Idag var det besök hos barnmorskan. Anledningen till att jag ville ha en tid så här tidigt var att jag ville ha en remiss till dietist. Dels för att jag gärna skulle ha lite vägledning i min kost och dels för att jag har så lätt att gå upp i vikt. Att ha någon att prata med ang det skulle kännas bra tyckte jag.

 

Vi hade bokat tid hos den barnmorskan som jag gick hos förra gången och när vi gick in så såg hon glad ut och sa: "Det var roligt att se er här så snart igen!"

 

Jag ringde ju mottagningen och bokade av min tid som jag hade hos henne där efter missfallet. Vi hade en tid för den första kontrollen efter inskrivningen. Tror det var så iallafall. Jag pratade aldrig med just "min" bm då utan det var en som satt just den dagen på telefontiden. Så vi hade inte pratats vid alls sen nån gång mellan KUB-testet och när jag lades in.

 

Jag gillade henne, lite så där "gick på autopilot" med vad hon sa men jag antar att dom måste det för att få med allt som dom bör prata om. 

 

Vi pratade kost, motion och sånt. Jag har rätt bra koll på hur jag bör äta och så där, så jag kände väl inte att hon tillförde så mycket... vilket hon konstaterade oxå, dels att jag har bra koll själv och sen att en dietist nog inte skull ge mig så mycket. Tyvärr finns det tydligen ingen dietist knuten till mödravården och när dom skriver remisser så blir dom avslagna. Så tyvärr fick jag ingen hjälp med det... hennes råd var att ringa min vårdcentral och fråga, sen om jag inte får hjälp där ska jag ringa vidare och på så sätt ställa vårdcentralerna mot varandra. 

 

Det vi kom fram till gemensamt var iallafall att jag har så pass bra koll själv så om jag går på mina egna kunskaper och tankar ring kost så kommer jag långt. Det svåra tycker jag är att orka laga mat. Det är inte så roligt att laga mat när man mår illa och är så hungrig samtidigt att man tror att man snart svälter ihjäl. Men jag måste väl försöka. Vi äter faktiskt inte så mycket skräpmat eller sånt som jag inte bör äta, det är väl allt det där emellan för att dämpa illamåendet som gör att jag tänker på min vikt.

 

Jag vet mycket väl att jag är överviktig och att jag inte behöver gå upp så mycket i vikt. Det finns en del att ta av om man säger så. Det är skönt att man kan prata öppet om det med henne iallafall, hennes råd var att jag skulle fortsätta som jag gjort. Inte banta eller försöka gå ner i vikt, men äta lite enligt den filosofi som jag redan gjort ett tag. Så får vi se hur det går.

 

Jag tror att jag kommer gå upp massor ändå. Anledningen till det är ju att jag går upp i vikt av bara att titta i kylskåpet... Kanske inte riktigt. Men bara det att jag skutade med mina fastedagar när jag plussade gjorde at jag gick upp 2 kilo direkt. Så ska jag nånsin komma i mål så lär jag få kämpa hårt direkt när bebisen kommit.

 

Men det tar jag då och vi får ju se om det går så långt.

 

Jag mår mer illa denna gång, jag är tröttare och jag känner mig mer svullen. Magen är upp och ner, trög och jobbig. Brösten är redan tunga och jobbiga. Men, det är ju som det är! Som barnmorskan sa: "Just nu är det faktiskt så det får vara.". Och precis så är det. Det får vara så :)

 

Jag lämnade urinprov när jag var där oxå, när hon kom tillbaka så sa frågade hon om jag hade ont när jag kissade... Jag trodde nog lite där och då att jag skulle dö. Känslan i magen blev kall som is. Jätteorolig! Men jag har inget besvär från apparaten alls... så det sa jag ju. Hon sa att de vita blodkorpparna var lite höga så att det kanske kunde vara nån uvi på gång eller så. Så självklart kommer jag se till att läkaren kollar det sen nästa vecka. Hon verkade inte så orolig så jag får väl ändå lita på det. Men roligt var det inte! Alla små avvikelser kommer ju kännas som stora hinder innan jag vet att allt är ok. BLÄ! Men jag får hålla ut till nästa vecka och be läkaren odla på urinen med. Hon sa åt mig att dricka mycket och gärna surt. 

