Bläää... Har blivit dyngförskyld. Inte roligt! Det var jag även precis där i början förra gången, vet inte om det är så att man är lite nersatt i immunförsvaret så att man är lite mer mottaglig eller nåt. Det som var lite störigt är att då efter att jag var förskyld så släppte aldrig nästäppan. Den höll i sig i princip till efter missfallet... av och till iallafall. Hoppas det inte blir så nu. Nässpray blev lite som knark...

 

Så idag är jag hemma från jobbet, inte så kul men jag kände att jag inte kunde jobba när det var som det var. Hoppas på att piggna på mig iunder helgen.

 

Har roat mig med att kolla på barnvagnar och barnkläder på blocket. Det finns så mycket fins babykläder som folk säljer till bra pris, såna kläder som knappt är använda och om dom är använda så är det väldigt lite. Känns som en bra idé att hitta nåt sånt neutralt paket att börja med. SEN så klart. Visst kommer man vilja ha lite egenköpt och kommer säkert få en del med... men jag tänker att ett paket med neutrala kläder i de små storlekarna så klarar man sig ganska bra sen.

 

Aja, det där reder sig... det är ju en bit kvar tills det är dags att tänka på sånt!

Idag har vi dag 11 i cykeln, stegringen kom igår morse på dag 10. Jag tog ÄL-testet kl 8 på morgonen och det var klart positivt. Monitorn slog inte om utan häll sig till HÖG bara. Precis som sista två cyklerna. Ska testa att köra igång den så jag kan testa vid lunch eller nåt nästa gång, kanske till och med köra så jag kan testa på kvällen.

 

Mailade till Clearblue och frågade, dom sa att jag kanske hade kort stegring så att monitorn inte hinner könna av den. Visst kan det vara så, men känns lite osannolikt eftersom jag fått "glad gubbe" på deras andra test och ser stegringen fint på stickorna. Men men, får se hur jag gör i nästa cykel.

 

Klart är iallafall att jag har ägglossning idag troligen. Två dagar tidigare än vad jag brukar. Lite roliga sammanträffanden konstaterade jag igår:

 

1. När jag blev gravid förra gången kom ägglossningen två dagar för tidigt, på dag 10.

 

2. Den gången hade vi sex en snabbis innan vi drog iväg över helgen och det var den enda gången vi sexade i den cykeln oxå. Iallafall runt ÄL ;) Jag vet vad klockan var då, förra gången, ca 16.00-16.30... för vi satt i bilen vid 17 ca. Igår hade vi sex samma tid ungefär :)

 

3. När vi var på semester i Norge förra veckan såg vi vid två tillfällen en stor fågel, jag trodde det var en stork den ena. Den andra var helt klart en häger, men den första KAN ha varit en stork för den var mycket ljusare än den andra. Hägrar är ju gråa och har svarta vingspetsar, fågel nummer två såg ut så. Fågel nummer 1 var mycket ljusare i fjäderdräkten, nästan vit och hade mörka vingspetsar... precis som storken!

 

4. Jag och sambon brukar dumma oss ibland på sms, skriva tokiga saker och skicka symboler utan nån speciell betydelse, bara tok. Igår skickade han en symbol så där bara för att han tyckte det var roligt. Han skickade symbolen för tvillingarnas stjörntecken.

 

5. En tjej i en grupp på Familjeliv hade tidig ägglossning förra cykeln och tyckte det bådade gott för jag blev ju gravid i en cykel då ägglossningen kom tidigt... Hon plussade den cykeln.

 

Jag VET ju att det bara är tillfälligheter, men lite roligt är det ändå tycker jag! I ärlighetens namn så tror jag inte ett dugg på att det skulel vara tecken på nåt sätt, men det är roligt ändå att man ser såna saker. Kanske för att man VILL se :)

 

Nu är det iallafall bara den eviga väntan kvar. Mitt nya BIM blir den 11:e-12:e nånting. Det är slutet på semestern... så antingen blir det dubbel ångest eller så möter jag slutet av semestern med glädje. Och lite oro. Men det försöker jag att inte tänka så mycket på!

