Och är rätt ledsen... I måndags var vi ju inne på sjukhuset för att prata om hur länge jag måste lida så som jag gör idag. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men på vägen hem var jag helt slut i kroppen och uppgiven på hela situationen. M kände sig så maktlös, jag bara grät.

 

Men i grunden trodde jag nog att man skulle ta mer hänsyn till hur jag mådde. Att man skulle lägga ihop hur jag mådde med att bebisarna är så pass välmående och stora så att det kunde vara värt att tidigarelägga en igångsättning så att jag skulle kunna få slippa pinas.

 

Jag är större än de flesta tvillinggravida, jag väger nu 130 kilo och det är säkert 15 liter vätska bara. Hela jag är så svullen att det är svårt med allt. Precis allt gör ont att göra och smärtorna sitter ju kvar i fogar, rygg, knän och fötter. 

 

I min värld så borde det finnas nånting som säger att en gräns är nådd med hur dåligt en blivande mamma får må. Men i vårdens värd är det bara det medicinska som räknas. Mina värden är bra, iallafalla inte så pass dåliga att man har nån anledning till att gå in med åtgärder. Det finns inga indikationer på att bebisarna mår dåligt, tvärtom faktiskt. Vi får höra hela tiden att vi ska vara glada att dom är stora och välmående, att det är så många som är för små och inte får det dom behöver inne i magen. Självklart är vi båda väldigt tacksamma för att det är så. Men det är inte helt lätt när varje minut av min dag går åt till att bara försöka ta sig vidare till nästa minut för att det ska gå framåt.

 

Så besöket blev inte vad jag hoppats, men jag förstår ju att vården inte heller kan bara sätta igång en förlossning för att jag vill det. Om jag nu ville det, jag vet inte. Det är mycket som händer i bebisarnas mognad de sista veckorna och jag har ju 4 veckor kvar till full tid. I en vanlig graviditet hade det inte ens kommit på tal. Nu får jag lite tätare kontroller så att dom håller koll på mina värden, sen finns en ny bokad tid om två veckor där vi får en dag då igångsättningen bestäms. Även om jag blev väldigt ledsen så är det väl bra ändå att man ser till bebisarnas bästa och inte min. Egentligen är det ju så jag vill resonera oxå... men alla dom här dagarna som jag lider känns så tunga så jag känner ju samtidigt att jag ska orka sen oxå. Och en förlossning. 

 

Men nu är det bara att vänta. Och hoppas lite grann att kroppen och bebisarna bestämmer sig för att dom är klara och att det sätter igång av sig självt.

Nej här händer inte mer än att jag växer på alla håll och kanter. Bebbarna uppskattades väga 2500 och 2800 vid sista mätningen och min magen, allså helst sjukt, mäter 49 i SF-mått!!! Det är helt galet ju! Barnmorskan skulle föra in värdet i datorn men programmet protesterade och sa att värdet var för stort. Jaha tack då!

 

Alltså, jag är så gigantisk nu att jag klarar inte av att sätta på mig kläder på underkroppen. Jag är så orörlig i kombination med att fogen fram smärtar så in i bäng när jag försöker trä in fötterna i trosorna eller byxorna. Strumpor har jag inte fixat själv på väldigt länge nu. Sen nästan en vecka kan jag inte heller ha mina stödstrumpor på mig, dom hasar ner och stasar mer än dom hjälper. Så det är bara att lägga ner.

 

Idag har jag gått 35+4 veckor, jag är alltså i vecka 36. Idag ska vi på induktionssamtal, vi ska få prata om hur länge det ska få fortgå. Jag kan ju knappt gå längre och är helt och hållet slut i kroppen. Sist jag var hos barnmorskan bröt jag ihop och sa att jag snart inte orkar mer. Det är för mig nästan helt kört att gå på toa själv och att bara gå runt i lägenheten är både smärtsamt och fruktansvärt jobbigt. Men jag försöker ändå lite grann för att fötterna och benen ska få lite rörelse.

 

Numera kan jag som mest gå runt huset ungefär. Och då kommer sammandragningarna ganska på en gång. Fogen fram gör så himla ont att jag får stanna då och då för att inte börja gråta. Ryggen är stel och gör ont av tyngden från magen... Ja ni hör ju... det är snart ohållbart. Jag ska ju orka trycka ut dem och ta hand om dem sen oxå. Det tyckte tydligen min BM oxå så idag fick vi som sagt ett samtal om när det skulle kunna vara aktuellt med igångsättning. 

