(Detta inlägg tog "bara" tre dagar att skriva klart... hahaha, man får prioritera det som är viktigast för stunden!)

 

Nu har våra små knoddar äntligen kommit! Det har varit full rulle så jag har inte riktigt hunnit med att skriva om det. Vi har varit hemma i en dryg vecka nu och så småt börjar man förstå att vi faktiskt har fått våra små killar.

 

Men jag kan ju börja i andra änden. Jag skrev ju om hur jag mådde sist, efter det där besöket på sjukhuset. Jag fick verkligen kämpa mot slutet för att inte bryta ihop. Jag gick upp ytterligare i vätska och var så svullen att det inte gick att böja benen knappt. Sova var nästan omöjligt, äta fanns det knappt plats till och att bara ta mig upp ur fåtöljen var i princip helt kört. M fick hjälpa mig på med kläder på underkroppen.

 

Provtagningarna som jag var på sa att det var på G med något i kroppen. Jag fick protein i urinen och blodtrycket gick upp. Så det var lite så där att jag var på gång att få havandeskapsförgiftning. Men dom ville inte sätta igång mig innan det var mer tydligt.

 

Iallafall så tog jag mig till torsdag den 23:e, natten där. Då vaknade jag med ont under brösten och bak i ryggen. Det hade dom sagt åt mig att vara vaksam på. Jag ringde in till förlossningen och dom ville ha in mig. Så vi åkte in på natten, blev ombedda att ta med lite övernattningsgrejer. Dom gjorde kontroller på bebbarna, mig och tog en massa prover. Sen sa dom åt oss att försöka sova lite för troligen skulle jag sättas igång på fredagen.

 

SHIT! Då var det dags... Så där bara! M fick åka hem och hämta BB-väskan och lite grejer, sen där på förmiddagen fick jag tabletter som skulle göra att tappen mognade. Det gick långsamt och under dagen blev det mest att ligga, sitta och gå lite. Vid 17 kom en läkare in och ville titta på mig. Hon var inne i kanske 30 sekunder i mitt rum, klämde lite på mina ben och sa sen: "Vi måste ta hinnorna nu och få igång det här, det är börjar bli ohållbart". Så där och då togs hinnorna. Sen sattes värkstimulerande dropp och det började så smått kännas lite.

 

Efter detta så är minnena från mig lite diffusa. Jag började få värkar på riktigt framåt kvällen, tror kanske att klockan var 20 nånting. Jag andades lustgas och sa en massa tokiga grejer :) Sen vid 22 var smärtorna så starka att jag bad om ryggbedövning. Det tog ett tag innan det kom någon och la den, men efter det kändes det mer uthärdligt. Det höll tyvärr bara två timmar, sen började det kännas ordentligt igen. 

 

Jag kämpade på och öppnade mig till 8 cm ungefär. Men där tog det stopp. Min livmoder var så stor och slapp så den orkade inte öppna sig mer. Vid 4 på natten så kom läkaren in och sa att nu har vi stängt av droppet med värkstimulerande, det här kommer inte att gå. Dom planerade nu för snitt och skulle bara invänta en läkare till som skulle vara med. Eftersom bebbarna mådde bra och jag inte mådde skitdåligt så ville dom inte dra iväg akut där på natten utan inväntade morgonenpersonalen.

 

Så vid 8 på lördagsmorgonen så rullades jag iväg till operation för att bli snittad. Jag var så trött, så trött då... Helt färdig. Jag minns väldigt lite, jag bara löd order där på operationsbordet. M fick sitta hos mig och han var nog rätt nervös. Men efter nattens kämpande så kände vi nog båda att det bara var skönt att få ut bebbarna. Allt gick nog rätt bra där på operation. Båda killarna skrek direkt och var jättestarka och pigga. Jag fick se dem lite snabbt, men var rätt borta så det var mest att få en glimt.

 

Båda killarna vägde 3,5 kilo, normalstora bebisar om man väntar bara en... och moderkakan vägde 1,7 kilo. Dessutom så hade jag massor med fostervatten så läkaren som snittade mig var väldigt tydlig med att det var i rättan tid att dom fick komma där och då. 

 

Jag producerade ingen urin så dom var inte alls nöjda med situationen, jag blev därför skickad till IVA och fick ligga där på övervakning. M och killarna fick gå till vårt rum och där gav en barnmorska dem lite ersättning. Sen sov dom så gott. Efter ett par timmar så kom dom upp till IVA och hälsade på, då fick jag hålla pluttarna för fösta gången. Jag var fortfarande väldigt trött och ganska dålig så efter en stund skickade personalen iväg M och bebisar igen. 

 

Framåt kvällen fick jag till slut komma ner till förlossningen igen och vara med min lilla familj. Men jag mådde verkligen inte prima. Vi fick sova en natt där på förlossningen och sen på söndagen blev vi flyttade till BB. Egentligen tror jag att dom inte ville släppa mig riktigt från förlossningen, men dom hade så myclet att göra så det fanns ingen som kunde tilla till mig eller hjälpa mig upp ur sängen. 

 

Väl på BB började saker och ting kännas lite mer hanterbart. KIllarna började så smått fatta amningen, jag började känna mig lite bättre och M började få lite feeling han med.

 

Sen kom natten till tisdag, då vaknade jag av att det sprängde i huvudet och jag mådde verkligen skit. Vi ringde på sköterskorna och dom kom med tabletter. Sen under tisdagen så blev det massor med provtagningar och ultraljud på livmodern. Den verkade inte dragit ihop sig så bra och jag blödde rätt kraftigt. Jag fick två påsar blod och det verkade som om det stod koagler i livmodern som inte ville komma ut. Jag fick värkstumulerande igen för att få livmodern att trycka ut koaglerna, men det fungerade inte. Så till onsdagen planerades det skrapning. Jag mådde verkligen skit där under tisdagen så vi la amningen på hyllan ett tag och gav killarna ersättning med Calma-flaska.

 

Det var verkligen en lättnad... att amma trodde jag var det jag ville, men med allt som hände så var jag så tacksam för Calma-flaskorna. 

