Och är rätt ledsen... I måndags var vi ju inne på sjukhuset för att prata om hur länge jag måste lida så som jag gör idag. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men på vägen hem var jag helt slut i kroppen och uppgiven på hela situationen. M kände sig så maktlös, jag bara grät.

 

Men i grunden trodde jag nog att man skulle ta mer hänsyn till hur jag mådde. Att man skulle lägga ihop hur jag mådde med att bebisarna är så pass välmående och stora så att det kunde vara värt att tidigarelägga en igångsättning så att jag skulle kunna få slippa pinas.

 

Jag är större än de flesta tvillinggravida, jag väger nu 130 kilo och det är säkert 15 liter vätska bara. Hela jag är så svullen att det är svårt med allt. Precis allt gör ont att göra och smärtorna sitter ju kvar i fogar, rygg, knän och fötter. 

 

I min värld så borde det finnas nånting som säger att en gräns är nådd med hur dåligt en blivande mamma får må. Men i vårdens värd är det bara det medicinska som räknas. Mina värden är bra, iallafalla inte så pass dåliga att man har nån anledning till att gå in med åtgärder. Det finns inga indikationer på att bebisarna mår dåligt, tvärtom faktiskt. Vi får höra hela tiden att vi ska vara glada att dom är stora och välmående, att det är så många som är för små och inte får det dom behöver inne i magen. Självklart är vi båda väldigt tacksamma för att det är så. Men det är inte helt lätt när varje minut av min dag går åt till att bara försöka ta sig vidare till nästa minut för att det ska gå framåt.

 

Så besöket blev inte vad jag hoppats, men jag förstår ju att vården inte heller kan bara sätta igång en förlossning för att jag vill det. Om jag nu ville det, jag vet inte. Det är mycket som händer i bebisarnas mognad de sista veckorna och jag har ju 4 veckor kvar till full tid. I en vanlig graviditet hade det inte ens kommit på tal. Nu får jag lite tätare kontroller så att dom håller koll på mina värden, sen finns en ny bokad tid om två veckor där vi får en dag då igångsättningen bestäms. Även om jag blev väldigt ledsen så är det väl bra ändå att man ser till bebisarnas bästa och inte min. Egentligen är det ju så jag vill resonera oxå... men alla dom här dagarna som jag lider känns så tunga så jag känner ju samtidigt att jag ska orka sen oxå. Och en förlossning. 

 

Men nu är det bara att vänta. Och hoppas lite grann att kroppen och bebisarna bestämmer sig för att dom är klara och att det sätter igång av sig självt.

De senaste två veckorna har jag insett att inte ens åka med till Willys eller Ica Maxi är nån vidare bra idé. Jag har jättesvårt att gå och får så grymt ont i ryggen och fogen fram. Magen är TUNG nu! Jag skulle ju vilja kunna vara delaktig i åtminstone lite matinköp och sånt för M är inte alls lagd åt det hållet. Han kan följa en lapp jag skrivit men jag måste lixom förklara vad jag menar med "korv". Om han inte hittar det han tror jag skulle vilja ha så tar han lite så där random vilken korv som helst...

 

Som sist så var det han som ville ha korv och makaroner med majs till. Det är en sån där rätt som vi äter till vardags som är jätteenkelt att göra och är gott om man inte äter för ofta. Majs blandat med makaroner direkt i kastrullen och sen typ korvslantar till. Man jag ju ta vanlig grillkorv om man vill... men vi har ofta nån kryddkorv.

 

Men iallafall, han skulle handla korv. Hittade ingen alls i hela butiken... och kom hem med Cognacsmedvurst som man har på mackan. Funkar inte riktigt till det vi skulle ha det till. Och så är dte lite grann, han har lixom inget intresse i matlagning, vilket i sig är heeelt ok, men heller ingen intention att lära sig.

 

Och det är verkligen helt ok. Man tycker om olika saker och han är ju bra på en massa annat.

 

Men dte kan bli lätt frustrerande när jag tycker det är roligt och gott att laga lite olika maträtter, även om det inte är nåt avancerat så där. Men mycket handling går då på idén: "Lite sånt och lite sånt... det där kan man ha till och det blir nog gott ihop med det." Lite svårt att få ner det på en lapp till honom lixom :)

 

Sen kan jag knappt stå vid spisen heller längre. Får ont överallt av att stå och gå så där. Så det blir tyvärr rätt mycket fryspizza och hämtmat just nu. Gott ibland... jo visst... men inte alltid. Vi har en massa matlådor i frysen som är tänkt att vi ska ha sen när bebbarna kommer, men snart får vi lov att äta lite av det tror jag för jag börjar ledsna på all skräpmat.  Nu äter vi inte bara pizza och sånt, det blir en del köpessallad och sushi mmm... men ni vet, det ÄR gott med hemlagad mat!

