Idag var det besök hos barnmorskan. Anledningen till att jag ville ha en tid så här tidigt var att jag ville ha en remiss till dietist. Dels för att jag gärna skulle ha lite vägledning i min kost och dels för att jag har så lätt att gå upp i vikt. Att ha någon att prata med ang det skulle kännas bra tyckte jag.

 

Vi hade bokat tid hos den barnmorskan som jag gick hos förra gången och när vi gick in så såg hon glad ut och sa: "Det var roligt att se er här så snart igen!"

 

Jag ringde ju mottagningen och bokade av min tid som jag hade hos henne där efter missfallet. Vi hade en tid för den första kontrollen efter inskrivningen. Tror det var så iallafall. Jag pratade aldrig med just "min" bm då utan det var en som satt just den dagen på telefontiden. Så vi hade inte pratats vid alls sen nån gång mellan KUB-testet och när jag lades in.

 

Jag gillade henne, lite så där "gick på autopilot" med vad hon sa men jag antar att dom måste det för att få med allt som dom bör prata om. 

 

Vi pratade kost, motion och sånt. Jag har rätt bra koll på hur jag bör äta och så där, så jag kände väl inte att hon tillförde så mycket... vilket hon konstaterade oxå, dels att jag har bra koll själv och sen att en dietist nog inte skull ge mig så mycket. Tyvärr finns det tydligen ingen dietist knuten till mödravården och när dom skriver remisser så blir dom avslagna. Så tyvärr fick jag ingen hjälp med det... hennes råd var att ringa min vårdcentral och fråga, sen om jag inte får hjälp där ska jag ringa vidare och på så sätt ställa vårdcentralerna mot varandra. 

 

Det vi kom fram till gemensamt var iallafall att jag har så pass bra koll själv så om jag går på mina egna kunskaper och tankar ring kost så kommer jag långt. Det svåra tycker jag är att orka laga mat. Det är inte så roligt att laga mat när man mår illa och är så hungrig samtidigt att man tror att man snart svälter ihjäl. Men jag måste väl försöka. Vi äter faktiskt inte så mycket skräpmat eller sånt som jag inte bör äta, det är väl allt det där emellan för att dämpa illamåendet som gör att jag tänker på min vikt.

 

Jag vet mycket väl att jag är överviktig och att jag inte behöver gå upp så mycket i vikt. Det finns en del att ta av om man säger så. Det är skönt att man kan prata öppet om det med henne iallafall, hennes råd var att jag skulle fortsätta som jag gjort. Inte banta eller försöka gå ner i vikt, men äta lite enligt den filosofi som jag redan gjort ett tag. Så får vi se hur det går.

 

Jag tror att jag kommer gå upp massor ändå. Anledningen till det är ju att jag går upp i vikt av bara att titta i kylskåpet... Kanske inte riktigt. Men bara det att jag skutade med mina fastedagar när jag plussade gjorde at jag gick upp 2 kilo direkt. Så ska jag nånsin komma i mål så lär jag få kämpa hårt direkt när bebisen kommit.

 

Men det tar jag då och vi får ju se om det går så långt.

 

Jag mår mer illa denna gång, jag är tröttare och jag känner mig mer svullen. Magen är upp och ner, trög och jobbig. Brösten är redan tunga och jobbiga. Men, det är ju som det är! Som barnmorskan sa: "Just nu är det faktiskt så det får vara.". Och precis så är det. Det får vara så :)

 

Jag lämnade urinprov när jag var där oxå, när hon kom tillbaka så sa frågade hon om jag hade ont när jag kissade... Jag trodde nog lite där och då att jag skulle dö. Känslan i magen blev kall som is. Jätteorolig! Men jag har inget besvär från apparaten alls... så det sa jag ju. Hon sa att de vita blodkorpparna var lite höga så att det kanske kunde vara nån uvi på gång eller så. Så självklart kommer jag se till att läkaren kollar det sen nästa vecka. Hon verkade inte så orolig så jag får väl ändå lita på det. Men roligt var det inte! Alla små avvikelser kommer ju kännas som stora hinder innan jag vet att allt är ok. BLÄ! Men jag får hålla ut till nästa vecka och be läkaren odla på urinen med. Hon sa åt mig att dricka mycket och gärna surt. 