 

På onsdagen drogs jag iväg på operation strax efter lunch och var tillbaka igen vid 17-snåret. Dom hade inte hittat så mycket koagler som dom trodde så teorin var nu att jag hade så mycket vätska i kroppen som frigjordes efter förlossningen att blodet späddes ut och därför blev det så lågt blodvärde.

 

Det var tuffa dagar innan jag mådde lite bättre, jag fick mer blod och på dagen en vecka efter att bebisarna kommit så fick vi åka hem. Jag kände mig långt ifrån bra men tillräckligt för att ha det bättre hemma i min egen säng och få börja komma in i rutiner. Jag tar fortfarande blodförtunnande sprutor och blodtryckssänkande medicin, men vi får iallafall vara hemma :)

 

Jag kan säga att sista tiden på graviditeten och förlossningen var verkligen hemsk. På riktigt HEMSK. Jag kommer aldrig göra om det igen. Så klart förstår jag ju att alla inte drabbas så som jag gjorde, men med ett SF-mått på 49 veckan innan förlossning så förstår ni hur jag såg ut. 

 

Läkaren som snittade mig kom in innan vi åkte hem och berättade hur illa det egentligen var ställt med mig där när hon beslutade om att ta hinnorna. Havandeskapsförgiftningen var ganska aggressiv när den väl tog fart så hon var glad att det ändå gått så pass bra. Det var första gången som jag fick höra det ordentligt. Innan så hade ingen direkt varit rak och tydlig med hur illa därran jag var.

 

Men men, nu är vi iallafall hemma med guldklimparna. Det är ett sjå att ta hand om två små, men än så länge har vi haft tur. Dom är snälla med oss både dagtid och nattetid. Det lär ju ändras en del, men just nu är vi tacksamma för att det går så pass bra med allt. 

 

Jag ammar inte... jag kan känna mig skyldig för det. Men jag pumpar var tredje/var fjärde timme och ger dom det jag får ut. Det känns ändå bra så här i början. Jag vet inte hur länge jag kommer hålla på med det, det visar sig. Men jag har testat, båda fattar grejen och så där... men jag tycker inte det känns som om jag vill vara så låst. Att kunna få hjälp att mata känns mer värt faktiskt. M är nog inte riktigt med mig där än, men det är inte han heller som ska vara ensam med dem sen om mindre än två veckor. 

 

Nu måste jag sova, klimparna har somnat och man får passa på :)

 

Ja jag tog mig till vecka 30, men egentligen så tänker jag att jag vill nå 30 fullgågna veckor... och det är på torsdag nästa vecka. Men ändå, det känns mycket bra att se att det lixom närmar sig. Gött att komma närmare och närmare att ha de små sprattelkillarna här! För det är dom verkligen... sprattelkillar. Tror dom kommer bli kickboxare eller nåt. Fullt ös inne i magen för det mesta. Och gärna när mamma ska sova eller försöka vila lite.

 

Nu har vi flyttat iallafall, det gick bra men jag var helt slut av att bara vara igång hela dagen. Vi har inte packat upp allt än, men nästan. Det är fortfarande rörigt här hemma, men det får ta sin tid. Jag orkar inte greja så mycket som jag vill så det är bara att finna sig i det. Förhoppningsvis så kommer vi greja en del i helgen tillsammans jag och M, men vi får väl se hur det blir. Han är rätt sliten efter att ha jobbat dubbla jobb nu en månad. Så jag vill inte pressa honom för hårt. Min mamma var här och hjälpte mig i veckan att packa upp massor. Kändes jätteskönt! Vi lagade även en massa matlådor att ha i frysen när bebbarna kommer, SÅ himla värdefullt! Tack snälla mamma! 

 

Har varit och gjort glukosbelastning i veckan. Det gick bra. Värdet innan var bra och värdet efter var bra, så jag slipper göra om det iallafall. Skönt, för det var ingen rolig historia alls... BLÄ! Man måste ju göra det på fastande mage och sen dricka den där lösningen... huvva! Sen vänta i två timmar på sjukhuset. Men men, det gick ju som sagt bra ändå och jag slipper göra det igen. 

 

Nästa vecka är det BM-besök, föräldrautbildning för tvillingföräldrar och sen läkarbesök. Veckan efter det är det UL igen. Känns lite konstigt att åka till denna nya mottagning... men jag finner mig väl kanske tillrätta ändå så småningom.

 

Jag börjar bli lite stressad över att komma iordning med skötbord och sånt. Vi har ett stort badrum, men lite dåligt planerat på nåt vis. Mamma kom på när hon var här att vi kan ju ha skötbordet på badkaret... och det var ingen dum idé alls. Har hittat ett på blocket som jag mailat på så får vi se om det finns kvar. Annars får vi väl köpa ett nytt. Tror det blri en bra lösning då vi inte använder badkaret så himla ofta och skötbordet är hur som helst lätt att plocka av om man vill bada.

 

Sen behöver vi byråar att lägga bebbarnas kläder i... det ska vi försöka få till från IKEA. Jag gjorde en provbeställning på deras hemsida men leveransen var i början på april och så länge vill jag inte vänta. Så jag beställde allt som jag vill ha/behöver som går att skicka med postpaket, det kommer om en vecka. Sen får vi försöka ta oss till IKEA och fixa byråar för egen maskin. Men jag tänkte att då slipper vi knalla runt och plocka allt det där som jag tänkt att jag vill ha. Jag orkar nog inte med att gå på Ikea mer än in och ut möjligen, så att gå och plocka en massa saker känns ohållbart. Hämta byråar och gå och betala tror jag att jag fixar. 

 

Men jag ska säga att det är nog inte länge till som jag kan ta mig ut på några större äventyr alls. Fy sjutton vad kroppen protesterar! Ont överaltt, magen är tung och jag blir slut på en gång. Men som sambon sa idag: "Tänk på att du är ju mer än fullgången nu egentligen!" Och det är ju sant. Mitt SF mått för en måndag sen var ju lika stort som på en fullgången graviditet. Så... visst är det inte konstigt att det känns i kroppen. Hade jag burit bara en hade jag varit färdig nu. Inte tidsmässigt, men om man går på magstorleken. 

