"När denna vecka är över minskar risken för missfall". Det ska tydligen minska med 90 %. Det låter ju kanon. Men vi pratade om det igår, vi kommer nog inte pusta ut förrän efter nyår. Det spelar ingen roll att statestiken säger en sak, vi vet ju att det kan bli annorlunda.

 

Vi känner att det är annorlunda denna gång, vi är inte lika glada. Men vi är inte heller jätteoroliga hela tiden. Det är mest som om det är nån form av limbo. Klart vi är glada och förväntansfulla, men inte fullt ut och inte så där som man skulle vilja kunna vara.

 

Vi har bestämt barnvagn iallafall, men kommer inte beställa den förrän efter nyår även om det blir från utlandet och leveranstiden kan vara lång. Vi har kollat om dom har förlossningsgaranti och det har dom. Vi bhöver då babyskydd att kunna sätta på vagnen oxå (ja givetvis att ha bebisarna i när vi åker bil oxå!). Har googlat lite och det finns ibland de som säljer två likadana och som passar... men jag vill inte köpa förrän senare. Dte blir bara så mycket på en gång känner jag. 

 

Aja, det löser sig. Vi ska ta oss dit oxå.

Jag sa i somras att om jag nånsin blev gravid igen så skulel jag inte gnälla en sekund. Jag har nog brutit det löftet! Usch och blä vad man kan må dåligt! Vissa dagar är det verkligen ingen lek... horisontellt läge är det enda som lindrar. Förra gången tyckte jag att frisk luft var bra men går jag ut och går nu när jag mår illa blir det sju resor värre bara.

 

Nu har jag dessutom dragit på mig nåt skit i magen. Haft ont i magen, är uppblåst och lös i magen. Jag spyr inte men mår riktigt illa. Tror att jag måste fått i mig nåt tokigt. Och att inte få behålla maten gör mig ju inte direkt piggare... Huvva!

 

I morse var jag uppe på sjukhuset för att lämna blodprov inför KUB-testet. Det var helt tomt i väntrummet för en gångs skull så det gick fort att komma in. Fick veta att det inte fanns nån remiss för provtagning i systemet så det var bara att åka därifrån igen. Ringde till mödravården och fick lämna numret så skulle dom ringa upp. 

 

Åkte hem... och precis när jag kommit hem så ringde dom. Knappeliknapp på datorn så fanns remissen där. Drygt att behöva åka tillbaka men fick ju göra det. Parkeringen full och väntrummet fullt. Kul! Men det gick ändå rätt fort tyckte jag. Nu gick det ju så bra så.

 

Jag siktar på att ta mig till KUB:et så hoppas jag att illamåendet ger med sig lite sen efter det. Just nu är det verklogen inte roligt. Usch...

 

Magen är svullen, uppblåst och upprörd. Det ska bli kul sen när jag kan tala om på jobbet att höra hur många som redan listat ut det. Vi hoppas att det känns bra att gå ut med graviditeten efter KUB-et. Vi får se vad det säger och hur vi gör. Men planen är det iallafall.

 

Nu ska jag dö lite på soffan.

Känner mig helt färdig och vill bara att det ska bli eftermiddag. När klockan ringde i morse så var det sjukt tungt att gå upp. Mår ju så himla illa så fort jag går upp. Tar ett digestive-kex när jag går upp så magen inte är helt tom. Men det hjälper bara si så där. Sen känns det som om jag skulle kunna sova i all oändlighet. Jag vet ju att det går över, men det är en klen tröst när man även vet att det är säkert en månad kvar med dessa tunga dagar.

 

Nu är dte iallafall fradag och jag får sovmorgon imorgon! Det är skönt!

 

Jag har börjat funder apå föräldraledigheten. Många som väntar tvillingar planerar så båda kan vara hemma åtminstone 2 månader ihop i början. Ibland mer, en del upp till ett halvår. Jag funderar på hur man ska få det att gå ihop rent ekonomiskt om båda är hemma? Vet inte heller hur det fungerar att ta ut föräldraledighet båda två. Måste fråga nån som kan eller vet senare. 

 

Om bebisarna föds för tidigt så antar jag att man är sjukskriven medans man ligger inne på sjukhus. Men jag tänker på första tiden hemma, hur får man dagarna att räcka länge om man är hemma båda två? Fattar inte riktigt hur det ska gå ihop. Man får ju inte dubbla dagar direkt. 90 dagar extra är det för att det är två. Antar att det är dom dagarna som man kan tänka sig att man är hemma dubbelt.

