte togs upp, syntes på färgen på urinen :) Sen sägs det att man blir pigg av D-vitaminen och det skulle ju inte skada!

 

Nästa måndag, om en vecka, är det ÄL igen då. Vi börjar på nytt med varannan dag från och med onsdag. Sen ska vi bort över helgen så vi får se hur vi löser det. Kanske får vi lov att få till det fredag och söndag då. Men det löser sig. M är rolig iallafall, han vaknade idag när jag höll på att klä på mig och sa: "Ska vi ha sex ikväll?" Ja, det kan vi väl, svarade jag. Då sa han: "Bra, för imorgon måste mina krigare vila när vi börjar.". Börja med vad, frågade jag. "Ja men du vet, vi börjar du då. Göra barn." Haha, han är ju rolig. Inget fel på engagemanget iallafall :)

 

 

Detta kom idag på SMS:

 

"Hej älskling, visst var det idag vi skulle ha sex?"

 

Hahaha! Han är för rolig :) Jo M, det är idag. Stegringen väntar på sig, kommer troligen imorgon så då är det ju tänkt med tre dagar på raken. Vi får se om vi får till det. Hur som helst så har jag fertilt sekret idag så det är ju kanon om vi börjar idag då, så avslutar vi på fredag *fniss*

Dag 8 idag och ytterligare ett försök att bli gravid inlett! Det mysiga nu är att M är ganska engagerad och vill veta när vi måste humpa. Han är ganska fokuserad och tog nog läkaren på orden om att tajmingen är viktig. Så nu tycker han att varje dag måste ju vara bra!

 

Men det blir det nog inte :) Stackarn... Men hur som helst kul att han är involverad och med på noterna denna gång. Ägglossningen är nog inte förrän på onsdag nånting, men man vet ju aldrig heller. Mest troligt blir det ju kanske så att vi humpar imorgon igen eftersom det är helg... sen en dags vila på måndag. Sen kommer troligtvis stegringen på tisdag och då blir det tre dagar på rad :)

 

Sen åker vi iväg på en myshelg nästa helg så det blir säkert lite då med. Hej och hå! Det här är ju i den bästa av alla världar. Får se hur det går! Ja herregud...

 

Vikten smyger neråt och igår var det 5,8 kg kvar tills målet är nått på klinikens våg. Jag vill gärna att min egen våg når målet, så jag vet att jag har lite marginal. Men jag kämpar på! Det går sakta men säkert neråt iallafall :)

Ja idag var jag då på kvinnokliniken. Det var ett bra besök tycker jag! Kändes mycket bättre än både besöket hos gynekologen i vintras och på kvinnokliniken i min förra stad. Nu hade jag ju en blödningskalender med mig och vi kunde prata om hur jag sökt hjälp tidigare.

 

Det gjordes en undersökning och jag fick grönt ljus. Allt såg bra ut rent visuellt. Det som skulle kunna ses på VUL såg hon och så där. Det kändes bra. Sen det här med mina mellanblödningar pratade vi om och hon trodde att jag har lite dåligt med gulkroppshormon. Hon pratade om att jag hade lågt gulkroppshormon och att jag skulle få tabletter för det, visade tydligt på bilder om hur allt fungerar med slemhnnan och så där. Jag fattade inte riktigt hur det gick ihop... för mig så var det progesteron hon pratade om. Men med lte googlande så visade det sig att gulkroppshormon och progesteron är samma sak!

 

Så jag fick progesteron utskrivet som jag ska ta i slutet på cykeln. Det är ju precis det jag tänkt att jag ville ha ut av detta besök! Så jag är nöjd :) Sen pratade hon en del om utredning och att vi borde anmäla oss för en sån redan nu. Hon tyckte inte att vi skulle vänta. För jag hade ju tiden emot mig. Och det vet jag ju. Nu var M med på besöket och fick höra allt, det kändes bra. Nu har han hört hur det ligger till.

