Ja så har vi varit på kliniken. Det var ett positivt möte! Härlig läkare som verkligen försod vårt tidsproblem och att det var lite bråttom. Alla tester var bra. M:s simmare var pigga och många :) Det var tydligen så att det syntes att jag hade haft ägglossning, slemhinnan såg fin ut och hon tyckte att det såg bra ut.

 

Jag fick göra undersökning och hon kikade på äggstockar och så där. Hon sa att det såg bra ut och att det borde gå att få till en graviditet. Bara att hon säger det känner jag känns väldigt bra. Hon sa direkt att hon skulle skicka remiss till IVF bara vi spolade mina äggledare först. Jag frågade lite försiktigt det här med min vikt... då svarade hon: "Jaha, ok du väger lite för mycket? Men hinner du gå ner då? Jaaaa... det hinner du! Jag skriver en vikt som passar så att dom kallar er så får du lova mig att du går ner tills dess. Är det en deal?"

 

Hahaha! Jissen vilken tokdoktor :) Så klart känns det kul och underbart att det finns såna som henne, att hon faktiskt vill göra allt för att vi ska hinna få två försök som är subventionerade. Det är ju nåt som jag tänkt på, visst kan vi betala själva för IVF och så där... men vi vill ju gärna få möjlighet att göra de två försöken som är gratis för oss först. Det var läkaren också inne på vilket är ju skönt, så slipper vi iallafall strida för det.

 

Så nu är det hård press på vikten. Men det positiva är ju att jag har läkaren på min sida och att remissen kommer att skickas. Det hänger sen på mig att hinna gå ner tills jag får komma till klinken som vi bli remitterade till. Så för mig blir det ingen julmarsipan eller knäck. Det blir skinka och vatten ;)

 

Men jag vägde in mig ialla fall hos sköterskan, deras våg var till min fördel! Jag hade vägt mig utan kläder och med kläder hemma på morgonen. Så jag vet vad vågen stod på med de kläder som jag hade på mig vid invägningen hos sköterskan och deras våg var 0,5 kilo mindre. Hur ofta händer det? Men det kändes ju verkligen bra. På deras våg är det lite 6,5 kilo kvar att gå ner. Det känns inte helt omöjligt faktiskt. Sen om remissen går iväg i december så blir jag ju inte kallad förrän efter trettonhelgen iallafall. Och tills dess har jag gått ner dit, det måste jag ha gjort. Så det är ju lite en tidsfrist för mig även om jag måste ligga i ändå.

Hur som helst känns det lite mer positivt efter igår, jag har oroat mig för det där besöket och det är skönt att vi nu varit där!

Sen kom mensen med besked igår kväll. Två dagar för tidigt egentligen, men så kan det vara. Nu blir det spolning nästa vecka efter att jag slutat blöda. Det måste vara gjort innan remissen kan skickas så det är väl bra. Det ska tydligen vara en rätt otrevlig upplevelse så jag hoppas att det inte är för otäckt. Men men, ingen idé att oroa sig NU för det. Nu kan jag vara glad för att ett första IVF-försök troligtvis görs i januari :)

 

Spännande, konkret och lite otäckt! Det blir så mer verkligt då.

 

Idag var det dags för blodprov igen. På onsdag så ska vi till kliniken igen och få svar på proverna. Kan ju bli intressant. Skönt att ha alla prover tagna iallafall.

 

Tar sista tabletten av denna omgång provera på torsdag. Sen brukar det ta 2 dagar tills man får mens. Jag har min beräknade mensdag på fredag så jag ska inte gå bananas om jag inte får den då :) Fast jag brukar ju få förvarning på mensen en eller två dagar innan så jag lär ju ha ganska bra koll på onsdag/torsdag. Har inte känt nåt alls i denna cykel. Inge skensymtom, ingen magkänsla... ingenting. Men å andra sidan så gör ju inte alla det heller. Varken min mamma eller syster har haft tidiga tecken. Räknar man från när jag förmodligen hade ÄL så är det ju bara 10 dagar :) Så jag får snällt vänta bara.

 

Men det känns hur som helst väldigt skönt att få besked om M:s prover i veckan och även mina.

Ja vad har jag gjort för att förtjäna detta? Denna gång är det verkligen en positiv känsla och inte tvärtom :)

 

Igår tog jag upp det som hände i helgen och sa att jag blivit orolig. M tittade på mig frågande och sa: "Men varför säger du inte att du blir orolig? Jag menade ju inte så! Det jag tänkt på är ju mest att man faktiskt går från att vara ganska fri till att vara bunden. Men det är ju ett steg vi bestämt att ta tillsammans. Jag tänker på det, men ser ju fram emot det med!"

 

Så jag hade nog tagit det lite fel ändå :) Han fortsatte förklara hur han kände. Han sa att han givetvis skulle bli jätteglad om vi lyckades bli gravida och att han ser fram emot den dagen. Sen sa han att visst var han lite orolig men det är väl sunt egentligten oxå, att han tror att vi kommer få en superbebis :) Han sa att han ser fram emot att förbereda allt innan födseln och att det ska bli jättekul att inreda barnrum mm.