 

En annan sak som känns jobbig är att jag drömmer otäcka drömmar just nu. Oftast nånting varje natt. Det handlar oftast om att jag dödar någon annan eller så skär någon mig (oftast i magen). Det är säkert så att oron för missfall och tankarna på det som hände styr en del drömmar. Men det är obehagligt att vakna och känna sig jagad eller hur man ska säga. Hoppas det ger med sig...

 

Nästa vecka är det läkaren på tisdag, kontroll med VUL och provtagning. Ser fram emot det samtidigt som jag förbereder mig på att nåt ska vara på tok. Säkert en del försvarsmekanism i dom tankarna. Men det känns så. Aja, jag ska inte ta ut det i förskott. Det skulle ju kunna gå bra nästa vecka oxå. Det är så man får se det. Antingen går det bra, eller så går det inte bra.

 

 

Ja jag tycker det går långsamt. Inge stora krämpor. Det kan hugga lite och sticka lite ibland i apparaten, men inget som stör mig så där. Illmåendet är väl det som känns jobbigast även om jag vet att många andra har det värre. Jag mår illa om jag inte äter, jag mår illa om jag äter. Det är mest en litenstund just precis när jag äter som det känns ok på :) Sen borde jag äta lite mer varierat kanske, men det är svårt eftersom vissa saker funkar bättre än andra tt äta. Antar att så länge man inte lever på chips, vingummin och läsk så är det väl relativt vad som är bra och inte.

 

 

Jag äter ju inte dåligt egentligen, men det känns lite som om jag borde äta mer grönsaker och så där. Ska bättra mig!

 

Sen börjar de nattliga toabesöken bli lite jobbga, men det lär man ju få vänja sig vid, hehehe! Bara att stå ut!

 

Vi köpte ny lägenhet i veckan förresten! Galet roligt och lite läskigt... Vi bor väldigt litet idga och tills Myran kikar ut så måste vi flytta. Och ja, det blev så nu då. En lagom trea med en planlösning som känns superbra, nytt och fräscht. Inflyttning om ett par månader. Allt mitt är ju packat i lådor i förrådet och det lilla vi har i lägenheten hår ganska fort att packa ihop.

 

Tur för mig att jag inte ska bära så mycket! Haha! Jag får vara arbetsledare :)

 

Det känns bra, pirrigt, roligt och lite skrämmande att det lixom börjar bli allvar detta! Ny lägenhet... vi kollade på ny bil i veckan med... I sommar går jag som en strandad val och stänkar med en tjock mage. Hej och hå! Men det kommer ju bli ett roligt år! Verkligen!

 

Nu håller vi bara tummarna för att M:s lägenhet blir såld fort och vi kan flytta in i nya. Det kan ju ta tid så lite tålamod är väl på sin plats ang det kan jag tänka.

 

Nästa vecka blir det VUL! Ska bli sjukt roligt och M är riktigt pirrig inför det. Hoppas man får en liten bild oxå... *håller tummarna*

Vi lämnade sambons familj på nyårsaftons morgon och begav os hemåt. Väl hemma var det bara ite förberedelse och sen kom det kompisar på kvällen. Frågan var ju vad vi skulle säga ang att jag inte drack. Men det löste sig ganska bra tycker jag. Eftersom jag tränat och tit bra innan jul så visste dom ju att jag gått ner lite i vikt. Så sa jag att jag gav mig själv lite jullov och fick lov att äta lite vad som. Det i sin tur ställde till det i magen... :)

 

Och det var ju inte ens helt och hållet ljug :) Ju längre kvällen gick desto mindra tänkte folk på att jag drack Scweppes. Perfekt! Sen om dom egentligen fattade eller inte, det kan man ju inte veta. Och både jag och M tycker att det inte spelar så stor rol egentligen. Han känner att han vill berätta för alla :) Riktigt där är inte jag, nu känns det som om det kan få gå ett tag innnan vi berättar för fler.

 

V 6 inleddes i samband med söndag/måndag nångång. Så nu räknas jag som i vecka 6. Här kan man läsa om vecka 6: http://mammasidan.se/gravid/vecka/6

 

Det är faktiskt riktgt facinerande att se och läsa om hur det pågår en febril aktivitet där inne och för varje dag växer Myran 1mm. Det är ju nästan en centimeter i veckan :) Antar att det går fortare senare... men ändå. Galet att det funkar så!

 

Imorgon ska jag ringa vår sköterska på kliniken och berätta för henne. Det ska bli riktigt roligt! Jag tror hon kommer bli glad. Så hoppas jag att vi får gå kvar där nu när vi finns i deras rullor lixom. Men man vet ju aldrig. Jag hoppas att jag pga min ålder kan få täta kontroller och tight kontakt med dem. Hoppas kan man ju alltid!