 

Jag hoppas ju att dom stannar minst 6 veckor till och att jag får må ok fram tills dess. Men jag inser att jag lär nog boa klart så smått och fixa det sista så jag slipper känna att det är en massa saker som måste göras. För snart finns inte ork till det!

I veckan var jag ju då iväg och skrev in mig på mödravården i vår nya stad. Det var lite pirrigt! Först var det UL på förmiddagen, lite annat upplägg än vad dom har här hemma. Här hemma kör dom en läkare och en sköterska som tillsammans tittar. Dit vi flyttar kör dom så att sköterskan, det är en barnmorska tror jag, gör själva undersökningen och spelar även in en del sekvenser på hjärtat mm. Sen kollar en läkare på alla bilder och videosekvenser, ser läkaren då nåt som han/hon vill kika mer på så kallas man igen.

 

Men det gick iallafall jättebra och allt såg fint ut. B1 låg nu med huvudet ner och fötterna upp under revbenen på min högra sida. B2 ligger i tvärläge med huvudet åt vänster och ben och rumpa åt höger. Så alla benen är åt det hållet just nu, inte konstigt att det är där jag känner som mest oftast då :) Dom väger ca ett kilo styck nu så dom är inte pyttiga iallafall. Tror dom lägger på sig ca 200 gram i veckan nu... Fort går det! När det är enäggs så planar det ut oftast efter vecka 30 så dom blir nog inga jättebebisar, men inga småfisar heller hoppas jag.

 

Sen efter det var det barnmorskan, hon var lite vimsig tyckte jag. Men jag antar att det är inte helt enkelt att ta emot en person som haft en tuff tid innan graviditeten och har en tjock lunta med papper med sig som man ska gå igenom. Vi hade lite så där ont om tid dessutom så hon lovade att vi skulle prata mer om allt nästa gång vi sågs. Så vi får se då :) Hon var inte på nåt sätt dålig, inte alls. Mest bara lite så där ofokuserad. Det kändes ok iallafall.

 

Nu har jag en massa saker inbokat... Glukosbelastning, UL, Föräldrautbilning och läkarbesök. Sen ska vi väl försöka komma med på nån vanlig föräldrautbilning med... Så kanske man kan hitta lite folk som kommer vara hemma samtidigt som jag. Får väl se hur det går.

 

I övrigt tror jag att alla inköp börjar bli klara, måste försöka sätta mig nån dag och pricka av mina listor. Det är nog mest lite smått som saknas tror jag. bland annat lite blöjor och sånt. Även skötbord saknas, men det ska vi fixa ett när vi har flyttat. Tänker mig faktiskt att jag vill bygga ett... eller... M får bygga :) Skulle gärna vilja ha ett som är lite större än de vanliga. Mest för att när jag är ensam så kan båda vara med mig där och när vi är båda kan vi byta samtidigt. Får se hur det blir. Det behöver ju inte bli så komplicerat alls, men jag ska bara tänka ut nåt bra :)

 

Vi får ett stort badrum, så det ska nog gå bra att få plats. Men jag har en tanke om att inte ha det i badrummet... kanske ha det i bebisrummet. Det enda är att då ska man hämta vatten varje gång och så där... tänker att det kanske är lite rörigt. Aja, det reder sig. Nåt i denna stilen kanske:

 

http://jennyshus.webblogg.se/2009/november/barnrummet.html 

 

Kanske inte fullt så brett, men iallafall lite bredare än ett vanligt enkelt. Kanske helt enkelt köper två billiga och ställer ihop :)

 

Igår gick jag in i vecka 28, så mitt första mål närmar sig! Vecka 30 känns som ett bra första mål. Två veckor bara, skönt! 

Vecka 26 har jag tagit mig till. Det bara rullar på. Jag blev sjukskriven på heltid i mitten på januari. Det fungerade tyvärr inte att jobba efter att jag kom tillbaka från ledigheten över jul. Jag kände att det blev för tungt. Jag fick jätteont i fogarna, sov fruktansvärt dåligt och mådde illa av tröttheten. Läkaren och M tyckte att det var dags att inse faktum, dags att gå hem.

 

Kändes på ett sätt bra, skönt att kunna vila när jag behövde. Sen kändes det jobbit mot jobbet. Men dom tog det så bra så det gick bra ändå. Nu när det gått några veckor så känns det verkligen att det var hög tid att gå hem när jag gjorde. Nu orkar jag inte göra några stora utflykter ens en gång. Dte blir korta ärenden och sen hem och vila. Känner mig helt slut av att bara åka till affären och handla, även om sambon är med.

 

Men vi har iallafall bokat flyttfirma inför flytten och städfirma som ordnar med städningen. Så det som ligger på oss nu är packning. Men det tar vi pö om pö. Jag tar nån låda då och då. Så det kommer bli bra. Våra mammor kommer och ska hjälpa oss med det helgen innan vi flyttar sen, så det är inget som stressar mig alls faktiskt. 