 

Jag bara log, både inombords och med hela fejset. Tänk, man ska inte tro så mycket och inte fråga. Vår största fördel och däri vår styrka ligger som par är att vi kan prata och tala om vad vi tycker. Så om jag bara lär mig att fråga och inte bara fundera så slipper jag ju en massa oro. Fast jag är ju egentligen inte så himla orolig heller, men man tänker ju till ibland.

 

En annan sak som jag märkte att han var lite fundersam över är läkarbesöket nästa vecka. Han sa: "Så det kan alltså vara så att vi får en dom nästa vecka?" Och visst är det så. Vi kan få en dom som inte kanske känns så rolig nästa vecka. Det kan ju vara så att det visar sig att nån av oss inte är fertil, att det aldrig kommer att gå. Men vi sa båda två sen att vi tar det då. Det får inte vara så att vi oroar oss långt i förväg heller.

 

Det jag tror dom kommer säga är att jag har min ålder emot mig och att det kan ta tid. Att M är frisk men att det kan ta tid eftersom jag är så pass gammal. Sen kanske vi får hjälp lite på vägen eventuellt. Men jag är inte säker på att vi får remissen till IVF så där bara om allt ser bra ut.

Sen just nu känner jag mig ganska säker på att jag inte hinner gå ner det jag måste gå ner heller. Det går för långsamt. Jag kan absolut lägga i en annan växel med att kanske käka pulver eller svälta mig så remissen kommer iväg... men jag tror inte på riktigt att det är svaret. Jag kämpar på och det får väl ta den tid det tar då. Kanske kan man söka hjälp privat annars, jag vet inte. Ge upp är inte min grej, men det känns lite tungt ändå just nu.

 

Fast idag väljer jag att vara otroligt glad för att jag och M faktiskt är på samma plan med allt, bara vi pratar och gör oss förstådda :) Han är verkligen helt fantastisk!

Jisses vilken karaktär man har! Jag hade ju tänkt att låta bli att ta nåra ÄL-test denna cykel. Jo men visst, det gick ju bra. Fick lite funderingar när kroppen betedde sig lite underligt i slutet på veckan och kände att "jag ska bara kolla". Tog ett ÄL-test på fredagen, negativt. Sen tog jag ett på lördags morgon, nästan positivt och då tog jag ju ett till vid lunch och det var ju positivt. Hade skitont i tjejmagen hela lördagen och på söndagen så var både ÄL-sekretet (som börjat på torsdagen) och värken borta. Skumt. Brukar inte vara så.

 

Enligt så som det "ska" vara så borde jag haft ÄL igår em/kväll, men jag tror det släppte i lördags. Kändes så iallafall. För jag har ju oftast ont strax innan det släpper eller så, och jag hade ju ont helka lördagen. Men men, skit samma.

 

Jag tror vi ringade in ÄL ganska bra denna gång, men man vet ju aldrig heller. Vi borde ha sex idag eller imorgon med. Men nu är det ny vecka och jag tror inte att det blir av. Så nu är det bara väntan kvar. Tur att det är lite inplanerat under tiden fram till nästa BIM. Det är fredagen den 1:a nov. Men jag lär ju märka där dagarna innan iallafall. Så typ samtidigt som vi får provsvaren hos kliniken så lär jag ju veta.

 

En lite knepig sak hände i helgen. Vi pratade lite och M sa att han var lite orolig för hur han kommer reagera när jag talar om att jag är gravid (om det nånsin händer alltså). Jag frågade om han skulle få panik. Men han sa att det trodde han inte, men att han skulle känna sig fast. Att han inte skulle vara så fri längre. Ok, så är det ju. Men jag trodde lite att vi var förbi det stadiet nu liksom. Det kändes lite knepigt. Men sen sa han att han var väldigt glad för att det ju då i så fall är jag som är mamma och att det känns bra.

 

Sen lite senare under helgen så låg vi och tittade på TV och han låg bredvid mig. Han la handen på min mage och sa: "Här inne kommer det växa snart, vad mysigt!" Ehhh... ok? Lite snabba kast här tycker jag. Det var ju mysigt förstås! Men lite lustigt hur det svängde fram och tillbaka på bara dagrana i helgen.

 

Kanske är det bara så att vi behöver lufta det ofta och prata om det. Han kommer alldeles säkert bli glad när det (om det) blir verklighet.

 

Nu är det ju ny vecka och ny ÄL-vecka igen. Nån gång denna vecka, typ tors-lördag har jag ÄL-. Så det är väl bara att ligga i ;) Än så länge är det nog lugnt, behöver inte förgripa mig på M förrän imorgon.

 

En sak som är lite konstig denna cykel är att jag har liiite rosa fortfarande trots att mensen är slut. Men jag antar att det bara är så ibland. Inget att lägga så mycket tid på egentligen. Men man undrar ju lite.

 

I fredags var jag iallafall och lämnade M:s prov och tog även mitt på samma gång. Så nu är det två veckor tills jag ska lämna prov igen. Sen efter det blir det nytt möte på kliniken. Spännande att höra hur allt verkar. Vi får väl se.Oavsett vad det visar så är det ju intressant iallafall att höra hur det verkar vara med apparaterna.