 

Om allt går vägen så kommer denna vinter, vår och sommar säkerligen bli den mest omtumlande, intressanta och facinerande tid jag nånsin upplevt. Det är faktiskt ganska häftigt att ha framför sig. Jag känner mig både laddad och lite så där rädd. Jag har ju ingen som helst aning om hur det här går till. Men jag är ganska säker på att jag och M tillsammans kommer fixa det och han kommer stötta dom dagar jag mår pyton. Om jag nu kommer göra det.

 

Just nu mår jag oförskämt bra tycker jag. Jag har bara ont i brösten, dom är svullna och BH-arna är redan små. Så jag ska nog införskaffa en eller två med större kupor. M tycker det är jätteroligt att studera dem och säga att dom är stora. Alla roar sig ju på olika sätt ;) Sen är jag trött, men jag vet inte om det har med Myran att göra. Det kan ju lika gärna vara att man har haft full rulle nu sen julen drog igång med umgänge och matfrossande. Sen måste jag upp och kissa en extra gång på natten. Och ibland kan jag tycka att det är som sockerdricka i apparaten, nån typ av stickande känsla som är lite svår att sätta fingret på.

 

Frossande ja... usch! Det har blivit både det ena och andra nu denna vecka som passerat. Matorgie är ju ett sätt att benämna detta fenomen. Känns verkligen som om vardagen är välkommen nu i det avseendet. Ska bli skönt att komma in i bra matrutiner igen och på så sätt kanske slippa må illa sen. Jag har inte känt av det alls hittills tror jag. Men det står att det ofta kommer typ i slutet på vecka 6 och in i vecka 7. Så vi får väl se :)

 

Syrran gick ner 9 kilo med i sin ena graviditet för att hon mådde så illa hela tiden. En kompis likaså. Det vill jag ju inte göra! Dte kan ju inte vara varken roligt eller sunt. Men om jag mår lite lagom illa och inte får nåra konstiga cravings... så kanske jag slipper gå upp så himla mycket i vikt :) Det siktar jag på!

Fick en fråga om vilka vitaminer jag köpte och jag kan ju länka in dem här tänkte jag.

 

Den D-vitamin jag ville köpa var denna: http://www.lifebutiken.se/life/produkter/D-vitaminer1/D-vitamin_1000_IE.ecp . Den skulle jag tagit två av för att komma upp i 2000 IE. Nu fanns inte just den på den butiken jag var utan jag hittade en annan som innehöll 2500 IE och då behövde jag ju bara ta en av den :)

 

Så här såg burken ut av den:

 

 

Så kom då dagen då det var dags för invägningen. Det var igår, men jag orkade inte riktigt skriva då.

 

Iallafall så var vi bokade på kliniken på eftermiddagen och jag vägde mig på morgonen. Även på kvällen efter träningspasset så vägade PT:n mig, men då kollade inte jag. Jag tolkade hans ansiktsuttryck som om det inte var så goda nyheter... men försökte slå bort det. På morgonen gick M upp med mig och det var lite högtidligt att väga mig så där efter den här utmaningen :)

 

1 kilo. Minus ett ynka kilo. Jag blev helt knäckt... kände mig så himla värdelös och dålig. Jag visste ju att jag hade kämpat och det kändes så himla orättvist! Jag hade tolkat PT:ns uttryck rätt och det var verkligen ingen lön för mödan. Så dagen var kämpig... sms:ade med M och han peppade mig och sa att vi fixar det tillsammans. Han är bäst, rakt igenom.

 

När jag sen hämtade upp honom på eftermiddagen för att åka till kliniken var han låg och bekymrad. Jag med. Vi sa inte så mycket och jag kände mig verkligen värdelös. Det var ju JAG som misslyckats och inte han. Han har ju peppat och gett mig allt stöd man kan tänka sig! Men ändå så föll jag på målsnöret.

 

Inne på kliniken så fick vi träffa sköterskan bara. Hon sa direkt att jag skulle ställa mig på vågen. Vågen hånade mig med att inte alls visa det som det var tänkt att den skulle visa... Jag var på väg att bryta ihop. Då säger sköterskan: "Bra jobbat! Det är ju kanonbra. Tre kilo mindre än sist. Vad duktig du har varit!"