 

I lördags var vi inne på kontroll då jag kände att allt inte var helt ok i kroppen. En sjukdomskänsla som jag inte riktigt kunde placera. Det blev CTG och lite koll av blodtryck och proteiner i urinen. Lite så där indikationer på att något var på gång tyckte dom att det var, men inget alarmerande. Kan lika gärna vara havandeskapsförgiftning eller en faktisk förlossning på G. Läkaren kände på tappen och tyckte att den var lite mjuk och kort, men fortfarande stängd. Men hon log lite och sa att jag kommer inte hinna gå till 38 fulla veckor, det var hon säker på. Jag har gått 36 fulla veckor på torsdag så jag känner väl att ja... inom två veckor är dom här!

 

Och egentligen... när 36 veckor är avklarade så kan dom få komma. När som helst! Jag är SÅ klar nu med att vara gravid!

 

Vi låg och pratade igår innan vi skulle somna. M sa att så klart är han glad och förväntansfull inför det här som nu troligtvis är vår framtid, att vi ska bli föräldrar. Men vi båda tänker lite så där att vi vill spola fram tiden till vecka 19. Vi vill ta vid där vi slutade sist. Det känns som att vi gjort hela den här perioden fram tills vecka 19. 

 

Oron och väntan är inget som går så väl ihop... Tiden fram till julledigheten kommer kännas oändligt lång. Går allt bra fram tills dess så kommer det nästan vara så att efter trettonhelgen så blir symboliskt att vi tagit oss förbi där vi var sist. Nytt år, ny period och kanske ett hopp om att det ska gå bra.

 

Vi vet ju att bara för att man tar sig förbi vecka 12 så är inget säkert... bara för att man kommer under vård så är man säker. Det finns ju glädjehistorier om dom som ligger i strikt sängläge från vecka 12 som klarar sina små fram till beräknat förlossningsdatum. Det finns historier om dom som föds jättetidigt och det går bra för ändå. Men det finns oxå dom som hamnar där vi gjorde. Drabbas av nåt väldigt ovanligt och att det går åt skogen... Vi vet att man aldrig är säker.

 

Trots det, trots att vi gått igenom det vi har gjort... så drömmer vi och tror att vi kommer ut på andra sidan med ett litet knyte i famnen. Vi måste tro, det går inte att leva i bara oro och funderingar. 

 

Jag känner att det är så långt bort, att det är så osannolikt att det blir ett barn av det här. Det är som om det bara är en dröm. Men innerst inne så både tror jag och drömmer! Jag har inga som helst symtom mer än att jag känner mig liiite illamående och det kan hugga till i apparaten då och då. Inga ömma bröst, inte svullen än och ingen trötthet. Men jag antar att det kommer och då säkert med besked.

 

Om nu ändå tiden går lite snabbare... Vi har ju ett läkjarbesök idag, sen blir det kuratorn nästa vecka och i slutet på månaden så är det första mötet med barnmorskan. Förhoppningsvis samma vecka som bm så får vi träffa läkaren på kliniken där vi var inlagda oxå. Då är jag framme i vecka 7-8. Efter det blir det KUB-test och vidare efter det en återträff med läkaren i vecka 15-16 nånting. Där nånstans tror jag att vi kommer ta vid och börja kännas som om vi kommer vidare. Vi hann inte med rutinultraljudet sist, så tar vi oss förbi det så kommer det säkerligen kännas lite mer verkligt.

 

Vi vill ställa upp sängen... göra ordning garderoben... börja köpa små kläder... beställa vagnen... Vi var precis där då i april. Efter RUL:et skulle vi börja boa. Och vi är ju där i själen, vi vill ju fortsätta där vi var. Nu måste vi vänta och vägen tills vi vet om vi klarar detta känns så himla lång.

 

 

...men inget intressant händer här iallafall. Om jag ska räkna från fösta stegringen så är det ÄL+11 idag, men det kan ju lika gärna vara ÄL+7 eller nåt oxå. Hade ju så många dagars stegring så jag vet inte alls jag. Har haft spottings av och till ända sen förra veckan så jag bara inväntar att mensen drar igång. Den bör komma allt från på söndag fram till torsdag typ. Så just nu bara väntar jag på att få den så vi kan hitta lite ny energi igen inför sista försöket innan besöket på gyn andra veckan i sept.