 

Förra veckan var jag bitter och nu har jag mest fokus framåt. Känns lite så där hoppfullt inför veckan känner jag. Jag har tanken att jag inte ska testa mel ÄL-stickor denna gång utan att vi försöker få till det varannan dag från idag eller imorgon nånting. Så får vi väl hålla på fram till söndag-måndag nånting. Kanske tisdag :) Man får ju passa på liksom! Måste man så måste man, hahaha...! Får se vad M säger om saken dock ;)

Imorgon är det dags att ta blodprov. Ävem M ska lämna sitt prov. Kan ju bli intressant hela den apparaten med. Stackarn... Men det får ju lösa sig helt enkelt.

 

Igår kände jag mig bitter. Bitter på åldern, bitter på alla andra jävlar som är gravida, bitter på vikten, bitter på att "alla andra" verkar ha det så enkelt med allt. Tre vänner annonserade ut att dom är gravida nu i veckan. Med andra barnet dessutom. Jo men visst blir man glad för deras skull... det blir man. Men det känns ändå inte roligt. Jag känner mig bitter över att jag väntat så länge i livet på att ta detta steg. Och nu när det väl är taget så är det värdelöst att det tar sån tid.

 

Och ja, jag vet att det inte tagit nån tid alls. Egentligen. Nästa vecka är 4:e ägglossningen sen M sa ok till att börja försöka. Många får ju försöka i över ett år och det anses som normalt. Vi har försökt tre månader. Men jag är nog den sämsta på att ha tålamod!

 

Och alla jävla gravida jävlar... Bebismagar och skit. Näää, jag är bitter! Och det kommer jag vara av och till :(

Ja, det kan man nog säga idag att mensen kom en dag tidigt. Idag kom det ganska mycket så jag räknar att det är dag 1. Prover på dag 3-4 blir ju lagom ändå på fredag. Så det får bli så. Kanske är det egentligen imorgon som det blir riktig blödning. Men sak samma, en dag hit eller dit är ju lite skit samma.

 

Jag tänker att det skulle vara så himla trevligt om det tog sig innan vi behöver remissen... tänk om det kunde få ta sig på egen hand och man slapp allt annat. Det känns bra så klart att det är i pipe line, men så klart vore det trevligt att det blev spontant innan en massa behandlingar.

 

Det är 5 ägglossningar kvar till min födelsedag. I de bästa av världar så tar det sig nån gång av dessa. Kanske är det så att det gör det... Skulle ju vara skönt.

 

Vikten går neråt, men sakta. Känns ganska kört att jag hinner gå ner allt som jag behöver för att få remissen inskickad... men jag kan ju inte ge upp heller. Bara att köra på. Jag går minst 6-7 km om dagen efter jobbet. Ibland lite längre. En dag har jag haft vila. Sen ska jag lägga in mer annan träning inom kort. Men jag vill att promenaderna ska ge lite först. Mest för att jag inte vill bygga muskler som väger. Skulle kännas bra om det gick stadigt neråt så jag kan se nån form av trend åt vilket håll det går. Men men, det är bara att kämpa på.

Imorse var det tydligt att mensen är på ingång. Så nu är det verkligen klart att det inte blev nåt denna gång. Trist! Men jag pratade med kliniken idag iallafall. Sköterskan gav lite svr på nåra frågor och det kändes bra. Sen fick vi återbesökstid igen direkt efter att våra prover tagits. Hon sa: Ja det är ju lite bråttom så vi klämmer in er så fort det går.

 

Känns verkligen som om dom är måna om att det ska bli bra och fungera! Det känns ju bra iallafall. Jag fick svar på viklen dag jag ska ta mina tabletter, jag fick koll på mina remisser till provtagningen och jag fick svar på vilken dag jag ska ta proverna. Sen skulle vi ta en invägning när vi kommer nästa gång så jag vet vad deras våg säger.

 

Nu känns det som om allt är på banan!

Förutom att det är skittråkigt att det inte tog sig denna månad. Men det kändes inte alls så heller. Man hoppas men det kändes ganska kört, så jag var rätt förberedd.

 

Jooo... visst kommer de små små strimmorna blod dagarna innan mensen. Den är beräknad till onsdag, och idag på kvällen kom det första tecknet på att den är på ingång. Så ingen lycka denna gång :(

Nu är provtagning för M inbokad och jag borde kunna ta prover samma dag. Jag ska ta prover på cykeldag 2-3 och om man räknar att jag ska få mens på onsdag nästa vecka så borde fredag vara ganska lagom. Måste dock ringa och kolla så jag ska räkna så. 

 

Men det känns ändå lite lugnare i själen när man vet att vi kommit in i systemet. Givetvis hoppas jag att det tar sig innan vi behöver utnyttja mer hjälp. Men ändå, tryggt att känna att vi kommit dit och fått skriva in oss. Lite provtagningar och sen svaren på dem, då kan man sen mest fokusera på vikten och att göra barn :)