 

En annan sak som känns jobbig är att jag drömmer otäcka drömmar just nu. Oftast nånting varje natt. Det handlar oftast om att jag dödar någon annan eller så skär någon mig (oftast i magen). Det är säkert så att oron för missfall och tankarna på det som hände styr en del drömmar. Men det är obehagligt att vakna och känna sig jagad eller hur man ska säga. Hoppas det ger med sig...

 

Nästa vecka är det läkaren på tisdag, kontroll med VUL och provtagning. Ser fram emot det samtidigt som jag förbereder mig på att nåt ska vara på tok. Säkert en del försvarsmekanism i dom tankarna. Men det känns så. Aja, jag ska inte ta ut det i förskott. Det skulle ju kunna gå bra nästa vecka oxå. Det är så man får se det. Antingen går det bra, eller så går det inte bra.

 

 

Idag var jag hos kuratorn och det var faktiskt jätteskönt. Både att lufta sommarens ångest och att få lite verktyg att hantera det som nu sker.

 

Vi började att prata om sommaren och att det inte riktigt blev vad vi tänkt oss. Att M landade i sin sorg på ett sätt som gjorde oss båda lite överrumplade och att det var mycket tankar och prat om det. Sen kom augusti och det var många saker som vi var tvugna att gå igenom _igen_ på sätt och vis. Datumet för förlossningen närmade sig och min bästa väns lilla flickas dop. Tunga saker att gå igenom och tungt att falla ner igen.

 

Men det kändes som om jag någonstans mitt i all det ändå tog mig förbi det och kom fram på andra sidan lite mer klar över att det kommer gå bra att se framtiden lite ljusare.

 

Så pratade vi om förlossningsdatumet och hur det var så tydligt att dagen efter, som var en måndag och 1:a september, var starten på något nytt. Där berättade jag att jag plussat igen och tog en paus för att hämta rätt ord. Då ser jag att hon sitter och torkar tårarna! Hon utbrister "Men va? Oj, nu blir jag ju alldeles rörd! Vad glad jag blir!"

 

Sen grät vi lite båda två! Det känns verkligen som om de personer inom vården som vi varit i kontakt med faktiskt har berörts av det vi varit med om. Det finns alldeles säkert väldigt många som berört dem så klart, men det är skönt att ändå inte bara passera som en patient. Det känns genuint fint att de vi träffat faktiskt minns oss och det som hände. Att vi berör dem. Det ger mig en tro på vården. Det är så lätt att bara det negativa syns och hörs, men vi känner båda två att vi har fått uppbackning och stöd hela vägen. Det har jag ju skrivit om förut :)

 

Iallafall så var det skönt att få prata och ventilera lite. Vi har bokat en ny tid efter läkarbesöket som jag har om tre veckor. Då kan jag kanske och förhoppningsvis våga mig på att se ännu lite längre fram. Hon sa att det är vanligt att man fastnar i ett stadium av lite vacum. Att man inte riktigt kan se att det skulle kunna bli en positiv utgång denna gång. Känslan av att vara gravid nu är ju inte densamma som förra gången. Då, förra gången, var det ju mer en känsla av allt det nya. Nu finns ju allt det där som vi tagit oss igenom som ett tunt skikt av dimma ovanpå allt. 

 

Det finns tydligen väldigt många som lägger stor skuld på sig själv när något går snett, där har ju jag varit i perioder. Sorgen man upplever vid en sån situation som jag hamnade i är väldigt lik den som man upplever om man fött fram barnet och att det dör efteråt. Det är ju i princip samma sak, bara det att vårt barn kom så tidigt att det inte fanns en chans för det att överleva. Jag har inte tänkt på det så, men det var lite av en insikt att få lov att verkligen sörja det vi förlorade.