 

Hur som helst så är jag väldigt bunden till lägenheten... SOM jag längtar efter att komma ut och bara gå ute i solen. Ja i regnet med för den delen! Känner mig lite fången i mitt eget hem. Kan inte heller hålla på och greja så mycket hemma för det orkar jag inte heller. Så just nu är det tungt att bara vara gravid.

 

Jag har gått 33 fulla veckor nu och 4 dagar. Helst skulle jag vilja gå 36 fulla veckor utan att dom kom spontant. Men efter 36 fulla veckor så får dom komma när dom vill, bebbarna. Jag är redo. Så redo man kan bli, hahaha! Men jag orkar verkligen inte med att vara så orörlig längre. Att plocka upp en strumpa från golvet är som att bestiga ett berg. Och att duscha kan vara ett helt företag känns det som. Hinna med att tvätta håret, tvåla in sig och sen spola rent innan jag blir svimfärdig av att stå där. Nej usch! Roligare kan man ha det!

 

Som värst får jag ju gå till måndadsskiftet april/maj... och blir det så kommer jag nog vara sängliggande mot slutet, det känns så. men jag kan knappt ligga heller utan att bli yr och få ont. Så jag tycker att 36 fulla veckor blir bra tycker jag. 

 

Sista kontrollen hos min BM sa: Allt bra! Alla värden är bra, blodtryck bra och bebbarnas hjärtljud bra. Magen hade 43-44 nu i SF-mått... Det är gigantiskt! Nu på torsdag är det TUL igen så får vi se hur dom fortsatt växa... Hoppas lite på att det planat ut lite och att dom inte ligger på så mycket plus! Visst är det bra med stora bebisar, men jag är verkligen sprickfärdig nu så jag känner att dom gärna kan gå ner till normalkurva iallafall och inte ligga över den. Men men, det är ju som det är.

 

Dags att ta tag i dagen tror jag. Har lite småfix att göra så jag måste sätta igång. Det blir ju lite så att eftersom allt tar sånt tid när man knappt kan röra sig så hinner man inte mycket varje dag. Idag är det symaskinen som ska få sig en omgång, Och kanske tvättstugan en sväng.

Yes! Nu har vi tagit oss förbi en milstolpe till :) Känns väldigt bra att det nu gått 30 fulla veckor. Magen är stor som ett hus och jag kan inte ha varken dator eller nåt annat i knät. Det är svårt att äta utan att hela bulan är full med mat efteråt, jag kommer ju inte fram och kan luta mig över talriken. Men vad gör väl det om hundra år :)

 

Att sova är numera en lyxvara, men det är väl bra att vänja sig eller nåt. Jag får vila under dagarna när jag blir trött och det försöker jag lyssna på. Tror inte jag vinner på att vara nån superkvinna som far runt och grejar bara för att. Så en del dagar med mest sova och äta har det blivit senaste veckan. 

 

Ska börja tvätta det minsta i klädväg i helgen tänkte jag. Jag skulle även behöva börja fundera på BB-väskan... Kanske inte packa men skriva en lista möjligen. Och börja fundera på att lägga fram det kanske? Dels för att se om nåt som jag tror jag måste ha saknas och dels för att se om jag behöver beställa färdtjänst till väskan eller inte, hahaha! Sen är det ju så att det mesta fixar sig ändå. Skulle det bli bråttom nu snart och bebbarna tycker att dom ska komma så blir vi ju ändå kvar ett tag på sjukhuset och då har vi båda tid att åka hem och packa ihop det som behövs. Men det kanske är bra att börja fundera lite iallafall.

 

Det mesta är uppackat efter flytten så det känns bra. Det är inte alls ordning än, men kartongerna är så gott som tömda iallafall. Ska försöka styra upp det i helgen med resten så dom kan komma och hämta dem under nästa vecka kanske. Skulle vara skönt att bli av med dem och känna att det iallafall inte står såna överallt.

