Ja kanske att det börjar släppa lite i diskussionerna mellan mig och M ang allt det här med barn. Inte så att han har ändrat sig egentligen, men det märks att han funderar och tänker. Bara det är bra!

Jag läste på mer om parutredningar och det visar sig att de flesta som gör såna börjar med ett kuratorsamtal. Antar att det pratas ganska mycket om allt möjligt då. När jag läste det så kände jag att det är knappt jag vill ljuga mig igenom det ensam en än gång. Ännu mindre vill jag låta M sitta där och ljuga med mig.

 

Så jag tog upp det med honom här om dagen, att han inte behöver fundera på det. Jag förklarade att jag inte känner alls att det känns bra att "tvinga" honom att göra nåt sånt. Han höll med om att det skulle bli konstigt. Så den grejen är iallafall avblåst.

 

Men i samma diskussion berättade han att han surfat runt lite på ett forum, i trådar som handlade om pappor och blivande pappor. Han sa att det fanns många "som han". Såna som tvekar inför det och som inte tror eller tänker att dom är redo. Där fanns det en tråd som en kille startat där han berättade om känslorna ca 1 månad innan hans första barn kom till världen. Den killen hade fortsatt skriva i tråden (och en massa andra oxå så klart) även efter barnet var fött. Alla som varit tveksamma innan och som sen fått sina små skrev tydligen att det var det största och finaste man kunde vara med om i livet.

 

Hans reflektion var: "Tänk om man inte känner så?"

 

Jag funderade ett tag. Sen sa jag att jag tror att det är så för alla. Eller kanske inte alla, men merparten iallafall tycker att det lilla knytet blir meningen med livet. Och att det är DET dom väntat på hela tiden. Jag sa även att ingen av oss kan föreställa sig hur det skulle vara men att jag tror att det är en väldigt stor känsla på olika plan och på olika sätt.

Han höll nog med i sak. Men sen blev det inte mer än så just då. Det var dags att släcka och försöka sova. Jag kunde ju inte det så klart :) Fast det kändes ändå som om det var nåt som släppte. Det var skönt. Vi kommer prata mer om det, men det får ta sin tid. Jag vill hellre att han landar i att han vill, helt på egen hand, genom att vi pratar om det än att det ska forceras fram. För jag tror att han är den som är meningen att vara pappa till mitt barn. På riktigt.

Under tiden allt det där faller på plats så försöker jag fortsätta gå ner i vikt och sköta kosten. Det är aldrig fel att vara  i bra kondition om man ska bära ett barn. Och det är aldrig fel att må bra ändå :)

Så precis just nu känns det ganska bra och ganska lovande. Man vet ju aldig, men hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju.

Nu var det ett tag sen jag skrev igen. Men det har känts som om det inte har funnits så mycket att skriva om. Nu har jag lite grann att berätta men inte mycket :)

Jag var ju och tog progesterontest i förra cykeln. Det svaret var inte så lätt att få besked om, kliniken tog god tid på sig att skicka brev till mig om det. Och när dte kom i förra veckan så var svaret: "Det såg inte så bra ut och att en parutredning rekommenderades."

 

Jaha, ok... det betyder att M måste följa med. Eller så måste jag hitta en gyn som kan tänka sig att göra alla testet på bara mig. Jag har frågat M om han kan tänka sig att följa med och vara med om det här, men än så länge har han inte riktigt kommit till ett beslut. Jag förstår honom. Han tycker det känns knepigt att ljuga. Och visst kan man tycka att det är lite omoraliskt. Men jag känner att jag måste få veta hur det ser ut med min apparat. Vi får se vad han kommer fram till.

Provsvaren från den tokiga gynekologen som jag var hos ang blödningarna sa inte så mycket. Inga sjukdomar och  ingen onormalt enligt honom. Han sa att senast efter sommaren skulle vi söka hjälp... Kanske kan jag få hjälp hos honom med de undersökningar som jag känner att jag vill göra.

Sen är det väl helt enkelt så att jag vill gärna att vi slutar skydda oss och ser vad som händer. Men det är ett beslut som inte heller går att tvinga fram. Jag ser det ju lite som så att händer det så händer det, ingen skulle bli gladare än jag. Men jag förstår hans argument emot. Så än så länge så kan jag inte riktigt ta upp det på ett plan där han måste ta ställning helt och hållet.

 

Jaaa... det är inte lätt. Han är för bra för att bara ge upp på. Vi är för bra ihop för att ge upp på. Men jag kan inte vänta hur länge som helst heller. Det är en känsla som är ganska jobbig att bära på. Att man vet att man har ont om tid, men man vill inte heller ge upp det man har. Välja att försöka bli med barn eller välja att vara med den man älskar. Kan säga att det är inte helt enkelt!