 

Frågade M om det, hur han tänkt (om han gjort det). Han hade nog tanken om att vara hemma de 20 dagarna han får i böjan och sen jobbba kanske halvtid eller nåt. Men så pratade vi lite mer om det och han sa att han kunde tänka sig att vara hemma mer. Han hade inte funderat så mycket på det alls. 

 

Aja, det ordnar väl sig.

 

Ja helt plötsligt vänder känslorna från ganska ok och fulla med förhoppningar till ångest och oro.

 

I måndags morse så vaknade jag tidigt, vid 4, och var uppe och kissade. Gick och la mig igen men kunde inte sova, hade ont i magen och behövde göra nummer två. Jag gick upp igen och satte mig på toa. Fick sitta ett tag då magen var trög. När jag skulle torka mig kom blod på pappret från underlivet...

 

Blev helt kall och ångesten vällde in över mig.

 

Gick in till M i sovrummet och kröp tätt intill. Han vaknade inte men öppnade upp sin famn som han gör så där i sömnen. Kunde ju inte somna om utan när hans väckarklocka ringde frågade han hur det var eftersom jag var hemma och borde ha varit uppe och redo att gå till jobbet.

 

Jag berättade vad som hänt och han sa att vi måste ringa barnmorskan. Ringde och fick svar från den automatiska tjänsten att dom skulle ring aupp kl 08.20. Klockan blev 08.35 innan dom ringde. Dte var en lite så där sur "tant" som suckade lite och var på gång att dra nån ramsa om att man inte kan få komma på koll för minsta lilla. Men jag avbröt henne och bad henne läsa min journal och sen säga om hon kunde ordna någon tid till mig.

 

Hon var borta länge och när hon kom tillbaka så hade hon en tid vid halv fyra. Dagen blev väldigt lång och jag kände mig lamslagen av oro för att det skulle vara nåt fel. Jag hade ju samma sak även förra gången i samma vecka. Då låg moderkakan för livmodermunnen och när det växte eller tex när man var på toa så kunde det blöda. Undersökningen gick bra, troligen var det samma sak denna gång och läkaren sa åt mig att ta det lugnt ett par dagar. 

 

SÅ skönt att få se dom där två kluttarna igen och en av dem vinkade till och med till oss. Det var en febril aktivitet där inne :) När vi kom hem så somnade jag tvärt på soffan och det var väl säkert en massa spänning som släppte.

 

Jag stannade hemma en dag till från jobbet och försökte vila. Sov en del under dagen och mådde sen mest illa resten av dagen. Men det var skönt att vara hemma och slippa sitta illamående på jobbet och kämpa sig genom dagen. Jag mår ganska illa även om jag tar tabletter nu. Men det är bättre iallafall, jag slipper hulka och hålla på. Men jag vill bara ligga ner och då känns det ganska bra. Det gäller att inte bli för hungrig och inte för mätt. Balansgång!

 

En annan sak som vi insåg igår är att den tvillingvagn si kollat på som varit hetast går in i bilen vi tänkt byta till. Men seen går inte nånting mer in. Att åka tillsammans alla fyra med tvillingvagn är inte att tänka på om det inte är till affärn eller så. Packning är bara att glämma. Så just nu vet vi inte om vi måste tänka om gällande bil eller vagn eller både och. Fullt sjå!

Jisses så mycket tankar som far genom huvudet på mig just nu. Det blev en omställning att gå från en bebis till två måste jag säga. Med en bebis kan man ju lixom tillåta sig att vara lite så där lagom slösig (om man har råd vill säga) men med två tycker jag att jag måste tänka både en och två gånger på vad jag behöver INNAN dom kommer. Läste på en sida för tvillinggravida att man ska tänka på vad man behöver innan dom kommer och vad som kan vänta tills efter dom kommit. Ska berätta mer om det längre ner...

 

Först tänkte jag berätta att minläkare ringde igår. Ja på en lördag faktiskt! Han jobbade väl och tyckte att han hade tid att ringa i lugn och ro. Han frågade först hur jag mådde och om vi började landa lite. Jag sa att det började gå in lite grann iallafall.

