Nu är jag inne i vecka 21. Ni anar inte hur det känns inuti. Det är både overkligt och lite läskigt att det nu är förbi den tid då vi förlorade förra graviditeten. Om man skulle gå bara på dagar generellt så var det i måndags som var dagen D. Men räknar man på tvillingarnas individuella datering så hade jag passerat dagen D igår. Det spelar mindre roll, det som kändes viktigast för mig var att det slog om till vecka 21.

 

Det har det gjort nu och jag hoppas att det får fortsätta känns så pass bra som det ändå har gjort. Lite grann som när vårt förra BF var den 31 augusti så har vi pratat mycket om och inför de här dagarna så jag tror att det mesta känslorna redan var utredda. Men visst kändes det jobbigt... jag ljuger om jag säger nåt annat. Jag har tänkt mycket på det kuratorn sa till mig: "Många upplever det ganska overkligt fram tills just den tiden då man förlorade sin graviditet, sen vänder det och det blir mer verkligt. Men då kommer ofta skuldkänslor och andra känslor istället. Så bli inte förvånad, var beredd på att du kan känna dig både lättad och tyngd med sorg under den perioden."

 

Än så länge så känner jag inte sorg. Jag kan känna mig orolig att det är nåt annat som går fel nu istället, riskerna är ju större med två och allt sånt. Men jag är än så länge inte ledsen och känner sorg. Kanske blir det inte så heller. Men det är faktiskt bra med kuratorns ord, då känner man igen det och blir kanske inte riktigt lika överrumplad om känslorna kommer. Om jag nu kommer in i det som hon beskriver. det vet man ju inte. Iallfall är det skönt att ha hennes ord lite så där i bakhuvudet.

 

Nu börjar vi iallafall tro på framtiden. På att vi kommer få träffa våra små plutt-killar inom relativ snar framtid. Vi kommer bli föräldrar, jag och M. Det är en mycket märklig känsla samtidigt som jag känner igen den från förra gången. Då fanns det ju minimalt med oro faktiskt. Vi tuffade på och började vänja oss vid tankarna på föräldraskap. Denna gång har vi nog inte vågat tro och hoppas, samtidigt som det ändå smugit sig på så smått. Svårt att beskriva allt som pågår inom mig, men nu är jag ute på andra sidan och ska möta andra delen av graviditeten. 

 

Jag känner de små mer och mer. Allra mest känner jag den som ligger längst ner, tror jag iallafall. För det är oftast på höger sida som det sparkar till och lever om. Den andra ligger lite högre upp och på vänster sida. Tror den lille är med omgärdad av moderkakan där han ligger. Men ligger jag lite på den sidan när jag ska sova så känner jag hur han protesterar lite och buffar runt. Helt magiskt att det går att skilja dem åt på det sättet! Jag längtar tills dess att M kan vara med och få känna, han börjar bli lite otålig på att oxå få lite bevis på att det är bebisar på riktigt där inne.

 

Av nån anledning så kikade jag lite på Tradera på babykläder och blev lite tagen av hur mycket som fanns där. Frågade M om det var ok att köpa nåt litet om jag hittade nåt... jo det var det. Alltså jag behöver inte fråga om lov... utan det är mer så där att vi bestämt att vi skulle hålla oss till efter nyår. Så jag bjöd på ett litet paket med kläder. Och sen ett till. Och ett till. Nu har jag nog "råkat" köpa kläder så vi klarar oss hela första tiden. Kanske :) Måste kolla igenom det lite för att se hur mycket det egentligen är när det väl kommer mm. Men lite roligt är det!

 

Och det kändes ganska befriande oxå! Att FÅ känna att det var roligt med att handla. Att FÅ känna glädje och förväntan. Inget av paketen har kommit än eftersom det är röda dagar, men det går inget för vi är ju bortresta under hela julen och kommer hem precis innan nyår. Har lite tid då att kika på vad som finnsi paketen och sortera bort sånt man inte vill ha.

 

Vi har tagit ut gratis-bodys på kupong som vi fick i nån av babyboxarna oxå, sen har tvillingarna fått varsin jättesöt uppsättning body och byxa av en vän, känns nu faktiskt som om det är lite mer på riktigt. Ovan känsla! Men väldigt välkommen!

Igår kväll låg jag och skulle sova. Helt plötsligt så var det som om nåt vände sig nere i magen. Långt nere. Visst kan det ha varit tarmarna som rörde sig, men det kändes längre ner. Och bara som en rörelse. Bubbel :) Tror det är väldigt tidigt, men det kändes ändå inte som tarmrörelser.

 

Längtar som sjutton tills det verkligen känns. Kommer vara väldigt konstigt när man känner en spark ordentligt så där. Rätt upp i revbenen :)

 

Imorgon ska jag jobba igen efter ett par dagars hemmavaro. Blödningen har slutat och illmåendet håller i sig. Hoppas det blir uthärdligt nästa vecka. Har en del att ta i tu med när jag kommer tillbaka. Men jag kommer vara väldigt tydlig med att jag inte kommer ta mer än att jag fixar det varje dag. Ingen stress och ingen övertid för mig på ett bra tag nu.

 

En kollega skrev till mig: Ta hand om dig! Det är inget att ta för givet, man måste varva ner och ta det lungt.

 

Så precis det kommer jag göra. Det får ta den tid det tar. Och jag måste lära mig säga nej och säga ifrån. Bli hårdare med det. Och bli bättre på att be om hjälp.

 

Hoppas oxå på att mammabyxorna kommer snart... mina vanliga brallor är inte så sköna just nu :)