Jag sitter ju och läser en del på familjeliv och inser vilken fantastisk tur vi haft med klinikerna här i stan, de läkare vi fått träffa och även den underbara sköterskan som varit år främsta kontakt.

 

När man läser om andra par som kämpat för att få komma till läkare, kämpat för att få prover tagna och kämpa för att få allt gjort bara, så inser jag att vårt löpande band av undersökningar, provtagningar, spolningar och besök är väldigt få förunnat. Vår klinik har verkligen ställt upp till 100 % för oss och det är jag så himla tacksam över.

 

Vi fick tid snabbt för första mötet, alla prover gick att ta ganska snabbt efter det mötet. När svaren på dem hade registrerats så fick vi ju en tid snabt för samtal med läkaren. Hon skyndade på så vi kunde få spolningen gjord och efter det gick det ju fort att få iväg remissen. Dom har verkligen gjort allt dom kunnat för att det ska gå fort för oss att få en remiss.

 

Det känns som om vi har fått det allra bästa vi kunde ha väntat oss. Det ärr dessutom lite overkligt att vi ska iväg till IVF-kliniken om mindre än en månad! Galet :)

 

Väntar på mensen som kommer imorgon. Eller senast på söndag. Men jag tror imorgon då ägglossningen var lite tidig. Har lite så där värk i apparat-trakten så jag får nog ta med lite grejer till jobbet om det är så att den behagar komma på jobbet. Menskopp och värktabletter :) Aja, det är bra att den kommer så man blir av med det, sen är det full rulle fram till nästa ÄL igen :)

Idag kom det ett brev från Landstinget... Vi har fått tid i mitten på januari för ett första besök på fertilitetskliniken! Känns overkligt... pirrigt... spännande och skrämmande! Men framförallt är jag lättad. Nu vet jag iallafall att vi inte är totalt diskvalificerade och inte ens får en chans. Det som känns lite så där fundersamt är ju om vi kommer dit och jag inte hunnit gå ner till gränsen för IVF... vad händer då?

 

Skickas vi hem eller har dom tagit med det i beräkningen? Kanske har vi fått dispens? Är det pga av åldern i så fall? Kommer vi få våra försök även om vikten inte är under gränsen? Många frågor... och dom frågorna vet jag inte om jag vill ringa och fråga! Kanske ringer jag till min klinik här hemma, dom har ju varit så otroligt bra så. Dom har ju gjort allt i sin makt att få till detta. Så lyckas det! Underbart! Dom kanske har fått en motivering till hur dom tänker med remissen.

 

Oavsett så får jag fortsätta gå ner ändå så klart. Blir ingen ris a la malta för mig i jul :) Och ingen knäck eller nåt sånt heller. Måste kanske ansöka om ledigt oxå... den dagen kommer jag ju vara alldeles tossig!

 

M blev glad och nervös. Han vill ju men tycker det känns konstigt att det blir mer definitivt när man får komma dit på starten på en behandling. Jag blev så glad och nervös att jag grät en skvätt när han kom hem. Fast av lycka då så klart!

 

Nu hoppas jag in i det sista att det tagit sig i antingen denna cykel eller att det tar sig i nästa... sen ska vi ju dit och det vore ju superkul om det tog sig innan. Skönt ändå att det går framåt! Spännande...!

Så kom då dagen då det var dags för invägningen. Det var igår, men jag orkade inte riktigt skriva då.

 

Iallafall så var vi bokade på kliniken på eftermiddagen och jag vägde mig på morgonen. Även på kvällen efter träningspasset så vägade PT:n mig, men då kollade inte jag. Jag tolkade hans ansiktsuttryck som om det inte var så goda nyheter... men försökte slå bort det. På morgonen gick M upp med mig och det var lite högtidligt att väga mig så där efter den här utmaningen :)

 

1 kilo. Minus ett ynka kilo. Jag blev helt knäckt... kände mig så himla värdelös och dålig. Jag visste ju att jag hade kämpat och det kändes så himla orättvist! Jag hade tolkat PT:ns uttryck rätt och det var verkligen ingen lön för mödan. Så dagen var kämpig... sms:ade med M och han peppade mig och sa att vi fixar det tillsammans. Han är bäst, rakt igenom.

