I veckan var jag ju då iväg och skrev in mig på mödravården i vår nya stad. Det var lite pirrigt! Först var det UL på förmiddagen, lite annat upplägg än vad dom har här hemma. Här hemma kör dom en läkare och en sköterska som tillsammans tittar. Dit vi flyttar kör dom så att sköterskan, det är en barnmorska tror jag, gör själva undersökningen och spelar även in en del sekvenser på hjärtat mm. Sen kollar en läkare på alla bilder och videosekvenser, ser läkaren då nåt som han/hon vill kika mer på så kallas man igen.

 

Men det gick iallafall jättebra och allt såg fint ut. B1 låg nu med huvudet ner och fötterna upp under revbenen på min högra sida. B2 ligger i tvärläge med huvudet åt vänster och ben och rumpa åt höger. Så alla benen är åt det hållet just nu, inte konstigt att det är där jag känner som mest oftast då :) Dom väger ca ett kilo styck nu så dom är inte pyttiga iallafall. Tror dom lägger på sig ca 200 gram i veckan nu... Fort går det! När det är enäggs så planar det ut oftast efter vecka 30 så dom blir nog inga jättebebisar, men inga småfisar heller hoppas jag.

 

Sen efter det var det barnmorskan, hon var lite vimsig tyckte jag. Men jag antar att det är inte helt enkelt att ta emot en person som haft en tuff tid innan graviditeten och har en tjock lunta med papper med sig som man ska gå igenom. Vi hade lite så där ont om tid dessutom så hon lovade att vi skulle prata mer om allt nästa gång vi sågs. Så vi får se då :) Hon var inte på nåt sätt dålig, inte alls. Mest bara lite så där ofokuserad. Det kändes ok iallafall.

 

Nu har jag en massa saker inbokat... Glukosbelastning, UL, Föräldrautbilning och läkarbesök. Sen ska vi väl försöka komma med på nån vanlig föräldrautbilning med... Så kanske man kan hitta lite folk som kommer vara hemma samtidigt som jag. Får väl se hur det går.

 

I övrigt tror jag att alla inköp börjar bli klara, måste försöka sätta mig nån dag och pricka av mina listor. Det är nog mest lite smått som saknas tror jag. bland annat lite blöjor och sånt. Även skötbord saknas, men det ska vi fixa ett när vi har flyttat. Tänker mig faktiskt att jag vill bygga ett... eller... M får bygga :) Skulle gärna vilja ha ett som är lite större än de vanliga. Mest för att när jag är ensam så kan båda vara med mig där och när vi är båda kan vi byta samtidigt. Får se hur det blir. Det behöver ju inte bli så komplicerat alls, men jag ska bara tänka ut nåt bra :)

 

Vi får ett stort badrum, så det ska nog gå bra att få plats. Men jag har en tanke om att inte ha det i badrummet... kanske ha det i bebisrummet. Det enda är att då ska man hämta vatten varje gång och så där... tänker att det kanske är lite rörigt. Aja, det reder sig. Nåt i denna stilen kanske:

 

http://jennyshus.webblogg.se/2009/november/barnrummet.html 

 

Kanske inte fullt så brett, men iallafall lite bredare än ett vanligt enkelt. Kanske helt enkelt köper två billiga och ställer ihop :)

 

Igår gick jag in i vecka 28, så mitt första mål närmar sig! Vecka 30 känns som ett bra första mål. Två veckor bara, skönt! 

Ja igår var vi på andra kollen för TTS och där på plats så tyckte läkaren att det var lika bra att köra av RUL:et på en gång. Och så blev det! Egentligen ganska bra eftersom jag säkert skulle oroa mig massor inför det sen när det var dags. VI hade det bokat till den 30:e egentligen så nu har vi enbart en TTS-koll då istället.