 

Läkaren sa att det vore bra att kolla upp hans sperma så att den är bra. Det tar oftast tid att komma igång med en utredning så att jag fått progesteron och att vi nu finns i rullorna känns väldigt bra. Hon sa att vi skulle anmäla oss och förklara läget, så skulle vi säkert få en viss hjälp till att börja med. Det kan ju vara så att det går på egen hand under tiden man påbörjar utredning och då kan man ju avblåsa. Men gör det inte det så tappar man inte tid.

 

På vägen hem pratade vi om det och nu är han med på att anmäla oss dit. Han tycker det är lika bra, så vi inte förlorar viktiga månader. Det kan ju ta tid ändå och anmäler vi oss för utredning så kommer jag ju iallafall få gå på en massa provtagningar först och så där. Hans får lämna spermaprov och så kan vi komma igång.

 

Så, det är just nu där vi är. Jag har fått progesteron och kan börja med det nästa vecka när jag haft ÄL, sen ska vi anmäla oss till utredning. Hej och hå, så kan det gå :)

Idag kändes det (igen) som om vi går åt rätt håll. Vi pratade igen om framtiden och han sa att han nog aldrig kommer känna sig redo. Det kan ju tyckas att det är negativt, men han la till att han tyckte att vi bara skulle köra på. Det sa han ju förut med, men nu sa han att han inte skulle bli panikslagen OM det blev nåt. Han sa att han då får en väg att gå utan att behöva välja.

Han sa att han tänkt mycket på det och att han nog tror att han kommer tycka att det känns rätt bra när det är ett faktum att jag är gravid. Om jag nu kan bli det, men det är nog en helt annan del i allt detta.

 

Så, om det nu blir som han har sagt och som det verkar så blir det första försöket nån vecka in i augusti. Det blir vad det blir, men nu känns det iallafall som om vi är på samma planhalva och pratar samma språk. Han till och med tittar på bebisar på stan och flinar lite nöjt :)

Men det betyder ju att jag borde se över intaget av vitaminer och sånt igen. Har lite lagt av mig med det eftersom jag inte tyckte det var nån idé. Har lite folsyra kvar sen förra året, men kanske kommer behöva kolla över det där igen. Känns lite spännande!

Ja, jag visste att det inte var så enkelt som det verkade i böran på veckan. Det är ju aldrig det. Det är alrig så att det vänder på en dag bara. Och det ska det väl inte göra heller när det gäller såna här stora frågor.

 

Iallafall så visade det sig att han inte menade att vi skulle sluta skydda oss. Han sa ju bara att han hade tänkt på det. Inte ATT det var dags. Så jag fick en ordentlig tankeställare att aldrig läsa in nåt i nånting utan att fråga istället. Så nej, det var inte dags att slyta med skydd, det var inte så han menade. När jag insåg det så kändes det väldigt jobbigt. Sent om sider så talade jag om att jag kände så. Han blev oxå ledsen då för att han på sätt och vis då hade gett mig en förhoppning utan att tänka sig för.

 

Men så idag så hamnade vi i en diskussion om ålder. Han tyckte att han började bli gammal... hahaha! Jojo, sa jag, du förstår väl att det är meningen att du ska ta livet till nästa nivå. Du har ett bra jobb, bor bra och har en flickvän som du trivs med och vill vara resten av livet med. Han såg lite så där på mig och sa: "Jo jag har tänkt på det, att det kanske är så att det är dags."

 

Jag frågade vad han menade. Han menade att vi skulle sluta skydda oss. Nu sa han det i klartext och jag frågade om han menade det. Det sa han att han gjorde. Han sa även att det gjorde honom rädd och orolig, men samtidigt så trodde han att det skulle bli hur bra som helst. Sen sa han att det hade varit enklare om "det bara hände" för då skulle det nog kännas lättare. Att slippa ta beslutet.

 

Men... nu är det iallafall så att vi ska sluta skydda oss. Jag ska fortsätta testa mig för ÄL så jag vet, men han ville inte börja med nåra "måste"-dagar. Det vill inte jag heller. Jag vill mysa för att vi vill och inte för att det måste ske nån viss dag. Så tar vi det därifrån sen om inget händer inom ett halvår eller så.

Tänkt att dagen kom! Dagen då han faktiskt skulle känna att det var dags! Jag är SÅ glad idag!

