Galet. Helt galet vad tiden går! Nu är killarna snart 7 månader. Det är fortfarande mycket intensivt med dem på dagarna och visst, det kommer säkert hålla i sig. Men dom sitter inte själva utan vill att man är med dem hela tiden för att hålla i dem eller underhålla dem. Då det rä verkligen så att dom inte roar sig på egen hand mer än någon minut.

 

Vi har tagit tag i det här med sömnen nu, så vi är inte så galet trötta längre. SÅ skönt! Visst vaknar barnen på nätterna ibland, men inte som för två månader sen. Vi har lyckats fasa bort nattmaten så nätterna handlar mer om napp-in-stopp nu och så somnar dom om på egen hand. Det gör så himla mycket att få några timmars extra sömn. Alltså det är ju inte så att vi har några sovmornar... men dom sover iallafall mer sammanhängande. Går vi och lägger oss i tid så får vi ok med sömn.

Snart är det jul och då ska M vara hemma ett tag vilken känns VÄLDIGT behövligt. Verkligen.

 

Har börjat gå hos en kurator vilket käss kanon. Tror det är bra att få prata om allt som hänt. Eventuellt ska även M gå dit. Vi får se, han sa att han ville testa iallafall.

Idag var jag hos kuratorn och det var faktiskt jätteskönt. Både att lufta sommarens ångest och att få lite verktyg att hantera det som nu sker.

 

Vi började att prata om sommaren och att det inte riktigt blev vad vi tänkt oss. Att M landade i sin sorg på ett sätt som gjorde oss båda lite överrumplade och att det var mycket tankar och prat om det. Sen kom augusti och det var många saker som vi var tvugna att gå igenom _igen_ på sätt och vis. Datumet för förlossningen närmade sig och min bästa väns lilla flickas dop. Tunga saker att gå igenom och tungt att falla ner igen.

 

Men det kändes som om jag någonstans mitt i all det ändå tog mig förbi det och kom fram på andra sidan lite mer klar över att det kommer gå bra att se framtiden lite ljusare.

 

Så pratade vi om förlossningsdatumet och hur det var så tydligt att dagen efter, som var en måndag och 1:a september, var starten på något nytt. Där berättade jag att jag plussat igen och tog en paus för att hämta rätt ord. Då ser jag att hon sitter och torkar tårarna! Hon utbrister "Men va? Oj, nu blir jag ju alldeles rörd! Vad glad jag blir!"

 

Sen grät vi lite båda två! Det känns verkligen som om de personer inom vården som vi varit i kontakt med faktiskt har berörts av det vi varit med om. Det finns alldeles säkert väldigt många som berört dem så klart, men det är skönt att ändå inte bara passera som en patient. Det känns genuint fint att de vi träffat faktiskt minns oss och det som hände. Att vi berör dem. Det ger mig en tro på vården. Det är så lätt att bara det negativa syns och hörs, men vi känner båda två att vi har fått uppbackning och stöd hela vägen. Det har jag ju skrivit om förut :)

 

Iallafall så var det skönt att få prata och ventilera lite. Vi har bokat en ny tid efter läkarbesöket som jag har om tre veckor. Då kan jag kanske och förhoppningsvis våga mig på att se ännu lite längre fram. Hon sa att det är vanligt att man fastnar i ett stadium av lite vacum. Att man inte riktigt kan se att det skulle kunna bli en positiv utgång denna gång. Känslan av att vara gravid nu är ju inte densamma som förra gången. Då, förra gången, var det ju mer en känsla av allt det nya. Nu finns ju allt det där som vi tagit oss igenom som ett tunt skikt av dimma ovanpå allt. 

 

Det finns tydligen väldigt många som lägger stor skuld på sig själv när något går snett, där har ju jag varit i perioder. Sorgen man upplever vid en sån situation som jag hamnade i är väldigt lik den som man upplever om man fött fram barnet och att det dör efteråt. Det är ju i princip samma sak, bara det att vårt barn kom så tidigt att det inte fanns en chans för det att överleva. Jag har inte tänkt på det så, men det var lite av en insikt att få lov att verkligen sörja det vi förlorade.

 

Självklart är vi glada och förväntansfulla, men det är inte helt lätta att se det som något nytt och med nya förutsättningar. För det är just det, att man ska våga se lite längre fram hela tiden. Våga hoppas och våga tro. 

 

Jag brottas ofta med det här med statestik... om vi klarade oss fram till vecka 19 förra gången, tog oss förbi de kritiska 12 veckorna... måste det då inte vara större sannolikhet att det går åt skogen nu denna gång innan vecka 12? Det är ju galet att tänka så, men sannolikheter och sånt funderar jag en del på.

 

Jag försöker hitta allt det roliga och glada med att vara gravid igen, jag lyckas ibland bra och ibland dåigt. Men jag sover inte dåligt pga oron eller så just nu iallafall. Kuratorn frågade om det, om jag får sova. Och än så länga somnar jag iallafall ganska gott på kvällen. Jag antar att det kommer vara olika med det framöver.

 

En sak som hon var lite imponerad av var att jag redan nu började förbereda mig på att julhelgen kommer kunna bli rätt jobbig. Det är ju då, om vi kommer så långt, samma tid som vi förlorade den förra lilla. Så jag tror att julhelgens ledighet kommer bli lite känslosam. Hon tyckte det var bra att jag tänkte på det redan nu för då bearbetar jag det förväg och då blir det förhoppningsvis lite lugnare då när det kommer.

 

Dte blir på så många sätt symboliskt att komma ut på andra sidan. Ett nytt år, tiden då vi tappade allt förra gången är förbi och kanske att vi kan börja hoppas på riktigt då. Säkerligen tar andra funderingar vid då, men det får vi hantera då tänker jag.

 

Tack alla för era fina kommentarer, det värmer ska ni veta!

 

 

 

Efter besöket hos kuratorn igår kände jag mig helt slut. Säkert inte så konstigt, jag hann inte ens in på rummet i princip innan gråten kom. Ångesten och sorgen bubblade upp. Hon väntade in mig och sen pratade jag. Om allt, om inget. Säkert totalt osammanhängande. Men det var bra, hon lyssnar och kommer med insiktsfulla kommentarer.

 

Många saker vi pratade om blir så självklara när man sätter ord på dem. Men det var en sak hon sa i alla fall, att just sätta ord på känslorna är bra. Då blir dom verkliga och när det blir verkligt så tappar oftast det allra tyngsta tankarna sin styrka. Om man försöker fundera ut vad som utlöser just dom där anfallen av ångest så kan man också vara mer beredd när dom kommer.

 

Att skriva som jag gör trodde hon var bra. Alla gör på olika sätt, men att få ner just tankarna i skrift har visat sig vara rätt bra just för att dom då tappar lite kraft och man kan gå tillbaka till det i efterhand och se att man klarade sig ur det förra gången.

 

Idag är jag så genomtrött och slut så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Vill bara sova... SOVA. Det känns som om jag inte sovit alls på flera dagar. Sitter på jobbet men orkar inte ta mig för att börja beta av det jag behöver ta tag i. Inget som brinner i knutarna, men sånt som borde göras. Jag kämpar på :/