 

Ikea har vi inte hunnit med än... hoppas på att göra det i helgen. Men vi får se, vill inte vara för gnällig med M då han har första helgen på länge som det inte finns en massa måsten. Fast en del måsten tycker ju jag att vi har då... men vi får se. Lagom gnäll är alltid bäst :)

Ja jag tog mig till vecka 30, men egentligen så tänker jag att jag vill nå 30 fullgågna veckor... och det är på torsdag nästa vecka. Men ändå, det känns mycket bra att se att det lixom närmar sig. Gött att komma närmare och närmare att ha de små sprattelkillarna här! För det är dom verkligen... sprattelkillar. Tror dom kommer bli kickboxare eller nåt. Fullt ös inne i magen för det mesta. Och gärna när mamma ska sova eller försöka vila lite.

 

Nu har vi flyttat iallafall, det gick bra men jag var helt slut av att bara vara igång hela dagen. Vi har inte packat upp allt än, men nästan. Det är fortfarande rörigt här hemma, men det får ta sin tid. Jag orkar inte greja så mycket som jag vill så det är bara att finna sig i det. Förhoppningsvis så kommer vi greja en del i helgen tillsammans jag och M, men vi får väl se hur det blir. Han är rätt sliten efter att ha jobbat dubbla jobb nu en månad. Så jag vill inte pressa honom för hårt. Min mamma var här och hjälpte mig i veckan att packa upp massor. Kändes jätteskönt! Vi lagade även en massa matlådor att ha i frysen när bebbarna kommer, SÅ himla värdefullt! Tack snälla mamma! 

 

Har varit och gjort glukosbelastning i veckan. Det gick bra. Värdet innan var bra och värdet efter var bra, så jag slipper göra om det iallafall. Skönt, för det var ingen rolig historia alls... BLÄ! Man måste ju göra det på fastande mage och sen dricka den där lösningen... huvva! Sen vänta i två timmar på sjukhuset. Men men, det gick ju som sagt bra ändå och jag slipper göra det igen. 

 

Nästa vecka är det BM-besök, föräldrautbildning för tvillingföräldrar och sen läkarbesök. Veckan efter det är det UL igen. Känns lite konstigt att åka till denna nya mottagning... men jag finner mig väl kanske tillrätta ändå så småningom.

 

Jag börjar bli lite stressad över att komma iordning med skötbord och sånt. Vi har ett stort badrum, men lite dåligt planerat på nåt vis. Mamma kom på när hon var här att vi kan ju ha skötbordet på badkaret... och det var ingen dum idé alls. Har hittat ett på blocket som jag mailat på så får vi se om det finns kvar. Annars får vi väl köpa ett nytt. Tror det blri en bra lösning då vi inte använder badkaret så himla ofta och skötbordet är hur som helst lätt att plocka av om man vill bada.

 

Sen behöver vi byråar att lägga bebbarnas kläder i... det ska vi försöka få till från IKEA. Jag gjorde en provbeställning på deras hemsida men leveransen var i början på april och så länge vill jag inte vänta. Så jag beställde allt som jag vill ha/behöver som går att skicka med postpaket, det kommer om en vecka. Sen får vi försöka ta oss till IKEA och fixa byråar för egen maskin. Men jag tänkte att då slipper vi knalla runt och plocka allt det där som jag tänkt att jag vill ha. Jag orkar nog inte med att gå på Ikea mer än in och ut möjligen, så att gå och plocka en massa saker känns ohållbart. Hämta byråar och gå och betala tror jag att jag fixar. 

 

Men jag ska säga att det är nog inte länge till som jag kan ta mig ut på några större äventyr alls. Fy sjutton vad kroppen protesterar! Ont överaltt, magen är tung och jag blir slut på en gång. Men som sambon sa idag: "Tänk på att du är ju mer än fullgången nu egentligen!" Och det är ju sant. Mitt SF mått för en måndag sen var ju lika stort som på en fullgången graviditet. Så... visst är det inte konstigt att det känns i kroppen. Hade jag burit bara en hade jag varit färdig nu. Inte tidsmässigt, men om man går på magstorleken. 

 

Jag hoppas ju att dom stannar minst 6 veckor till och att jag får må ok fram tills dess. Men jag inser att jag lär nog boa klart så smått och fixa det sista så jag slipper känna att det är en massa saker som måste göras. För snart finns inte ork till det!

"När denna vecka är över minskar risken för missfall". Det ska tydligen minska med 90 %. Det låter ju kanon. Men vi pratade om det igår, vi kommer nog inte pusta ut förrän efter nyår. Det spelar ingen roll att statestiken säger en sak, vi vet ju att det kan bli annorlunda.