 

Allt var bra med båda bebisarna! Vad dom hade växsen sistt! JISSES! Inte undra på att magen ser ut som om den ska spricka när som helst! Jag fick klart för mig att den ena låg precis under revbenen på mig, så det är kanske inte så konstigt att det ibalnd könns trångt...! Alla värden, vikter och mått var normala för åldern på dem, den ena är lite mindre än den andra men så ytterst lite att det knappt är värt att nämna som en skillnad.

 

Och vi fick även veta vilken sort det var... Pojkar! Våra fina små tvillingpojkar! På en gång vart det så verkligt att vi ska få två små människor att ta hand om snart. Helt galet! Det var rätt lätt att se även fär ett otränat öga att det var snopp på dem båda. Nu visste vi ju att om man kan se på en så är det ju klart att det är den könet på båda. Men dom kollade iallafall båda och båda hade snopp :)

 

LITE besviken på bilderna vi fick... dom är lixom så intetsägande, inga profiler eller så. Men men, kanske kan få nån ny nästa gång.

 

Det börjar så smått bränna i spendrerar-tarmen... känns som om jag vill börja boa och fixa. Men vi har bestämt att vi gör det efter nyår. Så det blir så. Så mycket att fixa...

 

Jag kämpar på med foglossning, illamående och trötthet. Sover LÄTT 9-10 timmar per natt med 1-3 toabesök som avbrott och är oftast lika trött igen sen efter ett par timmar. Jobbar numera 50% och det känns jättebra. Jag hinner med att både jobba och må ganska drägligt samtidigt, det känns ju bra. Jag vill gärna fortsätta så här så långt det går, för det är bra med det sociala på dagarna. Jag kommer ha massor med tid att ha tråkigt på, det är ett som är säkert!

 

Vet inte om jag skrivit om det förut, men vi kommer flytta i samband med att jag är i vecka 26-28 nånting. Känns både och, men jag är ändå trygg med att byta BM och läkare nu. Jag pratade med min läkare på sjukhuset och han lugnade mig. Han tyckte att vi skulle vara på samma ställe jag och sambon där i slutet på graviditeten så att sambon skulle vara på vårt nya ställe och jag kvar här hemma... nej det tyckte han inte. Så han pratade varmt om sjukhuset i stan dit vi flyttar och att jag inte alls skulle vara rädd för att byta. Han skulle hjälpa mig med min journal och allt sånt. Så nu är jag lugn med det :)

Idag träffade vi läkaren på sjukhuset. Det var ju planerat sen i våras att vi skulle ses denna vecka i graviditeten om jag blev gravid igen. Vi kom in, han mindes ju oss och var glad att se oss. Han frågade hur jag mådde och så där. Jag berättade om hur illa jag mådde och hur trött jag var. Han sa då att sånt kan ju te sig olika mellan olika graviditeter. 

 

Sen var det att sitta upp i stolen och ta prover för odlingen. Känns bra att dom kolla nu regelbundet. Han sa att det kommer svar på proverna efter helgen. Han skulle ringa. Han slog på UL-maskinen och frågade om vi var redo och jo det var vi.

 

Bilden kom upp och jag frös till is... det var ofrmligt och inget hjärta syntes. Jag letade febrilt och även läkaren vispade runt med staven för att få en fin bild. Mitt i det där nånstans säger M lite panikartat:

 

"Rätta mig om jag har fel... men är det inte två???"

 

Läkaren log och sa: "Jo, det är två. Jag hann inte före dig, hade tänkt att visa en fin bild på båda två. Men här ser ni, det är två och hbådas hjärtan slår jättefint. Storleken på båda ser helt normal ut för åldern på dem. Som jag ser det är det enäggstvillingar. 95% säkert."

 

Ehhh... va??? Jag fattade knappt vad dom sa. Men jag såg ju. Det var två osbågar där inne! Och det blinkade så fint ett litet hjärta på båda. 

 

CHOCK!