 

Så sa han att odlingen jag tog i tisdags var helt ren, ingen tillväxt alls på några bakterier. Så nu är nästa provtillfälle i vecka 16. Skönt! Han sa att jag hade en del svamp dock så om jag hade symtom så skulle jag behandla, annars inte. Han var noga med att säga att så länge jag inte hade symtom behöver jag inte behandla. Han menade på att vissa kvinnor har lite högre förekomst av svamp utan att ha besvär av det och man kan ställa till mer oreda i balansen där inne om man behandlar bara för att. Skönt att veta iallafall.

 

Sen passade jag på att fråga lite om KUB-testet lite grann. Jag har nämligen kommit på att om siffrorna blir dåliga på KUB-et så är jag inte säker på att jag vill sticka två gånger vilket dom behöver göra eftersom det är två innerblåsor och två foster. Jag har tidigare läst om ett test som gått att göra i Danmark (bland annat) som kallas NIPT. Ni kan läsa mer om det här: www.fostertest.se. Förra gången jag var gravid så hade jag läst lite grann om det men inte lagt så mycket energi på det då vi fick ganska OK siffror. Iallafall såg vi det som så då.

 

Nu fick jag tipset i en tvillingtråd att kika mer på det. NIPT går numera att ta i Sverige på vårdcentralen och sen skicka till ett labb i Göteborg. Det är alltså ett vanligt blodprov som visar till 99,9 % säkerhet avvikelser på kromosom 13, 18 cch 21. 13 och 18 är allvarliga kromosomvvikelser där babys oftast inte överlever graviditeten. 21 är Downs syndrom.

 

Nu kan man alltså testa med ett vanligt blodprov för dessa avvikelser som man har varit tvungen att ta fvp eller mkp för. Så jag frågade iallafall läkaren om det och hans svar var:

 

"Inom ett år kommer det provet finnas tillgänglig även för mammor här i Sverige och under landstingets regi. Vi läkare vill gärna använda det redan nu, för det är så bra, men vi får inte än. Det är en massa formalia innan vi kan använda det här. NIPT-testet är jättebra, det kommer minska riskerna kring fosterdiagnostik och det är vi jätteglada över.

I Danmark har dom som så att man får först göra KUB och hamnar man i en grupp med hög risk så erbjuds man ett blodprov först. Skulle det sen visa något så gör man fvp eller mkp. Vi kommer göra likadant i Sverige mest troligt.

Gör ditt KUB som planerat och bestäm dig sen hur du vill gå vidare beroende på vilka siffror du får. Det är onödigt att lägga dom tusenlapparna innan KUB. KUB-et får du gratis och det är gott om tid efter KUB att ta ett prov och sen se vad det säger." 

 

Så vi tänker nog göra precis så. Resonemanget går i den riktningen att även om vi får betala testet själva så gör vi hellre det och slipper risken att nåt går snett vid provtagning av fostervattnet. Det kostar ca 7000 kr men vi har ju varit beredda att betala 30000 per ivf-försök så dom 7000 känns helt rimliga. När jag la på med läkaren så kände jag mig mycket lugnare och inte lika illa till mods. Vi har en plan :)

 

Sen till det här med inköp då... Tvillingvagn och ny bil är vär det enskillt största posterna. Men helt plötsligt kom jag på att ALLT måste finnsa dubbelt utom vagn, säng, skötbord och bil. Allt. Det räcker inte med enstaka plagg i den minsta storleken, man måste ha nåra stycken eftersom de är två. Sen får jag nog tänka om just med storleken, jag måste nog köpa en ännu mindre storlek till direkt när dom kommer för dom är säkerligen inte lika stora som en enling. Så 50 som minsta är nog för stort. Hej och hå!

 

Insåg igår när jag skulle sova att jag gör mig nog en tjänst om jag börjar skriva listor och fyller på och tar bort efter hand. Men vara en sån där sak som andningslarm... Det vill jag ha. Och jag behöver två. Vi bejöver tänka till med förvaring av barnkläder. Det räcker till en början säkerligen med den garderob vi tänkt ha, men i förlängningen behövs mer plats. I början kan dom troligen sova ihop (alla tvillingar vill inte det, men oftast fungerar det nån månad eller två i början iallafall) men sen behöver dom varsin. Babygym, det vill jag ju ha sen. Men det går ju inte med ett... kanske får köra på en babyfilt i modell större som man får ställa fristående gym på istället. Ja ni vet alla såna där saker! Vinteroveraller... Allt.