Usch vi har tunga dagar just nu hemma... Är på ÄL+ 2-3 nånting och känner ju ingenting så klart. Sambon är jätteledsen för att han tror att det aldrig kommer gå. Jag är väldigt låg jag med, känns så himla långt bort att det skulle gå. Idag sa han: "Känns som om vi sumpade chansen vi hade genom att tröstäta så du gick upp i vikt efter missfallet..."

Jag vet mycket väl att han inte menar att vara elak, men det sved! Som om jag inte har tillräckligt med press ändå. Det är JAG som är gammal, det är JAG som är tjock, det är JAG som fick en infektion, det är JAG som borde ha fattat att jag hade en infektion, det är JAG som måste blir gravid, det är JAG som måste gå igenom alla hormonbehandlingar om vi kör med IVF i höst, det är JAG som sen ska försöka att inte gå upp så mycket i vikt igen om vi lyckas...

Tänk vad sånt här tär på livet, att man inte helt och hållet kan vara lycklig. Jag vill inte låta det ta för mycket energi av varken mig eller sambon... men som det är så tär det enormt på oss. Usch!

Om jag kunde skulle jag bara strunta i allt som har med barnbakande att göra. Bara leva som vi gjorde innan och inte känna sån press. Bara låte det hända om det händer. Om det vore så enkelt... Det sägs ju att man ska "slappna av" att bara man slutar tänka så mycket... Men jag tror inte på det! Och sen är det så att det är allt annat än enkelt att inte tänka på det varje dag, varje timme.

 

Jag känner mig som världens sämsta människa och världens mest värdelösa kvinna...

Jag vet att det kommer bli som ett gnäll-inlägg... men jag är så less! Det tändes ett liiiitet hopp i förra veckan at kanske kanske... Fick ganska ont i brösten och det brukar jag inte ha. Det har hållit i sig och igår och idag har jag haft som mensvärk fast mensen ska ju inte komma förrän på fredag tidigast.

 

Så idag tändes en liten strimma hopp som jag levde på i ca 4 timmar iallafall. Tills jag gick på toaletten här på jobbet... jo men visst kom det en strimma blod. Det ska väl vara själva fan! Man ska aldrig hoppas eller tänka tanken ens en gång. BLÄ!

Ja idag är det en blä-fredag! Strimma med blod redan igår... lite mer idag. Det är ju för fasen typ 6 dagar kvar till mensen! Tabletterna som jag tar ska ju förhindra att jag får blödningar. VIll inte! Måste fråga om det nästa vecka på kliniken. Tråkigt!

 

Så är jag ju toktrött i kroppen efter en veckas hård träning dessutom. Allt är lite bajs idag. Ingen aning om träningen och kosten ger resultat heller, har ju ställt undan vågen. Mätt mig har jag ju gjort, men på en vecka så händer inte mycket, så det är ingen idé att mäta igen.

 

Himla tur att det är helg snart... usch!

Jisses vilken karaktär man har! Jag hade ju tänkt att låta bli att ta nåra ÄL-test denna cykel. Jo men visst, det gick ju bra. Fick lite funderingar när kroppen betedde sig lite underligt i slutet på veckan och kände att "jag ska bara kolla". Tog ett ÄL-test på fredagen, negativt. Sen tog jag ett på lördags morgon, nästan positivt och då tog jag ju ett till vid lunch och det var ju positivt. Hade skitont i tjejmagen hela lördagen och på söndagen så var både ÄL-sekretet (som börjat på torsdagen) och värken borta. Skumt. Brukar inte vara så.

 

Enligt så som det "ska" vara så borde jag haft ÄL igår em/kväll, men jag tror det släppte i lördags. Kändes så iallafall. För jag har ju oftast ont strax innan det släpper eller så, och jag hade ju ont helka lördagen. Men men, skit samma.

 

Jag tror vi ringade in ÄL ganska bra denna gång, men man vet ju aldrig heller. Vi borde ha sex idag eller imorgon med. Men nu är det ny vecka och jag tror inte att det blir av. Så nu är det bara väntan kvar. Tur att det är lite inplanerat under tiden fram till nästa BIM. Det är fredagen den 1:a nov. Men jag lär ju märka där dagarna innan iallafall. Så typ samtidigt som vi får provsvaren hos kliniken så lär jag ju veta.