 

Pratade iallafall med sköterskan på kliniken, dom hade fått våra journaler och vi behövde inte lämna nya prover som det verkar. Så nu är det bara väntat fram till dess. Nästa cykel vet jag inte riktigt vad vi planerar... varannan dag blev även det lite krystat även om det gick bättre än enligt SMEP-metoden :) Kanske gör vi så som när jag blev gravid sist... en gång ett halft dygn efter stegringen och sen inget mer. En ordentlig "laddning" då och sen bara vara ett par dagar.

 

Om tre veckor var det jag hade mitt beräknade datum för förlossning... Börjar verkligen kännas. Nu börjar dessutom de tjejer jag hade kontakt med på familjeliv få sina små och det svider så grymt mycket i hjärtat. Självklart är man glad för deras skull... men jag kan säga att det gör mer ont än vad jag är glad just nu. 

 

Dessutom sista dagarna på semestern så det är så hiiimla trist! 

ÄL-testet var postivt av och till i 4 dagar, känner på mig att det är nåt strul bara för det. Men det enda man kan göra är ju att vänta. Idag är det dag 15. På dag 20 KAN man testa. Men det är den dagen jag brukar få spottings så jag avvaktar nog bara och väntar in dem.

 

Har inga som helst känningar heller så förhoppningarna är ganska små. Det är som dte är och det blir som det blri sägs det ju. Sambon är nedstämd och ledsen för han känner att det kommer inte att gå. Alls. Jag tror det går men är ganska säker på att vi får kämpa för det. 

 

Tiden får utvisa... och jag är rätt dålig på att vänta...

Idag har vi dag 11 i cykeln, stegringen kom igår morse på dag 10. Jag tog ÄL-testet kl 8 på morgonen och det var klart positivt. Monitorn slog inte om utan häll sig till HÖG bara. Precis som sista två cyklerna. Ska testa att köra igång den så jag kan testa vid lunch eller nåt nästa gång, kanske till och med köra så jag kan testa på kvällen.

 

Mailade till Clearblue och frågade, dom sa att jag kanske hade kort stegring så att monitorn inte hinner könna av den. Visst kan det vara så, men känns lite osannolikt eftersom jag fått "glad gubbe" på deras andra test och ser stegringen fint på stickorna. Men men, får se hur jag gör i nästa cykel.

 

Klart är iallafall att jag har ägglossning idag troligen. Två dagar tidigare än vad jag brukar. Lite roliga sammanträffanden konstaterade jag igår:

 

1. När jag blev gravid förra gången kom ägglossningen två dagar för tidigt, på dag 10.

 

2. Den gången hade vi sex en snabbis innan vi drog iväg över helgen och det var den enda gången vi sexade i den cykeln oxå. Iallafall runt ÄL ;) Jag vet vad klockan var då, förra gången, ca 16.00-16.30... för vi satt i bilen vid 17 ca. Igår hade vi sex samma tid ungefär :)

 

3. När vi var på semester i Norge förra veckan såg vi vid två tillfällen en stor fågel, jag trodde det var en stork den ena. Den andra var helt klart en häger, men den första KAN ha varit en stork för den var mycket ljusare än den andra. Hägrar är ju gråa och har svarta vingspetsar, fågel nummer två såg ut så. Fågel nummer 1 var mycket ljusare i fjäderdräkten, nästan vit och hade mörka vingspetsar... precis som storken!

 

4. Jag och sambon brukar dumma oss ibland på sms, skriva tokiga saker och skicka symboler utan nån speciell betydelse, bara tok. Igår skickade han en symbol så där bara för att han tyckte det var roligt. Han skickade symbolen för tvillingarnas stjörntecken.

 

5. En tjej i en grupp på Familjeliv hade tidig ägglossning förra cykeln och tyckte det bådade gott för jag blev ju gravid i en cykel då ägglossningen kom tidigt... Hon plussade den cykeln.

 

Jag VET ju att det bara är tillfälligheter, men lite roligt är det ändå tycker jag! I ärlighetens namn så tror jag inte ett dugg på att det skulel vara tecken på nåt sätt, men det är roligt ändå att man ser såna saker. Kanske för att man VILL se :)

 

Nu är det iallafall bara den eviga väntan kvar. Mitt nya BIM blir den 11:e-12:e nånting. Det är slutet på semestern... så antingen blir det dubbel ångest eller så möter jag slutet av semestern med glädje. Och lite oro. Men det försöker jag att inte tänka så mycket på!

