Ja nu har det gått en månad till! Hej och hå. Killarna är nu 5 månader. Tiden går verkligen fort. 

 

Att vara mamma är nog bland det värsta och bästa jag varit med om. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur slut och påverkad jag skulle bli. Jag känner mig livegen och helt färdig... Vi sover jättedåligt och dagarna nu går åt till att flytta runt killarna mellan olika rum och aktivera dem lite lagom. Dom är ganska rastlösa och inte mycket duger nån lång stund. Tunga är dom oxå, så det är verkligen så att det känns i ryggen nu.

Jag älskar mina barn, det gör jag. Dom är fantastiskt roliga, fina och goa...! Men jag kan känna sån ångest över att inte vara den dom behöver mig att vara eftersom jag är så innerligt trött. Sen i januari har endast deras behov tillgodosetts, mina egna finns det ingen som helst plats för. 

 

Jag behöver komma igång och röra på mig, äta bra igen och gå ner lite i vikt. Men jag orkar inte. Alltså... jag ORKAR inte. Det kan komma en dag då jag tänker att "nu jäklar!", men dagen efter har jag sovit ett par timmar bara och känslan av att vara totalt sänkt kommer över mig igen. Det är väl alltid motigt att ta tag i sin vikt, så klart. Men det här är vverligen på det planet att det finns ingen som helst energi eller ork. Knappt ens till att äta alls. Men det gör jag ju och alldeles fel dessutom. Men jag kan säga att den här mamman är så kopiöst och galet trött i kropp och själ så energin finns inte.

Jag har ont i fötterna och knäna för att jag är så tung och i ryggen eftersom jag bär killarna. Det gör ont av och till i magen där snittet är och jag är instabil i bålen. Så visst måste jag gå ner i vikt och stärka upp mig igen... men hur ska jag hinna, orka och kunna göra det? Känns rätt hopplöst.

M är jättebra... han gör mycket och tar många nätter. Men det är lixom inte nog. Han får komma hemifrån minst 9 timmar varje vardag, tid då han kan vara bara M. Han kan även göra saker ibland på helgerna, vilket jag kan tycka måste få vara ok. Jag kanske skulle "få" göra saker... men jag orkar inte. Det finns varken mental eller fysisk energi till det. Jag köpte ett kort på simhallen och skulle börja simma... Men jag kommer aldrig iväg. 

Gnäll gnäll... nu vaknar ena killen så nu måste jag sluta.

Helgen som var hade jag bävat för länge då jag visste ett det skulle bli tufft. Och det blev det ju. Jag försökte sysselsätta mig så gott jag kunde med städning, tvätt och matlagning. Det gick så där... dagarna gick ju iallafall men det var tungt. M var tvungen att jobba lite och det kändes ju inget vidare. Jag vet ju att han måste ibland och man får ju stå ut. Men just denna helg kändes det extra jobbigt att han var tvungen att jobba på helgen.

 

Jag hoppas att det vänder nu, jag behöver verkligen lite luft under vingarna känns det som. 

 

Sen tänker jag mycket på det här med kommande IVF. Jag läser och funderar... Det känns helt osannolikt att det nånsin kommer att gå. Tänker även på att alla dom kämpar som håller på med det måste vara sjukt starka som individer, många av dem får ju gå igenom besvikelse efter besvikelse och sorg efter sorg...

 

Jag har förlorat ett barn... en del andra har genomgått många missfall och kämpar ändå på. Det känns så långt bort att jag skulle kunna orka det. 

 

Men drömmen om en liten parvel är ju så stark att man orkar säkert. Vet bara inte riktigt om jag orkar det. Nu. Jag hoppas att mötet med läkaren nästa vecka ger lite lugn i själen och att många frågor blir besvarade. Vi måste komma ihåg att skriva en lista...

 

BF var igår och jag hoppas att det vänder nu och blir bättre. Så småningom blir det väl bättre...

 

Status på cykeln är dag 9 och jag väntar spottings imorgon. Det kom en strimma rosa tidigare idag så jag har inget hopp kvar på ett plus denna månad heller. Lika bra att mensen kommer igång så vi kan få ett sista försök innan IVF... Som sagt, jag förstår inte hur folk orkar.

Jag kämpar verkligen varje sekund med att inte låta ångesten ta för stor plats. Det är jobbigt nu! I morse grät jag hela vägen till jobbet och fick lov att sitta kvar i bilen när jag kom fram. Jag kan lixom inte hejda mig... Nu är det tre dagar kvar tills det beräknade datumet och det gör så himla ont. Jag hoppas det vänder lite grann efteråt.

 

Imorgon är det iallafall fredag och sen helg. Ska bli skönt att få lite ledigt... Hur jag nu ska ta mig igenom den här helgen vet jag inte...

Ja, jag mår faktiskt inte så bra... idag är det en vecka kvar tills beräknad födelse av barnet vi förlorat... det är väldigt jobbigt! Jag kämpar på och jag hoppas att det kommer kännas bättre efter nästa helg. 