Sen vet jag... inget har förändrats egentligen förrän jag ser om han fullföljer det han har sagt... att sluta skydda sig. Så det är ju inget skrivet i sten än. Men bara att han har vänt så pass att han kan tänka sig att iallafall släppa lite på säkerheten, det känns hur häftit som helst :)

Inatt hände nåt som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Vi låg i sängen och pratade om allt möjligt, mest skojande och tramsande kan man nog säga. Så hamnade vi i nån lagom oseriös konversation om barn. Nu minns jag inte hur vi kom in på just detta men jag sa lite så där på skoj att han kanske ville sluta skydda sig nu inför denna ägglossning. Har nämligen ägglossning til helgen om den kommer som den brukar.

 

Han svarade: "Ja, jag tänkte det igår. Att jag kanske skulle det."

 

Ehhh? Jaha? Ok... vad betyder det då? Så fortsatte han: "Men jag tänkte att vi skulle vara helt överens om det innan, ha sagt att vi ska sluta skydda oss." Jag svarade att han vid det här laget borde veta att jag inget hellre vill än just det. Då sa han: "Jo, jag vet ju det och jag tänkte att vi kanske skulle sluta skydda oss nu, du kan ju testa ordenligt så vi vet när din ägglossning är."

 

Sen blev det inget mer sagt, jag var så pass att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Så jag sa nåt om att jag skulle testa i denna cykel "ordentligt" och tala om för honom. Sen sa vi god natt. Kunde jag sova? Nej inte så mycket! Somnade efter 4 timmar och var lika konfunderad när jag sen vaknade. Jag visste inte om jag skulle säga nåt eller hur jag skulle göra. Så jag har inte sagt nåt. Vi får se hur det här utvecklar sig, kan ju bli intressant!

Oj, vad tiden går. Inser att jag inte uppdaterat här på väldigt länge. Men här kommer en liten lägesrapport iallafall :)

 

Under våren har det varit ganska svårt att prata om allt tycker jag. Jag har känt att vi inte riktigt kommit till den punkten att det känts bra att vara så allvarlig och tydlig som jag ändå tyckt att jag måste vara. Men vändningen kom nog helt och hållet här för drygt en vecka sen. Då hamnade vi i en lång diskussion, helt fredligt alltså, om allt. Jag fick berätta om min ångest och längtan, han fick berätta vad exakt som han är osäker på. Vi kom väldigt långt i frågan och det kändes som om han verkligen förstod.

 

En sak som jag fick klar för mig var att han behöver prata om barn, vad det innebär, min längtan och känslorna kring allt... ofta. Sen ville han göra saker som "man gör" när man ska ha barn. Så, nu har han valt vagn :D Den vagnen tycker han vi ska ha om vi ska ha barn. Bara det :)

 

Nej, men det känns väldigt bra. Sen har vi fortsatt prata och stöta och blöta. Han har fått mer klart för sig vilken tidspress jag sitter under. Det har han inte riktigt greppat förut. Nu förstår han. Det, om något i allt detta, kändes mycket skönt att han fick insikt i. Han har fått frågan inom vilken tidsram han tänker sig allt och svaret blev om 1-2 år, då kanske han vill börja planera för det. Så länge kan jag inte vänta och det har han förstått. Han frågade då hur jag tänker.

 

Jag berättade att min tanke hade varit att vi kanske kunde börja försöka under året, så man inte spiller mer tid om vi kommer behöva hjälp. Han sa: "Jag lovar inget, men det känns som om jag kanske kan gå med på det. Jag blir livrädd när jag säger det, men jag har tänkt lite att kanske... kanske efter semestrarna och så... så kanske vi kan börja med att låta bli att skydda oss, så får vi se om det händer nåt."

Ok?!!??! Så där bara!? Jaha, jaaa... jättegärna! Men jag vet ju att inget är bestämt, men bara att han faktiskt tänker sig tanken och på nåt sätt ändå inser hur det ligger till med allt... Måste säga att det känns nu som om vi kanske kan landa i att vi faktiskt ska försöka. Och det tillsammans. Jisses... det hade jag aldrig vågat drömma om för en månad sen!

