Ja nu har det gått en månad till! Hej och hå. Killarna är nu 5 månader. Tiden går verkligen fort. 

 

Att vara mamma är nog bland det värsta och bästa jag varit med om. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur slut och påverkad jag skulle bli. Jag känner mig livegen och helt färdig... Vi sover jättedåligt och dagarna nu går åt till att flytta runt killarna mellan olika rum och aktivera dem lite lagom. Dom är ganska rastlösa och inte mycket duger nån lång stund. Tunga är dom oxå, så det är verkligen så att det känns i ryggen nu.

Jag älskar mina barn, det gör jag. Dom är fantastiskt roliga, fina och goa...! Men jag kan känna sån ångest över att inte vara den dom behöver mig att vara eftersom jag är så innerligt trött. Sen i januari har endast deras behov tillgodosetts, mina egna finns det ingen som helst plats för. 

 

Jag behöver komma igång och röra på mig, äta bra igen och gå ner lite i vikt. Men jag orkar inte. Alltså... jag ORKAR inte. Det kan komma en dag då jag tänker att "nu jäklar!", men dagen efter har jag sovit ett par timmar bara och känslan av att vara totalt sänkt kommer över mig igen. Det är väl alltid motigt att ta tag i sin vikt, så klart. Men det här är vverligen på det planet att det finns ingen som helst energi eller ork. Knappt ens till att äta alls. Men det gör jag ju och alldeles fel dessutom. Men jag kan säga att den här mamman är så kopiöst och galet trött i kropp och själ så energin finns inte.

Jag har ont i fötterna och knäna för att jag är så tung och i ryggen eftersom jag bär killarna. Det gör ont av och till i magen där snittet är och jag är instabil i bålen. Så visst måste jag gå ner i vikt och stärka upp mig igen... men hur ska jag hinna, orka och kunna göra det? Känns rätt hopplöst.

M är jättebra... han gör mycket och tar många nätter. Men det är lixom inte nog. Han får komma hemifrån minst 9 timmar varje vardag, tid då han kan vara bara M. Han kan även göra saker ibland på helgerna, vilket jag kan tycka måste få vara ok. Jag kanske skulle "få" göra saker... men jag orkar inte. Det finns varken mental eller fysisk energi till det. Jag köpte ett kort på simhallen och skulle börja simma... Men jag kommer aldrig iväg. 

Gnäll gnäll... nu vaknar ena killen så nu måste jag sluta.

De senaste två veckorna har jag insett att inte ens åka med till Willys eller Ica Maxi är nån vidare bra idé. Jag har jättesvårt att gå och får så grymt ont i ryggen och fogen fram. Magen är TUNG nu! Jag skulle ju vilja kunna vara delaktig i åtminstone lite matinköp och sånt för M är inte alls lagd åt det hållet. Han kan följa en lapp jag skrivit men jag måste lixom förklara vad jag menar med "korv". Om han inte hittar det han tror jag skulle vilja ha så tar han lite så där random vilken korv som helst...

 

Som sist så var det han som ville ha korv och makaroner med majs till. Det är en sån där rätt som vi äter till vardags som är jätteenkelt att göra och är gott om man inte äter för ofta. Majs blandat med makaroner direkt i kastrullen och sen typ korvslantar till. Man jag ju ta vanlig grillkorv om man vill... men vi har ofta nån kryddkorv.

 

Men iallafall, han skulle handla korv. Hittade ingen alls i hela butiken... och kom hem med Cognacsmedvurst som man har på mackan. Funkar inte riktigt till det vi skulle ha det till. Och så är dte lite grann, han har lixom inget intresse i matlagning, vilket i sig är heeelt ok, men heller ingen intention att lära sig.

 

Och det är verkligen helt ok. Man tycker om olika saker och han är ju bra på en massa annat.

 

Men dte kan bli lätt frustrerande när jag tycker det är roligt och gott att laga lite olika maträtter, även om det inte är nåt avancerat så där. Men mycket handling går då på idén: "Lite sånt och lite sånt... det där kan man ha till och det blir nog gott ihop med det." Lite svårt att få ner det på en lapp till honom lixom :)

 

Sen kan jag knappt stå vid spisen heller längre. Får ont överallt av att stå och gå så där. Så det blir tyvärr rätt mycket fryspizza och hämtmat just nu. Gott ibland... jo visst... men inte alltid. Vi har en massa matlådor i frysen som är tänkt att vi ska ha sen när bebbarna kommer, men snart får vi lov att äta lite av det tror jag för jag börjar ledsna på all skräpmat.  Nu äter vi inte bara pizza och sånt, det blir en del köpessallad och sushi mmm... men ni vet, det ÄR gott med hemlagad mat!

 

Hur som helst så är jag väldigt bunden till lägenheten... SOM jag längtar efter att komma ut och bara gå ute i solen. Ja i regnet med för den delen! Känner mig lite fången i mitt eget hem. Kan inte heller hålla på och greja så mycket hemma för det orkar jag inte heller. Så just nu är det tungt att bara vara gravid.

 

Jag har gått 33 fulla veckor nu och 4 dagar. Helst skulle jag vilja gå 36 fulla veckor utan att dom kom spontant. Men efter 36 fulla veckor så får dom komma när dom vill, bebbarna. Jag är redo. Så redo man kan bli, hahaha! Men jag orkar verkligen inte med att vara så orörlig längre. Att plocka upp en strumpa från golvet är som att bestiga ett berg. Och att duscha kan vara ett helt företag känns det som. Hinna med att tvätta håret, tvåla in sig och sen spola rent innan jag blir svimfärdig av att stå där. Nej usch! Roligare kan man ha det!