 

I fredags kom iallafall stergingen som jag väntat på. Morgonens test var inte positivt men man såg att nåt var på G. Det var dag 11 i fredags. Sen testade jag igen när jag kom hem från jobbet, då såg det ut så här:

 

Jag har haft lite milstolpar under den här hemska tiden. Den första var att mensen skulle komma igång. Sen var det att se min ägglossning igen på stickorna. Efter det har det varit att ta mig till semestern.

 

Nu har det varit en milstolpe i helgen, en väns barns dop. Jag visste ju att det skulle komma och att det skulle bli jobbigt. Självklart ville jag vara med men det var inte så självklart att jag skulle orka vara med. Just augusti visste jag i förväg att det skulle bli en jobbig månad.

 

Tillbaka till jobbet efter bara kort semester, dop och sen ligger ju det beräknade datumet för födsel av vårt barn framför mig. Det har varit mycket ångest över det under sommaren och det är fortfarande mycket tankar och känslor runt det. Dopet i helgen skulle jag ha gått på med förväntan och stor tung mage... Men du blev det att jag gick med otroligt tungt hjärta och ångest istället.

 

Jag visste att jag ville gå på dopet, men visste inte om jag skulle orka följa med på fikat efteråt. Jag och M var med i kyrkan och vissa stunder var det väldigt svårt att hålla ångesten borta. Det var ett jättefint dop och jag höll ihop ganska bra. Jag hade med mig M och vi fanns där för varann. Han tyckte också att det blev väldigt verkligt och intimt där i kyrkan. Han mådde också ganska dåligt under tiden.

 

Vi följde inte med på fika efteråt utan åkte hemåt istället. Jag är glad att jag åkte för min väns skull och jag är glad att det nu är över. Jag träffade ju ett antal vänner där på dopet som jag inte träffat sen missfallet och det var jobbigt det med. Alla saker som jag gör för första gången bli jobbigt... men nu hoppas jag att det går lättare framöver.

 

Till helgen väntas ägglossning igen. Hoppet är inte så högt... men man måste ju försöka i alla fall. Den 9:e blir det besök på kliniken. Lite prover ska lämnas innan dess trots allt. Det skulle komma remisser på posten.

 

Dagarna är tunga och jag lider rätt mycket av sömnbrist just nu. Oron och stressen gör att jag vaknar massor och sover oroligt. Kanske kan mötet på kliniken göra mig lugnare och förhoppningsvis blir allt lite lättare när vi passerar in i september... Om mindre än två veckor var det beräknat att vår lill* skulle varit här...

... men det var rätt väntat oxå. Nu laddar vi om igen. Ganska uppgivna faktiskt. M tror att det är denna gången det går. Jag känner mig så less och det känns som om det aldrig kommer gå. Jag har ju alltid sagt att jag gärna vill ha ett vårbarn. När vi fick plusset i december så passade ju ett augustibarn perfekt så klart. 

 

Nu känns det mer som att skit jävla samma! Jag vill bara bli mamma nån gång... :(

 

Den 9:e september är första mötet med gyn om IVF. Jag är rädd för allt kring det. Eller rädd, jag är väl mer orolig kan man väl säga. Tycker det känns otäckt. Men vi får väl se hur det går med allt. Jag har upplevt en del ångest de den senaste tiden men klarar ganska bra av det iallafall. Har lärt mig lite om hur jag ska hantera det.

 

Mensen kom i tisdags, det var ganska lite denna gång, lite märkligt. M sa flera gånger innan den kom att jag betedde mig som när jag var gravid. Mådde lite illa och var hungrig hela tiden. Ont i huvudet oxå. Men det var ju inget så klart. Jag fick en liten fundering nu när mensen inte var lik sig, att kanske kunde det vara ett sånt där tillfälle som mensen kommer ändå. Jag har inte testat och kommer inte göra dte heller. 

 

Jag ska ha ägglossning nästa vecka och jag tänker att det visar sig då. Vi har en plan att sexa som vi gjorde den gången det gick. Så det blir troligen imorgon typ... sen inget förrän stegringen kommer. Det är ju grepp efter halmstrån... men varför inte? 

 

Jag ska erkänna att jag mår inget vidare faktiskt, det är kämpigt just nu. Mycket känslor och tankar. Men det blir väl bättre så småningom. 

 

 

Efter besöket hos kuratorn igår kände jag mig helt slut. Säkert inte så konstigt, jag hann inte ens in på rummet i princip innan gråten kom. Ångesten och sorgen bubblade upp. Hon väntade in mig och sen pratade jag. Om allt, om inget. Säkert totalt osammanhängande. Men det var bra, hon lyssnar och kommer med insiktsfulla kommentarer.

 

Många saker vi pratade om blir så självklara när man sätter ord på dem. Men det var en sak hon sa i alla fall, att just sätta ord på känslorna är bra. Då blir dom verkliga och när det blir verkligt så tappar oftast det allra tyngsta tankarna sin styrka. Om man försöker fundera ut vad som utlöser just dom där anfallen av ångest så kan man också vara mer beredd när dom kommer.

