Nu är jag inne i vecka 21. Ni anar inte hur det känns inuti. Det är både overkligt och lite läskigt att det nu är förbi den tid då vi förlorade förra graviditeten. Om man skulle gå bara på dagar generellt så var det i måndags som var dagen D. Men räknar man på tvillingarnas individuella datering så hade jag passerat dagen D igår. Det spelar mindre roll, det som kändes viktigast för mig var att det slog om till vecka 21.

 

Det har det gjort nu och jag hoppas att det får fortsätta känns så pass bra som det ändå har gjort. Lite grann som när vårt förra BF var den 31 augusti så har vi pratat mycket om och inför de här dagarna så jag tror att det mesta känslorna redan var utredda. Men visst kändes det jobbigt... jag ljuger om jag säger nåt annat. Jag har tänkt mycket på det kuratorn sa till mig: "Många upplever det ganska overkligt fram tills just den tiden då man förlorade sin graviditet, sen vänder det och det blir mer verkligt. Men då kommer ofta skuldkänslor och andra känslor istället. Så bli inte förvånad, var beredd på att du kan känna dig både lättad och tyngd med sorg under den perioden."

 

Än så länge så känner jag inte sorg. Jag kan känna mig orolig att det är nåt annat som går fel nu istället, riskerna är ju större med två och allt sånt. Men jag är än så länge inte ledsen och känner sorg. Kanske blir det inte så heller. Men det är faktiskt bra med kuratorns ord, då känner man igen det och blir kanske inte riktigt lika överrumplad om känslorna kommer. Om jag nu kommer in i det som hon beskriver. det vet man ju inte. Iallfall är det skönt att ha hennes ord lite så där i bakhuvudet.

 

Nu börjar vi iallafall tro på framtiden. På att vi kommer få träffa våra små plutt-killar inom relativ snar framtid. Vi kommer bli föräldrar, jag och M. Det är en mycket märklig känsla samtidigt som jag känner igen den från förra gången. Då fanns det ju minimalt med oro faktiskt. Vi tuffade på och började vänja oss vid tankarna på föräldraskap. Denna gång har vi nog inte vågat tro och hoppas, samtidigt som det ändå smugit sig på så smått. Svårt att beskriva allt som pågår inom mig, men nu är jag ute på andra sidan och ska möta andra delen av graviditeten. 

 

Jag känner de små mer och mer. Allra mest känner jag den som ligger längst ner, tror jag iallafall. För det är oftast på höger sida som det sparkar till och lever om. Den andra ligger lite högre upp och på vänster sida. Tror den lille är med omgärdad av moderkakan där han ligger. Men ligger jag lite på den sidan när jag ska sova så känner jag hur han protesterar lite och buffar runt. Helt magiskt att det går att skilja dem åt på det sättet! Jag längtar tills dess att M kan vara med och få känna, han börjar bli lite otålig på att oxå få lite bevis på att det är bebisar på riktigt där inne.

 

Av nån anledning så kikade jag lite på Tradera på babykläder och blev lite tagen av hur mycket som fanns där. Frågade M om det var ok att köpa nåt litet om jag hittade nåt... jo det var det. Alltså jag behöver inte fråga om lov... utan det är mer så där att vi bestämt att vi skulle hålla oss till efter nyår. Så jag bjöd på ett litet paket med kläder. Och sen ett till. Och ett till. Nu har jag nog "råkat" köpa kläder så vi klarar oss hela första tiden. Kanske :) Måste kolla igenom det lite för att se hur mycket det egentligen är när det väl kommer mm. Men lite roligt är det!

 

Och det kändes ganska befriande oxå! Att FÅ känna att det var roligt med att handla. Att FÅ känna glädje och förväntan. Inget av paketen har kommit än eftersom det är röda dagar, men det går inget för vi är ju bortresta under hela julen och kommer hem precis innan nyår. Har lite tid då att kika på vad som finnsi paketen och sortera bort sånt man inte vill ha.

