Ja idag var jag då på kvinnokliniken. Det var ett bra besök tycker jag! Kändes mycket bättre än både besöket hos gynekologen i vintras och på kvinnokliniken i min förra stad. Nu hade jag ju en blödningskalender med mig och vi kunde prata om hur jag sökt hjälp tidigare.

 

Det gjordes en undersökning och jag fick grönt ljus. Allt såg bra ut rent visuellt. Det som skulle kunna ses på VUL såg hon och så där. Det kändes bra. Sen det här med mina mellanblödningar pratade vi om och hon trodde att jag har lite dåligt med gulkroppshormon. Hon pratade om att jag hade lågt gulkroppshormon och att jag skulle få tabletter för det, visade tydligt på bilder om hur allt fungerar med slemhnnan och så där. Jag fattade inte riktigt hur det gick ihop... för mig så var det progesteron hon pratade om. Men med lte googlande så visade det sig att gulkroppshormon och progesteron är samma sak!

 

Så jag fick progesteron utskrivet som jag ska ta i slutet på cykeln. Det är ju precis det jag tänkt att jag ville ha ut av detta besök! Så jag är nöjd :) Sen pratade hon en del om utredning och att vi borde anmäla oss för en sån redan nu. Hon tyckte inte att vi skulle vänta. För jag hade ju tiden emot mig. Och det vet jag ju. Nu var M med på besöket och fick höra allt, det kändes bra. Nu har han hört hur det ligger till.

 

Läkaren sa att det vore bra att kolla upp hans sperma så att den är bra. Det tar oftast tid att komma igång med en utredning så att jag fått progesteron och att vi nu finns i rullorna känns väldigt bra. Hon sa att vi skulle anmäla oss och förklara läget, så skulle vi säkert få en viss hjälp till att börja med. Det kan ju vara så att det går på egen hand under tiden man påbörjar utredning och då kan man ju avblåsa. Men gör det inte det så tappar man inte tid.

 

På vägen hem pratade vi om det och nu är han med på att anmäla oss dit. Han tycker det är lika bra, så vi inte förlorar viktiga månader. Det kan ju ta tid ändå och anmäler vi oss för utredning så kommer jag ju iallafall få gå på en massa provtagningar först och så där. Hans får lämna spermaprov och så kan vi komma igång.

 

Så, det är just nu där vi är. Jag har fått progesteron och kan börja med det nästa vecka när jag haft ÄL, sen ska vi anmäla oss till utredning. Hej och hå, så kan det gå :)

Ja jag vet inte riktigt jag... Nu är allt helt plötsligt lugnt. Ingen ångest eller funderingar kring om han är redo. Jag frågade här om dagen hur han kände kring allt, jag sa att han verkade lugn. Han svarade att han kände sig lugn. Att han inte alls kände sig stressad eller så. Han berättade även att han pratat med sin bästa vän om det och denne hade sagt att han också vill ha barn snart. Så där ja! Den vännen har visserligen inte flickvän, men att han säger att han vill var nog bra för M.

Så idag så skojade vi om bullar i ugnen och sånt... :) Då säger han: "Jaaa... det är nästan så man längtar lite nu."

 

Ehhh??? Vad hände? Hahahaha! Ja jisses, jag är så glad för att vi kommit hit. Han är bra, vi är bra och blir vi tre så kommer vi bli bäst!

 

Nu får jag min mens vilken dag som helst... sen är det alltså dags för ett första försök att bli gravid i början på augusti. Jajjemen!

Idag satte jag mig och läste om vitaminer och mineraler. Det visade sig att om jag köper ACO - Kvinna eller Apoteket - Kvinna så finns det allt man behöver i dem. Har läst lite om Omega3 också, ska fråga på kvinnokliniken om det är bra att lägga till det. Vi äter inte så mycket fet fisk så det kanske är bra tänker jag. Tidigare, förra året, så tog jag en multivitamin och sen extra folsyra, men det behöver jag inte göra tydligen.

 

Så när denna burk vitaminer som jag har nu är slut så tänkte jag köpa en som är mer anpassad till kvinnor som vill bli gravida. BAH! Det känns så konstigt att jag sitter och skriver just det... Bli gravid. Ja tack! Det vill jag :) Så nu läser jag lite om sånt som är bra att veta. Det mesta har jag ju stenkoll på, men visst dyker det upp en del nytt här och där med.

 

Det är jättespännande att faktiskt planera nu. Inte så att jag kommer gå bananas med det, men det skadar aldrig att vara förberedd och påläst :)

 

Idag kändes det (igen) som om vi går åt rätt håll. Vi pratade igen om framtiden och han sa att han nog aldrig kommer känna sig redo. Det kan ju tyckas att det är negativt, men han la till att han tyckte att vi bara skulle köra på. Det sa han ju förut med, men nu sa han att han inte skulle bli panikslagen OM det blev nåt. Han sa att han då får en väg att gå utan att behöva välja.