 

Men sen är det ju så att vi behöver inte allt på en gång. Det som vi måste ha fixat innan vi åker hem från BB är ju babyskydd, skötplats, lite kläder och sovplatsen. Allt annat kan vi beställa och köpa alltefter som man känner att man har behov av det. Bilen bevöver egentligen inte bytas förrän dom har kommit och vi behöver åka iväg med vagnen. Till en början så kan man ju ha dem i barnstolen och jag tror inte vi är så sugna på att åka på nån direkt lång tur där vi behöver vagnen i början iallafall. Vagnen kan vi hämta efter dom kommit bara den är beställd. Och skulle vi inte ha beställ den så kan man få hem en vagn på nån vecka om det skulle krisa.

 

Men en del saker behövs fixas innan och jag får ha olika delar på mina listor tror jag :)

 

Samtidigt som jag inte vill börja shoppa så känner jag mig lite stressad över att jag borde vara lite si så där klar i slutet på januari iallafall. Men men, det får bli som det blir. Folk har ju fått tvillingar i alla tider så varför skulle jag inte fixa det?

Idag plockade jag fram fler av kläderna från den lilla lådan jag stuvat undan sen förra gången. Tidigare i veckan tog jag fram mammabyxorna. Jag mår så illa så det känns mycket bättre att det inte klämmer över magen. Jag tar oftat av mig byxorna när jag kommer hem, även som ogravid. Skönt att ha mjukisar på sig när man slöar i soffan. Idga drog jag på mig ett par gravid-mjukisar... Helt fantastiskt!

 

Idag har tabletterna jag fick inte hjälpt alls. Har mått lika illa trots jag tagit dem. På jobbet har vi haft jättelite att göra så jag har inte kunnat distrahera mig med något heller. Magen är JÄTTESVULLEN idag, men det är bara gaser. Jag känner hur det kör och bubblar hela jäkla vägen via varenda centimeter av tarmen. Så det har varit en sån dag... huvva!

 

Nu på kvällen så sitter jag bara i soffan och jäser. Känner mig jättegravid! En rejäl brakskit så går det ju över ;) Om det ändå var så enkelt! Gosh vad det kan spänna!

 

Jag vet ju att magen kommer växa snabbare denna gång, både för att dom är två och eftersom jag varit gravid rätt nyligen. Troligen är det så iallafall. Nu är jag rätt tjock från början så det tar nog tid att bli så där spänd och fin mage... men jag blir säkert stor som ett hus. Vet inte när jag borde börja ta magbilder. Nu kanske? Men jag är ju bara tjock nu... Ah, vi får se!

Ja just nu är nog det den känsla som ligger närmast. Det är lite märkligt att ställa om sig från att bli förälder till att bli förälder till två barn på samma gång. Det är stort att bli förälder, men just nu känns det som om det där stora får ännu en dimension.

 

Idag var jag hos kuratorn igen. Hon fick stooora ögon när jag berättade ett det var två. Hon undrade hur det kändes. Och det är faktiskt svårt att sätta ord på det så där. Just nu är nog "underligt" det som känns mest relevant. M sa idag att han trodde att det kommer lyckas denna gång. Jag tänker att det är så otroligt osannolikt att det skulle gå bra. Vi verkar ju tillhöra de där få procenten som råkar ut för saker som väldigt få gör. Men samtidigt så känns det ändå som om det kommer gå bra.

 

Jag hade gärna redan nu fått varannan veckas kontroller, så som det är efter vecka 12. mest för att få se att dom finns där och att dom lever. Men nu är det fyra veckor tills vi har KUB-test så vi får snällt vänta. Då kommer dom oxå slå fast om tvillingarna delar moderkaka och om dom har egna innersäckar. Han var ju väldigt säker på det, men det officella blir då. Det blir en fredag så jag funderar helt enkelt på att ta ledigt då, testet är kl 10 så jag tänker att innan kommer jag iallafall inte kunna jobba och få nåt vettigt gjort. Efter kommer vi antingen ha bra eller dåliga nyheter att ta med hem och lite oavsett tror jag att det blir svårt att jobba då. 

 

Det blir ännu en lång väntan om vi blir tvugna att gå vidare från KUB-testet till fostervattensprov eller moderkaksprov. Då tar man provet och sen får man vänta i två veckor på svar. SEn får man veta om allt ser bra ut eller inte. Men det är väl som det är.

 

Tvillingarna. Dom två ostbågarna där inne. Som ni gäckar er mamma och pappa just nu. Vi vet inte riktigt hur vi ska ta att ni ligger där och gror :)

Jag kunde INTE sova igår. Kanske inte så konstigt. M somnade nog av utmattning tror jag för han hade laddat upp rätt mycket för det här besöket hos läkaren. Han såg för sig, precis som jag, att det inte fanns nåt där inne.