 

Nästa vecka ska jag till vår nya stad och skriva in mig på mödravården. Har fått alla UL-journaler härifrån och ska även få resterande journal av min BM imorgon. Känns lite pirrigt men samtidigt helt ok. Det blir först ett UL och sen inskrivning. Det var skönt att det fungerade att få både och på samma dag iallafall. Jag passar på att hämta nycklarna till nya lyan oxå då samma dag. Tar med mig mamma dit så jag slipper åka själv. Det kändes lite som det "värsta", att åka själv dit upp. Eller att köra själv rättare sagt, vill gärna ha med nån i bilen. Så lilla mamsen åker med :)

 

Sambon börjar nytt jobb idag. Han kommer vara både stressad och ha fullt upp, så jag tänkte att han inte kommer kunna följa med till barnmorskan där på inskrivningen. Kanske han borde göra egntligen, men det blir en heldag så det fungerar inte riktigt. Han får iallafall ledigt när vi ska flytta, det är väl det viktiga egentligen :)

 

Bebbarna där inne sparkar runt iallafall och ultraljuden som vi gjort fram till nu har varit utan anmärkning hela vägen. Känns jättebra! Läkaren sa sist att fortsätter dom så här kommer det gå utmärkt för dem. Dom ligger på +1% och +10% över kurvan för enlingars tillväxt :) Skönt! Bättre med lite stora bebbar än lite små. Allra helst när man vet att dom planar ut sen ju närmare förlossningen vi kommer. Så om jag förstod det rätt så väger dom nu nånstans mellan 750 gram och 830 gram. Pluttar! Men ändå stora pluttar :)

 

Så... jaa... just nu tuffar det på. Ont, tungt och lite så där. Men det känns ändå mer och mer som att vi kommer ro detta i mål. Heja bebbarna!

 

 

Illamåendet har så sakteliga börjat ge med sig. Eller, jag mår ju illa, men det är mest så där så det går att hantera nu! Yay! Trött är jag fortfarande men det hör väl till. Känns så himla bra att slippa må så där förjäkla illa som jag gjort tills nu!

 

När man har två i magen så är det ju rätt befogat att se ut som en stoppad korv i alla sina kläder trots att det inte är så långt gånget. Så nu struntar jag i om topparna sitter åt eller så. Och om det fortsätter i denna takt så kommer det vara en övergödd blåval som vaggar runt om ett litet tag. Jisses!

 

Men så klart är dte ganska kul oxå! Förra gången hade jag preciiiis börjat ana att det rörde på sig där inne. Nu är jag större men känner inget än. Många börjar känna från nu ungefär, får väl se när första diffusa puffen kommer. Ser SÅ fram emot att M ska få känna oxå :)

 

Har pratat med min chef nu iallafall om att jag troligen jobbar som längst februari ut men att det kan bli bara januari ut oxå. Hon blev glad att jag sa till då hon sitter med nästa års budget nu och räknar. 

 

Mycket märkligt! Om jag går hem redan i början på februari är det ju bara två månader kvar att jobba! Om man räknar bort jul och nyår alltså. Om jag får ledigt som jag vill så jobbar jag till 19:e dec och sen från 7:e jan. Så det är 8,5 vecka kvar att jobba... WHAT? Känns ju som om jag nyss blev gravid! Men jag antar att jag om ett par veckor kanske tänker annorlunda när jag är stor som ett hus.

Som vi har våndats över det. KUB-testet. Vissa dagar har det känns som om det ska gå jättebra... andra dagar inte alls. Eftersom förra gången var si så där siffror så tänkte vi ju att då jag är tyngre och äldre så blir det säkert sämre siffror denna gång.

 

Vi fick en jättebra sköterska och hon berättade hela tiden vad hon gjorde och vad hon såg. Vi fick filma skärmen och fota, så klart fick vi lite bilder med.

 

Jag var spänd som en fiolsträng hela undersökningen, men det var verkligen jättehärligt att se de två små liven sprätta där inne. Små krumbukter och viftandes med armar och ben. En av dem sträckte på sig och blev så lång, så lång :) Den krullade den ihop sig och intog viloläge med ryggen mot sköterskan som fick kämpa med att få en bild på nackspalten. På ena tvillingen var nacksplaten 1,4 mm och på den andra 1,6. Bara marginell skilnad alltså . Sen var dom äldre än vad jag beräknat. Den ena var 13+0 och den andra 13+1. Så vi vart flyttade till den 14 maj, men kommer ju senast att få föda i månadsskiftet om dom inte kommit av sig själva då.

 

När alla mått var klara och hon hade matat in allt i programmet sken hon upp: "Det är jättebra siffror!"

 

Hon vände skärmen mot oss och visade, min grundrisk med tanke på ålder och vikt var 1/113. Dte i sig är ju inte så bra. Men när måtten var inmatade och mina blodprover inlagda så blev riskerna på dem 1/2216 och 1/2217!

 

Rätt shysst upphämtning känns det som och så himla lättade blev vi! Vi hade förberett oss på att göra NIPT-testet och att var ganska bekväma med det. Testet hade vi redan fått hem så allt stod klart att göras i början på nästa vecka. Men nu slipper vi det och det är superskönt verkligen.

 

Vi har nu gjort officiellt att vi väntar barn igen och att det är två. Även det är en lättnad, skönt att slippa försöka dölja magen och skönt att kunna prata öppet om det.

I torsdags var jag på inskrivning. Det gick bra. Det mesta fanns ju kvar sen sist. Jag hade gått ner ett kilo på hennes våg, så det fick jag beröm för. På vågen hemma har jag gått upp. Men skit samma känner jag :) Jag äter det som fungerar att äta och mår inte så bra av förmycket onyttigt så det är inte så svårt att äta bra egentligen just nu.

 

Vi pratade om sjukskrivning och hon sa att jag inet ska räkna med att jobba längre än till vecka 25. Det finns ingen praxis här i länet när en tvinnilng mamma "ska" gå hem. Men dom är tydligen ganska frikostiga här. Sen sa hon att med det bagage som jag har så är dte väldigt viktigt att jag mår bra även psykiskt. Så hon ville att jag ska vara tydlig med hur jag mår och att vi pratar om det under vägens gång.

 

Alla värden på urinprovet och blodproven hon tog var bra. Jag hade 132 i HB vilket var helt i sin ordning sa hon. Sen var järnreserven 60, jag vet inte riktigt vad det betyder. Men hon sa att det var bra iallafall. Jag kunde fortsätta ta järntillskott varannan dag just nu det räckte hur bra som helst.

 

Så genomgående kändes det bra!

 

Givetvis började jag böla när vi pratade om det som hänt och hur jag känner inför det. Men hon är verkligen bra, så jag tror vi kommer komma bra överens. Jag fick även en del av oron stillad när det kommer till infektioner och så, hon tog ett prov för odling och sa: "Allt vi kan göra för att göra dig trygg och mindre orolig, det gör vi. Du får säga till hur du vill ha det!" Så det känns skönt iallafall.