 

Vi känner att det är annorlunda denna gång, vi är inte lika glada. Men vi är inte heller jätteoroliga hela tiden. Det är mest som om det är nån form av limbo. Klart vi är glada och förväntansfulla, men inte fullt ut och inte så där som man skulle vilja kunna vara.

 

Vi har bestämt barnvagn iallafall, men kommer inte beställa den förrän efter nyår även om det blir från utlandet och leveranstiden kan vara lång. Vi har kollat om dom har förlossningsgaranti och det har dom. Vi bhöver då babyskydd att kunna sätta på vagnen oxå (ja givetvis att ha bebisarna i när vi åker bil oxå!). Har googlat lite och det finns ibland de som säljer två likadana och som passar... men jag vill inte köpa förrän senare. Dte blir bara så mycket på en gång känner jag. 

 

Aja, det löser sig. Vi ska ta oss dit oxå.

Vi köpte första grejen igår... en spjälsäng! Lite läskigt men spännande med! Jag har kollat lite på blocket då och då fär att se om nåt fynd dyker upp. Och så var den där! En svart spjälsäng, i princip ny och med madrass  till. Dom som sålde den hade bara använt den sparsamt, deras lilla tjej ville inte sova i den. Så den var nästan helt ny :)

 

Kändes kul att hitta precis det vi velat ha och till en tredjedel av priset. Onödigt att betala mer än nödvändigt om man inte beöver. Nu står den omonterad i hörnet där den ska stå sen och det känns liye märkligt. Men kul med!

 

Jag har tänkt att sen om vi får reda på vilket kön det är på det lilla pyret så ska jag se om det finns nåt lite bra klädpaket med neutrala kläder på blocket. Man kan ju använda lite vad som där i början, spelar ju ingen roll. Dom växer ju ur kläderna så fort ändå. Och vet man vilket kön det blir kan man ju köpa paket som har lite färg med. Jag har iofs inga problem att klä en pojke i rött till exempel, men klänning kanske man inte vill klä en pojke i.

 

Magen växer så sakteliga tycker jag, det går inte att dölja längre. Men det är ett tag tills den tar ordentlig plats. Känner sällan av illamåendet längre, det är SKÖNT!

 

Men jag har haft ganska mycket ont i huvudet på sista tiden dock Inte lika kul. Och för ett par dagar sen började jag vakna av att händerna domnar och jag måste vika på dem. Har inte tänkt så mycket på det, men natten till igår var det ganska illa så jag bestämde mig för att ringa barnmorskan och fråga lite om det. Hon svarade att man kan få nåt som heter "karpaltunnelsyndrom". Då domnar man i fingrarna och tappar känsel i dem. Det är nån nerv som kommer i kläm i handleden på nåt vis, så får man dessa symtom. Jag domnar dock upp i underarmen så hon var lite orolig att det var nån kota i ryggen som låg och tryckte på nån annan nerv.

 

Så hon ordinerade att ta kontakt med husläkaren för att kolla ryggen och eventuellt få remiss till nån specialist. Mest för att vara på den säkra sidan. Sen om det inte visar nåt kunde man prova med skenor för handlederna, då hålls dom raka och den där nerven får vara i fred. Vi får väl se lite vad det blir av det. Men givetvis så var det inte lika illa nu i natt... så jag struntade i att ringa VC idag. Ska göra det imorgon tänker jag.

 

Det är ingen lek att vara gravid hörrni! Hahahaha! Krämpor och grejer mest hela tiden. Och då har säkerligen inte det värsta dragit igång än :)

 

 

 

Ja jag tycker det går långsamt. Inge stora krämpor. Det kan hugga lite och sticka lite ibland i apparaten, men inget som stör mig så där. Illmåendet är väl det som känns jobbigast även om jag vet att många andra har det värre. Jag mår illa om jag inte äter, jag mår illa om jag äter. Det är mest en litenstund just precis när jag äter som det känns ok på :) Sen borde jag äta lite mer varierat kanske, men det är svårt eftersom vissa saker funkar bättre än andra tt äta. Antar att så länge man inte lever på chips, vingummin och läsk så är det väl relativt vad som är bra och inte.

 

 

Jag äter ju inte dåligt egentligen, men det känns lite som om jag borde äta mer grönsaker och så där. Ska bättra mig!

 

Sen börjar de nattliga toabesöken bli lite jobbga, men det lär man ju få vänja sig vid, hehehe! Bara att stå ut!