 

Nu vet vi att det finns det!

 

Jag tänker mest just nu på det praktiska. Allt som måste fixas. Och att det behöver fixas lite tidigare än vad man kanske tänkt sig från början. Läste mig till att man bör börja göra ordning saker och ting som om man ska föda i vecka 25. Det är slutet på januari. Och visst, det är ju 4 månader kvar ungefär. Inte riktigt, men typ. Kruxet är ju att man vill vänta tills man vet mer säkert att båda klarat sig vidare i graviditeten och att inga stora grejer tillstöter. Men man kanske inte kan vänta tills dom är här heller. Avvägningen!

 

Sen är det ju så att jag troligen inte orkar knalla runt och kolla så mycket efter januari. Sååå... jaaa... det tänker jag på en del.

 

M tänker mycket på att dom ka klara sig, vara friska och att inte födas för tidigt. Dom grejerna känns så ogreppbara för mig. Jag klarar inte riktigt att tänka på det. För gör jag det blir jag så himla orolig och just nu känns det som om oron gör mig lite deppig och nere. Försöker därför att tänka mer på det som är praktiskt och går att ta på.

 

Vi pratade ju massor igår och vi kom fram till att vi är glada och fulla av förväntan, det är vi. Men just oron för hur det kommer bli med dem är stark. Kommer graviditeten hålla? Ser det bra ut på KUB? Måste vi göra fostervattensprov? Kommer båda finnas kvar på KUB:et? Kommer dom i så fall få må bra? Tvillingtransfusions-syndrom? Det är så många saker som kan gå fel. Och även om det inte går fel så kan det ju bli en väldigt jobbig graviditet.

 

M ville inte följa med till kuratorn, han känner inte att det skulle ge nåt. Han tror att ororn kommer finnas där oavsett om han pratar med henne eller inte. Visst, så är det ju. Men jag känner att jag får lite perspektiv och kan se saker lite annorlunda. Han gör ju som han vill så klart. Jag behöver nog gå dit åtminstone imorgon och kanske nån gång till sen. Blir det komplikationer kommer jag nog vilja ha den kontakten framöver med.

 

Fick förresten piller av läkaren mot illamåendet. I dem är det koffein och efedrin, så man inte ska bli så trött av dem. Vet inte om dom hjälper så mycket än, tycker att jag mår ganska mycket apa ändå. Vi får väl se om det blir bättre, kanske att kroppen vänjer sig lite... eller nåt.

 

Idag träffade vi läkaren på sjukhuset. Det var ju planerat sen i våras att vi skulle ses denna vecka i graviditeten om jag blev gravid igen. Vi kom in, han mindes ju oss och var glad att se oss. Han frågade hur jag mådde och så där. Jag berättade om hur illa jag mådde och hur trött jag var. Han sa då att sånt kan ju te sig olika mellan olika graviditeter. 

 

Sen var det att sitta upp i stolen och ta prover för odlingen. Känns bra att dom kolla nu regelbundet. Han sa att det kommer svar på proverna efter helgen. Han skulle ringa. Han slog på UL-maskinen och frågade om vi var redo och jo det var vi.

 

Bilden kom upp och jag frös till is... det var ofrmligt och inget hjärta syntes. Jag letade febrilt och även läkaren vispade runt med staven för att få en fin bild. Mitt i det där nånstans säger M lite panikartat:

 

"Rätta mig om jag har fel... men är det inte två???"

 

Läkaren log och sa: "Jo, det är två. Jag hann inte före dig, hade tänkt att visa en fin bild på båda två. Men här ser ni, det är två och hbådas hjärtan slår jättefint. Storleken på båda ser helt normal ut för åldern på dem. Som jag ser det är det enäggstvillingar. 95% säkert."

 

Ehhh... va??? Jag fattade knappt vad dom sa. Men jag såg ju. Det var två osbågar där inne! Och det blinkade så fint ett litet hjärta på båda. 

 

CHOCK!

 

Visst har vi skojat om det och visst har vi sagt att det så klart är ok om det är det. Men aldrig att jag skulle kunna drömma om att det skulle ske. Sån liten sannolikhet och det slår in. Det försklarar ju att jag mår apa och det förklarar ju att jag plussade tidigt och fick en stark stegring. Men att det ska gå in på riktigt... jag vet inte om det gör det?! Inte än på ett tag.