 

Den stenen som rullade av mina axlar då i denna stund kändes enorm. Jag visste ju inte vad som komma skulle, men det kändes som om jag vunnit ett maratonlopp :)

 

Så satte vi oss och pratade. Dom skulle skriva i remissen hur hårt jag jobbat, hur långt jag kommit och att jag ska fortsätta jobba. Hon räknade lite fram och tillbaka och så pratade vi om min längd. Jag har blivit mätt till lite olika längd de senaste åren. Det diffar en centimeter upp och ner. Så då tyckte hon att vi skulle ta den längsta längden! Det gör ju siffrorna lite bättre iallafall :) Sen ang vikten så sa hon: "Decimaler är så tråkigt, jag skriver bara 85. Jag vägde alltså 85,9 på deras våg så att hon skrev 85 är ju nästan ett kilo mindre.

 

Jag tror att dom verkligen vill hjälp till och vill se att vi lyckas. Så nu ska remissen skickas iväg! Vi kommer troligen få veta om dom godtar den eller avslår den innan jul. får vi avslag så skickar vi en ny remiss i januari. Sköterskan sa att det är bara att fortsätta jobba på med vikten och så hålla tummarna. Det känns jätteroligt att vi faktiskt får iväg remissen och att det ändå finns en chans till i januari att få en ny skickad. Sköterskan sa att om vi måste skicka en remiss i januari så kommer dom skriva att dom styrker dispens från behandlingsstart innan jag fyller 38. Dom anser att om remissen skickas innan jag fyller så ska det vara skäl nog.

 

Nu får vi se hur allt går. Jag är hur som helst glad att vi fick remissen och att jag nu kan ta hand om mig själv i en mer human takt. Visst nu var utmaningen bara 2 veckor. Men jag hann inte med nånting annat än att äta, träna och sova halvdant. Dygnets timmar bara försvann och jag var konstant uppe i varv. Dte låter som om det bara är gnäll kanske. Men jag somnade sent och sov dåligt, jag var trött i två veckor i sträck och hade ingen som helst koll på nånting annat än det jag höll på med. Det passar inte mig alls, jag behöver ha lite mer koll för att känna mig lugn.

 

Så ångesten från igår morse släppte på eftermiddagen och jag kunde faktiskt för första gången på två veckor sova en hel natt utan att vakna av tankarna och värken i kroppen. Tack till alla som peppat mig och gett stöd under den här korta men intensiva perioden! Ni har varit guld värda!

 

Mensen kom som beräknat i onsdags, nu väntar jag på nästa ÄL istället :) Så nästa helg blir det åka av!

Idag känns det ganska bra ändå. Idag är sista dagen med PT:n och imorgon blir det invägning. Jag tycker det har hänt saker på kläderna, men hur mycket det är och om det räcker får jag veta imorgon.

 

Hade en tanke på att inte väga mig innan jag gick iväg till kliniken utan ta chocken eller glädjen då. Men så tänker jag det är nog bättre att väga mig på morgonen så jag vet och kan vara lite förberedd. Har jag lyckats med 3 kilo är jag överlycklig... allt över är en gigantisk bonus. Både PT:n och M tror på 5 kilo... men det är nog önsketänkande.

 

På gymmet i måndags, när jag träffade PT:n förra gången så var vi tillsammans med en annan PT och hennes adepter i samma sal. Under passet så satt även en tjej med som utbildar sig till PT. När jag var nästan klar med mitt så stretchade de andra. Så när dom var klara så kom en av adepterna som tränade fram till mig och sa: "Jag är så imponerad av dig! Du är så stark och har så otroligt bra kondition!"

 

Det kändes bra :) Jag kämpar ju väldigt hårt så det är kul att höra att det syns utåt med. I omklädningsrummet mötte jag sen denna kvinna som berömt mig. Hon frågade lite grann mer och sa att sist dom gått från gymmet (vi tränade ihop även förra måndagen i samma sal) hade dom pratat om mig och att jag var så stark och duktig. Alltid kul och höra ju! Sen igår hade M varit inne på gymmet en sväng och stött på min PT, han hade sagt spontant att jag kämpat på så himla bra i måndags så han var väldigt imponerad.

 

YES! Jag har iallafall inte maskat mig igenom dessa timmar! Eller det vet jag ju att jag inte har, men det är ändå skönt att höra att det verkligen syns att jag kämpar. Heja mig!