 

Självklart är vi glada och förväntansfulla, men det är inte helt lätta att se det som något nytt och med nya förutsättningar. För det är just det, att man ska våga se lite längre fram hela tiden. Våga hoppas och våga tro. 

 

Jag brottas ofta med det här med statestik... om vi klarade oss fram till vecka 19 förra gången, tog oss förbi de kritiska 12 veckorna... måste det då inte vara större sannolikhet att det går åt skogen nu denna gång innan vecka 12? Det är ju galet att tänka så, men sannolikheter och sånt funderar jag en del på.

 

Jag försöker hitta allt det roliga och glada med att vara gravid igen, jag lyckas ibland bra och ibland dåigt. Men jag sover inte dåligt pga oron eller så just nu iallafall. Kuratorn frågade om det, om jag får sova. Och än så länga somnar jag iallafall ganska gott på kvällen. Jag antar att det kommer vara olika med det framöver.

 

En sak som hon var lite imponerad av var att jag redan nu började förbereda mig på att julhelgen kommer kunna bli rätt jobbig. Det är ju då, om vi kommer så långt, samma tid som vi förlorade den förra lilla. Så jag tror att julhelgens ledighet kommer bli lite känslosam. Hon tyckte det var bra att jag tänkte på det redan nu för då bearbetar jag det förväg och då blir det förhoppningsvis lite lugnare då när det kommer.

 

Dte blir på så många sätt symboliskt att komma ut på andra sidan. Ett nytt år, tiden då vi tappade allt förra gången är förbi och kanske att vi kan börja hoppas på riktigt då. Säkerligen tar andra funderingar vid då, men det får vi hantera då tänker jag.

 

Tack alla för era fina kommentarer, det värmer ska ni veta!

 

 

 

Hehehe, ja det är lite märkligt att man tycker att det känns helt ok att må lite så där lagom illa. Förra gången så mådda jag illa mer på nivån att jag kände mig åksjuk. Och jag blev lätt åksjuk med. Nu har det satt igång igen. Något värre tror jag. I morse höll jag på att spy i duschen. Jag är fortfarande förkyld och hostar lite, så just när jag hostar så får jag lite så där kräkreflex.

 

Det är för övrigt lagom spännande på jobbet, luften på jobbet är ganska torr så det kliar rätt ordentligt i halsen emellanåt. Får verkligen koncentrera mig på att inte reta kräkreflexen och sitta i kontorslandskapet och klökas, hahaha!

 

Igår pratade jag med min chef om att jag är gravid igen. Hon blev glad men såg samtidigt lite så där orolig ut. Vi pratade om att så klart väcker det oro inom mig och så där. Men hon är så bra och hon sa att det var bra att jag talade om det så är det lättare att förstå om jag försvinner på olika besök hos läkare mm.

 

Imorgon har jag tid hos kuratorn och M ska följa med. Det blir nog känslosamt och ganska skönt ändå att prata med henne. Det känns som om hon har bra infallsvinklar och kan råda lite i hur man ska tänka. Nu är det ju dels hur man hanterar oron och hur man vågar glädjas. Jag tror egentligen att det blir bara det besöket, vi är båda rätt så OK just nu. Svårt att veta riktigt hur man ska känna och så där. Självklart är vi glada men det är lite så där overkligt oxå. Så vi kämpar ganska mycket med att prata om framtiden och att våga vara glada för den.

 

Om en dryg vecka är det första besöket hos barnmorskan oxå, det blir lite skönt på nåt sätt. Dels att vi får samma som sist och dels att jag får "komma in i rullorna". Det är så mycket lättare att man kan ringa och få kontakt med nån och har ett namn då. På nåt sätt... jag vet inte. Om tre veckor har jag sen tid hos läkaren på kliniken. Han ringde i måndags och var så där cool-lugn som han är. Han var så klart glad för vår skull och frågade "Jaha, hur vill du att vi gör nu då? Jag menar så du känner dig lugn och trygg med din nya graviditet?"