Jag tror ju inte att det kommer gå så lätt, det kommer vara en lång process till en graviditet... men strunt samma! Bara att jag kanske snart har med honom på tåget gör mig lyckorusig! Han är så himla bra på alla sätt i övrigt och nu kanske... kanske så är vi på samma ställe med barnfrågan med. Tänk att det kunde bli så :)

Sista veckan har jag suttit en del och läst om fertilitet och sånt. Även förlossningshistorier och en massa såna saker. Det var ju ingen vidare bra idé nåt av det! Efter en del surfande så kikade jag in på klinikens hemsida, den som finns här i stan. Där står att läsa:

Både kvinnan och mannen bör ha fyllt 24 år. Kvinnan bör inte vara äldre än 37 år och mannen bör inte ha fyllt 54 år när utredningen börjar. Kvinnor som har fyllt 37 år men inte fyllt 41 år kan också få utredning och viss behandling, men Landstinget subventionerar inte provrörsbefruktning (IVF) om kvinnan fyllt 38 år eller mannen fyllt 55 år.

 

Vad roligt! Så om mindre än ett år så finns inte möjlighet att få hjälp med IVF om det skulle behövas. Eller, hjälp kan man få... men inte subventionerat. Och visst det handlar inte om pengar. Men ändå. Det fanns en massa mer att läsa men just det där fastnade. Känns riktigt jobbigt.

 

Satt i soffan bredvid M när jag fick en liten "ledsenkollaps". La mig ner och han frågade hur det var. Jag sa att det var jobbigt. Han ville veta vad som var jobbigt och jag försöke förklara. Han är ju bara man... men han sa väl inte så tröstande saker direkt:

"Vi ska ju åka till XXXX snart, sen blir det ju lite semester i sommar, vi ska ju kolla på XXXX konsert och sen blir det ju en sväng med mina kompisar efter sommaren. Det finns massor med roliga saker att tänka på, tänk inte på din ålder. Det finns många som är 40 och får barn."

Tack då. Det var inte tröstande. För det första finns det många som är 40 som inte kan få barn, som det är för sent för. För det andra skulle jag byta alla semestrar i världen mot att han sa: "Vi börjar försöka efter sommaren." Så nej, det var ingen tröst! Han märkte att det inte direkt vart bättre så han sa: "Vi ska ju kolla på den där lägenheten på söndag, det blir väl kul?" Ja, det är kul. Men jag skulle kunna bo i en skokartong, jag skulle inte bry mig! ALLS.

 

Jag förstår att han inte kan ge mig det svar jag vill ha så där i en handvändning för att jag får ett litet sammanbrott, det förstår jag mycket väl. Men det är verkligen inte roligt att höra att jag har en massa saker att vara glad för. Det är väl klart att jag har! Jag är tacksam och glad över många saker i mitt liv! Men det gör inte barnlängtan mindre för det och det gör inte att jag blir yngre. Så det så.

 

En bra sak som kom ur det är att han ägnade hela resten av kvällen att se till att jag kände mig älskad och var väldigt lyhörd kring vad vi skulle hitta på närmaste dagarna. Han vill nog väl och han försöker verkligen. Han är en otroligt fin person och ibland kan jag känna att jag är orättvis som inte bara låter honom bli redo på egen hand. Att jag inte bara backar och ger honom tid.

 

Det är ju bara det att jag inte vet om jag har tid.

Ja kanske att det börjar släppa lite i diskussionerna mellan mig och M ang allt det här med barn. Inte så att han har ändrat sig egentligen, men det märks att han funderar och tänker. Bara det är bra!

Jag läste på mer om parutredningar och det visar sig att de flesta som gör såna börjar med ett kuratorsamtal. Antar att det pratas ganska mycket om allt möjligt då. När jag läste det så kände jag att det är knappt jag vill ljuga mig igenom det ensam en än gång. Ännu mindre vill jag låta M sitta där och ljuga med mig.

 

Så jag tog upp det med honom här om dagen, att han inte behöver fundera på det. Jag förklarade att jag inte känner alls att det känns bra att "tvinga" honom att göra nåt sånt. Han höll med om att det skulle bli konstigt. Så den grejen är iallafall avblåst.