 

Nu är det KUB-test på fredag och fram tills dess är det horisontellt läge. Mår ganska skitdåligt just nu. Är hemma från jobbet sen i måndags, är yr och mår ganska myclet apa. Hoppas att det vänder snart! 

Ja jag har ju fattat det tidigare, men fick det rätt klart för mig idag. Under senaste veckan har jag upplevt att bara mornarna är riktigt jobbiga. Dagarna har varit rätt ok och de flesta kvällarna har varit drägliga. Visst mår jag illa men det har ändå varit på en ok nivå och tabletterna hjälper faktiskt att ta bort udden av det.

 

Igår på dagen var det helt ok, eller till och med så där att jag tänkte att nu vänder det! Men så har jag sovit rätt dåligt inatt och det gav igen på en gång idag... Jag gick inte och la mig så sent, även om det var lite senare än i veckorna så klart. Men jag sov oroligt. M var borta på fest och jag skickade flera sms och sa god natt bland annat men jag fick inga svar. Jag var så himla trött så jag somnade till slut. Men sömnen var orolig och jag vaknade hela tiden.

 

Så såg jag att jag fått ett svar: "Kommer strax." Då var klockan strax efter 12. Kändes bra att veta att han iallafall svarade och var på gång hem. Han får ju vara borts så länge han vill, men när jag sms:ar så vill jag att han svarar annars blir jag så där nojjig att nåt hänt. Nu kändes det ändå bra att han svarat. Somnad om och vaknade till igen efter en timme. Då hade han inte kommit... så jag messade och frågade om allt var bra. Inget svar... så jag messade igen efter 10 minuter. Inget svar. Då ringde jag... inget svar!

 

Nu var jag ju både klarvaken och orolig. Började surfa runt på nyhetesidorna för att se om något hänt, både det stora tidningarna och vår lokala. Inget... Tog en bra stund så kom ett svar: "Allt ok, är på väg hem nu."

 

Visste ju att han hade en liten bit att gå hem så jag kunde ju inte somna om innan han var hemma. Då fick han sig en kärleksfull "avhyvling". Han förstod precis och lovade att ha koll på telefonen nästa gång. men jag var ju uppe i varv och kunde inte somna om. Sov korta stunder och är ju då rätt trött idag. Har försökt få lite gjort under dagen men har mått så himla illa och varit jätteyr. Så det var lite som ett kvitto, att blir jag för trött så blir det värre med illamåendet med.

 

Jag hoppas ju att det ger med sig snart, det borde göra det. Det är kämpigt med tröttheten och att hela tiden ha åksjuka. Så jag hoppas att det är på väg att vända. 

"När denna vecka är över minskar risken för missfall". Det ska tydligen minska med 90 %. Det låter ju kanon. Men vi pratade om det igår, vi kommer nog inte pusta ut förrän efter nyår. Det spelar ingen roll att statestiken säger en sak, vi vet ju att det kan bli annorlunda.

 

Vi känner att det är annorlunda denna gång, vi är inte lika glada. Men vi är inte heller jätteoroliga hela tiden. Det är mest som om det är nån form av limbo. Klart vi är glada och förväntansfulla, men inte fullt ut och inte så där som man skulle vilja kunna vara.

 

Vi har bestämt barnvagn iallafall, men kommer inte beställa den förrän efter nyår även om det blir från utlandet och leveranstiden kan vara lång. Vi har kollat om dom har förlossningsgaranti och det har dom. Vi bhöver då babyskydd att kunna sätta på vagnen oxå (ja givetvis att ha bebisarna i när vi åker bil oxå!). Har googlat lite och det finns ibland de som säljer två likadana och som passar... men jag vill inte köpa förrän senare. Dte blir bara så mycket på en gång känner jag. 

 

Aja, det löser sig. Vi ska ta oss dit oxå.

Jag sa i somras att om jag nånsin blev gravid igen så skulel jag inte gnälla en sekund. Jag har nog brutit det löftet! Usch och blä vad man kan må dåligt! Vissa dagar är det verkligen ingen lek... horisontellt läge är det enda som lindrar. Förra gången tyckte jag att frisk luft var bra men går jag ut och går nu när jag mår illa blir det sju resor värre bara.

 

Nu har jag dessutom dragit på mig nåt skit i magen. Haft ont i magen, är uppblåst och lös i magen. Jag spyr inte men mår riktigt illa. Tror att jag måste fått i mig nåt tokigt. Och att inte få behålla maten gör mig ju inte direkt piggare... Huvva!

 

I morse var jag uppe på sjukhuset för att lämna blodprov inför KUB-testet. Det var helt tomt i väntrummet för en gångs skull så det gick fort att komma in. Fick veta att det inte fanns nån remiss för provtagning i systemet så det var bara att åka därifrån igen. Ringde till mödravården och fick lämna numret så skulle dom ringa upp. 

 

Åkte hem... och precis när jag kommit hem så ringde dom. Knappeliknapp på datorn så fanns remissen där. Drygt att behöva åka tillbaka men fick ju göra det. Parkeringen full och väntrummet fullt. Kul! Men det gick ändå rätt fort tyckte jag. Nu gick det ju så bra så.

 

Jag siktar på att ta mig till KUB:et så hoppas jag att illamåendet ger med sig lite sen efter det. Just nu är det verklogen inte roligt. Usch...

 

Magen är svullen, uppblåst och upprörd. Det ska bli kul sen när jag kan tala om på jobbet att höra hur många som redan listat ut det. Vi hoppas att det känns bra att gå ut med graviditeten efter KUB-et. Vi får se vad det säger och hur vi gör. Men planen är det iallafall.

 

Nu ska jag dö lite på soffan.