Ja på söndag är dagen D i denna cykel. Men jag vet redan att mensen kommer att komma. Jag fick indikationer redan långt innan jag plussade förra gången, dom tecknen skulle jag känna igen idag även om jag inte fattade då. INGET av det har jag märkt av denna gång. Så på onsdag kommer spottingsarna, senast torsdag, och på söndag har det gått över till mens.

 

Jag vet det på samma sätt som jag vet att vi kommer få ta till IVF i höst. Jag känner att det är så det fungerar. Där är inte så lätt som folk får det att låta, att man blir så lätt gravid direkt efter en förlorad graviditet. Eller typ: "Min granne var med om samma sak som du och bara ett år senare sitter dom med sin lilla i famnen!"

 

I de bästa av världar... men den världen gäller inte mig. För det är så det är. Bitter? Negativ? Jaaa, må så hända. Men jag tror inte på dom där lyckliga sluten, för det händer inte mig.

 

Med M gick allt lite för bra, han och jag hade det lite för bra. Sen hände allt... och då är det lixom så att det vänder inte tillbaka och blir bra igen bara. För det fungerar helt enkelt inte så. Inte för mig.

 

Nu finns det nån promilles hopp om framtiden. Men jag har ställt in mig på att det kommer bli en kamp både med att bli gravid igen och en kamp att inte tappa bort oss mitt i allt detta. M och jag kommer gå igenom en tung höst, det är jag så säker på att jag skulle kunna sätta pengar på det och känna att det är en säker inkomst.

 

Jag önskar jag kunde visa mer hopp och tilltro, men jag har inte det att uppbringa just nu. Det blir vad det blir och det är vad det är...

 

Jag kommer inte testa nåt innan mensen kommer och jag kommer fokusera på min vikt. De två första veckorna gav -1,7 i vikt och - 7 cm i midjan. Nånstans så måste det vara det positiva just nu. På fredagar väger jag in mig. Känns väl som om det går för långsamt, men det är säkert en ganska bra takt. Bara att bita ihop och fortsätta... Känner på mig att fredagen kommer bli en så där riktig skitdag. Jag kommer ha spottings och jag kommer inte ha gått ner nånting alls. Typ.

 

Trevligt sätt att inviga semestern på! Men vi ska iallafall ut och äta då tillsammans, fira att semstern har börjat. Det ser jag fram emot! Sen ska vi försöka ha tre veckors underbar semester tillsammans. Umgås, ha det bra och rå om varandra ordentligt. VI behöver det just nu!

 

Tror jag iallafall :) Senast imorog förmiddag iallafall. Men mest troligt idag då jag känt av det ganska ordentligt. Jag trodde stegringen sklle komma kanske på dag 12 som sist. Det gjorde den, men ett halvt dygn tidigare. Den kom på morgonen istället för på kvällen.

 

Vi drog iväg på en weekend i helgen och jag hade tagit med mig test och monitorn. På eftermidagen när vi kom fram så tog jag en sticka. Den visade inte så mycket men man kunde se att det var liiite starkare än det testet jag tog på morgonen. Sen när vi kom tillbaka till hotellet på kvällen så tog jag ett test till och där såg man att det var nåt på G, det var starkare än eftermiddagens test. Såg ut så här:

 

Jag har sånt oerhört stöd runt omkring mig. Jag har valt att vara öppen i mig sorg för att jag orkar inte ha nån fasad och låtsas vara glad. För vissa dagara är jag inte glad. Jag känner mig totalt osocial och tråkig ganska ofta. Och hade jag inte varit öppen med sorgen så tror jag att jag hade gått sönder.

 

Men mitt i allt så känner jag mig oerhört ensam. Det är som att det är så pass svårt att sätta ord på sorgen att det även är svårt att få fram hur det egentligen känns. Sen kan jag känna att inuti mig så stormar det av sorg, längtan och ångest... men att prata om det ständigt gör att folk drar sig undan. För det ÄR obekvämt att prata om sorg och ångest. Det är obekvämt att jag gråter, både för mig och andra.