 

En lite knepig sak hände i helgen. Vi pratade lite och M sa att han var lite orolig för hur han kommer reagera när jag talar om att jag är gravid (om det nånsin händer alltså). Jag frågade om han skulle få panik. Men han sa att det trodde han inte, men att han skulle känna sig fast. Att han inte skulle vara så fri längre. Ok, så är det ju. Men jag trodde lite att vi var förbi det stadiet nu liksom. Det kändes lite knepigt. Men sen sa han att han var väldigt glad för att det ju då i så fall är jag som är mamma och att det känns bra.

 

Sen lite senare under helgen så låg vi och tittade på TV och han låg bredvid mig. Han la handen på min mage och sa: "Här inne kommer det växa snart, vad mysigt!" Ehhh... ok? Lite snabba kast här tycker jag. Det var ju mysigt förstås! Men lite lustigt hur det svängde fram och tillbaka på bara dagrana i helgen.

 

Kanske är det bara så att vi behöver lufta det ofta och prata om det. Han kommer alldeles säkert bli glad när det (om det) blir verklighet.

 

Ja jag vet inte riktigt jag... Nu är allt helt plötsligt lugnt. Ingen ångest eller funderingar kring om han är redo. Jag frågade här om dagen hur han kände kring allt, jag sa att han verkade lugn. Han svarade att han kände sig lugn. Att han inte alls kände sig stressad eller så. Han berättade även att han pratat med sin bästa vän om det och denne hade sagt att han också vill ha barn snart. Så där ja! Den vännen har visserligen inte flickvän, men att han säger att han vill var nog bra för M.

Så idag så skojade vi om bullar i ugnen och sånt... :) Då säger han: "Jaaa... det är nästan så man längtar lite nu."

 

Ehhh??? Vad hände? Hahahaha! Ja jisses, jag är så glad för att vi kommit hit. Han är bra, vi är bra och blir vi tre så kommer vi bli bäst!

 

Nu får jag min mens vilken dag som helst... sen är det alltså dags för ett första försök att bli gravid i början på augusti. Jajjemen!

Idag kändes det (igen) som om vi går åt rätt håll. Vi pratade igen om framtiden och han sa att han nog aldrig kommer känna sig redo. Det kan ju tyckas att det är negativt, men han la till att han tyckte att vi bara skulle köra på. Det sa han ju förut med, men nu sa han att han inte skulle bli panikslagen OM det blev nåt. Han sa att han då får en väg att gå utan att behöva välja.

Han sa att han tänkt mycket på det och att han nog tror att han kommer tycka att det känns rätt bra när det är ett faktum att jag är gravid. Om jag nu kan bli det, men det är nog en helt annan del i allt detta.

 

Så, om det nu blir som han har sagt och som det verkar så blir det första försöket nån vecka in i augusti. Det blir vad det blir, men nu känns det iallafall som om vi är på samma planhalva och pratar samma språk. Han till och med tittar på bebisar på stan och flinar lite nöjt :)

Men det betyder ju att jag borde se över intaget av vitaminer och sånt igen. Har lite lagt av mig med det eftersom jag inte tyckte det var nån idé. Har lite folsyra kvar sen förra året, men kanske kommer behöva kolla över det där igen. Känns lite spännande!

Ja, jag visste att det inte var så enkelt som det verkade i böran på veckan. Det är ju aldrig det. Det är alrig så att det vänder på en dag bara. Och det ska det väl inte göra heller när det gäller såna här stora frågor.

 

Iallafall så visade det sig att han inte menade att vi skulle sluta skydda oss. Han sa ju bara att han hade tänkt på det. Inte ATT det var dags. Så jag fick en ordentlig tankeställare att aldrig läsa in nåt i nånting utan att fråga istället. Så nej, det var inte dags att slyta med skydd, det var inte så han menade. När jag insåg det så kändes det väldigt jobbigt. Sent om sider så talade jag om att jag kände så. Han blev oxå ledsen då för att han på sätt och vis då hade gett mig en förhoppning utan att tänka sig för.

 

Men så idag så hamnade vi i en diskussion om ålder. Han tyckte att han började bli gammal... hahaha! Jojo, sa jag, du förstår väl att det är meningen att du ska ta livet till nästa nivå. Du har ett bra jobb, bor bra och har en flickvän som du trivs med och vill vara resten av livet med. Han såg lite så där på mig och sa: "Jo jag har tänkt på det, att det kanske är så att det är dags."