 

Han känns så bra, hoppas vi kan fortsätta träffa honom eller den läkaren vi träffade förra graviditeten, hon var väldigt bra oxå. Så nu blir det koll, provtagning och samtal om fortsättningen om 3 veckor. Två dagar innan jag fick tiden hos den privata läkaren. Nu vet jag inte om jag ska gå till den privata, funderar på att boka av den tiden. Det värsta är ju att man gärna inte släpper kontakt alls med dom man har. Men det känns så bra med både kliniken på sjukhuset och med barnmorskan och läkaren på barnmorskmottagningen. Jag får se hur jag gör.

 

Oavsett hur det blir så känns det som om vi faktsikt är i goda händer och kan vara trygga med att vi får backup när vi behöver det. Det är iallafall så det känns och det är lugnande i allt detta.

 

Bläää... Har blivit dyngförskyld. Inte roligt! Det var jag även precis där i början förra gången, vet inte om det är så att man är lite nersatt i immunförsvaret så att man är lite mer mottaglig eller nåt. Det som var lite störigt är att då efter att jag var förskyld så släppte aldrig nästäppan. Den höll i sig i princip till efter missfallet... av och till iallafall. Hoppas det inte blir så nu. Nässpray blev lite som knark...

 

Så idag är jag hemma från jobbet, inte så kul men jag kände att jag inte kunde jobba när det var som det var. Hoppas på att piggna på mig iunder helgen.

 

Har roat mig med att kolla på barnvagnar och barnkläder på blocket. Det finns så mycket fins babykläder som folk säljer till bra pris, såna kläder som knappt är använda och om dom är använda så är det väldigt lite. Känns som en bra idé att hitta nåt sånt neutralt paket att börja med. SEN så klart. Visst kommer man vilja ha lite egenköpt och kommer säkert få en del med... men jag tänker att ett paket med neutrala kläder i de små storlekarna så klarar man sig ganska bra sen.

 

Aja, det där reder sig... det är ju en bit kvar tills det är dags att tänka på sånt!

... så mycket iallafall...

 

Vi satt och pratade och sa att vi måste ju kunna få vara lite glada oxå! Förra gången jag var gravid så hann jag ju beställa en massa gravidboxar och nån hann komma hem. I den fanns en kupong på en body på Kappahl. Den kupongen sparade jag... tänkte att näste gång jag plussar så jäklar ska jag hämta ut den!

 

Igår tyckte vi att vi behövde ut och gå lite, så vi gick upp till centrum och löste in kupongen. Vi båda två går och håller i den lite då och då... känns lite fnissigt!

 

Igår var vi hos läkaren som vi skulle starta upp IVF hos. Vi tyckte ju att vi vill åka dit ändå, trots att jag nu är gravid på egen hand utan hjälp. Han började med att läsa lite i journalen och kom fram till min förra graviditet... där flikade vi in lite och berättade att jag var gravid igen. Då sken han upp och blev glad!

 

Då ändrades inriktningen på samtalet till att handla om graviditeten istället. Han tyckte vi skulle kika lite och känna på tappen. Han menade att om man har svag tapp så kan man vara mer mottaglig för infektioner. Han gjorde en kort undersökning och hittade en hinnsäck på rätt ställe och sa glatt: "Det ser ju bra ut! Graviditeten sitter på rätt ställe och ser fin ut just nu."

 

Det man kunde se nu var bara en hinnsäck så det säger ju inte så mycket. Han kände på tappen och den kändes bra sa han.

 

Sen bokade han en ny tid för provtagning och kontroll i vecka 8. Då ska det odlas för att se om jag har några bakterier. Vad jag förstod så kan man ha "aggressiv flora" och då vara mer mottaglig för infektioner. Så där i vecka 8 blir det koll av det lilla där inne och sen även provtagning då. Han var noga med att påtala att vi skulle känna oss trygga med att man kommer hitta "felet" om det finns nåt som gjorde att det blev missfall förra gången. Men jag känner mig ganska lugn med att just det som hände då, inte händer igen. Det finns ju så många andra saker...