 

Vi köpte ny lägenhet i veckan förresten! Galet roligt och lite läskigt... Vi bor väldigt litet idga och tills Myran kikar ut så måste vi flytta. Och ja, det blev så nu då. En lagom trea med en planlösning som känns superbra, nytt och fräscht. Inflyttning om ett par månader. Allt mitt är ju packat i lådor i förrådet och det lilla vi har i lägenheten hår ganska fort att packa ihop.

 

Tur för mig att jag inte ska bära så mycket! Haha! Jag får vara arbetsledare :)

 

Det känns bra, pirrigt, roligt och lite skrämmande att det lixom börjar bli allvar detta! Ny lägenhet... vi kollade på ny bil i veckan med... I sommar går jag som en strandad val och stänkar med en tjock mage. Hej och hå! Men det kommer ju bli ett roligt år! Verkligen!

 

Nu håller vi bara tummarna för att M:s lägenhet blir såld fort och vi kan flytta in i nya. Det kan ju ta tid så lite tålamod är väl på sin plats ang det kan jag tänka.

 

Nästa vecka blir det VUL! Ska bli sjukt roligt och M är riktigt pirrig inför det. Hoppas man får en liten bild oxå... *håller tummarna*

Jag sitter ju och läser en del på familjeliv och inser vilken fantastisk tur vi haft med klinikerna här i stan, de läkare vi fått träffa och även den underbara sköterskan som varit år främsta kontakt.

 

När man läser om andra par som kämpat för att få komma till läkare, kämpat för att få prover tagna och kämpa för att få allt gjort bara, så inser jag att vårt löpande band av undersökningar, provtagningar, spolningar och besök är väldigt få förunnat. Vår klinik har verkligen ställt upp till 100 % för oss och det är jag så himla tacksam över.

 

Vi fick tid snabbt för första mötet, alla prover gick att ta ganska snabbt efter det mötet. När svaren på dem hade registrerats så fick vi ju en tid snabt för samtal med läkaren. Hon skyndade på så vi kunde få spolningen gjord och efter det gick det ju fort att få iväg remissen. Dom har verkligen gjort allt dom kunnat för att det ska gå fort för oss att få en remiss.

 

Det känns som om vi har fått det allra bästa vi kunde ha väntat oss. Det ärr dessutom lite overkligt att vi ska iväg till IVF-kliniken om mindre än en månad! Galet :)

 

Väntar på mensen som kommer imorgon. Eller senast på söndag. Men jag tror imorgon då ägglossningen var lite tidig. Har lite så där värk i apparat-trakten så jag får nog ta med lite grejer till jobbet om det är så att den behagar komma på jobbet. Menskopp och värktabletter :) Aja, det är bra att den kommer så man blir av med det, sen är det full rulle fram till nästa ÄL igen :)

Hoppet kommer och går, helt klart :) Nu känner jag mig positiv och lite mer lätt i sinnet igen. Det är inte kul när mensen kommer, då blir det som en kägtsmäll. Men idag känns det bra igen!

 

Jag hade hoppats på att hinna med spolningen denna vecka, men det ser mörkt ut. Fick en tid på måndag men det är för sent. Och det verkar svårt att hinna med det innan helgen nu. Har inte slutat blöda än och jag tror att enda chansen var torsdag kväll. Så det får kanske bli i nästa cykel. Tråkigt!

 

Men men, det är ju som det är med det. Vi får humpa på ändå och se vad som händer :) Denna cykel ska vi testa nåt som det skrivs om på Familjeliv. Jag veeeet! Det är ju bara sånt som man greppar efter i hopp om att det skulle göra skillnad. Men vad fan, man kan ju testa. Så från lördag och framåt är det varannan dag som gäller fram till positivt ÄL-test, då kör man tre dagar på raken och sen en gång till efter en dags vila. Stackars M... hahaha! Han bara flinade åt mig ;) Vi får se om vi lyckas med det. Det sägs att det ska vara en vinnande metod, we will see!

 

Jag är egentligen ganska skepisk till "metoder" över huvudtaget. Men denna gång ska vi testa och så får vi se om jag får ta tillbaka det där sen.

Ja idag var jag då på kvinnokliniken. Det var ett bra besök tycker jag! Kändes mycket bättre än både besöket hos gynekologen i vintras och på kvinnokliniken i min förra stad. Nu hade jag ju en blödningskalender med mig och vi kunde prata om hur jag sökt hjälp tidigare.