 

Att skriva som jag gör trodde hon var bra. Alla gör på olika sätt, men att få ner just tankarna i skrift har visat sig vara rätt bra just för att dom då tappar lite kraft och man kan gå tillbaka till det i efterhand och se att man klarade sig ur det förra gången.

 

Idag är jag så genomtrött och slut så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Vill bara sova... SOVA. Det känns som om jag inte sovit alls på flera dagar. Sitter på jobbet men orkar inte ta mig för att börja beta av det jag behöver ta tag i. Inget som brinner i knutarna, men sånt som borde göras. Jag kämpar på :/

 

 

Idag tror jag att det känns bättre igen. Eller i alla fall lite. Jag kände innan jag gick hemifrån att det blev väldigt jobbigt och det var nära att jag stannade hemma. Men så tänkte jag att jag kan ju åka hem om det blir för jobbigt. Det är bättre att försöka än att ge upp. Så jag åkte. Och nu sitter jag här och det går ok. Inte bra, det kan jag inte påstå. Men bättre än igår och det är ju bra.

 

Har fått lite gjort i alla fall så det är bra. Min chef är så superbra, hon förstår mig och säger att jag styr det här själv. Jag måste känna efter hur mycket som fungerar och när det tar stopp. Hon är verkligen bra, jag hoppas att det fortsätter så framöver med.

 

Idag ska jag träffa kuratorn igen. Tror det blir bra.

Ja det är verkligen en period av djupa dalar av sorg. Jag kämpar på men det är väldigt svårt att hantera dalarna när dom kommer. Jag orkar ibland inte ens le. Min fina sambo försöker så gott han kan att stötta och finnas där, det kan inte vara lätt heller när han själv fastnar i sin sorg ibland. Vi gör båda så gott vi kan. Jag hoppas att han känner att han har stöd i mig också, jag försöker verkligen finnas där för honom med.

 

Har bokat en ny tid hos kuratorn. Det känns både jobbigt och bra. M följer inte med dit, han frågade om jag ville att han skulle följa med men jag sa att jag testar att åka själv. Om det känns helt fel så får jag väl i så fall säga det till kuratorn och så får vi boka en ny tid.

 

Men det kanske kan vara bra att åka dit själv med. Kanske blir det bra i alla fall.

 

Vissa dagar känns ganska bra och flyter på. Men så kommer de mörka dagarna. Idag är en sån dag. Kunde knappt förmå mig att gå upp ur sängen. Sen var det otroligt tungt att göra hela morgonproceduren för att komma iväg. Jag kom i alla fall iväg men tårarna brände hela tiden och bussresan kändes väldigt lång. På väg till jobbet från bussen bröt jag ihop. Fick stanna och låta ångesten lägga sig innan jag gick in på jobbet. Rödgråten och fin sitter jag nu och försöker kämpa emot att inte totalt bryta ihop.

 

Det är helt hopplöst med att fokusera på nånting alls och jag vet inte om det egentligen är bättre att gå hem. Men vad ska jag göra hemma? Det blir ju inte bättre av att vara hemma. Så jag får försöka bita ihop. Bryta ihop får jag göra hemma. Men det är väldigt svårt att hitta energi...

Jag har lugnt på jobbet. Eller rättare sagt jag tar inte åt mig jobb. Kanske fel, men just nu är det precis lagom att sitta bara och inte göra mer än städa av det som kommer i mailen mm.

 

Kommer på mig själv att surfa runt på bebiskläder, Familjelivs bildtrådar med folk som ska ha barn i sommar, trådar om missfall och annat som bara är relaterat till bebisar. Tror att det ligger väldigt mycket i att en kvinna som varit gravid fortsätter vara gravid i sinnet tills dess att datumet passerat som var beräknat att barnet ska födas.

 

Datumet när vår BF var kommer nog kännas väldigt jobbigt tror jag. Och det är ju verkligen inte säkert att man har nåt nytt datum att se fram emot då. Jag måste nog försöka sluta att kolla på sånt som gör mig ledsen, för det gör det. Att veta att idag skulle jag varit i vecka 22  och magen skulle varit än mer uttalad än i vecka 19... det gör ont.

 

Om 2 veckor skulle kanske den lilla gått att rädda... v 25 kan det gå bra. Nu gick det inte bra och det är otroligt tungt att tänka på.

Jag har haft två tunga dagar igen. Började jobba heltid denna vecka och det har faktiskt inte fungerat så bra. Jag har totalt gått in i väggen på eftermiddagrna Det har varit tufft att hålla fokus och att orka hela dagen. Nu på kvällen känner jag mig totalt nollad på energi och vill inte göra nånting alls.

 

Så vi har bara värmt mat och sen inte gjort mer. Det får vara så. Och det får vara ok. Just nu iallafall.

 

En dag till bara så är det ledigt sen. Ska bli skönt. Nästa vecka måste jag fundera på hur jag ska få det att fungera med vardagen, jobbet och fritiden. Kanske att jag ber om sjukskrivning 75% eller nåt ett litet tag. Mest så jag kommer igång mer lagom fort. Just nu känns det skitjobbigt att bara gå upp på morgonen.