 

Vi har tagit ut gratis-bodys på kupong som vi fick i nån av babyboxarna oxå, sen har tvillingarna fått varsin jättesöt uppsättning body och byxa av en vän, känns nu faktiskt som om det är lite mer på riktigt. Ovan känsla! Men väldigt välkommen!

Idag var jag hos kuratorn och det var faktiskt jätteskönt. Både att lufta sommarens ångest och att få lite verktyg att hantera det som nu sker.

 

Vi började att prata om sommaren och att det inte riktigt blev vad vi tänkt oss. Att M landade i sin sorg på ett sätt som gjorde oss båda lite överrumplade och att det var mycket tankar och prat om det. Sen kom augusti och det var många saker som vi var tvugna att gå igenom _igen_ på sätt och vis. Datumet för förlossningen närmade sig och min bästa väns lilla flickas dop. Tunga saker att gå igenom och tungt att falla ner igen.

 

Men det kändes som om jag någonstans mitt i all det ändå tog mig förbi det och kom fram på andra sidan lite mer klar över att det kommer gå bra att se framtiden lite ljusare.

 

Så pratade vi om förlossningsdatumet och hur det var så tydligt att dagen efter, som var en måndag och 1:a september, var starten på något nytt. Där berättade jag att jag plussat igen och tog en paus för att hämta rätt ord. Då ser jag att hon sitter och torkar tårarna! Hon utbrister "Men va? Oj, nu blir jag ju alldeles rörd! Vad glad jag blir!"

 

Sen grät vi lite båda två! Det känns verkligen som om de personer inom vården som vi varit i kontakt med faktiskt har berörts av det vi varit med om. Det finns alldeles säkert väldigt många som berört dem så klart, men det är skönt att ändå inte bara passera som en patient. Det känns genuint fint att de vi träffat faktiskt minns oss och det som hände. Att vi berör dem. Det ger mig en tro på vården. Det är så lätt att bara det negativa syns och hörs, men vi känner båda två att vi har fått uppbackning och stöd hela vägen. Det har jag ju skrivit om förut :)

 

Iallafall så var det skönt att få prata och ventilera lite. Vi har bokat en ny tid efter läkarbesöket som jag har om tre veckor. Då kan jag kanske och förhoppningsvis våga mig på att se ännu lite längre fram. Hon sa att det är vanligt att man fastnar i ett stadium av lite vacum. Att man inte riktigt kan se att det skulle kunna bli en positiv utgång denna gång. Känslan av att vara gravid nu är ju inte densamma som förra gången. Då, förra gången, var det ju mer en känsla av allt det nya. Nu finns ju allt det där som vi tagit oss igenom som ett tunt skikt av dimma ovanpå allt. 

 

Det finns tydligen väldigt många som lägger stor skuld på sig själv när något går snett, där har ju jag varit i perioder. Sorgen man upplever vid en sån situation som jag hamnade i är väldigt lik den som man upplever om man fött fram barnet och att det dör efteråt. Det är ju i princip samma sak, bara det att vårt barn kom så tidigt att det inte fanns en chans för det att överleva. Jag har inte tänkt på det så, men det var lite av en insikt att få lov att verkligen sörja det vi förlorade.

 

Självklart är vi glada och förväntansfulla, men det är inte helt lätta att se det som något nytt och med nya förutsättningar. För det är just det, att man ska våga se lite längre fram hela tiden. Våga hoppas och våga tro. 

 

Jag brottas ofta med det här med statestik... om vi klarade oss fram till vecka 19 förra gången, tog oss förbi de kritiska 12 veckorna... måste det då inte vara större sannolikhet att det går åt skogen nu denna gång innan vecka 12? Det är ju galet att tänka så, men sannolikheter och sånt funderar jag en del på.