 

En händelse under midsommar fick mig att inse att även om jag är öppen så är det inte alltid enklare för andra att reagera på det och veta vad dom ska säga. Vid den här händelsen så pratades det semester. Jag sa att jag hade bara tre veckor. Personen frågade om vi bokat in nåt annat nån annan gång under året eller om jag bara hade tre veckor totalt. Jag sa då som det var att tanken var att jag skulle gå på mammaledighet efter semestern, fram till förlossningen... men att nu blev det ju inte så.

 

Tystnaden som följde var nog mest smärtsam för den andra personen, men det blir ju så konstigt. Vad säger man efter att det blivit tyst. Jag vet att personen vet om vad som hänt, men man vill lixom inte beröra ämnet. Jag kan förstå det och det är ok, men det blir konstigt. Och jobbigt.

 

Nu är mensen iallafall ordentligt igång så jag kan blicka framåt till nästa ägglossning. Men dom här dagarna när mensen kommer är väldigt jobbiga, det var dom förra gången oxå. Dte tar ett par dagar innan man är på banan igen. Och just kommer ju varje försök vara ett tungt nederlag.

 

Satt och räknade på när en eventuell bebis skulle födas om det tar sig nu eller under sommaren. Och det blir en vår-bebis då. Till jul kommer jag vara ungefär lika långt gången som jag var vid missfallet. OM det nu skulle ta sig så ska jag ta ledigt så långt jag kan under jul. Så att jag får vara hemma då och ta det lugnt. Tror att den tiden kommer vara tuff. Jag vågar inte hoppas för mycket, men om det dagen kommer att ett litet pyre skulle växa i min mage så kommer jag vara så tacksam och försiktig. Jag kommer vara orolig och nojjig, säkert väldigt jobbig... men det kommer jag kosta på mig att vara.

 

För återigen, jag vill inte bära en fasad som inte är jag. Det måste kännas som om jag kan leva som mig själv. Och tyvärr efter att ha mist ett barn så tror jag att man är förändrad för alltid.

Jag känner mig så uttråkad. Dagarna går så långsamt. Idag har det knappt kommit nåt i mensväg. Mest lite på pappret. Kändes igår som att mensen skulle dra igång på allvar, men den har inte gjort det än. Den kommer, det är jag säker på så jag tänker inte nedlåta mig att varken hoppas eller testa igen.

 

Tänk ändå att allt går så himla långsamt!? Dagarna är som sirap. Kan ha att göra med att jag inte har särskillt mycket att göra på jobbet heller. Dagarna här på jobbet går verkligen superlångsamt. Det är väldigt tråkigt faktiskt.

 

Om nu mensen drar igån som den borde idag så blir nästa ägglossning nån gång i mitten/slutet på nästa vecka. Har informerar sambon :) En sak är säker iallafall, det är inte så glamoröst att baka bebis. Inte så romatiskt eller sexigt. Som ett jobb typ. Än så länge går det bra, men det är lite så där jobbigt eftersom ingen av oss är särskillt tända på sex just nu.

 

Sorgen och känslorna är fortfarande ganska påtagliga och det är inte det första vi tänker på, att ha sex. Så, vi får väl se. Jag sikatr mer och mer in mig på att vi kommer dra igång IVF i höst. Känns så.

Ja herregud vad tiden kan gå sakta! Idag är det ÄL+5-6 nånting och första testdag kan bli fredag. Mest troligt syns inget då... men ändå. Jag kan testa då och KANSKE få nåt form av besked. Men som sagt så är jag försiktigt positiv. Ingen av de symtom jag kände av förra gången känner jag nu. Visst kan det vaar olika så klart, men ändå.

 

Jag har lite värk i apparaten, så där att det drar och sticker. Ibland lite molande. Men är det inbillning? Ja, det kan det vara. Men av och till tänds det ett hopp iallafall.

 

Det är midsommarafton på fredag och det är egentligen första dagen att kunna testa. Vet inte om jag gör det då eller väntar tills vi kommer hem. I så fall blir det testning på söndag morgon. Då är det ÄL+12-13 nånting. Sen på måndagen ska jag ha mens. BAHHH! Så här var det inte förra gången... Usch vilken väntan.

 

Ska iallafall dra igång monitorn på nästa mens. Det blir roligt! Skippade den i denna cykel eftersom den betedde sig så märkligt där första gången. Så jag tänkte att jag startar om den så den får nya värden att kolla på. Inget gammalt som ligger kvar då iallafall.