 

Jag frågade vad han menade. Han menade att vi skulle sluta skydda oss. Nu sa han det i klartext och jag frågade om han menade det. Det sa han att han gjorde. Han sa även att det gjorde honom rädd och orolig, men samtidigt så trodde han att det skulle bli hur bra som helst. Sen sa han att det hade varit enklare om "det bara hände" för då skulle det nog kännas lättare. Att slippa ta beslutet.

 

Men... nu är det iallafall så att vi ska sluta skydda oss. Jag ska fortsätta testa mig för ÄL så jag vet, men han ville inte börja med nåra "måste"-dagar. Det vill inte jag heller. Jag vill mysa för att vi vill och inte för att det måste ske nån viss dag. Så tar vi det därifrån sen om inget händer inom ett halvår eller så.

Tänkt att dagen kom! Dagen då han faktiskt skulle känna att det var dags! Jag är SÅ glad idag!

Sen vet jag... inget har förändrats egentligen förrän jag ser om han fullföljer det han har sagt... att sluta skydda sig. Så det är ju inget skrivet i sten än. Men bara att han har vänt så pass att han kan tänka sig att iallafall släppa lite på säkerheten, det känns hur häftit som helst :)

Inatt hände nåt som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Vi låg i sängen och pratade om allt möjligt, mest skojande och tramsande kan man nog säga. Så hamnade vi i nån lagom oseriös konversation om barn. Nu minns jag inte hur vi kom in på just detta men jag sa lite så där på skoj att han kanske ville sluta skydda sig nu inför denna ägglossning. Har nämligen ägglossning til helgen om den kommer som den brukar.

 

Han svarade: "Ja, jag tänkte det igår. Att jag kanske skulle det."

 

Ehhh? Jaha? Ok... vad betyder det då? Så fortsatte han: "Men jag tänkte att vi skulle vara helt överens om det innan, ha sagt att vi ska sluta skydda oss." Jag svarade att han vid det här laget borde veta att jag inget hellre vill än just det. Då sa han: "Jo, jag vet ju det och jag tänkte att vi kanske skulle sluta skydda oss nu, du kan ju testa ordenligt så vi vet när din ägglossning är."

 

Sen blev det inget mer sagt, jag var så pass att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Så jag sa nåt om att jag skulle testa i denna cykel "ordentligt" och tala om för honom. Sen sa vi god natt. Kunde jag sova? Nej inte så mycket! Somnade efter 4 timmar och var lika konfunderad när jag sen vaknade. Jag visste inte om jag skulle säga nåt eller hur jag skulle göra. Så jag har inte sagt nåt. Vi får se hur det här utvecklar sig, kan ju bli intressant!

Oj, vad tiden går. Inser att jag inte uppdaterat här på väldigt länge. Men här kommer en liten lägesrapport iallafall :)

 

Under våren har det varit ganska svårt att prata om allt tycker jag. Jag har känt att vi inte riktigt kommit till den punkten att det känts bra att vara så allvarlig och tydlig som jag ändå tyckt att jag måste vara. Men vändningen kom nog helt och hållet här för drygt en vecka sen. Då hamnade vi i en lång diskussion, helt fredligt alltså, om allt. Jag fick berätta om min ångest och längtan, han fick berätta vad exakt som han är osäker på. Vi kom väldigt långt i frågan och det kändes som om han verkligen förstod.

 

En sak som jag fick klar för mig var att han behöver prata om barn, vad det innebär, min längtan och känslorna kring allt... ofta. Sen ville han göra saker som "man gör" när man ska ha barn. Så, nu har han valt vagn :D Den vagnen tycker han vi ska ha om vi ska ha barn. Bara det :)

 

Nej, men det känns väldigt bra. Sen har vi fortsatt prata och stöta och blöta. Han har fått mer klart för sig vilken tidspress jag sitter under. Det har han inte riktigt greppat förut. Nu förstår han. Det, om något i allt detta, kändes mycket skönt att han fick insikt i. Han har fått frågan inom vilken tidsram han tänker sig allt och svaret blev om 1-2 år, då kanske han vill börja planera för det. Så länge kan jag inte vänta och det har han förstått. Han frågade då hur jag tänker.