Ja idag är det en blä-fredag! Strimma med blod redan igår... lite mer idag. Det är ju för fasen typ 6 dagar kvar till mensen! Tabletterna som jag tar ska ju förhindra att jag får blödningar. VIll inte! Måste fråga om det nästa vecka på kliniken. Tråkigt!

 

Så är jag ju toktrött i kroppen efter en veckas hård träning dessutom. Allt är lite bajs idag. Ingen aning om träningen och kosten ger resultat heller, har ju ställt undan vågen. Mätt mig har jag ju gjort, men på en vecka så händer inte mycket, så det är ingen idé att mäta igen.

 

Himla tur att det är helg snart... usch!

Ja herrgud vad jag har ont i kroppen! Träningsvärk från i måndags big time. Sen redan i helgen så hade jag ont i en magmuskel och den vart inte bättre igår heller. Den gör ont idag med, så jag ska fråga PT:n om vi kan ta bort en övning. Det var under två som jag kände av det ordentligt. Men just en övning var väldigt jobbig, det gjorde ont på ett sätt som inte bara var trött-ont. Känns inte så kul att skada sig redan så jag hoppas att han kan byta ut just den övningen.

 

Igår var det då promenad. Vi gick nästan två timmar i bra tempo. M var med och började så smått gnälla efter dryga timmen... hihi, han tyckte det var tråkigt och så hade han ont i fötterna. Dåliga skor säger jag... han hade vanliga vardagsskor, inga fotriktiga skor. Men det är ju hans eget fel :)

 

En vecka till BIM. Dagarna går sakta. Känner inget som helst som skulle vara annorlunda. Eller jo, träningsvärk har jag ju, men i övrigt så är det inget som känns annorlunda alls. Må dagarna gå fort!

Så kom första dagen med PT:n. Var ganska nervös faktiskt, men det gick över förväntan. Han puschade och fick mig att nästan tuppa av, men det var samtidigt lite kul! Man orkar och kan så mycket mer än man tror :) Nu fortsätter galenskapen i en och en halv vecka... tre tillfällen kvar med PT:n och sen egen träning resterande dagar. Ska bli intressant att se vågen sen på torsdag morgon nästa vecka. Har ställt undan vågen nu medans jag kör detta, känns som om det kvittar vad den säger under tiden. 

 

Kosten har oxå gått bra att sköta trots att vi var borta i helgen. M höll koll på vad jag stoppade i mig och jag bokförde. Sen gick vi mycket och tränade även på hotellets gym. Det var en mycket välbehövlig paus kände jag! Bara komma hemifrån lite och få unna sig mys och tid tillsammans.

 

Sen har M verkligen dragit sitt strå till stacken denna cykel! Stegringen kom ju i onsdags på dag 12. Då hade vi ju hoolabaloo på morgonen, sen vart det varje dag fram till söndag :) Ingen vilodag här inte! Nej nu tyckte han att vi skulle safe:a. Igår sa han att han gjort sig förtjänt av lite vila efter dessa dagar. Hahaha! Jaaa, det kanske kan vara på sin plats med lite vila. Kommer nog iallafall inte orka ha så mycket sex under dessa två veckor nu, så lite vila sitter fint!

 

Idag är jag på ÄL+5 som det så fint heter. Fem dagar från ägglossning. Typ 8 dagar kvar till förväntad mens, eller BIM som det kallas med. "Beräknad icke mens" Lite konstig förkortning, men iallafall :) Jag tror ju att det kommer vara ganska klart i helgen hur denna cykel har gått. Brukar ju få lite spottings innan. Så vi får se. Hinner nog knappt med att fundera så mycket heller eftersom jag har en del att göra tills dess.

 

Men onekligen skulle dte vara dubbel utdelning om jag lyckades med utmaningen att gå ner så mycket jag vill OCH får positivt grav-test. Troligen kommer det vara inget av det, men man måste ju försöka iallafall :) Sexandet har vi maximerat denna månad och träningen är på god väg. Så vad fasen NÅT borde jag väl kunna få tillbaka?

Nu är det berg och dalbana deluxe här hemma! Det har hänt myclet tok och annat med. Ska försöka komma ihåg alla turer fram och tillbaka och få med det här. Fick ett tips om att skriva ner allt så jag kommer ihåg det :)

 

I denna cykel har M varit väldigt engagerad och positiv till vår verkstad, tror att läkarens ord på sista besöket gjorde honom väldigt medveten om hur viktig hans roll är i det hela ;) Inga simmare på plats när ägget släpper: ingen chans till graviditet. Punkt. Så nu har han varit väldigt lyhörd och tagit till sig hur vi måste lägga upp sexandet. Så det blev ju mys i helgen båda dagarna. Sen skulle det bli på tisdagen, en dags vila emellan...

