Ja nu är det nån veckas paus här i bloggen. Jag ska iväg på lite semester och återkommer om en dryg vecka. Dte ska bli lite skönt att komma iväg och bara ta det lite lugnt, umgås med vänner och ha det bra. När jag kommer tillbaka sen så hoppas jag att mina vänner på Familjeliv har plussat och mår toppen!

 

En tjej där inne mår inte så bra, hon har plussat men det är osäkert på om det är ett litet foster där inne eller inte. Usch! Jag tänker på dig Capiche <3

 

Det är ju såna saker man inte tänker på... att man kan ju plussa rätt var det är, men det behöver inte gå vägen ändå. Och vilken sorg att när man äntligen får ett plus... så kan man inte glädjas åt det. Nej usch, det kan inte vara roligt alls.

 

Hoppas ni kommer tillbaka och kikar här i bloggen sen, för jag är tillbaka senare. Då ska det bakas bebis :)

Sitter och kollar i almenackan. Det kommer bli svårt att sy ihop att träffa Martin och sen ha donatorn på besök. Jag och Martin vill ju träffas så ofta det bara går. Så det blir liksom inte så mycket luckor :) Jag funderae på om jag ska fråga Martin om han vill att jag ska installera samma app i telefonen som jag har. Den som håller lite koll på dagarna. På så sätt kan jag ju slippa ta upp det varje gång vi pratar om att ses. Han kan ju då följa ÄL och dagarna som jag är mest troligt på "dejt" med donatorn.

 

Jag vet inte, men det känns lite tjatigt att säga: "Den helgen kanske jag har ägglossning..."

Det blir på nåt sätt en liten konstig stämning då.

 

Allt är ju så knäppt! Så här är det ju normalt sett inte i början av ett förhållande. Det finns inga såna här parenteser och funderingar. Så det blir ju lite tokigt kan jag känna. Men det är ju "bara" att ta det för vad det är. Konstigt och märkligt är det hur som helst.

Idag är det dag 5 på mensen, snart dags att börja testa igen med ÄL-stickor. Känns inte så jättemotiverande denna gång. Jag vet ju att det inte blir nån insemniation denna gång. Jag är på resande fot och kommer inte kunna inseminera denna cykel. Så det känns inte som nån stress och det är bra att få en "lugn" cykel. Jag kan testa, notera och kolla exakt hur lång lutealfasen är. Jag får en cykel, förhoppningsvis, med tydlig stegring och så kan jag räkna dagarna efter fram till nästa mens.

 

Det som är ett litet huvudbry nu är de andra känslorna. Det är inte helt enkelt att hantera det här med att en man kommit in i livet. Eller just det är ju bara trevligt! Men de känslor som kommer med det är inte helt enkelt. Jag vill inte sluta med inseminationerna, det känner jag starkt. Det är ett beslut som jag är ganska klar med att jag vill fortsätta med. Men att så tydligt gå emot hans vilja att bli pappa känns så där. För ska vi vara ihop i fortsättningen så blir han ju pappa även om han inte är den biologiska och juridiska pappan.

 

Jaaa... hörrni. Livet tar sina märkliga vändningar. Jag hoppas att jag om ett år tittar tillbaka här i bloggen och förundras över hur jag tänkte och oroades. Att jag då sitter med flera svar och en klarare bild av min framtid. Men det finns också en tjusning i ovissheten. Det är klart att man aldrig kan planera för allt och det är inte meningen heller. Men i detta läge så var det en viss plan lagd, den planen ställdes på ändan av en man som svassade in och gjorde entré. Så klart är det något jag är glad över! Men jag hoppas också att det inte blir en stor sorg i det framöver.

 

Men vet ni? Det är alltid så, det går inte att planera. För gör man det i för stor utsträckning så blir det bara pannkaka iallafall. Nu får det bli som det blir och det är helt ok. Jag har klarat ut livet förut och kommer göra det nu med. Med erat stöd och kramar så kan det aldrig gå fel :)

Ja, det var ju tur. Eller vad man ska säga :) Hade det blivit så att den inte dykt upp så hade det varit en rätt jobbig sits. Att känna en enorm glädje över det samtidigt som det skulle varit lite rörigt att förklara för min nye Han. Jag tror att jag måste börja skriva ett namn på honom :) Ska vi säga att han får heta Martin? Det blir bra. Martin.

 

Iallafall, om jag hade varit gravid så hade det betytt att jag haft ÄL trots att jag inte sett den på stickorna. Och eftersom jag inte sett nån stegring så har jag ju inte heller planerat in nån insemination. Sen har Martin varit här. Ja resten kan ni räkna ut själva.