 

Jag berättade att min tanke hade varit att vi kanske kunde börja försöka under året, så man inte spiller mer tid om vi kommer behöva hjälp. Han sa: "Jag lovar inget, men det känns som om jag kanske kan gå med på det. Jag blir livrädd när jag säger det, men jag har tänkt lite att kanske... kanske efter semestrarna och så... så kanske vi kan börja med att låta bli att skydda oss, så får vi se om det händer nåt."

Ok?!!??! Så där bara!? Jaha, jaaa... jättegärna! Men jag vet ju att inget är bestämt, men bara att han faktiskt tänker sig tanken och på nåt sätt ändå inser hur det ligger till med allt... Måste säga att det känns nu som om vi kanske kan landa i att vi faktiskt ska försöka. Och det tillsammans. Jisses... det hade jag aldrig vågat drömma om för en månad sen!

Jag tror ju inte att det kommer gå så lätt, det kommer vara en lång process till en graviditet... men strunt samma! Bara att jag kanske snart har med honom på tåget gör mig lyckorusig! Han är så himla bra på alla sätt i övrigt och nu kanske... kanske så är vi på samma ställe med barnfrågan med. Tänk att det kunde bli så :)

Nu var det ett tag sen jag skrev igen. Men det har känts som om det inte har funnits så mycket att skriva om. Nu har jag lite grann att berätta men inte mycket :)

Jag var ju och tog progesterontest i förra cykeln. Det svaret var inte så lätt att få besked om, kliniken tog god tid på sig att skicka brev till mig om det. Och när dte kom i förra veckan så var svaret: "Det såg inte så bra ut och att en parutredning rekommenderades."

 

Jaha, ok... det betyder att M måste följa med. Eller så måste jag hitta en gyn som kan tänka sig att göra alla testet på bara mig. Jag har frågat M om han kan tänka sig att följa med och vara med om det här, men än så länge har han inte riktigt kommit till ett beslut. Jag förstår honom. Han tycker det känns knepigt att ljuga. Och visst kan man tycka att det är lite omoraliskt. Men jag känner att jag måste få veta hur det ser ut med min apparat. Vi får se vad han kommer fram till.

Provsvaren från den tokiga gynekologen som jag var hos ang blödningarna sa inte så mycket. Inga sjukdomar och  ingen onormalt enligt honom. Han sa att senast efter sommaren skulle vi söka hjälp... Kanske kan jag få hjälp hos honom med de undersökningar som jag känner att jag vill göra.

Sen är det väl helt enkelt så att jag vill gärna att vi slutar skydda oss och ser vad som händer. Men det är ett beslut som inte heller går att tvinga fram. Jag ser det ju lite som så att händer det så händer det, ingen skulle bli gladare än jag. Men jag förstår hans argument emot. Så än så länge så kan jag inte riktigt ta upp det på ett plan där han måste ta ställning helt och hållet.

 

Jaaa... det är inte lätt. Han är för bra för att bara ge upp på. Vi är för bra ihop för att ge upp på. Men jag kan inte vänta hur länge som helst heller. Det är en känsla som är ganska jobbig att bära på. Att man vet att man har ont om tid, men man vill inte heller ge upp det man har. Välja att försöka bli med barn eller välja att vara med den man älskar. Kan säga att det är inte helt enkelt!

Jag är lite av en jul-junkie. Jag gillar julen och det familjemys det innebär. Det är en skön känsla att minnas alla fina jular jag haft med min familj. Vi har det alltid så mysigt, äter gott och dricker ingen alkohol. Det är fridfullt och avslappnat. Jag är otroligt lyckligt lottad som har en sån fantastisk familj! Jag älskar er, det vet ni, över allt annat. Och ni betyder allt för mig!

 

Jag och M har vår första jul ihop, det är lite roligt. Vi fick chansen att spendera ganska mycket tid ihop nu de här dagarna kring jul och jag känner mig glad som har honom i mitt liv. Vi kommer hinna träffas massor nu kring helgenr och det är bra. Vi behöver tid ihop och få känna av varann ordentligt. Det här är väldigt bra för oss :)

 

Det kommer upp små korta diskussioner om barn då och då, men på ett ganska ytligt plan. Det verkar lite som om han börjar känna av ämnet lite. Så vi får se vart det barkar framöver. En lite (o)lustig sak är att jag skulle haft min mens för tre dagar sen, eller som senast två dagar sen. Det är ett orosmoment, men jag tror egentligen att det snarare är lite stress nu kring jul och allt som ställer till det med dagarna. Men det lilla, lilla hoppet som nånstans dansar runt i magen är lite svindlande. Jag kommer få min mens under helgen, jag är helt säker på det. Men ändå så finns det nåt där som snurrar runt och tänker "om".