 

Jag försöker hitta allt det roliga och glada med att vara gravid igen, jag lyckas ibland bra och ibland dåigt. Men jag sover inte dåligt pga oron eller så just nu iallafall. Kuratorn frågade om det, om jag får sova. Och än så länga somnar jag iallafall ganska gott på kvällen. Jag antar att det kommer vara olika med det framöver.

 

En sak som hon var lite imponerad av var att jag redan nu började förbereda mig på att julhelgen kommer kunna bli rätt jobbig. Det är ju då, om vi kommer så långt, samma tid som vi förlorade den förra lilla. Så jag tror att julhelgens ledighet kommer bli lite känslosam. Hon tyckte det var bra att jag tänkte på det redan nu för då bearbetar jag det förväg och då blir det förhoppningsvis lite lugnare då när det kommer.

 

Dte blir på så många sätt symboliskt att komma ut på andra sidan. Ett nytt år, tiden då vi tappade allt förra gången är förbi och kanske att vi kan börja hoppas på riktigt då. Säkerligen tar andra funderingar vid då, men det får vi hantera då tänker jag.

 

Tack alla för era fina kommentarer, det värmer ska ni veta!

 

 

 

Jag har haft lite milstolpar under den här hemska tiden. Den första var att mensen skulle komma igång. Sen var det att se min ägglossning igen på stickorna. Efter det har det varit att ta mig till semestern.

 

Nu har det varit en milstolpe i helgen, en väns barns dop. Jag visste ju att det skulle komma och att det skulle bli jobbigt. Självklart ville jag vara med men det var inte så självklart att jag skulle orka vara med. Just augusti visste jag i förväg att det skulle bli en jobbig månad.

 

Tillbaka till jobbet efter bara kort semester, dop och sen ligger ju det beräknade datumet för födsel av vårt barn framför mig. Det har varit mycket ångest över det under sommaren och det är fortfarande mycket tankar och känslor runt det. Dopet i helgen skulle jag ha gått på med förväntan och stor tung mage... Men du blev det att jag gick med otroligt tungt hjärta och ångest istället.

 

Jag visste att jag ville gå på dopet, men visste inte om jag skulle orka följa med på fikat efteråt. Jag och M var med i kyrkan och vissa stunder var det väldigt svårt att hålla ångesten borta. Det var ett jättefint dop och jag höll ihop ganska bra. Jag hade med mig M och vi fanns där för varann. Han tyckte också att det blev väldigt verkligt och intimt där i kyrkan. Han mådde också ganska dåligt under tiden.

 

Vi följde inte med på fika efteråt utan åkte hemåt istället. Jag är glad att jag åkte för min väns skull och jag är glad att det nu är över. Jag träffade ju ett antal vänner där på dopet som jag inte träffat sen missfallet och det var jobbigt det med. Alla saker som jag gör för första gången bli jobbigt... men nu hoppas jag att det går lättare framöver.

 

Till helgen väntas ägglossning igen. Hoppet är inte så högt... men man måste ju försöka i alla fall. Den 9:e blir det besök på kliniken. Lite prover ska lämnas innan dess trots allt. Det skulle komma remisser på posten.

 

Dagarna är tunga och jag lider rätt mycket av sömnbrist just nu. Oron och stressen gör att jag vaknar massor och sover oroligt. Kanske kan mötet på kliniken göra mig lugnare och förhoppningsvis blir allt lite lättare när vi passerar in i september... Om mindre än två veckor var det beräknat att vår lill* skulle varit här...

Köpte billiga stickor att testa HCG och LH med i slutat på förra veckan. Testade på lördagsmorgonen negativt med HCG-testet vilket var skönt ändå. Att se att hormonerna inte ligger förhöjda utan har gått ner. Sen har jag även testat LH-hormonet, ÄL-test. Det var också negativt så klart. Tror ju inte att det kommer nån ägglossning än på ett tag. Men jag skulle gärna se den så jag kan beräkna när mensen borde komma. Vet ju hur lång lutealfas jag har. Eller hade tidigare i alla fall.