 

Det gjordes en undersökning och jag fick grönt ljus. Allt såg bra ut rent visuellt. Det som skulle kunna ses på VUL såg hon och så där. Det kändes bra. Sen det här med mina mellanblödningar pratade vi om och hon trodde att jag har lite dåligt med gulkroppshormon. Hon pratade om att jag hade lågt gulkroppshormon och att jag skulle få tabletter för det, visade tydligt på bilder om hur allt fungerar med slemhnnan och så där. Jag fattade inte riktigt hur det gick ihop... för mig så var det progesteron hon pratade om. Men med lte googlande så visade det sig att gulkroppshormon och progesteron är samma sak!

 

Så jag fick progesteron utskrivet som jag ska ta i slutet på cykeln. Det är ju precis det jag tänkt att jag ville ha ut av detta besök! Så jag är nöjd :) Sen pratade hon en del om utredning och att vi borde anmäla oss för en sån redan nu. Hon tyckte inte att vi skulle vänta. För jag hade ju tiden emot mig. Och det vet jag ju. Nu var M med på besöket och fick höra allt, det kändes bra. Nu har han hört hur det ligger till.

 

Läkaren sa att det vore bra att kolla upp hans sperma så att den är bra. Det tar oftast tid att komma igång med en utredning så att jag fått progesteron och att vi nu finns i rullorna känns väldigt bra. Hon sa att vi skulle anmäla oss och förklara läget, så skulle vi säkert få en viss hjälp till att börja med. Det kan ju vara så att det går på egen hand under tiden man påbörjar utredning och då kan man ju avblåsa. Men gör det inte det så tappar man inte tid.

 

På vägen hem pratade vi om det och nu är han med på att anmäla oss dit. Han tycker det är lika bra, så vi inte förlorar viktiga månader. Det kan ju ta tid ändå och anmäler vi oss för utredning så kommer jag ju iallafall få gå på en massa provtagningar först och så där. Hans får lämna spermaprov och så kan vi komma igång.

 

Så, det är just nu där vi är. Jag har fått progesteron och kan börja med det nästa vecka när jag haft ÄL, sen ska vi anmäla oss till utredning. Hej och hå, så kan det gå :)

Ja jag vet inte riktigt jag... Nu är allt helt plötsligt lugnt. Ingen ångest eller funderingar kring om han är redo. Jag frågade här om dagen hur han kände kring allt, jag sa att han verkade lugn. Han svarade att han kände sig lugn. Att han inte alls kände sig stressad eller så. Han berättade även att han pratat med sin bästa vän om det och denne hade sagt att han också vill ha barn snart. Så där ja! Den vännen har visserligen inte flickvän, men att han säger att han vill var nog bra för M.

Så idag så skojade vi om bullar i ugnen och sånt... :) Då säger han: "Jaaa... det är nästan så man längtar lite nu."

 

Ehhh??? Vad hände? Hahahaha! Ja jisses, jag är så glad för att vi kommit hit. Han är bra, vi är bra och blir vi tre så kommer vi bli bäst!

 

Nu får jag min mens vilken dag som helst... sen är det alltså dags för ett första försök att bli gravid i början på augusti. Jajjemen!

Idag satte jag mig och läste om vitaminer och mineraler. Det visade sig att om jag köper ACO - Kvinna eller Apoteket - Kvinna så finns det allt man behöver i dem. Har läst lite om Omega3 också, ska fråga på kvinnokliniken om det är bra att lägga till det. Vi äter inte så mycket fet fisk så det kanske är bra tänker jag. Tidigare, förra året, så tog jag en multivitamin och sen extra folsyra, men det behöver jag inte göra tydligen.

 

Så när denna burk vitaminer som jag har nu är slut så tänkte jag köpa en som är mer anpassad till kvinnor som vill bli gravida. BAH! Det känns så konstigt att jag sitter och skriver just det... Bli gravid. Ja tack! Det vill jag :) Så nu läser jag lite om sånt som är bra att veta. Det mesta har jag ju stenkoll på, men visst dyker det upp en del nytt här och där med.

 

Det är jättespännande att faktiskt planera nu. Inte så att jag kommer gå bananas med det, men det skadar aldrig att vara förberedd och påläst :)

 

Idag kändes det (igen) som om vi går åt rätt håll. Vi pratade igen om framtiden och han sa att han nog aldrig kommer känna sig redo. Det kan ju tyckas att det är negativt, men han la till att han tyckte att vi bara skulle köra på. Det sa han ju förut med, men nu sa han att han inte skulle bli panikslagen OM det blev nåt. Han sa att han då får en väg att gå utan att behöva välja.