 

Den situationen hade helt klart blivit lite jobbig att hantera. Jag hade ju blivit lycklig, men det hade blivit en knivig situation att behöva förklara och hantera med Martin. Nu behöver jag inte det så det kändes ändå lite skönt.

 

Nu siktar jag på mitten/slutet av oktober för nästa försök :)

Jag trodde att mensen kom i lördags? Ehhh... jo lite eller vad man ska säga. Det kom en "skvätt" på förmiddagen och sen inget mer. Igår bara lite färg på pappret... idag ingenting. Inte ens färg. Ehhhh? Så brukar det inte bete sig. Inte alls faktiskt. Nu förstår jag inte alls hur jag ska tolka kroppen. Kanske är det detta som kallas spottings? Ja jag vet inte jag. Men blöder gör jag inte iallafall.

 

Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga är dag 1 eller så i kommande/nuvarande cykel. Jättemärkligt. Men men, som jag läst mig till så är det när man har "flöde" som man räknar dag 1. Färgade flytningar eller stänk räknas inte. Ok, så jag säger väl så då. Att Mensen inte kommit. Eller nåt.

 

Idag kom min mens. Typ 4-5 dagar för tidigt. Men ok, kikar jag tillbaka på cykeln innan jag tog progesteronet och räknar framåt så skulle jag ha fått mens typ igår nånting om kroppen inte fått extra progesteron. Så ok, visst, jag köper det. Men lite konstigt känns det. Cykeln förkortades med 5 dagar. Så nu är det "bara" att börja räkna igen. Och sen testa.

 

Men i denna cykel kommer jag mest troligt inte kunna göra insemination iallafall, är på resande fot precis då. Så det blir en ofrivillig paus från det tills i mitten på oktober. Om alla datum nu stämmer. Just nu vet jag inte vad kroppen håller på med :)

 

Det är ju som det är, men lite rörigt kan man säga! Aja, vad är väl livet utan alla överaskningar och oväntade händelser!

Ja, lite så tänker jag just nu. Att jag måste våga chansa och ge mig ut på lite djupt vatten. Det kommer innebära att jag kanske flyttar igen. Det kommer innebära att jag riskerar att bli sårad. Det kanske kommer innebära att hag verkligen hittar lyckan också. Och det är värt det.

 

Jag kommer fortsätta med inseminationerna efter nästa cykel. Jag kan inte lämna den drömmen. Givetvis ska jag prata mer med honom och förklara hur jag tänker. Han vet ju så väl, men vi behöver ändå prata om det mer känner jag. Men jag tror inte att jag blir lycklig om jag slutar nu och inte försöker. Då kommer det gnaga i mig dag som natt. Och är det nu så att jag lyckas bli gravid, då får han visa om han stöttar mig eller om han inte vill vara med. Och oavsett vad han väljer måste jag respektera det och klara av det. För han väljer det inte själv utan måste välja oss eller att stå vid sidan. Det måste vara ok och jag känner att det är det :)

Jag har haft funderingar kring allt. Om barn, man, jobb och allt. Men idag redde jag ut en del av detta. Jag fick en öppning som kan göra allt lite enklare. Och det känns hur bra som helst. Jag tror det här kommer bli hur bra som helst. Galet bra.

 

Jag har utöver det kommit igång med kost och motion på en bra nivå. Känns som om det mesta faller på plats. Det kommer bli en bra höst, jag känner dte på mig!

Jag är idag säker på att det inte kommer nån ÄL. Det är fel i tiden och jag har inga som helst känningar eller sekret. Så nu känns det som att det är "bara" att invänta mensen. Om jag räknat rätt så kommer den i mitten på nästa vecka. Möjligtvis lite tidigare, men iallafall senast till nästa helg. Då börjar räkningen om igen och förhoppningsvis kommer ÄL som den ska nästa gång. Kommer ju givetvis testa med stickor och så även då, så jag kan se om den dyker upp.

Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.

 

Som jag känner just nu så vill jag inte vänta. Jag vill inte sluta med inseminationerna. Så det ska till en ordentlig funderare kring allt. Jag kan inte bara ge upp min dröm. Men jag måste respektera honom och hans tankar. Jag vet att han kommer stötta mig om jag fortsätter. Frågan är bara om han stannar kvar. Det kan man aldrig veta. Men den risken får jag ta. Jag kan inte låta min dröm brinna inne och sen stå där om ett par år och vara ledsen för att jag lät kärleken ta plats och inte min dröm.

 

Men jag tycker det känns väldigt bra att få lite tid nu. Lite tid att landa i känslorna och allt.