Han sa att han tänkt mycket på det och att han nog tror att han kommer tycka att det känns rätt bra när det är ett faktum att jag är gravid. Om jag nu kan bli det, men det är nog en helt annan del i allt detta.

 

Så, om det nu blir som han har sagt och som det verkar så blir det första försöket nån vecka in i augusti. Det blir vad det blir, men nu känns det iallafall som om vi är på samma planhalva och pratar samma språk. Han till och med tittar på bebisar på stan och flinar lite nöjt :)

Men det betyder ju att jag borde se över intaget av vitaminer och sånt igen. Har lite lagt av mig med det eftersom jag inte tyckte det var nån idé. Har lite folsyra kvar sen förra året, men kanske kommer behöva kolla över det där igen. Känns lite spännande!

När vännerna runtomkring går med magar och vagnar... då kan det ibland kännas väldigt jobbigt. Idag fick jag reda på att en person i min bekantskapskrets är gravid... Jag är väldigt glad för hennes skull, jag vet hur hon längtat! Men det gör mig lite ledsen också, inte för hennes graviditet utan för avsaknaden av en hos mig själv.

 

Det är svårt att sätta ord på dessa känslor, jag är så klart väldigt förväntansfull för hennes skull och går allt bra kommer det ju finnas en liten i hennes liv om ett gäng månader. Jättehäftigt och hon är så värd det!

 

Då är det bara jag kvar av de i bekantskapskretsen som vill ha barn som inte har. Tungt och lite svårt att hantera känner jag. Men det är väl lite livets lott för mig. Kanske får jag bli mamma nån gång. Kanske inte.

Ja, jag visste att det inte var så enkelt som det verkade i böran på veckan. Det är ju aldrig det. Det är alrig så att det vänder på en dag bara. Och det ska det väl inte göra heller när det gäller såna här stora frågor.

 

Iallafall så visade det sig att han inte menade att vi skulle sluta skydda oss. Han sa ju bara att han hade tänkt på det. Inte ATT det var dags. Så jag fick en ordentlig tankeställare att aldrig läsa in nåt i nånting utan att fråga istället. Så nej, det var inte dags att slyta med skydd, det var inte så han menade. När jag insåg det så kändes det väldigt jobbigt. Sent om sider så talade jag om att jag kände så. Han blev oxå ledsen då för att han på sätt och vis då hade gett mig en förhoppning utan att tänka sig för.

 

Men så idag så hamnade vi i en diskussion om ålder. Han tyckte att han började bli gammal... hahaha! Jojo, sa jag, du förstår väl att det är meningen att du ska ta livet till nästa nivå. Du har ett bra jobb, bor bra och har en flickvän som du trivs med och vill vara resten av livet med. Han såg lite så där på mig och sa: "Jo jag har tänkt på det, att det kanske är så att det är dags."

 

Jag frågade vad han menade. Han menade att vi skulle sluta skydda oss. Nu sa han det i klartext och jag frågade om han menade det. Det sa han att han gjorde. Han sa även att det gjorde honom rädd och orolig, men samtidigt så trodde han att det skulle bli hur bra som helst. Sen sa han att det hade varit enklare om "det bara hände" för då skulle det nog kännas lättare. Att slippa ta beslutet.

 

Men... nu är det iallafall så att vi ska sluta skydda oss. Jag ska fortsätta testa mig för ÄL så jag vet, men han ville inte börja med nåra "måste"-dagar. Det vill inte jag heller. Jag vill mysa för att vi vill och inte för att det måste ske nån viss dag. Så tar vi det därifrån sen om inget händer inom ett halvår eller så.

Tänkt att dagen kom! Dagen då han faktiskt skulle känna att det var dags! Jag är SÅ glad idag!

Sen vet jag... inget har förändrats egentligen förrän jag ser om han fullföljer det han har sagt... att sluta skydda sig. Så det är ju inget skrivet i sten än. Men bara att han har vänt så pass att han kan tänka sig att iallafall släppa lite på säkerheten, det känns hur häftit som helst :)

Inatt hände nåt som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Vi låg i sängen och pratade om allt möjligt, mest skojande och tramsande kan man nog säga. Så hamnade vi i nån lagom oseriös konversation om barn. Nu minns jag inte hur vi kom in på just detta men jag sa lite så där på skoj att han kanske ville sluta skydda sig nu inför denna ägglossning. Har nämligen ägglossning til helgen om den kommer som den brukar.

 

Han svarade: "Ja, jag tänkte det igår. Att jag kanske skulle det."

 

Ehhh? Jaha? Ok... vad betyder det då? Så fortsatte han: "Men jag tänkte att vi skulle vara helt överens om det innan, ha sagt att vi ska sluta skydda oss." Jag svarade att han vid det här laget borde veta att jag inget hellre vill än just det. Då sa han: "Jo, jag vet ju det och jag tänkte att vi kanske skulle sluta skydda oss nu, du kan ju testa ordenligt så vi vet när din ägglossning är."