 

Han sa att sen ska vi kolla tappen igen i vecka 15 för att se om den känns förändrad på nåt sätt. Om det verkar som om den är svag så förbereds för ett cerclage. Tror faktiskt inte att det var nåt sånt förra gången då dom sa att tappen var lång och stängd när jag kom in. Men men, jag är väldigt nöjd med att bli uppkollad!

 

Så frågade vi mer om IVF, om det här nu går åt skogen. Han sa då att han har allt han behöver och att vi bara behöver bestämma oss för klinik i så fall. Startsträckan är inte längre om ett par månader än den är nu.

 

"Men nu fokuserar vi på att denna gravidiet ska gå bra!"

 

Så ja... en liten hinnsäck har jag och jag har fått in en fot på denna privata klinik. Det känns bra faktiskt. Jag ska ju få en tid på kliniken där jag låg inlagd och jag ska kolla med barnmorskan som jag träffar i slutet på månaden om hon har nån åsikt om att jag går privat på undersökning. Jag vill ju gärna att det loggas i min journal och den privata har ju inte tillgång till den som ligger hos landstinget. Så jag kommer nog gå dubbelt, det kostar mig inte mer att gå privat för han är ansluten, jag kommer ju snabbt upp i högkostnadsskyddet oxå. 

 

Just nu känns det bra, lite hålltider framöver och så där. Hoppas bara tiden går ganska fort nu...

Vi låg och pratade igår innan vi skulle somna. M sa att så klart är han glad och förväntansfull inför det här som nu troligtvis är vår framtid, att vi ska bli föräldrar. Men vi båda tänker lite så där att vi vill spola fram tiden till vecka 19. Vi vill ta vid där vi slutade sist. Det känns som att vi gjort hela den här perioden fram tills vecka 19. 

 

Oron och väntan är inget som går så väl ihop... Tiden fram till julledigheten kommer kännas oändligt lång. Går allt bra fram tills dess så kommer det nästan vara så att efter trettonhelgen så blir symboliskt att vi tagit oss förbi där vi var sist. Nytt år, ny period och kanske ett hopp om att det ska gå bra.

 

Vi vet ju att bara för att man tar sig förbi vecka 12 så är inget säkert... bara för att man kommer under vård så är man säker. Det finns ju glädjehistorier om dom som ligger i strikt sängläge från vecka 12 som klarar sina små fram till beräknat förlossningsdatum. Det finns historier om dom som föds jättetidigt och det går bra för ändå. Men det finns oxå dom som hamnar där vi gjorde. Drabbas av nåt väldigt ovanligt och att det går åt skogen... Vi vet att man aldrig är säker.

 

Trots det, trots att vi gått igenom det vi har gjort... så drömmer vi och tror att vi kommer ut på andra sidan med ett litet knyte i famnen. Vi måste tro, det går inte att leva i bara oro och funderingar. 

 

Jag känner att det är så långt bort, att det är så osannolikt att det blir ett barn av det här. Det är som om det bara är en dröm. Men innerst inne så både tror jag och drömmer! Jag har inga som helst symtom mer än att jag känner mig liiite illamående och det kan hugga till i apparaten då och då. Inga ömma bröst, inte svullen än och ingen trötthet. Men jag antar att det kommer och då säkert med besked.

 

Om nu ändå tiden går lite snabbare... Vi har ju ett läkjarbesök idag, sen blir det kuratorn nästa vecka och i slutet på månaden så är det första mötet med barnmorskan. Förhoppningsvis samma vecka som bm så får vi träffa läkaren på kliniken där vi var inlagda oxå. Då är jag framme i vecka 7-8. Efter det blir det KUB-test och vidare efter det en återträff med läkaren i vecka 15-16 nånting. Där nånstans tror jag att vi kommer ta vid och börja kännas som om vi kommer vidare. Vi hann inte med rutinultraljudet sist, så tar vi oss förbi det så kommer det säkerligen kännas lite mer verkligt.