 

Visst har vi skojat om det och visst har vi sagt att det så klart är ok om det är det. Men aldrig att jag skulle kunna drömma om att det skulle ske. Sån liten sannolikhet och det slår in. Det försklarar ju att jag mår apa och det förklarar ju att jag plussade tidigt och fick en stark stegring. Men att det ska gå in på riktigt... jag vet inte om det gör det?! Inte än på ett tag.

 

Det är lång väg kvar tills dom (helt sjukt att skriva "dom"!!) är här och vi ska ta oss dit, men som läkaren sa så var målet med dagen att se så det såg fint ut och ta prover. Det såg fint ut och prover är tagna. Nu är nästa anhalt KUB-testet om ett par veckor. Om allt ser bra ut där så blir det sen kontroll varannan vecka ungefär. Dom delar mest troligt moderkaka, vilket inte är ultimat. Men det behöver inte bli problem heller så vi får ta det steg för steg nu.

 

Men ja... det blir två!

 

Förra veckan var vi på KUB-test. Jag hade sett fram emot att få se Knodden igen, men var faktiskt inte så himla nervös. Jag tror att M var mer nervös faktiskt. Sköterskan var väldigt lugn och pedagogisk. Hon berättade vad hon skulle göra och vad som skulle hända. Sen fick jag lägga mig på britsen. Det var ett himla kladdande med gelé och UL-prylen.

 

Vi fick se armar, ben huvud och allt :) Lilla plutten! Den for runt och ville inte ge en profilbild alls, men sköterskan fick de bilder hon behövde i alla fall. Vi fick också två bilder, men dom är inte så himla bra så jag hoppas vi får bättre bilder på RUL:et sen.

 

Sen matade hon in alla siffror i sitt program och fick ut en siffra för alla de tre trisomierna. Alla var det låg risk på, så det var skönt! M andades ut och slappnade av, han hade varit lite spänd på morgonen! Vi fick ny tid till RUL och så åkte vi hem. M pratade på vägen ut till bilen om att han nu fattade mer och mer att det SKULLE bli en bebis. Att detta med KUB hade varit lite som en hållpunkt för honom. Söt!

 

För mig har det varit mer verkligt sen vi var på kliniken efter blödningen. Då såg man ju ett det var en människa där inne. Helt fantastiskt egentligen! Igår var det dessutom återbesök hos min läkare för att kolla hur det såg ut efter blödningen. Det såg fint ut. Moderkakan låg fortfarande lite för mynningen till livmodern, men den hade flyttat sig i alla fall. Så läkaren trodde att det skulle flytta sig mer allteftersom tiden går. Så då håller vi tummarna för det.

 

Sen såg hon tydligen en polyp, en liten utväxt av slemhinnan från livmodern. Såna brukar man ta bort, men inte om man är gravid. Så den får jag dras med tills efter förlossningen. Inget farligt men den kan blöda lite under vägens gång nu, så det får man väl vara beredd på. Skönt ändå att man får vet det tycker jag, även om jag helst av allt inte skulle velat haft nån polyp alls så klart.

 

Men den lilla parveln for ju runt där inne och viftade på. Tänk va... så underbart! Så nu siktar vi in oss på RUL i början på april :)

Ja nu har det varit full rulle under ett tag. Vi har flyttat, hunnit vara på KUB och nu är jag tillbaka på jobbet igen. Flytten känns hur bra som helst! Vi båda tycker det är jättestort och fint i nya lyan :) M är lite mer bortskämd med detaljer än vad jag är, typ köksluckor som är lite sneda och så. Så han har gått runt och ojjat sig lite över det, men jag tycker det är jättefint!

 

Just nu är prio för mig att packa upp lite i köket och även i garderoberna så man kan börja leva lite normalt. Nu är det mesta en enda röra faktiskt. Så ikväll blir det lite sånt för mig tror jag. M håller på och skruvar ihop garderober så han kommer säkert fortsätta med det lite grann. Jag kan ju tyvärr inte hjälpa till så mycket mer än att skruva lådor och hålla lite. Lyfta och bära får jag inte.