 

Sen har jag klickat hem en Clearblue Fertilitetsmonitor på Tradera. Den är betalad och ska komma så fort hon ser betalningen. Inte för att jag tror att jag behöver den egentligen. Men det är mer som en kul grej. M kan ju trycka på den och se dagens fertilitetsstatus och då slipper jag vara på honom. Då blir det lite mer så att han kan ta egna initiativ utan att jag skriver det på näsan på honom.

 

Jag behöver stickor till monitorn med och dom är ganska dyra. Fick ett tips om att dom finns att köpa på Amazon lite billigare än i butikerna här. Så det tänkte jag beställa sen när monitorn har kommit. Kommer ju inte behöva den förrän efter jag har haft första mensen så det finns tid att beställa.

 

Dagarna går oftast lite lättare nu. Jag har sysselsatt mig med att fixa hemma. Det har inte funnits ork till det riktigt när jag var gravid, så det har varit skönt att ha tagit tag i lite såna saker i helgen. Har en liten lista som jag vill beta av innan jag är nöjd. Men i stort så känner jag mig mer på banan hemma. När jag plockat och fixat klart så ska jag ta en dag och storstäda ordentligt. Det behövs verkligen, men jag vill ha lite fint innan, färdigt lixom. Men jag är på god väg! Och det är skönt!

 

Det läker lite att få plocka och greja, att få ordning och reda gör mig lugnare i själen. Så det är mitt fokus här framöver. Det får ju även dagarna att gå lite fortare vilket är bra tycker jag.

 

Igår såg jag att jag var lite prickig på bröstet och ner på magen. Det blev lite värre frampå dagen och på kvällen ringde jag till kliniken. Dels för att jag ville kolla med dem ang prickarna och dels för att jag funderade på om jag fått UVI. Det gjorde ont i blåsan när jag kissade. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag skulle nojja om det.

 

Dom sa väl i princip att blir inte prickarna värre är det ingen fara, man kan reagera så på antibiotikan. UVI ska tydligen svida och göra ont i hela kisseriet och inte bara i blåsan. Jag drack en massa vatten får att se om det kändes igen när jag kissade, men det gjorde det inte. Och inte idag heller. Men idag var prickarna värre, hela kroppen var prickig och det ser verkligen inte kul ut.

 

Fick tipset av en vän att ta anithistamin, allergitabletter, så skulle dte gå ner. Jag har det hemma då jag har lite pollenallergi, tog en i morse men jag vet inte om det gått ner så värst. Däremot tog jag sista tabletten av antibiotikan igår så förhoppningsvis ger det med sig snart. Dte kliar lite grann ibland, men mest är det bara väldigt fult. Ser inte klok ut alls.

 

Blödningen börjar nog avta tror jag. Har bara fått lite färgade flytningar nu under helgen. Men jag tror säkert att det håller i sig ett par dagar till. Skulle gärna se att det slutade och sen att mensen kom igång igen efter det. Först då vet jag ju att apparaten fungerar  och att vi kan börja planera lite framåt. Just nu känner jag mig bara sjuk och ledsen. Av nån anledning så tror jag att jag kommer känna mer tro på framtiden och blicka framåt så fort vi kan komma igång att försöka på nytt. Dte känns som om det är det bästa för mig, att kunna släppa och gå vidare... just att få försöka på nytt.

 

Imorgon blir det jobbet igen. Känns så där. Men jag måste ju ta tag i det nån gång, så det är lika bra att bara gå dit och fejsa det. Hur jobbigt det än blir så blir det säkerligen bättre för varje dag jag pallrar mig dit.

 

Jag önskar så att vi lyckas bli gravida snart igen. Det är det enda jag vill just nu. Jag hade ju tagit mig halvvägs... det var bara halva tiden kvar. Jag vill börja om och se magen växa... jag vill börja om och planera för framtiden. Jag vill verkligen så himla gärna att jag läker fort och blir helt frisk igen... snart. Gärna igår. Jag är jättedålig på att vänta och ha tålamod.