 

När jag sen hämtade upp honom på eftermiddagen för att åka till kliniken var han låg och bekymrad. Jag med. Vi sa inte så mycket och jag kände mig verkligen värdelös. Det var ju JAG som misslyckats och inte han. Han har ju peppat och gett mig allt stöd man kan tänka sig! Men ändå så föll jag på målsnöret.

 

Inne på kliniken så fick vi träffa sköterskan bara. Hon sa direkt att jag skulle ställa mig på vågen. Vågen hånade mig med att inte alls visa det som det var tänkt att den skulle visa... Jag var på väg att bryta ihop. Då säger sköterskan: "Bra jobbat! Det är ju kanonbra. Tre kilo mindre än sist. Vad duktig du har varit!"

 

Den stenen som rullade av mina axlar då i denna stund kändes enorm. Jag visste ju inte vad som komma skulle, men det kändes som om jag vunnit ett maratonlopp :)

 

Så satte vi oss och pratade. Dom skulle skriva i remissen hur hårt jag jobbat, hur långt jag kommit och att jag ska fortsätta jobba. Hon räknade lite fram och tillbaka och så pratade vi om min längd. Jag har blivit mätt till lite olika längd de senaste åren. Det diffar en centimeter upp och ner. Så då tyckte hon att vi skulle ta den längsta längden! Det gör ju siffrorna lite bättre iallafall :) Sen ang vikten så sa hon: "Decimaler är så tråkigt, jag skriver bara 85. Jag vägde alltså 85,9 på deras våg så att hon skrev 85 är ju nästan ett kilo mindre.

 

Jag tror att dom verkligen vill hjälp till och vill se att vi lyckas. Så nu ska remissen skickas iväg! Vi kommer troligen få veta om dom godtar den eller avslår den innan jul. får vi avslag så skickar vi en ny remiss i januari. Sköterskan sa att det är bara att fortsätta jobba på med vikten och så hålla tummarna. Det känns jätteroligt att vi faktiskt får iväg remissen och att det ändå finns en chans till i januari att få en ny skickad. Sköterskan sa att om vi måste skicka en remiss i januari så kommer dom skriva att dom styrker dispens från behandlingsstart innan jag fyller 38. Dom anser att om remissen skickas innan jag fyller så ska det vara skäl nog.

 

Nu får vi se hur allt går. Jag är hur som helst glad att vi fick remissen och att jag nu kan ta hand om mig själv i en mer human takt. Visst nu var utmaningen bara 2 veckor. Men jag hann inte med nånting annat än att äta, träna och sova halvdant. Dygnets timmar bara försvann och jag var konstant uppe i varv. Dte låter som om det bara är gnäll kanske. Men jag somnade sent och sov dåligt, jag var trött i två veckor i sträck och hade ingen som helst koll på nånting annat än det jag höll på med. Det passar inte mig alls, jag behöver ha lite mer koll för att känna mig lugn.

 

Så ångesten från igår morse släppte på eftermiddagen och jag kunde faktiskt för första gången på två veckor sova en hel natt utan att vakna av tankarna och värken i kroppen. Tack till alla som peppat mig och gett stöd under den här korta men intensiva perioden! Ni har varit guld värda!

 

Mensen kom som beräknat i onsdags, nu väntar jag på nästa ÄL istället :) Så nästa helg blir det åka av!

Ja nu är den lilla (*harkel*) kroppen trött. Utmaningen har tagit på både benhinnor och huvud. Men nu är det bara två dagar kvar och sen invägning. Ska bli skönt att trappa ner träningen och ta det lugnt nåra dagar. För det kommer jag göra. Jag ska ta nåra dagar för eftertanke och sen lägga upp plan för fortsatt nergång. Jag ska försöka gå ner så mycket det går innan jag blir gravid. Förutsättningarna för att bli gravid är ju bättre dessutom.