 

Som värst får jag ju gå till måndadsskiftet april/maj... och blir det så kommer jag nog vara sängliggande mot slutet, det känns så. men jag kan knappt ligga heller utan att bli yr och få ont. Så jag tycker att 36 fulla veckor blir bra tycker jag. 

 

Sista kontrollen hos min BM sa: Allt bra! Alla värden är bra, blodtryck bra och bebbarnas hjärtljud bra. Magen hade 43-44 nu i SF-mått... Det är gigantiskt! Nu på torsdag är det TUL igen så får vi se hur dom fortsatt växa... Hoppas lite på att det planat ut lite och att dom inte ligger på så mycket plus! Visst är det bra med stora bebisar, men jag är verkligen sprickfärdig nu så jag känner att dom gärna kan gå ner till normalkurva iallafall och inte ligga över den. Men men, det är ju som det är.

 

Dags att ta tag i dagen tror jag. Har lite småfix att göra så jag måste sätta igång. Det blir ju lite så att eftersom allt tar sånt tid när man knappt kan röra sig så hinner man inte mycket varje dag. Idag är det symaskinen som ska få sig en omgång, Och kanske tvättstugan en sväng.

Känner mig helt färdig och vill bara att det ska bli eftermiddag. När klockan ringde i morse så var det sjukt tungt att gå upp. Mår ju så himla illa så fort jag går upp. Tar ett digestive-kex när jag går upp så magen inte är helt tom. Men det hjälper bara si så där. Sen känns det som om jag skulle kunna sova i all oändlighet. Jag vet ju att det går över, men det är en klen tröst när man även vet att det är säkert en månad kvar med dessa tunga dagar.

 

Nu är dte iallafall fradag och jag får sovmorgon imorgon! Det är skönt!

 

Jag har börjat funder apå föräldraledigheten. Många som väntar tvillingar planerar så båda kan vara hemma åtminstone 2 månader ihop i början. Ibland mer, en del upp till ett halvår. Jag funderar på hur man ska få det att gå ihop rent ekonomiskt om båda är hemma? Vet inte heller hur det fungerar att ta ut föräldraledighet båda två. Måste fråga nån som kan eller vet senare. 

 

Om bebisarna föds för tidigt så antar jag att man är sjukskriven medans man ligger inne på sjukhus. Men jag tänker på första tiden hemma, hur får man dagarna att räcka länge om man är hemma båda två? Fattar inte riktigt hur det ska gå ihop. Man får ju inte dubbla dagar direkt. 90 dagar extra är det för att det är två. Antar att det är dom dagarna som man kan tänka sig att man är hemma dubbelt.

 

Frågade M om det, hur han tänkt (om han gjort det). Han hade nog tanken om att vara hemma de 20 dagarna han får i böjan och sen jobbba kanske halvtid eller nåt. Men så pratade vi lite mer om det och han sa att han kunde tänka sig att vara hemma mer. Han hade inte funderat så mycket på det alls. 

 

Aja, det ordnar väl sig.

 

Ja vilken vecka det har varit. Tokstressigt och jag har har fått jobba över massor. Känns så där när det enda jag VILL göra är att småäta och sova. Hade det gått att göra samtidigt hade jag gjort det :) Så denna vecka har inte varit rolig!

 

Men jag såg till att ha gjort det jag behövde förbereda inför nästa vecka nu idag innan jag gick hem. Så nu kan jag BARA ha helg, känns riktigt bra!

 

Jag berättade för min närmaste chef idag. Hon blev jätteglad och sa att det inte är mitt jobb att oroa mig för hur det löser sig med mina åtaganden. Hon sa att det var bra att hon fick veta och att jag nu bara ska ta hand om mig och jobba lagom. Eftersom hon själv har barn så sa hon att hon förstod precis hur jag mådde och vilken oro som man känner för att bli en belastning på jobbet. Men hon sa att det är ju livet, det förändras och man kan inte alltid bestämma hur det ska bli.

 

Hon var iallafall glad för min skull och sa att jag skulle ta hand om mig själv i första hand och sen tänka på jobbet. Däremot så tyckte hon att den killen som jag jobbar tajtast med borde få veta så han kanske har större förståelse för om det blir lite tufft emellanåt. Så vi får väl se, han kommer hem från sin semester om en dryg vecka. Han kommer nog fundera och tänka att det blir lite rörigt igen eftersom jag precis börjat komma in i mit jobb.

 

Men det tar vi när det kommer. Jag är lättad och känner att det känns jättebra att ha talat om det, tror det blir enklare att prata med chefen igen om det skulle behövas nån sovmorgon eller så framöver. Sa dock att hon skulle hålla dte i ledningsgruppen och att jag ville vänta med att tala om det för alla tills efter KUB-testet iallafall. Det förstod hon :)

 

Jag hoppas ju att det ska plana ut med tröttheten och illamåendet inom 2-3 veckor, det vore ju kanon. Jag saknar att röra på mig, orkar inte det helt enkelt. Jag är så dyngtrött när jag kommer hem så den energin finns inte. Sen när man mår illa, kan det ju vara skönt att gå ut. Men just nu vill jag bara sova och småäta. Det är det enda. Hoppas att sen när det ger sig att jag kan styra upp kosten igen och röra på mig mer. Känner att jag svullnar upp för varje dag nu... usch!

 

Mer svullen lär man ju bli med! Hahaha!