 

Det är lång väg kvar tills dom (helt sjukt att skriva "dom"!!) är här och vi ska ta oss dit, men som läkaren sa så var målet med dagen att se så det såg fint ut och ta prover. Det såg fint ut och prover är tagna. Nu är nästa anhalt KUB-testet om ett par veckor. Om allt ser bra ut där så blir det sen kontroll varannan vecka ungefär. Dom delar mest troligt moderkaka, vilket inte är ultimat. Men det behöver inte bli problem heller så vi får ta det steg för steg nu.

 

Men ja... det blir två!

 

Ja herregud... känns som om jag inte gör annat än gnäller just nu. M säger att jag inte gör det, men det stånkas och gnälls ganska friskt. I helgen har jag verkligen känt mig hemsk. M tycker att jag bara är gullig... det är ju bra!

 

Igår, söndag, så låg jag på soffan HELA dagen. Gick upp för att gå på toa och göra nånting att äta, mer var det inte. Så fort jag gick upp blev jag yr och så illamående att jag fick kallsvettningar. Liggande var det lite lindrigare och jag slapp vara yr. Jag hoppas verkligen att det här ger med sig efter vecka 12 nånting.

 

Imorgon är det läkarbesök, torsdag kuratorn. Om två veckor blir det blodprov inför KUB som är bokat till fredag den 7:e nov. Veckan efter det är det inskrivning. Nåt litet varje vecka förutom nästa. Är lite spänd inför imorgon, vet inte riktigt vad jag har att vänta. Det sjuka är att jag förbereder mig för att det inte finns nåt där. Som jag mår så talar det ju ganska starkt för motsatsen vilket är positivt så klart. Men det är nån sån där känsla jag har att det kommer vara en tom hinnsäck och en "missed abortion".

 

Jag vet ju att det inte är så rationellt att tänka så. Men om jag förbereder mig för det värsta så kanske jag klarar av att inte braka ihop där i stolen om han inte hittar nåt där inne. Det märkliga är att både jag och M pratar mycket om "sen när bebisen kommer" och det känns naturligt. Men just det som ligger allra närmast i tiden känns väldigt så där tomt på förhoppningar. Konstigt det där.

 

M:s mamma ringde igår och frågade om vi vågade vara glada. Det tycker vi är svårt. Glada är vi och vi har förhoppningar om att det ska gå bra. Men det varvas med det här "det blir ändå ingenting av det i slutänden". Vi försöker verkligen och lyckas ganska bra ganska ofta. Hans mamma tyckte att vi skulle försöka att inte fundera så mycket och om allt vore så enkelt så hade det ju varit smidigare för alla.

Usch och fy vad jag mår dåligt! Att det kan vara sån skillnad mellan olika graviditeter. Jag mådde illa förra gången, men inte som nu. Fy sjutton. Och trött är jag oxå. Somnade nog vid nio igår kväll tror jag. Sen var jag iofs uppe och kissade två gånger. Men huvva!

 

I morse fick jag springa till toan och gardera mig... det kom inget kräk men jag stod där och hulkade friskt. Som tur är så är det ganska lugnt på dagarna... men av och till på jobbet får jag gå på toa för att gardera mig så jag inte spyr över datorn. Det är ju inget vidare att sitta och klökas i kontorslandskapet direkt. Många toabesök blir det! 

 

Jag försöker dricka oxå, men det är svårt då det känns som om jag ska kräkas upp vattnet. Jisses... hoppas verkligen det här ger med sig. Tog bilen till jobbet i morse, för jag vågade inte sitta på bussen och hålla på.

 

"Ät smått och ofta." sa barnmorskan. Jo, men jag kan ju inte äta konstant heller? Hela jag känns alldeles svullen och magen uppblåst. M sa idag att magen har blivit större. TACK DÅ! :) Men det har den, det är svullet av alla tarmarna som jobbar långsamt och tar plats. Snart får jag ta fram mina mammabyxor igen tror jag om det fortsätter så här.

 

Barnmorskan sa att om man mår mycket sämre än vad man känner igen sen tidigare graviditeter och känner sig mer svullen så "kan det ju vara tvillingar!". Jo tack, men nej vi såg bara en blåsa på VUL:et förut. Och sannolikheten för enäggs är ju jätteliten. Så nej, det är bara en. Tror mer på att det kan skilja rätt mycket från gång till gång.