Han sa att han tänkt mycket på det och att han nog tror att han kommer tycka att det känns rätt bra när det är ett faktum att jag är gravid. Om jag nu kan bli det, men det är nog en helt annan del i allt detta.

 

Så, om det nu blir som han har sagt och som det verkar så blir det första försöket nån vecka in i augusti. Det blir vad det blir, men nu känns det iallafall som om vi är på samma planhalva och pratar samma språk. Han till och med tittar på bebisar på stan och flinar lite nöjt :)

Men det betyder ju att jag borde se över intaget av vitaminer och sånt igen. Har lite lagt av mig med det eftersom jag inte tyckte det var nån idé. Har lite folsyra kvar sen förra året, men kanske kommer behöva kolla över det där igen. Känns lite spännande!

Ja, lite så tänker jag just nu. Att jag måste våga chansa och ge mig ut på lite djupt vatten. Det kommer innebära att jag kanske flyttar igen. Det kommer innebära att jag riskerar att bli sårad. Det kanske kommer innebära att hag verkligen hittar lyckan också. Och det är värt det.

 

Jag kommer fortsätta med inseminationerna efter nästa cykel. Jag kan inte lämna den drömmen. Givetvis ska jag prata mer med honom och förklara hur jag tänker. Han vet ju så väl, men vi behöver ändå prata om det mer känner jag. Men jag tror inte att jag blir lycklig om jag slutar nu och inte försöker. Då kommer det gnaga i mig dag som natt. Och är det nu så att jag lyckas bli gravid, då får han visa om han stöttar mig eller om han inte vill vara med. Och oavsett vad han väljer måste jag respektera det och klara av det. För han väljer det inte själv utan måste välja oss eller att stå vid sidan. Det måste vara ok och jag känner att det är det :)

Jag är idag säker på att det inte kommer nån ÄL. Det är fel i tiden och jag har inga som helst känningar eller sekret. Så nu känns det som att det är "bara" att invänta mensen. Om jag räknat rätt så kommer den i mitten på nästa vecka. Möjligtvis lite tidigare, men iallafall senast till nästa helg. Då börjar räkningen om igen och förhoppningsvis kommer ÄL som den ska nästa gång. Kommer ju givetvis testa med stickor och så även då, så jag kan se om den dyker upp.

Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.

 

Som jag känner just nu så vill jag inte vänta. Jag vill inte sluta med inseminationerna. Så det ska till en ordentlig funderare kring allt. Jag kan inte bara ge upp min dröm. Men jag måste respektera honom och hans tankar. Jag vet att han kommer stötta mig om jag fortsätter. Frågan är bara om han stannar kvar. Det kan man aldrig veta. Men den risken får jag ta. Jag kan inte låta min dröm brinna inne och sen stå där om ett par år och vara ledsen för att jag lät kärleken ta plats och inte min dröm.

 

Men jag tycker det känns väldigt bra att få lite tid nu. Lite tid att landa i känslorna och allt.

 

Det är ju bara så himla typiskt. När man skiftar fokus och släpper tankarna på att "skaffa" sig en man... DÅ helt plötsligt händer det. Skrönan säger ju att det är så. Men jag har ju aldrig trott att det skulle vara så övertydligt att det är så. Och just precis i samma veva så bestämmer jag mig för detta. Det är ju så märkligt. Som om inte funderingarna kring ett barn på egen hand vore nog? Nej då ska man lägga till att han inte vill ha barn... eller han vill, men inte nu. Och det är ju inte heller så att den här mannen som väljer att dyka upp bara är lite gullig och så där lagom bra. Nej nej, då är han en sån man tror att man kan leva livet med. Det känns på en gång som om jag har hittat rätt och att jag vill att det ska bli nåt bra av det.

 

Ja tiden får utvisa vad jag gör med allt. Hur som helst är jag glad i själen och känner att det finns hopp. Hopp om att det kan vara mannen med stort M som intagit en bit av mitt hjärta. Och hopp om att jag kommer bli mamma ganska snart. Det känns som om livet ändrat inriktning en aning och till det bättre.

 

På lunch-stickan har jag full stegring :) Galet roligt! Som en present man väntat på länge :)

 

 

Strecket är solklart lika starkt! Yeah! Donatorn kommer imorgon mitt på dagen. Känns pirrigt, roligt och häftigt! Har inga direkta förhoppningar. Men man måste ju inseminera för att det överhuvudtaget ska bli nåt. Så, då kör vi!