Idag är jag på ÄL+1. Alltså ägglossning + en dag. Man kan om man har tur få besked ÄL+10. Det blir på midsommarafton. Så nu är det MÅNGA lååååånga dagar tills dess. Tur att jag har mycket på jobbet så jag har lite att tänka på. Jag är inte så naiv att jag tror att det skulle vara så att jag blir gravid på en gång.

 

Men man måste ju hoppas och det gör vi båda två. Jag kommer vara nykter på midsommar hur som helst för vi ska bo på ett vandrarhem en bit från där vi ska vara. Det blir en bra ursäkt. Tycker ju att det är ganska skönt att inte dricka, så det blir bra. Kanske att jag kan testa där på morgonen innan vi åker. Eller så låter jag bli och testar när vi kommer hem om inte mensen kommit då.

 

Jag och tålamod är inte bästa vänner ;)

Kolla in det här:

 

Idag är det dag 6 i min cykel. Om det nu är en riktig cykel. Men jag kör på det just nu i alla fall. Sist på dag 6 hade jag ju i princip positivt ÄL-test, men inte idag. Så det håller sig mer normalt denna gång :) Det gillar jag.

 

Testar sen två dagar tillbaka med vanliga stickor. De billiga stickorna som man kan slösa lite med. Så det blir ett om dagen fram tills dess att jag ser att det går upp lite, då kommer jag nog köra morgon och kväll. Följer cykeln det vanliga mönstret bör ägglossningen infalla lördag-måndag nånting. Men vi får se. Och faller den in då så passar det kanonbra, då är vi båda hemma.

 

Nu blir det många inlägg om ägglossningen igen... ber om ursäkt för det! Men det är det mest aktuella just nu.

 

I söndags började jag min diet, alltid lika kul! NOT! Men denna gång har min PT hjälpt till med kostschema och jag går minst en timme efter jobbet. Det är inte mycket, men det är i alla fall något. Sen har jag en utmaning för magen med. Nån sån där utmaning som florerar på Facebook. Så den kör jag efter promenaden. Alla bäckar små.

 

Vägde mig i morse. Inte roligt alls. Nu vet jag hur illa det är. Och det är det verkligen. Men men, jag biter ihop och kör huvudet i väggen IGEN. Äter enligt schemat och går. Tråkigt, men jag måste.

Idag har vi varit till sjukhuset igen på återbesök hos läkaren. Just den här läkaren vi träffade idag är en av de som vi träffade när jag låg inlagd. Dagens besök var bara ett möte, ingen undersökning. Vi pratade om det som hänt och om framtiden. Eftersom jag inte fått min ÄL än så frågade jag hur länge det kunde dröja. Svaret var inget vidare! Upp till 8 veckor är normalt... Så i värsta fall så kommer första möjliga ägglossning som vi kan försöka på vara i början på juli, kul! Eller kanske inte :(

 

Men det är inget att göra åt, bara att vänta sa läkaren. Och det känns väldigt långt bort måste jag erkänna. Så man kan räkna lite på när en ev ny bebis skulle komma och hamnar då i slutet på mars... I princip ett år efter förlusten av den här graviditeten. Vilken hemsk tanke, tänk om det skulle bli på dagen? Usch! Vill inte...

 

Fast sannolikheten att det skulle ta sig på första försöket är ju ganska liten. Jag tror och känner på mig att det kommer vara massor med ångest kring det där igen... en massa försök och ingen lycka. Men vad tjänar det till att fundera på det nu? Har ju inte ens fått nån ägglossning än.

 

Vi fick även veta att planen för framtiden är att vid en ny graviditet så kommer vi bli lite extra kollade och lämna ett infektionsprov ganska tidigt. Sen kommer man utifrån det bedöma om jag behöver fortsätta med provtagningar. Sen i vecka 15-16 nånting så gör man ett UL för att se att tappen inte är förkortad. En del kvinnor bär tydligen på ett anlad som gör att tappen kan kortas av och då kan vattnet gå. Det finns inga tecken på att så skulle vara fallet för mig, men för att utesluta det så vill dom att det kollas upp.

 

Vi kommer även få chansen att träffa just den här läkaren om vi vill, han har ju nu varit med hela vägen och vet vad som sagts. Det kommer finnas an plan i min journal så att oavsett vem vi får tag på om vi ringer så kan man läsa sig till vad vi kommit fram till under detta möte.

 

Så nu är det "bara" att invänta alla kroppens signaler på att jag är redo att försöka igen... och den som känner mig lite vet att jag är inte den mest tålmodiga...