 

Blöder gör jag sen i onsdags, lite så där när jag gåt på toa, men inte så det kommer så mycket däremellan. Mensen beräknas komma imorgon. Så det gör den nog.

 

På torsdag får jag veta vad dom säger på kliniken... om remissen går iväg eller om jag måste ner mer innan dess. Jag har en känsla i kroppen som säger att denna idioti med kost och träning inte är över. Att jag inte gått ner så mycket så dom bokar in en ny tid för ny invägning... men just idag känns det inte som om jag orkar, kan eller vill tänka på det. Just nu vill jag bara att det ska bli torsdag och att besöket på kliniken blir av. Längtar efter och fasar över det.

 

Vill så gärna att remissen går iväg så det inte ligger framför mig. Då är det lixom på gång iallafall. Om dom nu godkänner den och tar in just oss på behandling vill säga. Men det visar sig. Nu ska jag bara genomlida de två sista dagarna, sen i helgen blir det adventsfika och lite julmust. För det är jag värd!

 

 

Sköterskan på kliniken ringde igår och jag förklarade läget ang tiden för spolning på måndag. Hon höll ju med och skulle göra vad hon kunde för att fixa det. När hon ringde tillbaka var det med ett bra besked. Jag hade fått en tid hos en privat gyn här i stan som skulle hjälpa mig. YAY!

 

Så det blev till att förbereda sig snabbt och ställa in sig på det där otäcka... tur att jag var så trött igår, för jag somnade som en stock. Hade turen att kunna jobba hemma idag så jag slapp åka fram och tillbaka. Plus att jag kände att det kunde vara skönt att slippa åka tillbaka till jobbet sen efteråt.

 

Som tur var kunde M följa med, för det där var ingen trevlig upplevelse. Det började med att läkaren sa: "Välkommen! Du har ju fått tid här för spolning... en undersökning som vi inte kan göra idag."

 

NEEEEJ! Fan oxå! Han har förklarade att det skall vara en speciell kateter som förs in i livmodern... han hade kollat sitt förråd med dem och hade bara en kvar. Den förpackningen var bruten, alltså inte steril så han ville inte använda den. Nej tack, det vill inte jag heller! Men så sa han att man kan testa med en annan kateter, men att det då kanske inte lyckas. Jag fick då välja om jag ville göra det eller avstå och komma tillbaka.

 

Jag övervägde det lite men så kände jag att det är lika bra att testa. Så det var upp i stolen och så försöka slappna av. Jag hade tagit 2 alvedon och 1 ipren innan, det sa sköterskan åt mig igår. Men att få en kateter i livmodern är inte trevligt! Sen sköt han in kontrastvätskan och ganska snabbt. När mam gör med den vanliga katetern så gör man det lite saktare och mer försiktigt, men med denna så var han tvungen att vara lite burdus så vätskan skulle få fart. Så ut med katetern och in med staven för att kolla med UL.

 

Han blev glatt överaskad att det gick så himla bra! Han kände sig lika glad som jag tror jag när han såg jättefina passager på båda sidor :) Han kikade runt lite och sa att det såg väldigt bra ut, det var ordentlig passage på båda sidor och inga konstigheter. Han kikade på äggstockarna och sa att det såg ut att vara en god äggreserv och blåsorna såg fina ut. Han tyckte att det var väldigt fint och att jag inte skulle vara orolig för att inte kunna bli gravid :)

 

SÅ skönt! Både att ha fått det gjort och att det såg bra ut. Jag är glad att jag valde att försöka även om det var fel kateter, för det där är inget jag vill göra om igen faktiskt. Det var både lite otäckt och gjorde ont. Men visst, det gick över fort och eftersåt kändes det ingenting. Liiite så där mensvärksliknande värk, men inte alls så farligt. Jag fick två tabletter med antibiotika och så sa han att det var bäst att låta bli sex nån dag eller så. Men i övrigt sen var det bara att köra på :)

 

Underbart att det såg bra ut och skönt att detta blev gjort nu i denna cykel! Nu kan jag fokusera på vikten, testa med stickor och humpa :)

Hoppet kommer och går, helt klart :) Nu känner jag mig positiv och lite mer lätt i sinnet igen. Det är inte kul när mensen kommer, då blir det som en kägtsmäll. Men idag känns det bra igen!