 

Jag ska berätta mer om KUB-testet sen, det tar jag i ett eget inlägg. Men det gick fint i alla fall :) Väldigt skönt!

 

Sen kom en liten bomb på jobbet med. Jag blev bortplockad från mina arbetsuppgifter på dagen då min närmsta chef var trött på att jag jobbade för mycket. Hon sa stop och sa till ledningsgruppen att nu skulle hon ha mig till andra saker. Dom fick lösa det lite som dom ville, men jag skulle inte jobba ihjäl mig och nu fick det vara nog. Tack för det chefen! Jag har jobbat lite under två olika chefer så nu blev den ena sur på att det inte fungerade som det var sagt. Skönt!

 

Det var en lättnad för jag har känt att det inte fungerar att ha det som jag har haft det. För mycket övertid och stress hela veckorna. Så blev det. Så nu hoppas jag det kommer fungera bättre :)

 

Imorgon blir det återbesök hos läkaren som kollade mig efter blödningen, det är lite kul. Då får vi se Knoddas igen :) Bilderna från KUB blev inte så bra så vi hoppas att vi kan få med oss en imorgon istället. Men vi får se, det är ju inte därför vi ska dit så vi får se om det blir nån bild eller inte. Kan tänka mig att läkaren mest kollar så saker och ting ser bra ut och så, inte försöker få nån bra bild på bebisen. Tänker inte tjata heller, dom är så himla bra där på kliniken så jag ska vårda den kontakten väl!

 

Ja jisses vilken pärs. Det har ju varit rörigt på jobbet ett par veckor, jag har jobbat mycket och känt mig väldigt slut. I helgen blev det inte många knop gjorda och sen i söndags så fick jag ganska ont i apparaten. Tänkte inte så mycket på det men tyckte ändå att det var lite störande.

 

På kvällen kom mycket blod... jag var helt oförberedd och kände mig alldeles kall. Vi ringde till gynakuten och dom sa att jag blödde för lite. Jaha. Så deras råd var att avvakta och kontakta min egen barnmorska på måndagen. Så det gjorde vi även om det kändes jättejobbigt att vänta.

 

Min barmmorska sa att dom ville att jag skulle komma, men hade ingen tid förrän på morgonen idag. Men hon sa även att blir det värre så måste jag åka in till akuten och leva rövare där. Så med det beskedet så avvaktade jag. Det kom mer blod under dagen... hade inte lika ont. Fy sjutton vilken känsla det är at gå på toa och det kommer blod... nu när man vet att just det inte är nåt vidare bra när man är gravid.

 

Så idag var vi då på undersökning. Läkaren är så himla bra och min bm är oxå väldigt trygg och bra. Hon kollade först vaginalt hur det såg ut och hon var inte så himla positiv först. Hon sa inte så mycket men man såg att hon var lite oroad. Sen tog hon fram ultraljudsapparaten. Det var VUL även denna gång och direkt när hn förde in den så såg jag en liten liten parvel som for runt där inne och viftade på armar och ben! Den lilla filuren!

 

Hon berättade att allt såg fint ut, ryggrad, hjärta och allt :) Moderkakan låg i framkant och delvis över mynningen till livmodern, därav blödningen. När livmodern växer så kan moderkakan ibland släppa lite i kanten och så blir det en blödning. Men det var ganska vanligt och det växer oftast bort under kommande veckor, Hon såg att det låg lite klumpar i livmodermynningen så hon ville att jag skulle komma tillbaka om två veckor så hon kunde se att det var borta. Hon ville inte försöka ta bort det nu när det fortfarande blödde lite grann.