 

I övrigt så mår jag väl lite som tidigare i veckan men med en begynnande förkylning på det. Känslorna är upp och ner, jag orkar inte med så mycket. Dagarna går åt till mycket funderingar just nu men det är väl så det får lov att vara kanske? Det tar tid att läka...

Ja, det är ju ingen vidare bra kombo... i alla fall inte om jag väntar på nåt spännande. Nu är det KUB-testet som hägrar framåt och jag tycker tiden går så himla låååångsaaaamt. Vi ska dit den 26:e. Det ska bli så spännande att se knoddas igen.

 

Igår pekade M på min mage och sa: Du har fått bebismage!

 

Fast det tycker inte jag. Jag är mest svullen på kvällarna och det är inte alls nån bebismage. Men snart så! Ska bli kuligt att se när den växer. Byxorna funkar bra med gummiband i knappen. Jag har sytt en egen variant av såna här:

 

Ja just nu kan man nog säga att det just tröttheten som är värst. I helgen har jag sovit på soffan, i sängen och lääääänge. Oftast vaknar jag tidigt på mornarna men inte nu, sover som en dö sill. Ja, upp och kissa måste jag ju... men där emellan sover jag gott.

 

Fast förstås inte just natten till idag. Men det är ju som vanligt, söndagnätter är inte min starka sida alls. Så det är egentligen inte så stor skillnad. Fast när jag sen vaknar är det skillnad... Himmel så segt att gå upp! Men dom säger ju att det extrema med trötthet och illamående oftast ger sig runt 12 veckor. Har alltså fyra kvar. Så det är väl bara att stå ut.

 

Idag ska jag ringa och boka inskrivning tänkte jag. Jag känner att jag gärna vill gå där vi hittills gått. Det hade varit enklare att gå närmare, men jag känner mig trygg hos kliniken vi varit hos nu hela utredningen. Så det får bli där. Får se om det bokas in KUB oxå på en gång när jag ringer eller om det blir senare. Vi bestämde att vi gärna vill göra KUB så det blir en lite nervös väntan tills dess.

 

Såg en bild på en tjej som var lite mullig, precis som jag, i vecka 12... Skittjock! Om jag svullnar upp så där så kommer jag ju aldrig kunna dälja nån mage fram till vecka 12! Hoppas inte det blir så. Efter att jag talat om det på jobbet kan väl magen svullna upp när den vill... men innan kan den hålla sig där den är. Det stramar lite i brallorna, men det är mest svullna tarmar. Vissa dagar kör det som sjutton i magen och är svullet, andra inte så mycket.

 

Har hittat en blogg där tjejen som har bloggen tipsar om hur man kan göra egna mammabyxor. Ska nog testa det med nåt par jeans och se om det kan vara nåt. Då spänner det kanske inte så förbannat :) Här är den bloggen:

 

 

Tror att det kan vara ett bra sätt i början om inte annat, när det mest spänner och inte är så mycket mage egentligen. Ska prova lite byxor i veckan och se om nåra kan få denna behandling :)

  

Jaaa... hörrni. Det gick! Jag som trodde att denna cykel absolut inte skulle vara rätt cykel! Men jisses... det gick!

 

Jag tar det från början... Ägglossningen var ju två dagar tidig så jag väntade mig ju mensen två dagar tidigt. Siktet var inställt på den 20/12, då skulle mensen komma. Och givetvis spottingsarna innan dess. Så kom måndagen den 16:e och en strimma blod visade sig på pappret... lite rosa flytningar. Jaha, då var det kört då i denna cykel. Jag var så less!

 

Men det stannade där! Det kom inget mer... förrän liiiiiite på onsdagen. Men inte som det brukade vara. Då började jag tänka att kanske B-vitaminen kunde ha hjälpt ändå mot mina spottings? Kändes ju faktiskt ganska bra ändå. Som jag skrivit tidigare så har jag ätit B och D-vitamin som tillskott utöver mina multivitaminer denna månad. Började strax efter att mensen kom den 27:e nov.

 

Iallafall, fredagen kom. Ingen mens, inga spottings. Där nånstans började jag tänka att kaaaanske då? Men jag vågade inte skriva höär i bloggen eller nånstans på FL att jag kanske började misstänka nåt. Då jinxar jag det tänkte jag! Så jag knep. Och mamma frågade: Har du fått mens än?? Nej... det har jag inte, men den kommer.... fick ju spottings och har mensvärk. Så den kommer! Men lördagen gled förbi, inte tillstymmelse till blod. Och sen måndagen den 9:e, som borde varit ca 2 dagar efter ÄL, så hade jag ganska ont i brösten. Det kan man ju ha ibland efter ÄL eller inför mens, så jag tänkte inte så mycket på det.