 

Men i samma diskussion berättade han att han surfat runt lite på ett forum, i trådar som handlade om pappor och blivande pappor. Han sa att det fanns många "som han". Såna som tvekar inför det och som inte tror eller tänker att dom är redo. Där fanns det en tråd som en kille startat där han berättade om känslorna ca 1 månad innan hans första barn kom till världen. Den killen hade fortsatt skriva i tråden (och en massa andra oxå så klart) även efter barnet var fött. Alla som varit tveksamma innan och som sen fått sina små skrev tydligen att det var det största och finaste man kunde vara med om i livet.

 

Hans reflektion var: "Tänk om man inte känner så?"

 

Jag funderade ett tag. Sen sa jag att jag tror att det är så för alla. Eller kanske inte alla, men merparten iallafall tycker att det lilla knytet blir meningen med livet. Och att det är DET dom väntat på hela tiden. Jag sa även att ingen av oss kan föreställa sig hur det skulle vara men att jag tror att det är en väldigt stor känsla på olika plan och på olika sätt.

Han höll nog med i sak. Men sen blev det inte mer än så just då. Det var dags att släcka och försöka sova. Jag kunde ju inte det så klart :) Fast det kändes ändå som om det var nåt som släppte. Det var skönt. Vi kommer prata mer om det, men det får ta sin tid. Jag vill hellre att han landar i att han vill, helt på egen hand, genom att vi pratar om det än att det ska forceras fram. För jag tror att han är den som är meningen att vara pappa till mitt barn. På riktigt.

Under tiden allt det där faller på plats så försöker jag fortsätta gå ner i vikt och sköta kosten. Det är aldrig fel att vara  i bra kondition om man ska bära ett barn. Och det är aldrig fel att må bra ändå :)

Så precis just nu känns det ganska bra och ganska lovande. Man vet ju aldig, men hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju.

Nu var det ett tag sen jag skrev igen. Men det har känts som om det inte har funnits så mycket att skriva om. Nu har jag lite grann att berätta men inte mycket :)

Jag var ju och tog progesterontest i förra cykeln. Det svaret var inte så lätt att få besked om, kliniken tog god tid på sig att skicka brev till mig om det. Och när dte kom i förra veckan så var svaret: "Det såg inte så bra ut och att en parutredning rekommenderades."

 

Jaha, ok... det betyder att M måste följa med. Eller så måste jag hitta en gyn som kan tänka sig att göra alla testet på bara mig. Jag har frågat M om han kan tänka sig att följa med och vara med om det här, men än så länge har han inte riktigt kommit till ett beslut. Jag förstår honom. Han tycker det känns knepigt att ljuga. Och visst kan man tycka att det är lite omoraliskt. Men jag känner att jag måste få veta hur det ser ut med min apparat. Vi får se vad han kommer fram till.

Provsvaren från den tokiga gynekologen som jag var hos ang blödningarna sa inte så mycket. Inga sjukdomar och  ingen onormalt enligt honom. Han sa att senast efter sommaren skulle vi söka hjälp... Kanske kan jag få hjälp hos honom med de undersökningar som jag känner att jag vill göra.

Sen är det väl helt enkelt så att jag vill gärna att vi slutar skydda oss och ser vad som händer. Men det är ett beslut som inte heller går att tvinga fram. Jag ser det ju lite som så att händer det så händer det, ingen skulle bli gladare än jag. Men jag förstår hans argument emot. Så än så länge så kan jag inte riktigt ta upp det på ett plan där han måste ta ställning helt och hållet.

 

Jaaa... det är inte lätt. Han är för bra för att bara ge upp på. Vi är för bra ihop för att ge upp på. Men jag kan inte vänta hur länge som helst heller. Det är en känsla som är ganska jobbig att bära på. Att man vet att man har ont om tid, men man vill inte heller ge upp det man har. Välja att försöka bli med barn eller välja att vara med den man älskar. Kan säga att det är inte helt enkelt!

Jisses, jag har inte skrivit sen innan flytten. Det betyder väl att jag har annat i huvudet antar jag :) Nu är jag iallafall istallerad i min nya hemstad och det känns bra. Det kommer bli kanon det här. Jag behöver "bara" ett jobb så att jag kan känna mig lite lugn kring ekonomin.