 

Vi vill ställa upp sängen... göra ordning garderoben... börja köpa små kläder... beställa vagnen... Vi var precis där då i april. Efter RUL:et skulle vi börja boa. Och vi är ju där i själen, vi vill ju fortsätta där vi var. Nu måste vi vänta och vägen tills vi vet om vi klarar detta känns så himla lång.

 

 

Ja jisses... vilken vecka! I måndags på dag 9 kom det lite blod, bara en strimma. Men ändå. Precis som det brukar vara. Sen kom det inget mer. Jag och M hade bestämt att om det inte kommit mer spottings på onsdag morgon skulle vi testa. Han sover som en halvdöd så när jag gick upp så vaknade inte han direkt. Jag vaknade iofs innan min klocka ringde så han hade inget direkt att vakna av...

 

Plockade fram en sticka, gjorde testet... väntade... Var det inte en svaaaaag skugga där?? Eller? Jo? Eller? Jag var tvungen att ta en sticka till. Den gav ett tydligt med svagt streck. Jag ångade då in i sovrummet i hela min charmiga nakenhet och håret på ända... "VAKNA! Hallå, du måste vakna! Kom nu!! Du måste komma nu!" Så drog jag upp M ur sängen och med honom i handen så for jag in i badrummet. 

 

Jag: "SER DU NÅT?"

Han: "Jooo... jag ser nåt... på den här iallafall" så höll han fram den som det syntes ett streck på även om det var svagt.

Jag: "VAD SER DU DÅ?"

Han: "Haha.. jaaaa... ett streck!

Jag: "Visst är det det?" *med gråten i halsen och tårarna sprutande*

 

Det var streck på båda stickorna även om det ena var mer synligt än det andra. Vi bestämde att jag skulle testa igen om två dagar, på fredagen. Jag kunde ju inte hålla mig så jag testade igen på torsdagen... starkare. Och sen på fredagen... inte mycket starkare men lite. Jag skulle ha min mens på lördagen, igår, så det var ju väldigt tidigt även på fredagen. Jag har ju dessutom kort lutealfas så att se nåt så tidigt var inte helt givet.

 

Ett digitalt förbereddes till lördag morgon. Jag skulle iväg över helgen så vi ville ha det digitala gjort innan. Jag vaknade innan klockan ringde och smet upp. Gjorde testet... och fick detta:

 

Helgen som var hade jag bävat för länge då jag visste ett det skulle bli tufft. Och det blev det ju. Jag försökte sysselsätta mig så gott jag kunde med städning, tvätt och matlagning. Det gick så där... dagarna gick ju iallafall men det var tungt. M var tvungen att jobba lite och det kändes ju inget vidare. Jag vet ju att han måste ibland och man får ju stå ut. Men just denna helg kändes det extra jobbigt att han var tvungen att jobba på helgen.

 

Jag hoppas att det vänder nu, jag behöver verkligen lite luft under vingarna känns det som. 

 

Sen tänker jag mycket på det här med kommande IVF. Jag läser och funderar... Det känns helt osannolikt att det nånsin kommer att gå. Tänker även på att alla dom kämpar som håller på med det måste vara sjukt starka som individer, många av dem får ju gå igenom besvikelse efter besvikelse och sorg efter sorg...

 

Jag har förlorat ett barn... en del andra har genomgått många missfall och kämpar ändå på. Det känns så långt bort att jag skulle kunna orka det. 

 

Men drömmen om en liten parvel är ju så stark att man orkar säkert. Vet bara inte riktigt om jag orkar det. Nu. Jag hoppas att mötet med läkaren nästa vecka ger lite lugn i själen och att många frågor blir besvarade. Vi måste komma ihåg att skriva en lista...

 

BF var igår och jag hoppas att det vänder nu och blir bättre. Så småningom blir det väl bättre...

 

Status på cykeln är dag 9 och jag väntar spottings imorgon. Det kom en strimma rosa tidigare idag så jag har inget hopp kvar på ett plus denna månad heller. Lika bra att mensen kommer igång så vi kan få ett sista försök innan IVF... Som sagt, jag förstår inte hur folk orkar.