 

På dagen kom sms:et som jag skrev om i förra inlägget :)

 

Jag kom hem från jobbet och han kommer mot mig i hallen, flinande och säger: "Idag måste vi ha sex!" Jag fnissar lite och så kommer vi överens om att vi ska byta däck på bilen först. Så vi äter och så börjar vi byta däck. Under tiden ser jag att han tappar energi och blir väldigt trött. Han säger att han har ont i huvudet och jag börjar inse att han kommer inte orka mysa senare. Men egentligen spelar det inte så stor roll så jag inte fått stegringen än där på tisdagen utan väntar mig den på onsdagen.

 

Mycket riktigt så var han väldigt låg när vi var klara och la sig i mitt knä i soffan. Jag såg hur han kämpade och mådde ganska taskigt. Så frågade han när jag hade ägglossning... när vi måste ha sex och så där. Så ville han duscha, så det gjorde vi. Vi står där i duschen och han kommer med sin plan:"Om du tar lite sovmorgon så kan vi ha sex imorgon bitti!?" Vi bestämde det iallafall för jag tyckte att det inte var hela världen att vi inte fick till det där på tisdagen.

 

På onsdagen ringde min klocka och han vaknade sakta efter lite om och men... Jag märkte ju att han var dundertrött och sa att vi kunde ta det till kvällen. Nej det gick inte alls för sig! "Vi har ju missat en dag ju!" Men så ville han ha frukost först så det gick vi upp och fixade. Så ställde han sig tvärt upp i soffan och sa: "Nu ska det bli åka av!" Efteråt blev jag så full i skratt över hela situationen så jag låg och fnissade lite. Han sa då: "Men skratta inte, då trycker du ju ut allt!" Då skrattade jag ännu mer!

 

Ja vi har iallafall inte tråkigt nu :) Nu visste han ju att efter stegringen, som kom onsdag, så var det varje dag som gällde. Så nu igår, torsdag, så var det ju dags igen då. Min klocka ringde vid strax före sex och i samma sekund som den ringde så satta han sig käpprätt upp i sängen och sa:"Ska vi kn***a nu?" Hahaha! Ja herregud! Men jag lugnade ner honom och sa att det dög bra med att göra det efter jobbet. Han la sig ner och mumlade: "Ja men glömmer du det blir jag sur..." Nej jag glömmer inte :)

Igår när jag kom hem från jobbet var han hemma och hans första replik var: "Hay babe... gör dig redo för some åka..." och så kom han mot mig med överdriven förförisk blick. Han tar det på allvar iallafall ;) Sen efter träning och allt på kvällen så frågade han lite försynt: "Är det en dag kvar nu? Sen får jag vila lite?" Hahahahaha! Stackarn! Det är inte lätt att vara man! Idag är det fredag och tredje dagen på vår "kur", sen blir det vila en dag och så på't igen söndag :)

 

Det är bra att vi har lite roligt tycker jag, det gör allt lite lättare och enklare!

 

Sen ringde kliniken i onsdags, dom hade fått spolningssvaret från läkaren jag var hos. Dom ville väga in mig om 2 veckor så dom kunde skicka remissen... GOSH! Två veckor... eeeehhhh det var ju väldigt nära i tid det! Men så klart att det är bra att remissen går iväg. Så den 28:e ska jag väga in mig igen. Det kändes på en gång väääldigt jobbigt eftersom jag har en bit kvar... men skam den som ger sig. Berättade för M och han sa att vi skulle ta hjälp av en personlig tränare. Sagt och gjort, ett möte med hans PT på kvällen och plan upplagd.

 

Nu är det strikt kost enligt PT:s instruktioner och stenhård träning uppepå det. Jag hinner träffa honom 4 gånger innan invägningen sen har vi order på vad vi ska göra de andra dagarna. Det blir TUFFA två veckor kan jag säga. Men det är väl bra med, då har jag väldigt lite tid att bry mig om att tänka på symtom och sånt. Tiden kommer nog gå väldigt fort. PT:n krävde fullt fokus från mig och det ska han få. Jag kommer ha SÅ HIMLA ONT i två veckor. Himmel... men men, jag är ju inte den som ger upp heller!