 

 

Ingen på testet nu på kvällen. Mycket irriterande. Jag skiter i om donatorn hinner komma hit eller om hela den grejen blir av. Men jag vill se den satans stegringen! Så klart vet jag att det kan variera från gång till gång. Dag 12 borde jag kunna se stegringen när jag har så kort cykel. Men nej.

 

Testar ju tre gånger nu denna gång. Dock en gång med morgonurin, vilket det står att man inte ska. Men svårt att hinna testa tre ggr annars. Nästa gång blir det två gånger per dag som jag gjorde första gången. Då får jag ställa klockan och gå upp och kissa. Sen gå och lägga mig igen och se till att inte testa förrän tidigast efter 4 timmar. Sen får jag styra upp kvällens test till en lagom tid. Man ska tydligen hålla sig mellan 10-20, så det får väl bli så då.

 

Kanske 10.30 och 19.30 eller nåt. Det visar sig när jag är där. För jag är väldigt säker på att jag inte kommer se nån ÄL denna gång och således inte heller insemineras.

Och än så länge ingen stegring. Som hopplöst. Men jag testar på. Rätt var det är så kanske den bara är där. Nu är nästa test kl 19 eller lite efter. Så vi får se. Kan ju helt enkelt bli så att jag inte har nån denna månad. So be it i så fall. Inget att göra nåt åt.

 

Installerade precis Fertility Friends app i mobilen. Jag gillar ju appar, så det passar mig bra att ha en i mobilen. Ska kika igenom den till kvällen. Känner på mig att det blir en lång höst. Kommer kräva en del av mig är jag rädd. Och då är det väl så. Bara att köra på och se vad som händer. 

Idag har jag pratat med donatorn i telefon. Man kan till och med höra att han jobbar inom vården :) Han var väldigt trevlig och nu känns det superbra. Mest troligt så kommer han hit på måndag eller tisdag. Om stegringen nu kommer som beräknat på söndag eller måndag. Men vi får se, spännande är det hur som helst! Han har berättat mer i detalj varför han gör det här, hur han vill att det ska vara sen, han har frågat mig om hur jag vill att det ska vara, vad jag har för tankar och idéer.

 

Vi kom bra överens och han kommer bli bra som första gångens donator. Säker och tydlig :)

 

Ja, nu närmar det sig! Så förväntansfull och fnissig idag. Jag vet att sannolikheten för att det tar sig är ca 15-20%, så det finns inga större förhoppningar. MEN kul ändå att bollen är i rullning! 

 

Testerna visar ingenting än så länge men snart så! Imorgon kör jag ett digitalt test mitt på dagen, kul att testa nåt nytt. Så blir det lika på söndag. Blir intressant det här.

Idag började jag testa igen med stickorna, inget utslag än. Men det ska det inte vara heller. På måndag eller tisdag mest troligt. Idag är det dag 6 och inte tidigare än dag 8 får jag nån reaktion på stickorna. Så än är det ett tag kvar.

 

Men så var det det här med att jag bestämt att vänta till nästa ÄL. Det blir inte så! Den här mannen som jag pratat om som jag haft kontakt med, han som jobbar inom vården... Han tyckte att det var lika bra att köra om jag tyckte att det kändes bra. Precis som jag vet sen tidigare så är det ju högst osannolikt att det blir nåt första gången iallafall. Så då tänker jag att va fasen... det är bara och köra. Inte för att jag inte VILL att det ska bli nåt. Det är klart jag vill! Det är en bra donator och jag tror på honom!

 

Men det är ju det där med alla om och men. Jag vet inte när ÄL kommer, jag har inte sett stegringen nån gång och jag äter penicillin. Men det var ingen fara för donatorn. Han sa att det var inga hinder för insemination. Han sa att jag fick bestämma. Han var tillgänglig under veckan och han kunde gärna komma. Så, ja. Om allt nu går enligt plan då så ska jag köra första inseminationen i början på nästa vecka. Väldigt spännade!

 

Idag kom sprutorna jag beställt också. Sterila och allt. Förpackade en och en. Nu har just den här donatorn med sig allt vi behöver. Så denna gång behöver jag inte bistå med något. Och han vet hur man gör. Nu ska testningen bara gå enligt plan oxå. Jag tror på att ÄL kommer på tisdag, för det är den enda dagen i nästa vecka som det finns lite göromål. Men så är det alltid. Och är det så så får vi ta det som det kommer den dagen. Det ordnar sig säkert.