 

SÅ skönt att allt var bra! Och vi har fått sett en liten liten filur som hade disco där inne :)

 

Och jag tror jag är lyckligt lottad som har en sån bra läkare och bm... dom är och har varit så himla bra! Det var inget snack om att jag skulle få komma och göra en undersökning. Sen tyckte läkaren att jag skulle stanna hemma veckan ut och vila. Hon var inte glad över att jag hade haft det så stökigt på jobbet ett tag. Hon sa att hon gärna skrev ett intyg om jag ville ha det. Vila, vila och bara bry mig om mig själv. Hon spände ögonon i mig och sa att dte var viktigt just nu när moderkakan låg som den låg. Ingen stress!

 

Så jag fick ringa chefen när jag kom hem och berätta om allt. Som tur är så är även hon väldigt förstående och bra, så hon sa att jag skulle stanna hemma tills jag kände mig redo att komma igen. Så till att börja med så stannar jag hemma två dagar till tänkte jag, Så länge det blöder så här mycket, även om det inte är jättemycket, så tänker jag att jag stannar hemma iallafall.

 

Lite konstig känsla. Är ju inte sjuk, men det är ändå så att jag måste ta det lugnt och vila ikapp lite. Men skönt att chefen var så förstående. Hon vet ju oxå hur det varit de senaste veckorna, det är bra. Så hon sa åt mig att stänga av datorn och inte tänka på jobbet alls.

 

Men plutten lever och mår bra! Så skönt och vilken lättnad!

 

Då var inskrivningen gjord. Ingen omvälvande direkt. Stick i fingret och så kisseprov då. Alla värden såg jättebra ut. Jag har haft liiiite liiiite blödningar, mera som rosa på pappret, och det kunde hon se på urinprovet tydligen. Men det är ju ingen fara med det. Man kan blöda lite och det är fullt normalt. Om man blöder mycket ska man ju så klart kolla upp det. Men det lilla som jag haft är inget att göra så mycket åt.

 

Sen är det ju så att oavsett vad det beror på så kan jag inte göra nåt åt det. Finns inget som kan stoppa ett missfall i alla fall så det är lixom bara att åka med och hoppas att allt går bra. Klart oron finns, men egentligen så är jag ganska lugn. Det är obehagligt, men man måste ju samtidigt tro att det ska gå bra. Jag orkar inte gå runt och vara orolig konstant, det blir för jobbigt. Så jag har bestämt att det är som det är och det blir som det blir.

 

I alla fall så var alla värden bra, blodtryck och allt. Så det var kanon! Vi har den sköterska som vi haft under utredningen och det känns bra. Hon är trygg och vi känner ju henne lite nu. Jag ska få göra glykosbelastning sen i vecka 28 eller vad det var. Det är nåt man gör på oss som är lite tjocka :) eller har andra indikationer på att det kan vara bra att veta. Så det blir ju intressant.

 

Så nu är det först KUB-test om två veckor drygt, sen blir det ultraljud i slutet på mars, nästa besök hos BM blir i maj, sen glykosbelastningen då i slutet på maj eller början på juni. Hej och hå! Och kanske moderkaksprov eller fostervattensprov efter KUB:en om det behövs. Känns som det är full rulle framöver.

 

Visade upp mina vitaminer som jag tar :) Hon tyckte att jag kunde sluta med extra B-vitaminer när dom sen var slut. Men Multivitaminen och D-vitaminen sa hon att jag skulle fortsätta med. Och eventuellt börja med järn senare. Det ser man på proverna jag kan ta nästa vecka inför KUB:en. Så nu är det bara att tuta och köra!

Ja det kände som om det blev en lång helg, massor att göra. Och inte lång i en positiv bemärkelse. Den gick fort, men inte så mycket avkoppling direkt. Men men, det kommer väl fler :)

 

Visningen på lägenheten gick bra! Nu är budgivningen igång och det verkar som om den också kommer gå bra. Det är en lättnad faktiskt att kunna känna ATT den blir såld och faktiskt till ett högre pris än vi trodde. Det gör att vi inte behöver topplån och så där på nya lägenheten. Kanoners!