Känner mig helt färdig och vill bara att det ska bli eftermiddag. När klockan ringde i morse så var det sjukt tungt att gå upp. Mår ju så himla illa så fort jag går upp. Tar ett digestive-kex när jag går upp så magen inte är helt tom. Men det hjälper bara si så där. Sen känns det som om jag skulle kunna sova i all oändlighet. Jag vet ju att det går över, men det är en klen tröst när man även vet att det är säkert en månad kvar med dessa tunga dagar.

 

Nu är dte iallafall fradag och jag får sovmorgon imorgon! Det är skönt!

 

Jag har börjat funder apå föräldraledigheten. Många som väntar tvillingar planerar så båda kan vara hemma åtminstone 2 månader ihop i början. Ibland mer, en del upp till ett halvår. Jag funderar på hur man ska få det att gå ihop rent ekonomiskt om båda är hemma? Vet inte heller hur det fungerar att ta ut föräldraledighet båda två. Måste fråga nån som kan eller vet senare. 

 

Om bebisarna föds för tidigt så antar jag att man är sjukskriven medans man ligger inne på sjukhus. Men jag tänker på första tiden hemma, hur får man dagarna att räcka länge om man är hemma båda två? Fattar inte riktigt hur det ska gå ihop. Man får ju inte dubbla dagar direkt. 90 dagar extra är det för att det är två. Antar att det är dom dagarna som man kan tänka sig att man är hemma dubbelt.

 

Frågade M om det, hur han tänkt (om han gjort det). Han hade nog tanken om att vara hemma de 20 dagarna han får i böjan och sen jobbba kanske halvtid eller nåt. Men så pratade vi lite mer om det och han sa att han kunde tänka sig att vara hemma mer. Han hade inte funderat så mycket på det alls. 

 

Aja, det ordnar väl sig.

 

Ja helt plötsligt vänder känslorna från ganska ok och fulla med förhoppningar till ångest och oro.

 

I måndags morse så vaknade jag tidigt, vid 4, och var uppe och kissade. Gick och la mig igen men kunde inte sova, hade ont i magen och behövde göra nummer två. Jag gick upp igen och satte mig på toa. Fick sitta ett tag då magen var trög. När jag skulle torka mig kom blod på pappret från underlivet...

 

Blev helt kall och ångesten vällde in över mig.

 

Gick in till M i sovrummet och kröp tätt intill. Han vaknade inte men öppnade upp sin famn som han gör så där i sömnen. Kunde ju inte somna om utan när hans väckarklocka ringde frågade han hur det var eftersom jag var hemma och borde ha varit uppe och redo att gå till jobbet.

 

Jag berättade vad som hänt och han sa att vi måste ringa barnmorskan. Ringde och fick svar från den automatiska tjänsten att dom skulle ring aupp kl 08.20. Klockan blev 08.35 innan dom ringde. Dte var en lite så där sur "tant" som suckade lite och var på gång att dra nån ramsa om att man inte kan få komma på koll för minsta lilla. Men jag avbröt henne och bad henne läsa min journal och sen säga om hon kunde ordna någon tid till mig.

 

Hon var borta länge och när hon kom tillbaka så hade hon en tid vid halv fyra. Dagen blev väldigt lång och jag kände mig lamslagen av oro för att det skulle vara nåt fel. Jag hade ju samma sak även förra gången i samma vecka. Då låg moderkakan för livmodermunnen och när det växte eller tex när man var på toa så kunde det blöda. Undersökningen gick bra, troligen var det samma sak denna gång och läkaren sa åt mig att ta det lugnt ett par dagar. 

 

SÅ skönt att få se dom där två kluttarna igen och en av dem vinkade till och med till oss. Det var en febril aktivitet där inne :) När vi kom hem så somnade jag tvärt på soffan och det var väl säkert en massa spänning som släppte.

 

Jag stannade hemma en dag till från jobbet och försökte vila. Sov en del under dagen och mådde sen mest illa resten av dagen. Men det var skönt att vara hemma och slippa sitta illamående på jobbet och kämpa sig genom dagen. Jag mår ganska illa även om jag tar tabletter nu. Men det är bättre iallafall, jag slipper hulka och hålla på. Men jag vill bara ligga ner och då känns det ganska bra. Det gäller att inte bli för hungrig och inte för mätt. Balansgång!

 

En annan sak som vi insåg igår är att den tvillingvagn si kollat på som varit hetast går in i bilen vi tänkt byta till. Men seen går inte nånting mer in. Att åka tillsammans alla fyra med tvillingvagn är inte att tänka på om det inte är till affärn eller så. Packning är bara att glämma. Så just nu vet vi inte om vi måste tänka om gällande bil eller vagn eller både och. Fullt sjå!

Idag plockade jag fram fler av kläderna från den lilla lådan jag stuvat undan sen förra gången. Tidigare i veckan tog jag fram mammabyxorna. Jag mår så illa så det känns mycket bättre att det inte klämmer över magen. Jag tar oftat av mig byxorna när jag kommer hem, även som ogravid. Skönt att ha mjukisar på sig när man slöar i soffan. Idga drog jag på mig ett par gravid-mjukisar... Helt fantastiskt!

 

Idag har tabletterna jag fick inte hjälpt alls. Har mått lika illa trots jag tagit dem. På jobbet har vi haft jättelite att göra så jag har inte kunnat distrahera mig med något heller. Magen är JÄTTESVULLEN idag, men det är bara gaser. Jag känner hur det kör och bubblar hela jäkla vägen via varenda centimeter av tarmen. Så det har varit en sån dag... huvva!

 

Nu på kvällen så sitter jag bara i soffan och jäser. Känner mig jättegravid! En rejäl brakskit så går det ju över ;) Om det ändå var så enkelt! Gosh vad det kan spänna!

 

Jag vet ju att magen kommer växa snabbare denna gång, både för att dom är två och eftersom jag varit gravid rätt nyligen. Troligen är det så iallafall. Nu är jag rätt tjock från början så det tar nog tid att bli så där spänd och fin mage... men jag blir säkert stor som ett hus. Vet inte när jag borde börja ta magbilder. Nu kanske? Men jag är ju bara tjock nu... Ah, vi får se!