 

Söndagen började närma sig sitt slut och det var ju den dag som min kalender sa var BIM så jag hade lite den dagen som riktmärke. Min mens är aldrig sen. Och söndagen den 22:a var det cykeldag 26. Så sen har mensen bara varit en enda gång och den gången hade spottingsarna hållit på sen en vecka tillbaka.

 

Satt och jagade upp mig själv lite, pratade med FL-vänner och nåra av dem peppade mig att testa. Jag var ju då på ÄL + 15 eller 16 nånting och då brukar det ju synas gott och väl på graviditetstest. Jag hade en enda sticka hemma, en sån där billig som jag fått på köpet när jag köpt ÄL-stickor. Den visar, precis som ÄL-testen, ett kontrollstreck och ett teststreck. Kunde knapps sova men somnade till slut och vaknade vid 6-tiden. Hjärtat baknade hårt när jag gick upp. Kissade en skvätt i en liten burk och doppade stickan. La den på handfatet och vände mig för att torka mig... Kikade lite på det... ingenting.

 

Plockade ihop förpackningen till testet och slängde... reste mig upp och skulle tvätta händerna. Då ser jag två starka streck! AAAAAHHHHHHH! Jag ville bara skrika av glädje! Stod där och stirrade på testet... kunde det vara sant? Så här såg det ut:

 

Tidig ÄL och kanske inte optimalt med sexandet. Sen spottings redan på dag 13 i cykeln. Jag tror ju lixom att det inte är så bra med dessa blödningar. Ett ägg kan ju aldrig få möjlighet att fästa? Känns tråkigt att man inte vet vad som orsakar just det. För jag tänker att det här med IVF är ju kanske lite bortkastat om man inte få hjälp med grundproblemet. Om det nu är ett problem, jag vet ju inte. Men jag känner att det kan ju iallafall inte vara bra för ägget om slemhinnan inte är så hållbar att den småblöder nästan hela tiden.

 

Borde ringa kliniken igen. Men hon sköterskan sa ju att det inte var så mycket mer att göra. Så jag vet inte. Jag känner mig iallafall orolig att det inte kommer gå om jag inte får kontroll på blödningarna.

 

Börjar bli lite så där att jag tror att det aldrig kommer gå. Att det är nåt fel på mig som gör att det inte kommer gå inom rimlig tid. Usch... jag vill inte vara en "av dem" som kämpar år ut och år in. Jag tror inte jag klarar det riktigt. Oavsett så vet jag ju att det är ju inte heller lönt att ge upp. Då går det ju definitiv inte.

 

Vi har kommit så långt jag och M, vi vill detta båda två och jag känner mig nästan lite så där otillräcklig för att det inte går. Och jag vet ju att vi försökt kort tid i jämförelse med många andra. Men det är ju min ålder som känns som den grejen som ororar mig allra mest. Att det för varje månad blir svårare att bli gravid. Känns lite moloket att man vet att tiden kanske är knapp.

 

Ja herrgud vad jag har ont i kroppen! Träningsvärk från i måndags big time. Sen redan i helgen så hade jag ont i en magmuskel och den vart inte bättre igår heller. Den gör ont idag med, så jag ska fråga PT:n om vi kan ta bort en övning. Det var under två som jag kände av det ordentligt. Men just en övning var väldigt jobbig, det gjorde ont på ett sätt som inte bara var trött-ont. Känns inte så kul att skada sig redan så jag hoppas att han kan byta ut just den övningen.

 

Igår var det då promenad. Vi gick nästan två timmar i bra tempo. M var med och började så smått gnälla efter dryga timmen... hihi, han tyckte det var tråkigt och så hade han ont i fötterna. Dåliga skor säger jag... han hade vanliga vardagsskor, inga fotriktiga skor. Men det är ju hans eget fel :)

 

En vecka till BIM. Dagarna går sakta. Känner inget som helst som skulle vara annorlunda. Eller jo, träningsvärk har jag ju, men i övrigt så är det inget som känns annorlunda alls. Må dagarna gå fort!