Jag var ju på klinken i januari. Fick en remiss att ta progesteronprov på dag 21 i denna cykel. Det var jag och gjorde idag. Remissen var ju från där jag bodde förut och nu tog jag provet här. Men det gick bra. Får se vad det blir av det nu. Ska bli intressant att se hur nivåerna ser ut. Svaret på proverna öppnar ju upp ämnet igen och det är nog bra.

 

Nu har vi inte pratat om barn sen jag kom hit. Inte mer än så där flyktigt. Jag har nog inte kännt att jag vill prata så mycket om det och sen tror jag att det är bra att han får tänka lite i lugn och ro. Jag vet att han definitivt skulle kunna få vara pappa till mitt barn, så bra är han. Men det går inte att forcera fram heller och det måste få landa hos honom. Han behöver prata mycket om det och känna efter. 

Han vill ha barn, det är ju inte där skon klämmer. Det är bara det att han vill inte just nu. Det är för tidigt i vår relation. Och visst är det så. Klart att det är för tidigt. Men jag har inte heller så jättelåg tid på mig. Så det är nog som sagt bra att proverna är tagna nu och att det blir lite naturligt att prata om det.

 

Jag var även och kollade upp varför jag blödde lite så där nästan varje dag under dec-jan. Var hos en väldigt speciell gynekolog som jag inte riktigt vet om jag vill gå tillbaka till. Men han tog en massa prover iallafall. Hoppas att jag får svar på dem idag. Han tog alla möjliga prover, massor med rör. Och så blodprover. Så allt skulle vi täcka in. Ska ringa nu precis och höra om det kommit nåt intressant svar.

Jo den kom. Sent. Men den kom iallafall. Så det är som att när man sätter ord på saker och ting så jinxas det. Hade faktiskt väldigt gärna fått en sån julklapp... även om det troligtvis inneburit en del jobbiga diskussioner för mig med M.

 

Jag är så löjligt kär i den här mannen. Skön känsla! Men så klart även en del ångest förknippat med det. För det innebär ju att jag kanske kommer mista det. Eller så är det ju alltid, man kan alltid mista kärleken. Men här kan det hända att jag mister den för att jag väljer barn så småningom. Det är en väldigt märklig känsla. Men just nu får det vara det lyckliga som är det primära. Det andra känns lite långt borta just nu.

 

Förresten! Jag har fått tid hos gyn! Nu blir det koll av apparaten och det känns bra. Den 10:e ska jag dit så det kanske blir en bra utgångspunkt för en dialog med M sen. Konstigt men bra att det blir gjort nu :)

Ja, nu är det tester igen ett par dagar. Är på dag 10 idag, stegringen väntas på torsdag och ÄL på fredag :) Det är bra med koll.

 

I övrigt händer det inte så mycket. Jag söker jobb i M:s stad. Inget än, men jag tror dte lossnar snart. Imorgon ska jag på ett möte på jobbet som kan vara lite avgörande också, så vi får se vad det blir av det. Mycket som händer fast ändå inte.

 

Jag har lyckats med att sköta kost och motion, så nu har jag gått ner 11,5 kg. Det känns på kläder och även i knän och fötter. Lättare kropp ger ju mindre ansträngning på knäna och fötterna så klart. Kläderna sitter bättre och jag känner mig piggare. Men än är det en lång bit kvar och målet är satt till April-Mars nånting. Så det är bara att kämpa på. Jag har verkligen hittat ett sätt att göra detta på som passar mig. Det är ingen direkt uppoffring alls för en mattokig som jag är. Visst kan jag sakna vissa saker, men det är ändå enklare med detta än många andra "dieter".

Barn. Det gnager i mig det ordet. Igår fick jag reda på en kompis som ska ha sitt andra barn. Å vad roligt. Jo eller kanske inte. Klart jag är glad för deras skull på sätt och vis. Men jag kan inte glädjas åt det. Det är svårt att verkligen bli glad på riktigt. Men på nåt sätt är det som om jag bara skjuter det ifrån mig. Orkar inte riktigt bry mig. Jag måste inte bry mig och vara superglad för att ALLA ANDRA får barn. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket.