 

Jag hade hoppats på att hinna med spolningen denna vecka, men det ser mörkt ut. Fick en tid på måndag men det är för sent. Och det verkar svårt att hinna med det innan helgen nu. Har inte slutat blöda än och jag tror att enda chansen var torsdag kväll. Så det får kanske bli i nästa cykel. Tråkigt!

 

Men men, det är ju som det är med det. Vi får humpa på ändå och se vad som händer :) Denna cykel ska vi testa nåt som det skrivs om på Familjeliv. Jag veeeet! Det är ju bara sånt som man greppar efter i hopp om att det skulle göra skillnad. Men vad fan, man kan ju testa. Så från lördag och framåt är det varannan dag som gäller fram till positivt ÄL-test, då kör man tre dagar på raken och sen en gång till efter en dags vila. Stackars M... hahaha! Han bara flinade åt mig ;) Vi får se om vi lyckas med det. Det sägs att det ska vara en vinnande metod, we will see!

 

Jag är egentligen ganska skepisk till "metoder" över huvudtaget. Men denna gång ska vi testa och så får vi se om jag får ta tillbaka det där sen.

Ja så har vi varit på kliniken. Det var ett positivt möte! Härlig läkare som verkligen försod vårt tidsproblem och att det var lite bråttom. Alla tester var bra. M:s simmare var pigga och många :) Det var tydligen så att det syntes att jag hade haft ägglossning, slemhinnan såg fin ut och hon tyckte att det såg bra ut.

 

Jag fick göra undersökning och hon kikade på äggstockar och så där. Hon sa att det såg bra ut och att det borde gå att få till en graviditet. Bara att hon säger det känner jag känns väldigt bra. Hon sa direkt att hon skulle skicka remiss till IVF bara vi spolade mina äggledare först. Jag frågade lite försiktigt det här med min vikt... då svarade hon: "Jaha, ok du väger lite för mycket? Men hinner du gå ner då? Jaaaa... det hinner du! Jag skriver en vikt som passar så att dom kallar er så får du lova mig att du går ner tills dess. Är det en deal?"

 

Hahaha! Jissen vilken tokdoktor :) Så klart känns det kul och underbart att det finns såna som henne, att hon faktiskt vill göra allt för att vi ska hinna få två försök som är subventionerade. Det är ju nåt som jag tänkt på, visst kan vi betala själva för IVF och så där... men vi vill ju gärna få möjlighet att göra de två försöken som är gratis för oss först. Det var läkaren också inne på vilket är ju skönt, så slipper vi iallafall strida för det.

 

Så nu är det hård press på vikten. Men det positiva är ju att jag har läkaren på min sida och att remissen kommer att skickas. Det hänger sen på mig att hinna gå ner tills jag får komma till klinken som vi bli remitterade till. Så för mig blir det ingen julmarsipan eller knäck. Det blir skinka och vatten ;)

 

Men jag vägde in mig ialla fall hos sköterskan, deras våg var till min fördel! Jag hade vägt mig utan kläder och med kläder hemma på morgonen. Så jag vet vad vågen stod på med de kläder som jag hade på mig vid invägningen hos sköterskan och deras våg var 0,5 kilo mindre. Hur ofta händer det? Men det kändes ju verkligen bra. På deras våg är det lite 6,5 kilo kvar att gå ner. Det känns inte helt omöjligt faktiskt. Sen om remissen går iväg i december så blir jag ju inte kallad förrän efter trettonhelgen iallafall. Och tills dess har jag gått ner dit, det måste jag ha gjort. Så det är ju lite en tidsfrist för mig även om jag måste ligga i ändå.