Men om "om" skulle vara så, så är det meningen. Och den julklappen kommer vara den sjukt bästa i hela mitt liv. Galet.

Det är inte alltid så enkelt att blogga känner jag. För det är svårt att sätta ord på saker och ting. Jag brukar ha lätt för att skriva, men det är inte så just nu. Det virvlar runt tankar i huvudet och jag blir inte klok på det. Så jag försöker att sluta fundera. Lättare sagt än gjort.

 

Iallafall så ska jag få komma till kliniken i stan, det kanske jag har skrivit? Det är bra, då kan jag få koll på om apparaten fungerar och så där. Jag hoppas oxå få lite recept som jag kan använda för att förlänga lutealfasen om det skulle behövas. Men jag har nog faktiskt börjat få lite koll på att min lutealfas faktiskt inte är så kort som jag trott. Känner väl att jag iallafall vill ha recepeten så jag kan ta progesteron för att förlänga nån dag eller två.

 

Jag söker jobb också. I Martins stad. Det är betsämt att jag ska försöka flytta dit. Det är blandade känslor kring det. För det mesta är det hur bra som helst. Jag vill väldigt gärna komma närmare honom och ge oss en chans. Men ibland tvekar jag, det är väl alltid så att man tvekar ibland. Tvekar för att jag åter igen flyttar, drar upp mig själv från en plats där jag rotat mig lite. Tvekar för att jag åter igen gör stora förändringar för en man. Tvekar för att jag åter igen ska börja om.

 

Sen är det så att jag är sån till naturen, jag gör sånt. Jag tar chanser och gör saker lite grann med en klackspark. Och det är därför jag har kommit så långt i mitt liv som jag har gjort. Självklart har jag gått på nitar och gjort urdumma val emellanåt. Men jag har också skapat mitt liv utefter vad jag vill att det ska vara. Det är ju egentligen endast detta med barn som inte har lyckats. Det har jag skjutit upp och satt på paus lite för många gånger. Jag har velat hitta det perfekta tillfället. Men det blir aldrig perfekt. 

 

Och när jag så tog just den saken i egna händer så dök Martin upp. Jag kan inte låta bli att undra om det inte är meningen. Jag vet att jag är menad att bli mamma, jag tror att jag blir en bra mamma och att det kommer vara det som gör livet koplett. Men om jag fått det om bakfoten då? Om det inte är så? Vad vet jag. Det kanske är meningen att jag INTE ska bli mamma. Kanske är det nåt fel på mig som gör mig olämplig. Kanske är det så att jag borde låta livet bestämma det åt mig och inte lägga mig i?

 

Även om jag ibland vill ha ett facit, så bävar jag väldigt mycket för vad det står i det. För jag tror det finns ett facit, oavsett vad man väljer så finns det någon som vet precis hur det kommer att bli. Och det gör mig nyfiken. Om jag kunde få bjuda denne någon på middag och få blicka framåt, då skulle jag fråga om det finns en anledning till att jag har så stora val att göra hela tiden. Om jag fick veta, skulle jag bli lugnare i själen och sluta undra? Mest troligt inte.

 

Troligtvis skulle jag göra allt för att förändra facit och skapa något annat. Eller?

 

För övrigt är det snart dags att börja med ÄL-stickor igen. Jag vill ha koll på den, vill föra statistik så många månader det bara går. Jag tror det är bra. Så ÄL-stickor och tempning är verktyget för det. Tempar gör jag för att se när ÄL kan tänkas vara och när ägget har släppt. ÄL-stickorna är till för att se stegringen i LH-hormonet. Hormonet säger åt ägget att mogna och så småningom släppa. Om det nu var nån som läser här som inte vet ;)

Gillar att ha koll, så testningen kommer fortsätta framöver hur jag än gör med allt. ÄL beräknas till dag 13-14 ungefär, vilket blir måndag om en vecka ca. Börjar testa på torsdag eller fredag är det tänkt.