Idag träffade vi läkaren på sjukhuset. Det var ju planerat sen i våras att vi skulle ses denna vecka i graviditeten om jag blev gravid igen. Vi kom in, han mindes ju oss och var glad att se oss. Han frågade hur jag mådde och så där. Jag berättade om hur illa jag mådde och hur trött jag var. Han sa då att sånt kan ju te sig olika mellan olika graviditeter. 

 

Sen var det att sitta upp i stolen och ta prover för odlingen. Känns bra att dom kolla nu regelbundet. Han sa att det kommer svar på proverna efter helgen. Han skulle ringa. Han slog på UL-maskinen och frågade om vi var redo och jo det var vi.

 

Bilden kom upp och jag frös till is... det var ofrmligt och inget hjärta syntes. Jag letade febrilt och även läkaren vispade runt med staven för att få en fin bild. Mitt i det där nånstans säger M lite panikartat:

 

"Rätta mig om jag har fel... men är det inte två???"

 

Läkaren log och sa: "Jo, det är två. Jag hann inte före dig, hade tänkt att visa en fin bild på båda två. Men här ser ni, det är två och hbådas hjärtan slår jättefint. Storleken på båda ser helt normal ut för åldern på dem. Som jag ser det är det enäggstvillingar. 95% säkert."

 

Ehhh... va??? Jag fattade knappt vad dom sa. Men jag såg ju. Det var två osbågar där inne! Och det blinkade så fint ett litet hjärta på båda. 

 

CHOCK!

 

Visst har vi skojat om det och visst har vi sagt att det så klart är ok om det är det. Men aldrig att jag skulle kunna drömma om att det skulle ske. Sån liten sannolikhet och det slår in. Det försklarar ju att jag mår apa och det förklarar ju att jag plussade tidigt och fick en stark stegring. Men att det ska gå in på riktigt... jag vet inte om det gör det?! Inte än på ett tag.

 

Det är lång väg kvar tills dom (helt sjukt att skriva "dom"!!) är här och vi ska ta oss dit, men som läkaren sa så var målet med dagen att se så det såg fint ut och ta prover. Det såg fint ut och prover är tagna. Nu är nästa anhalt KUB-testet om ett par veckor. Om allt ser bra ut där så blir det sen kontroll varannan vecka ungefär. Dom delar mest troligt moderkaka, vilket inte är ultimat. Men det behöver inte bli problem heller så vi får ta det steg för steg nu.

 

Men ja... det blir två!

 

Ja herregud... känns som om jag inte gör annat än gnäller just nu. M säger att jag inte gör det, men det stånkas och gnälls ganska friskt. I helgen har jag verkligen känt mig hemsk. M tycker att jag bara är gullig... det är ju bra!

 

Igår, söndag, så låg jag på soffan HELA dagen. Gick upp för att gå på toa och göra nånting att äta, mer var det inte. Så fort jag gick upp blev jag yr och så illamående att jag fick kallsvettningar. Liggande var det lite lindrigare och jag slapp vara yr. Jag hoppas verkligen att det här ger med sig efter vecka 12 nånting.

 

Imorgon är det läkarbesök, torsdag kuratorn. Om två veckor blir det blodprov inför KUB som är bokat till fredag den 7:e nov. Veckan efter det är det inskrivning. Nåt litet varje vecka förutom nästa. Är lite spänd inför imorgon, vet inte riktigt vad jag har att vänta. Det sjuka är att jag förbereder mig för att det inte finns nåt där. Som jag mår så talar det ju ganska starkt för motsatsen vilket är positivt så klart. Men det är nån sån där känsla jag har att det kommer vara en tom hinnsäck och en "missed abortion".

 

Jag vet ju att det inte är så rationellt att tänka så. Men om jag förbereder mig för det värsta så kanske jag klarar av att inte braka ihop där i stolen om han inte hittar nåt där inne. Det märkliga är att både jag och M pratar mycket om "sen när bebisen kommer" och det känns naturligt. Men just det som ligger allra närmast i tiden känns väldigt så där tomt på förhoppningar. Konstigt det där.

 

M:s mamma ringde igår och frågade om vi vågade vara glada. Det tycker vi är svårt. Glada är vi och vi har förhoppningar om att det ska gå bra. Men det varvas med det här "det blir ändå ingenting av det i slutänden". Vi försöker verkligen och lyckas ganska bra ganska ofta. Hans mamma tyckte att vi skulle försöka att inte fundera så mycket och om allt vore så enkelt så hade det ju varit smidigare för alla.

Usch och fy vad jag mår dåligt! Att det kan vara sån skillnad mellan olika graviditeter. Jag mådde illa förra gången, men inte som nu. Fy sjutton. Och trött är jag oxå. Somnade nog vid nio igår kväll tror jag. Sen var jag iofs uppe och kissade två gånger. Men huvva!

 

I morse fick jag springa till toan och gardera mig... det kom inget kräk men jag stod där och hulkade friskt. Som tur är så är det ganska lugnt på dagarna... men av och till på jobbet får jag gå på toa för att gardera mig så jag inte spyr över datorn. Det är ju inget vidare att sitta och klökas i kontorslandskapet direkt. Många toabesök blir det! 

 

Jag försöker dricka oxå, men det är svårt då det känns som om jag ska kräkas upp vattnet. Jisses... hoppas verkligen det här ger med sig. Tog bilen till jobbet i morse, för jag vågade inte sitta på bussen och hålla på.

 

"Ät smått och ofta." sa barnmorskan. Jo, men jag kan ju inte äta konstant heller? Hela jag känns alldeles svullen och magen uppblåst. M sa idag att magen har blivit större. TACK DÅ! :) Men det har den, det är svullet av alla tarmarna som jobbar långsamt och tar plats. Snart får jag ta fram mina mammabyxor igen tror jag om det fortsätter så här.

 

Barnmorskan sa att om man mår mycket sämre än vad man känner igen sen tidigare graviditeter och känner sig mer svullen så "kan det ju vara tvillingar!". Jo tack, men nej vi såg bara en blåsa på VUL:et förut. Och sannolikheten för enäggs är ju jätteliten. Så nej, det är bara en. Tror mer på att det kan skilja rätt mycket från gång till gång. 