Hur som helst känns det lite mer positivt efter igår, jag har oroat mig för det där besöket och det är skönt att vi nu varit där!

Sen kom mensen med besked igår kväll. Två dagar för tidigt egentligen, men så kan det vara. Nu blir det spolning nästa vecka efter att jag slutat blöda. Det måste vara gjort innan remissen kan skickas så det är väl bra. Det ska tydligen vara en rätt otrevlig upplevelse så jag hoppas att det inte är för otäckt. Men men, ingen idé att oroa sig NU för det. Nu kan jag vara glad för att ett första IVF-försök troligtvis görs i januari :)

 

Spännande, konkret och lite otäckt! Det blir så mer verkligt då.

 

Imorgon är det dags att ta blodprov. Ävem M ska lämna sitt prov. Kan ju bli intressant hela den apparaten med. Stackarn... Men det får ju lösa sig helt enkelt.

 

Igår kände jag mig bitter. Bitter på åldern, bitter på alla andra jävlar som är gravida, bitter på vikten, bitter på att "alla andra" verkar ha det så enkelt med allt. Tre vänner annonserade ut att dom är gravida nu i veckan. Med andra barnet dessutom. Jo men visst blir man glad för deras skull... det blir man. Men det känns ändå inte roligt. Jag känner mig bitter över att jag väntat så länge i livet på att ta detta steg. Och nu när det väl är taget så är det värdelöst att det tar sån tid.

 

Och ja, jag vet att det inte tagit nån tid alls. Egentligen. Nästa vecka är 4:e ägglossningen sen M sa ok till att börja försöka. Många får ju försöka i över ett år och det anses som normalt. Vi har försökt tre månader. Men jag är nog den sämsta på att ha tålamod!

 

Och alla jävla gravida jävlar... Bebismagar och skit. Näää, jag är bitter! Och det kommer jag vara av och till :(

Ja, idag kom stegringen. Imorse var det näääära men inte positivt. Nu kl 11 var det klart positivt. Så imorgon har jag ägglossning mest troligt. Det har ju visat sig att en del lite äldre kvinnor släpper ägget precis i samband med stegringen så det får nog bli lite mysande idag :) Så får vi se om det går att få till även imorgon eller på torsdag.

 

Idag var vi på första besöket på utredningen också. Det var snabba ryck tycker jag. Ett väldigt bra möte kändes det som. Vi fick information och riktlinjer för vad som sker nu. En sak som var "tråkig" eller vad man säger, vilket jag visste redan men ändå, var att om vi ska få en remiss till IVF så måste den gå iväg innan jag fyller 38. Och innan dom skickar den så måste jag ha gått ner 10 kilo. Tack för den!

Det känns så där... men samtidigt så förstår jag. Och jag hade haft ganska lite att gå ner om jag hållit den vikt som jag hade förra året vid samma tid. Men det är ju lite sent påtänkt nu. Såååå... nu är det väl så att jag får se till att ta tag i det igen ordentligt. Men inte bygga för mycket muskler. Jag ska bara fokusera på att simma, gå, jogga och gympa. Ingen fokus på muskler just nu.

 

Jag fyller år i början på året så tiden är knapp! Men det borde kunna gå! Eller... det måste gå. Känns lite tungt, men det är ju som det är. Väger jag för mycket så får jag ingen hjälp. Eller, det kan jag få ändå men då får vi bekosta det själva. Hade ju varit trevligt om vi slapp det.

 

Lite låg idag, men det är väl "bara" att ta tag i det helt enkelt. Känner för att ha en svullardag idag bara för det. Men samtidigt är det så värdelöst... jag är nämligen jätteförkyld så inget smakar nånting alls.

 

Tror ni jag fixar det?