Jag har haft funderingar kring allt. Om barn, man, jobb och allt. Men idag redde jag ut en del av detta. Jag fick en öppning som kan göra allt lite enklare. Och det känns hur bra som helst. Jag tror det här kommer bli hur bra som helst. Galet bra.

 

Jag har utöver det kommit igång med kost och motion på en bra nivå. Känns som om det mesta faller på plats. Det kommer bli en bra höst, jag känner dte på mig!

Oj, nu har det gått många dagar sen jag skrev sist. Mycket har hänt sen dess också, lika mycket som lite har hänt. Jag testar ju med ÄL-stickor sen dag 5, ingen skugga eller tillstymmelse till streck på testen. Det har passerat dagen då jag "borde" fått ÄL både om man räknar normal cykel och försjkuten av progesteronet.

 

Och det är nåt i kroppen som säger att det lixom inte kommer bli nån ÄL denna gång. Jag har inga känningar alls och inget fertilt sekret. Ingenting faktiskt. Hade lite sekret igår, men idag är det inget alls. Så jag vet inte jag. Men det är ju bara att fortsätta testa och se vad som händer.

 

Det var det lilla som hänt, alltså ingen stegring på stickorna.

 

Det är på sätt och vis en lättnad denna gång. Lite konstigt kanske men det är så. Jag fick nämligen besök av denne eventuella Han i veckan. Han var här ett par dagar och vi fick umgås ordentligt. Och vad ska jag säga? Jag tror att vi kan bli riktigt bra. Han är väldigt bra. Jag vet faktiskt inte om jag kan säga att jag är singel längre. Vi har ingen etikett på vad vi är. Men en sak är säker iallafall, han är väldigt fin och en person som jag skulle vilja testa livet med. Fantastiskt eller hur? :) Det trodde jag inte alls skulle dyka upp nu!

 

Men som ni förstår så ställer sig ju allt på sin kant också!

 

Vi har pratat om det jag har inlett och han säger att an inte vill att jag ska sluta. Han känner att han inte vill vara anledningen till att jag ger upp en dröm. Jag har ju varit brutalt ärlig med honom om det här. Så han vet vart jag står och respekterar det. Sen är han ärlig tillbaka och säger att även om han vill att jag ska fortsätta så kommer det ju bli konstigt om jag blir gravid och han inte är pappan. Då blir han ju involverad och får dela det med mig även om han egentligen inte vill bli pappa så snabbt och på en gång. Han vill vänta 1-2 år.

 

Den tiden har inte jag känner jag. Så mitt upp i allt det som känns så häftigt med att vara kär igen så finns det där molande att fortsätter jag att försöka nå min dröm gör jag nåt han egentligen tycker känns fel. Och avstår jag min dröm så är det jag som gör hela uppoffringen. Om vi ska bli "vi" på riktigt så innebär det mest troligt att jag flyttar dit han bor. Till hans stad. Och det kan jag tänka mig göra, jag kan göra den satsningen på honom.

Men jag vet inte hur det skulle kännas att göra det uppoffringen för hans skull och sen släppa min dröm? Det skulle nog vara väldigt bittert om det sen sket sig och jag inte fått barn... som om jag tappat en massa tid.

 

Så just precis i skrivande stund så vet jag inet hur jag känner för hela grejen. Klart jag vill ha barn. Klart jag vill ha kärlek. Klart jag vill! Både och. Den här mannen vill ge mig kärlek men vill inte ha barn på en gång. Det får jag respektera. Han vill också att jag ska fortsätta med min dröm, han respekterar min dröm. 

 

Frågan är ju bara hur detta ska gå att sammanföra till något gemensamt? Just där står jag nu och undrar lite hur jag ska få ihop det. Jag vet inte alls...

 

 

 

Nu väntar jag. Jag är ganska dålig på att vänta. Mitt tålamod är kanske inte det allra bästa. Men det är just nu vad jag måste ha. Tålamod. Nu väntar jag på mensen. Om allt är som vanligt så kommer den på lördag eller söndag. Det är ju det att jag vill börja testa igen. Haha! Men det är ju så. Jag vill kunna se ÄL. Och jag ska ju testa den när mensen är slut. Sååå... nu vill jag att den ska komma.