 

Så bloggen blir nog inte så uppdaterad under tiden, jag återkommer efter invägningen sen. Kanske orkar jag uppdatera er lite grann under vägen men jag antar att den mesta av tiden kommer gå åt till att äta, sova, träna och jobba :)

 

Ja det känns ganska hopplöst med det här med vikten. Det kommer vara ganska svårt tror jag. Men jag är inte heller den som bara ger upp. Dte skulle ju vara bra att landa på -12 kilo i december. På så sätt finns det marginal att ta av. Dagsvikten idag var 11 kilo. Alltså det jag har att gå ner. Men givetvis måste jag väga in mig hos kliniken, så jag vet vad jag väger på deras våg.

 

Men min fina M ska hjälpa mig :) Vi kommer gå minst 7 km varje dag efter jobbet. Planera under helgerna så det finns mat i frysen att ta av. Sen försöka att gå, simma och konditionsträna ofta. Det som kommer vara inriktningen på kosten är nya 5:2. Jag bryr mig inte om kritiken mot den och jag känner att det är en bra diet för att klara av att hålla länge. Jag har läst och tänkt till kring den så jag känner mig redo.

 

Vi drar ner på kolhydrater, fokuserar på bra proteiner och mycket grönsaker. Inga lightprodukter utan fullfeta produkter men i mindre mängd istället. Jag tror på rena livsmedel och så lite tillsatser som möjligt. Pasta, ris, potatis och sånt försöker vi hålla nere, men vi kommer äta morötter och andra underjord-grönsaker.

 

Det är jobbigt att både vara gammal och fet... men jag kan inte snöa in på det. Det funkar inte så för mig. Jag måste iallafall försöka!

Stegringen kom ju i tisdags förmiddag och jag kan väl räkna det lite som om ägget släppte natten till idag. Vi fick till det i tisdags kväll. Det ska räcka med varannan dag så jag var inte alls på igår. Inte M heller :) Jag var inte riktigt i form för att sexa just igår. Så vi får se, kanske att vi kan få till det idag. Men det är ju troligen sent hur som helst. Aja, det tar sig om det tar sig. 

 

Hoppet måste man ha, men ändå ha en lite lagom inställning till det hela. Om man räknar om cykeln då denna månad eftersom ägglossningen var två dagar sen, så hamnar BIM på den 9:e oktober. Det känns ju som en evighet. Men det är bara att bita ihop :) Varje månad känns tiden från ägglossningen fram till förväntad mens jääääättelång! Så man skulle ju kunna tycka att jag borde vänja mig.

 

Aja, nu är det promenader, kost och annat som får ta mest energi. Får försöka glömma bort tiden.

 

Ja kanske att det börjar släppa lite i diskussionerna mellan mig och M ang allt det här med barn. Inte så att han har ändrat sig egentligen, men det märks att han funderar och tänker. Bara det är bra!

Jag läste på mer om parutredningar och det visar sig att de flesta som gör såna börjar med ett kuratorsamtal. Antar att det pratas ganska mycket om allt möjligt då. När jag läste det så kände jag att det är knappt jag vill ljuga mig igenom det ensam en än gång. Ännu mindre vill jag låta M sitta där och ljuga med mig.

 

Så jag tog upp det med honom här om dagen, att han inte behöver fundera på det. Jag förklarade att jag inte känner alls att det känns bra att "tvinga" honom att göra nåt sånt. Han höll med om att det skulle bli konstigt. Så den grejen är iallafall avblåst.

 

Men i samma diskussion berättade han att han surfat runt lite på ett forum, i trådar som handlade om pappor och blivande pappor. Han sa att det fanns många "som han". Såna som tvekar inför det och som inte tror eller tänker att dom är redo. Där fanns det en tråd som en kille startat där han berättade om känslorna ca 1 månad innan hans första barn kom till världen. Den killen hade fortsatt skriva i tråden (och en massa andra oxå så klart) även efter barnet var fött. Alla som varit tveksamma innan och som sen fått sina små skrev tydligen att det var det största och finaste man kunde vara med om i livet.

 

Hans reflektion var: "Tänk om man inte känner så?"

 

Jag funderade ett tag. Sen sa jag att jag tror att det är så för alla. Eller kanske inte alla, men merparten iallafall tycker att det lilla knytet blir meningen med livet. Och att det är DET dom väntat på hela tiden. Jag sa även att ingen av oss kan föreställa sig hur det skulle vara men att jag tror att det är en väldigt stor känsla på olika plan och på olika sätt.