Härom dagen fick jag ett meddelande från en av tjejerna på Familjeliv, en som jag skrivit lite med. Vi båda skulle tycka det var kul att ses sen när vi har varsin liten kotte. Skulle vara så kul! Jag hoppas att det skulle kunna vara så att vi faktiskt ses sen med varsin barnvagn och en liten där i. Nåra av tjejerna där i vår lilla tråd är gravida. DOM kan jag känna lycka för, DOM unnar jag all värme och är väldigt glad för. De tjejerna fyller en viss funktion i min egen strävan och dessa tjejer vet precis hur allt är, hur det känns. Vi kan verkligen förstå varann på ett annat plan.

 

Jag vill bli mamma, det vet jag att jag vill. Det är så svårt bara att sätta det i verkligheten just nu.

Jag inser att tiden bara går i ett allt snabbare tempo känns det som. Det är nog för att jag hela tiden tänker ett par helger framåt. Jag och M träffas ju inte så ofta så det blir på nåt sätt hela tiden fokus framåt.

Iallafall så fick jag stegring som beräknat dag 12, ÄL dag 13 eller natten till dag 14. Det var alltså förra veckan på måndagen eller natten mot tisdag. Hade dock lite ÄL-smärtor under tisdagskvällen så kanske att ägget släppte då. Jag vet inte. Tempen däremot steg på dag 13, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna cykel. Men om allt är "som vanligt" så ska jag få mens på lördag och då antar jag att jag får en liten blödning på torsdag först. Får se hur det utvecklar sig. 

 

Mycket räknande och dagar hit och dit är det :) Men kontroll är bra att ha tycker jag.

 

Ingen annat nytt under solen direkt. Jag och M fungerar hur bra som helst tillsammans. Det känns löjligt bra mellan oss och det enda som grumlar allt just nu är barnfrågan. Allt annat är hur bra som helst och vi är överens om allt annat också. Barnfrågan är doch satt på paus, ingen av oss är direkt redo att prata om det fullt ut. Jag är det inte för att jag tycker att vi inte är där än i vårt förhållande. Och han är inte heller där än, mest tror jag pga att han inte vet hur han ska förhålla sig till det. Han vill ha barn, men inte nu. Han vill inte att jag ska avstå nu för hans skul. Och han vill vara med mig. Så vi har ett knivigt läge kan man säga. Men vi har gemensamt sagt att vi tar det efter jul och nyår, för vi kommer träffas mycket då. Så det känns bra. Jag känner att jag behöver lite tid att landa i hur jag vill sätta upp mitt "ultimatum" och jag tror att han behöver tid att fundera på hur han vill ha det med oss. Så tar vi det därifrån.

 

Japp, nu är det lite som att börja om igen. Inte från noll, för nu vet jag lite mer vad jag kan förvänta mig. Men ändå. Och inte mycket att göra åt det heller. Det positiva är att jag faktiskt på riktigt känner att det kommande försöket är det första riktiga försöket. Det som jag gjorde nu känns mest som bonus. Lite märkligt det där. Men så är det.

 

Att vara ensam i det här känns både bra och ibland lite märkligt. Det är ju lite onaturligt att det är så att man är ensam om denna planering. Sen tänker jag lite på det här med att träffa nån. Kanske har det just precis blivit så. Att det dykt upp nån som kommer få en plats i mitt liv. Hur hanterar man det? Nu är denne någon rätt så insatt i min plan och vet om det. Men hur gör man om man blir seriösa med varann? Lite svåra frågor, men dom kräver ju svar. Helt klart.

 

Jag har inte tid att vänta på att en eventuell Han ska vara mogen på att delta i denna planering. Det finns inte så mycket tid att spela på och jag vill ju ha barn. Och är det så att Han inte vill, så har vi ett problem. Problem är till för att lösas... men det var inte en del av planen att denne någon skulle komma in i mitt liv och ta plats. Än vet jag inte om det blir så... men det ställer ju till det om det visar sig att det är så.