 

Jag ska iallafall få gå och lämna en del prover och så där, vilket känns bra. Sen ska M få lämna spermaprov. Om allt ser ok ut så får vi eventuellt hjälp med Pergotime innan en remiss kan skickas för IVF. Så lite hjälp kan man få ändå.

Jag förstår inte hur svårt det ska vara att somna i tid på kvällarna? Söndagar är värst på det sättet. Somnade för sent... vaknade trött som en sengångare. Men den var bara upp och ta tag i dagen. En bra sak, nu kommer det intima detaljer igen, är att jag inte blött nåning alls ens när vi haft sex senaste veckorna. Om tabletterna nu hjälper mot mellanblödningarna så är det ju hur som helst.

 

Jag tror att förra mensen blev lite kraftigare än vad den brukar vara, det var nog tabletternas förtjänst. Läkaren sa att ofta så blöder man mer, men inte riktigt lika länge (om man har blödningar många dagar). Det spelar mig ingen roll fktiskt om det blir mer när man väl blöder. Hellre det, att man vet att det som ska ut kommer ut ordentligt.

 

Vi har fått tid på kliniken iallafall, det känns ju bra! En första koll inför en ev utredning. Ska bli skönt att få veta om allt är som det ska med alla värden. Återkommer mer om det när vi varit där.

Ok. Måndag. Fredag är den dag mensen beräknas. Tror den kommer då. Eller kanske lördag. BAH! Jag vill veta nu ju!

Ja idag var jag då på kvinnokliniken. Det var ett bra besök tycker jag! Kändes mycket bättre än både besöket hos gynekologen i vintras och på kvinnokliniken i min förra stad. Nu hade jag ju en blödningskalender med mig och vi kunde prata om hur jag sökt hjälp tidigare.

 

Det gjordes en undersökning och jag fick grönt ljus. Allt såg bra ut rent visuellt. Det som skulle kunna ses på VUL såg hon och så där. Det kändes bra. Sen det här med mina mellanblödningar pratade vi om och hon trodde att jag har lite dåligt med gulkroppshormon. Hon pratade om att jag hade lågt gulkroppshormon och att jag skulle få tabletter för det, visade tydligt på bilder om hur allt fungerar med slemhnnan och så där. Jag fattade inte riktigt hur det gick ihop... för mig så var det progesteron hon pratade om. Men med lte googlande så visade det sig att gulkroppshormon och progesteron är samma sak!

 

Så jag fick progesteron utskrivet som jag ska ta i slutet på cykeln. Det är ju precis det jag tänkt att jag ville ha ut av detta besök! Så jag är nöjd :) Sen pratade hon en del om utredning och att vi borde anmäla oss för en sån redan nu. Hon tyckte inte att vi skulle vänta. För jag hade ju tiden emot mig. Och det vet jag ju. Nu var M med på besöket och fick höra allt, det kändes bra. Nu har han hört hur det ligger till.

 

Läkaren sa att det vore bra att kolla upp hans sperma så att den är bra. Det tar oftast tid att komma igång med en utredning så att jag fått progesteron och att vi nu finns i rullorna känns väldigt bra. Hon sa att vi skulle anmäla oss och förklara läget, så skulle vi säkert få en viss hjälp till att börja med. Det kan ju vara så att det går på egen hand under tiden man påbörjar utredning och då kan man ju avblåsa. Men gör det inte det så tappar man inte tid.

 

På vägen hem pratade vi om det och nu är han med på att anmäla oss dit. Han tycker det är lika bra, så vi inte förlorar viktiga månader. Det kan ju ta tid ändå och anmäler vi oss för utredning så kommer jag ju iallafall få gå på en massa provtagningar först och så där. Hans får lämna spermaprov och så kan vi komma igång.

 

Så, det är just nu där vi är. Jag har fått progesteron och kan börja med det nästa vecka när jag haft ÄL, sen ska vi anmäla oss till utredning. Hej och hå, så kan det gå :)