 

Det är ju bara så himla typiskt. När man skiftar fokus och släpper tankarna på att "skaffa" sig en man... DÅ helt plötsligt händer det. Skrönan säger ju att det är så. Men jag har ju aldrig trott att det skulle vara så övertydligt att det är så. Och just precis i samma veva så bestämmer jag mig för detta. Det är ju så märkligt. Som om inte funderingarna kring ett barn på egen hand vore nog? Nej då ska man lägga till att han inte vill ha barn... eller han vill, men inte nu. Och det är ju inte heller så att den här mannen som väljer att dyka upp bara är lite gullig och så där lagom bra. Nej nej, då är han en sån man tror att man kan leva livet med. Det känns på en gång som om jag har hittat rätt och att jag vill att det ska bli nåt bra av det.

 

Ja tiden får utvisa vad jag gör med allt. Hur som helst är jag glad i själen och känner att det finns hopp. Hopp om att det kan vara mannen med stort M som intagit en bit av mitt hjärta. Och hopp om att jag kommer bli mamma ganska snart. Det känns som om livet ändrat inriktning en aning och till det bättre.

 

Ingen stegring noterad på stickorna idag heller. Nu tror jag att det är så att den hoppar över denna gång. Har inga känningar eller nånting. Ska fortsätta testa men ser det som väldigt osannolikt att det blir nån ÄL denna gång. Min nästa ÄL kommer infalla mest troligt när jag är på resande fot. Så nu är det en lite orfrivillig paus tydlien. Kommer fortsätta testa iallafall, så jag har koll.

 

Men det är helt rätt i tiden att det blir en paus. Jag hinner fundera över allt och komma till en slutsats som känns helt bra.

 

Oj, nu har det gått många dagar sen jag skrev sist. Mycket har hänt sen dess också, lika mycket som lite har hänt. Jag testar ju med ÄL-stickor sen dag 5, ingen skugga eller tillstymmelse till streck på testen. Det har passerat dagen då jag "borde" fått ÄL både om man räknar normal cykel och försjkuten av progesteronet.

 

Och det är nåt i kroppen som säger att det lixom inte kommer bli nån ÄL denna gång. Jag har inga känningar alls och inget fertilt sekret. Ingenting faktiskt. Hade lite sekret igår, men idag är det inget alls. Så jag vet inte jag. Men det är ju bara att fortsätta testa och se vad som händer.

 

Det var det lilla som hänt, alltså ingen stegring på stickorna.

 

Det är på sätt och vis en lättnad denna gång. Lite konstigt kanske men det är så. Jag fick nämligen besök av denne eventuella Han i veckan. Han var här ett par dagar och vi fick umgås ordentligt. Och vad ska jag säga? Jag tror att vi kan bli riktigt bra. Han är väldigt bra. Jag vet faktiskt inte om jag kan säga att jag är singel längre. Vi har ingen etikett på vad vi är. Men en sak är säker iallafall, han är väldigt fin och en person som jag skulle vilja testa livet med. Fantastiskt eller hur? :) Det trodde jag inte alls skulle dyka upp nu!

 

Men som ni förstår så ställer sig ju allt på sin kant också!

 

Vi har pratat om det jag har inlett och han säger att an inte vill att jag ska sluta. Han känner att han inte vill vara anledningen till att jag ger upp en dröm. Jag har ju varit brutalt ärlig med honom om det här. Så han vet vart jag står och respekterar det. Sen är han ärlig tillbaka och säger att även om han vill att jag ska fortsätta så kommer det ju bli konstigt om jag blir gravid och han inte är pappan. Då blir han ju involverad och får dela det med mig även om han egentligen inte vill bli pappa så snabbt och på en gång. Han vill vänta 1-2 år.

 

Den tiden har inte jag känner jag. Så mitt upp i allt det som känns så häftigt med att vara kär igen så finns det där molande att fortsätter jag att försöka nå min dröm gör jag nåt han egentligen tycker känns fel. Och avstår jag min dröm så är det jag som gör hela uppoffringen. Om vi ska bli "vi" på riktigt så innebär det mest troligt att jag flyttar dit han bor. Till hans stad. Och det kan jag tänka mig göra, jag kan göra den satsningen på honom.

Men jag vet inte hur det skulle kännas att göra det uppoffringen för hans skull och sen släppa min dröm? Det skulle nog vara väldigt bittert om det sen sket sig och jag inte fått barn... som om jag tappat en massa tid.

 

Så just precis i skrivande stund så vet jag inet hur jag känner för hela grejen. Klart jag vill ha barn. Klart jag vill ha kärlek. Klart jag vill! Både och. Den här mannen vill ge mig kärlek men vill inte ha barn på en gång. Det får jag respektera. Han vill också att jag ska fortsätta med min dröm, han respekterar min dröm. 

 

Frågan är ju bara hur detta ska gå att sammanföra till något gemensamt? Just där står jag nu och undrar lite hur jag ska få ihop det. Jag vet inte alls...