 

Sen blev det inget mer sagt, jag var så pass att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Så jag sa nåt om att jag skulle testa i denna cykel "ordentligt" och tala om för honom. Sen sa vi god natt. Kunde jag sova? Nej inte så mycket! Somnade efter 4 timmar och var lika konfunderad när jag sen vaknade. Jag visste inte om jag skulle säga nåt eller hur jag skulle göra. Så jag har inte sagt nåt. Vi får se hur det här utvecklar sig, kan ju bli intressant!

Jag minns inte hur mycket jag skrivit om detta förut, så jag drar det lite snabbt. Jag har haft mellanblödningar i princip konstant under lång till. Blödningsfria dagar är sällsynta och kanske sammanlagt en vecka i månaden slipper jag dem. Har lessnat på det! Sökte hjälp för dem när jag flyttade hit, men det blev inget direkt av det. Inga fel, inga smittor och ingen cancer. Mycket bra! Fick till svar att det nog var stress eller nåt.

 

Men blödningarna har fortsatt. Nu fick jag för mig att jag skulle försöka reda ut det. Skulle leta fram numret till gynekologen som jag träffade här i stan... en privat. Lyckades hamna på ett forum där man pratade om denna gyn. Det var ingen rolig läsning! Så nu vågar jag inte gå dit. Det stod att flera stycken hade dåliga erfarenheter av honom och att han bara var ute efter pengar. Dit går jag inte igen!

 

Så jag skrev ett mail till Kvinnoklniken i stan. Berättade precis hur allt låg till, men skrev inget om att vi försökt få barn... tänkte att eftersom vi kanske kommer att börja planera för det snart så ville jag inte behöva sitta och hitta på nåt som inte var sant. Skrev om blödningar och allt, att vi inte försökte bli gravida aktivt men att planerna lutade åt det hållet snart. Frågade vart jag skulle vända mig.

 

På eftermiddagen ringde det, det var en sköterska som tyckte att jag skulle komma dit. Fick en tid! Super tycker jag, då finns jag ju i rullorna sen om det blir aktuellt med att söka hjälp framöver. Och kanske kan jag få läkaren att förstå att jag vill kolla så mycket det bara går innan vi börjar förska bli gravida. Vore ju hur bra som helst om det förarbetet redan är gjort ju!

 

Så idag är jag nöjd, fått en tid till en bra klinik och då känns det som om det iallafall går åt rätt håll!

Oj, vad tiden går. Inser att jag inte uppdaterat här på väldigt länge. Men här kommer en liten lägesrapport iallafall :)

 

Under våren har det varit ganska svårt att prata om allt tycker jag. Jag har känt att vi inte riktigt kommit till den punkten att det känts bra att vara så allvarlig och tydlig som jag ändå tyckt att jag måste vara. Men vändningen kom nog helt och hållet här för drygt en vecka sen. Då hamnade vi i en lång diskussion, helt fredligt alltså, om allt. Jag fick berätta om min ångest och längtan, han fick berätta vad exakt som han är osäker på. Vi kom väldigt långt i frågan och det kändes som om han verkligen förstod.

 

En sak som jag fick klar för mig var att han behöver prata om barn, vad det innebär, min längtan och känslorna kring allt... ofta. Sen ville han göra saker som "man gör" när man ska ha barn. Så, nu har han valt vagn :D Den vagnen tycker han vi ska ha om vi ska ha barn. Bara det :)

 

Nej, men det känns väldigt bra. Sen har vi fortsatt prata och stöta och blöta. Han har fått mer klart för sig vilken tidspress jag sitter under. Det har han inte riktigt greppat förut. Nu förstår han. Det, om något i allt detta, kändes mycket skönt att han fick insikt i. Han har fått frågan inom vilken tidsram han tänker sig allt och svaret blev om 1-2 år, då kanske han vill börja planera för det. Så länge kan jag inte vänta och det har han förstått. Han frågade då hur jag tänker.

 

Jag berättade att min tanke hade varit att vi kanske kunde börja försöka under året, så man inte spiller mer tid om vi kommer behöva hjälp. Han sa: "Jag lovar inget, men det känns som om jag kanske kan gå med på det. Jag blir livrädd när jag säger det, men jag har tänkt lite att kanske... kanske efter semestrarna och så... så kanske vi kan börja med att låta bli att skydda oss, så får vi se om det händer nåt."

Ok?!!??! Så där bara!? Jaha, jaaa... jättegärna! Men jag vet ju att inget är bestämt, men bara att han faktiskt tänker sig tanken och på nåt sätt ändå inser hur det ligger till med allt... Måste säga att det känns nu som om vi kanske kan landa i att vi faktiskt ska försöka. Och det tillsammans. Jisses... det hade jag aldrig vågat drömma om för en månad sen!

Jag tror ju inte att det kommer gå så lätt, det kommer vara en lång process till en graviditet... men strunt samma! Bara att jag kanske snart har med honom på tåget gör mig lyckorusig! Han är så himla bra på alla sätt i övrigt och nu kanske... kanske så är vi på samma ställe med barnfrågan med. Tänk att det kunde bli så :)