Han höll nog med i sak. Men sen blev det inte mer än så just då. Det var dags att släcka och försöka sova. Jag kunde ju inte det så klart :) Fast det kändes ändå som om det var nåt som släppte. Det var skönt. Vi kommer prata mer om det, men det får ta sin tid. Jag vill hellre att han landar i att han vill, helt på egen hand, genom att vi pratar om det än att det ska forceras fram. För jag tror att han är den som är meningen att vara pappa till mitt barn. På riktigt.

Under tiden allt det där faller på plats så försöker jag fortsätta gå ner i vikt och sköta kosten. Det är aldrig fel att vara  i bra kondition om man ska bära ett barn. Och det är aldrig fel att må bra ändå :)

Så precis just nu känns det ganska bra och ganska lovande. Man vet ju aldig, men hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju.

Jag har haft funderingar kring allt. Om barn, man, jobb och allt. Men idag redde jag ut en del av detta. Jag fick en öppning som kan göra allt lite enklare. Och det känns hur bra som helst. Jag tror det här kommer bli hur bra som helst. Galet bra.

 

Jag har utöver det kommit igång med kost och motion på en bra nivå. Känns som om det mesta faller på plats. Det kommer bli en bra höst, jag känner dte på mig!

Jag satte mig och läste om vad man kan behöva förbereda med intag av olika vitaminer och sånt. Jo tack, det var ett par! Jag tar multivitamin redan, har börjat äta folsyra och funderade på att ta extra D-vitamin. Det ska tydligen finnas en koppling mellan för låg halt av D-vitamin och problem med fertiliteten. Men jag har tagit multivitamin i över ett år, utan uppehåll och den jag tar innehåller mer än dagsdosen av D-vitamin så jag tänkte att det bör vara nog.

 

Så läste jag mer. Det finns massor med piller man kan ta om man tror att det gör skillnad. Men jag beslutade mig för att vitaminer, en allsidig kost och folsyra får vara nog så här innan jag vet nånting om min fertilitet. Helt enkelt så får jag testa ett par gånger innan jag börjar lägga massor med pengar på saker som jag inte vet har någ effekt.

 

Nu har det varit lite slappt under sommaren med träning och kost, det ska jag erkänna. Men snart drar allvaret igång och då får man skärpa till sig.

 

Imorgon är det dags för test! Jag vet att det är väldigt tidigt, men det blir bra. Då kan jag omöjligt missa stegringen. Skulle nog egentligen inte behöva testa alls förrän tidigast på fredag eller lördag. Men nu blir det så. Så kan jag ringa in ÄL ordentligt den här gången.

 

Fick ett mail idag från en som är "reserv" (han vet om att han är reserv) och han berättade lite om ÄL som jag visserligen visste, men som det var lite kul att få bekräftade. Han är jobbar inom vården och kan en del om detta. Han har donerat förut och har superkoll. Han skrev att om jag har en cykel på 25 dagar så kommer ÄL mest troligt kring dag 10-11. Och det stämmer ju hur bra som helst om man ser till förra testningsperioden. Jag började testa på dag 12. Alldeles för sent. Vilket jag visste, men ändå. Han sa att det också är väldigt troligt att den lilla blödningen som jag har kring dag 9-11 mycket väl kan vara en liten blödning av att ägget släpper. Det var väl också vad jag kunnat lista ut om jag tänkte lite mer noga på allt.

 

Han gav mig tydliga instruktioner om att börja testa på lördag, stegringen kommer troligen söndag eller måndag och sen släpper ägget troligen tisdag. Och det var ju precis vad jag listat ut själv. Bara lite kul att han hade samma åsikt. Ska bli intressant att se om det är som han och jag tror.

 

Han är en väldigt erfaren donator och har följt ett antal kvinnor från ÄL och vidare genom graviditeter. Han är väldigt rolig, har ett härligt sätt och är utifrån vad jag kan bedöma en väldigt ärlig person. Jag tror på honom som reserv. Han bor sämre till än den donatorn jag valt i första hand. Så det blir lite mer omständigt, men fullt genomförbart. Iallafall på ett eller annat sätt.

 

Ikväll känner jag mig väldigt glad och upprymd. Det känns som att det här kommer bli min livs resa, och så klart blir det ju så oavsett vad som händer. Jag tror på mig själv och jag tror på en märklig och spännande höst!