 

De digitala testen har kommit också. Det ska bli roligt att testa dem. Sticka morgon och kväll, digitalt test till lunch. Då KAN jag inte missa. Omöjligt.

 

Nåt jättefånigt ska jag erkänna nu. Jag har kikat på blocket lite på barnvagnar och sånt. Det är ju MASSOR man behöver som man inte tänker på. Och det mesta finns ju i kanonskick på Blocket. För på riktigt, en barnvagn för 8000-10000 kr? Alltså. På riktigt? Njae... jag lägger nog hellre pengarna på nåt annat. Man får ju vara lite så där lagom kräsen. Hitta nåt som är lagom. Och vet ni, det där löser sig om det blir en liten babyalien.

 

Denna vecka testar sig donatorn, spännande! Förhoppningsvis får han svar innan nästa vecka är slut. För OM allt klaffar kanske jag testar i den cyklen första gången. Fattar ni? Det KAN vara så att det bara är ca 2-3 veckor bort. Känns så häftigt, roligt och starkt! Om det blir så kommer jag nog bli lite tossig. Det kommer säkerligen kännas väldigt märkligt. Och fantastiskt roligt!

 

Så på sätt och vis hoppas jag att "vi" får svar på testerna fort, så jag kan ge mig på ett första försök redan i nästa cykel. Och samtidigt tänker jag att det kanske är bra att kolla en cykel till för att ha bättre koll. Men vi får se hur det blir. Tiden går lååååångsamt hur som helst ;)

 

Det dyker upp saker i mitt huvud så där lite när som helst. Rätt var det är så ploppar det upp nåt. Som en sak som jag låg och tänkte på igår när jag skulle sova. Sån där babyshower, det vore ju ganska roligt! Men det kan jag ju inte anordna själv :) Eller jo, en del gör det. En liten välkommen-till-oss-fest-kalas-grej med lite cupcakes och änglar och grejer. Hehehe... men jag vet inte, det ordnar nog sig det med. Det är ju bara såna där grejer som jag kommer på och som poppar upp mitt upp i alltihopa.

Ja alla tankar blir till drömmar på nätterna. Mysigt! Jag tror och hoppas att lite av det som jag drömmer om blir verklighet. Det är så klart inte bara guld och gröna skogar. För det är ju inte sanningen att ha barn. Att det bara är fantastiskt vackert och underbart. Så klart kommer det vara otroligt jobbigt oxå. Definitivt att göra det på egen hand, jag fattar att det inte kommer vara en walk in the park. Bara. Men på sätt och vis är det ju oxå så att man VET vad man har och inte har. Jag har bara mig själv. Jag kan inte förlita mig på nån, det finns ingen att bli besviken på eller att behöva ta hänsyn till.

 

På gott och ont så klart. Men i mitt fall, tror jag faktiskt på gott. För jag gör det mesta ensam, jag förlitar mig sällan på nån annan. Det är lixom bara jag och det sätt jag gör. Det trivs jag kanon med.

 

En sak som jag börjat funder mer och mer på är min vikt. Det är inte så att jag är jättestor, men ett antal trivselkilon är det utplacerat lite strategiskt. Tänker att om jag tar tag i det nu och hinner en liten bit på väg så är det bättre än att inte alls försöka. Och vem vet, om det tar tid med att bli gravid så kanske jag hinner i mål. Tror graviditeten blir lättare om jag har hunnit en bit på väg och inte har allt att beta av sen efter. För jag är HELT på det klara med att jag kommer gå upp när jag är gravid. Om jag blir det.

 

Nu är det semester om en vecka, så visst kommer det säkert bli en glass eller två. Men jag tänkte att det oxå ska vara ett litet startskott för att lägga upp strategin för "efter semestern". Att sätta reglerna och kanske fylla frysen med lite extra matlådor. Då blir det lättare att låta bli att ge mig själv en massa ursäkter sen när jobbet börjar igen. finns det bra matlådor finns det heller inget att skylla på. Jag vet hur jag vill lägga upp det. Så det kommer gå bra.

 

Alltid är det bra att ha ett mål, nu är det inte bara för mig egen skull, utan en del för en eventuell familjemedlems skull. Jag vet inte men motivationen kanske inte kunde vara högre just nu :) Jag har träningskort, jag har verktygen och viljan. Bara bra förutsättningar faktiskt! Så, det är bara att köra på.