 

Om dryga veckan är det dags för inskrivning, det blir kul! Och sen får vi se då om jag bokar om KUB-testet en vecka tidigare. Dom vet ju säkert vad dom gör när man bokar... men jag vill gärna ha testet en vecka tidigare. Känns lite som om det blir ohållbart att inte låta jobbet veta snart. Det dyker upp saker varje dag som påverkar framtiden, så det känns som om det vore bra att dom får veta.

 

Om allt går bra försvinner jag ju till semestern och kommer inte tillbaka sen på ett tag. Det är 5 månader av jobb, sen är vi inne i juli och då börjar det dra ihop sig. Galet egentligen! Va? Vad fort det går! Men ändå så långsamt... Att få "gå ut" med graviditeten kommer kännas skönt, det är ett himla smusslande och fixande hela tiden tycker jag. Nu är det inte långt kvar så får vi dela med oss sen :)

 

Igår gick jag in i vecka 10. Lite roligt att det blev tvåsiffrigt.

Idag var vi på VUL och hälsosamtal :) Först träffade vi läkaren, hon var så glad att se oss där av denna anledningen och inte pga av utredningen. Hon var så positiv och hade en väldigt lättsam inställning. När hon kikat ett kort tag så sa hon: "Det här ser ju jättefint ut! En fin hinnsäck och en liten en där inne som har ett fint tickande hjälrta!"

 

Det var ju så skönt att höra! Även om jag egentligen inte varit så orolig så kändes det iallafall bra. Sen så sa hon att vi skulla ta oss tid att vara glada och glädjas, även om det fortfarande finns en del risker. "Man bölir inte mindre ledsen för att man går och oroar sig!" Och det är ju just det som vi har tänkt och pratat mycket om oxå, lite roligt att hon nämner det.

 

Vi fick en bild med oss och det syns ju inte mer än en liten plupp där i blåsan, men den är 11 mm lång just nu och dateras till 7+1. Alltså 7 fullgånga veckor och 1 dag. Helt fantastiskt iallafall hur dom kan räkna ut sånt där! Och roligt!

 

Så nu är nästa anhalt inskrivningen, den får jag göra antingen på kliniken där jag gått fram tills nu. Eller så kan jag ta en vårdcentral lite närmare. M verkar tycka att det skulle vara skönt att gå kvar där på kliniken och jag vet inte riktigt. Jag tycker ju att det känns tryggt där men funderar på om det inte kan vara enklare att gå närmare hemma.

 

Vi får se hur jag känner efter helgen. Ska fundera tills på måndag :)

 

Idag ringde jag kliniken där vi gjort vår utredning och hoppades få prata med vår sköterska. Men det var inte henne jag fick prata med, det var lite synd. Jag berättade iallafall om plusset och så där, hon vart jätteglad ändå fastän just hon och jag inte haft kontakt förut. Hon grattade så mycket och berättade att eftersom vår remiss är skickad till IVF-kliniken så har dom "tagit över" oss. Så nu när allt blev som det blev så vill dom ha en ultraljudsundersökning gjord tidigt. Så redan om två veckor ska vi på en VUL-undersökning. Spännande!

 

Då får vi träffa vår läkare som gör undersökningen och efter det så är vi bokade till vår sköterska för hälsosamtal. Det blir både roligt att få träffa sköterskan och prata med henne lite och att få se den lilla Myran på bild. Galet ju! Vilken tur, eller vad man säger, att IVF-kliniken vill ha en undersökning :) Då får vi en tidig undersökning och se det lilla livet.

 

Sen är det, om vi vill, KUB-test i vecka 12-13 ungefär. Det har vi bestämt i förväg att vi kommer att göra. Det finns så många olika aspekter på det där och vi har bestämt oss för att ta testet och sen ta det från det.

 

Men förstå vad spännande att sedet där lilla som finns där inne!?