 

Idag var det besök hos barnmorskan. Anledningen till att jag ville ha en tid så här tidigt var att jag ville ha en remiss till dietist. Dels för att jag gärna skulle ha lite vägledning i min kost och dels för att jag har så lätt att gå upp i vikt. Att ha någon att prata med ang det skulle kännas bra tyckte jag.

 

Vi hade bokat tid hos den barnmorskan som jag gick hos förra gången och när vi gick in så såg hon glad ut och sa: "Det var roligt att se er här så snart igen!"

 

Jag ringde ju mottagningen och bokade av min tid som jag hade hos henne där efter missfallet. Vi hade en tid för den första kontrollen efter inskrivningen. Tror det var så iallafall. Jag pratade aldrig med just "min" bm då utan det var en som satt just den dagen på telefontiden. Så vi hade inte pratats vid alls sen nån gång mellan KUB-testet och när jag lades in.

 

Jag gillade henne, lite så där "gick på autopilot" med vad hon sa men jag antar att dom måste det för att få med allt som dom bör prata om. 

 

Vi pratade kost, motion och sånt. Jag har rätt bra koll på hur jag bör äta och så där, så jag kände väl inte att hon tillförde så mycket... vilket hon konstaterade oxå, dels att jag har bra koll själv och sen att en dietist nog inte skull ge mig så mycket. Tyvärr finns det tydligen ingen dietist knuten till mödravården och när dom skriver remisser så blir dom avslagna. Så tyvärr fick jag ingen hjälp med det... hennes råd var att ringa min vårdcentral och fråga, sen om jag inte får hjälp där ska jag ringa vidare och på så sätt ställa vårdcentralerna mot varandra. 

 

Det vi kom fram till gemensamt var iallafall att jag har så pass bra koll själv så om jag går på mina egna kunskaper och tankar ring kost så kommer jag långt. Det svåra tycker jag är att orka laga mat. Det är inte så roligt att laga mat när man mår illa och är så hungrig samtidigt att man tror att man snart svälter ihjäl. Men jag måste väl försöka. Vi äter faktiskt inte så mycket skräpmat eller sånt som jag inte bör äta, det är väl allt det där emellan för att dämpa illamåendet som gör att jag tänker på min vikt.

 

Jag vet mycket väl att jag är överviktig och att jag inte behöver gå upp så mycket i vikt. Det finns en del att ta av om man säger så. Det är skönt att man kan prata öppet om det med henne iallafall, hennes råd var att jag skulle fortsätta som jag gjort. Inte banta eller försöka gå ner i vikt, men äta lite enligt den filosofi som jag redan gjort ett tag. Så får vi se hur det går.

 

Jag tror att jag kommer gå upp massor ändå. Anledningen till det är ju att jag går upp i vikt av bara att titta i kylskåpet... Kanske inte riktigt. Men bara det att jag skutade med mina fastedagar när jag plussade gjorde at jag gick upp 2 kilo direkt. Så ska jag nånsin komma i mål så lär jag få kämpa hårt direkt när bebisen kommit.

 

Men det tar jag då och vi får ju se om det går så långt.

 

Jag mår mer illa denna gång, jag är tröttare och jag känner mig mer svullen. Magen är upp och ner, trög och jobbig. Brösten är redan tunga och jobbiga. Men, det är ju som det är! Som barnmorskan sa: "Just nu är det faktiskt så det får vara.". Och precis så är det. Det får vara så :)

 

Jag lämnade urinprov när jag var där oxå, när hon kom tillbaka så sa frågade hon om jag hade ont när jag kissade... Jag trodde nog lite där och då att jag skulle dö. Känslan i magen blev kall som is. Jätteorolig! Men jag har inget besvär från apparaten alls... så det sa jag ju. Hon sa att de vita blodkorpparna var lite höga så att det kanske kunde vara nån uvi på gång eller så. Så självklart kommer jag se till att läkaren kollar det sen nästa vecka. Hon verkade inte så orolig så jag får väl ändå lita på det. Men roligt var det inte! Alla små avvikelser kommer ju kännas som stora hinder innan jag vet att allt är ok. BLÄ! Men jag får hålla ut till nästa vecka och be läkaren odla på urinen med. Hon sa åt mig att dricka mycket och gärna surt. 

 

En annan sak som känns jobbig är att jag drömmer otäcka drömmar just nu. Oftast nånting varje natt. Det handlar oftast om att jag dödar någon annan eller så skär någon mig (oftast i magen). Det är säkert så att oron för missfall och tankarna på det som hände styr en del drömmar. Men det är obehagligt att vakna och känna sig jagad eller hur man ska säga. Hoppas det ger med sig...

 

Nästa vecka är det läkaren på tisdag, kontroll med VUL och provtagning. Ser fram emot det samtidigt som jag förbereder mig på att nåt ska vara på tok. Säkert en del försvarsmekanism i dom tankarna. Men det känns så. Aja, jag ska inte ta ut det i förskott. Det skulle ju kunna gå bra nästa vecka oxå. Det är så man får se det. Antingen går det bra, eller så går det inte bra.

 

 

Idag var jag hos kuratorn och det var faktiskt jätteskönt. Både att lufta sommarens ångest och att få lite verktyg att hantera det som nu sker.

 

Vi började att prata om sommaren och att det inte riktigt blev vad vi tänkt oss. Att M landade i sin sorg på ett sätt som gjorde oss båda lite överrumplade och att det var mycket tankar och prat om det. Sen kom augusti och det var många saker som vi var tvugna att gå igenom _igen_ på sätt och vis. Datumet för förlossningen närmade sig och min bästa väns lilla flickas dop. Tunga saker att gå igenom och tungt att falla ner igen.

 

Men det kändes som om jag någonstans mitt i all det ändå tog mig förbi det och kom fram på andra sidan lite mer klar över att det kommer gå bra att se framtiden lite ljusare.

 

Så pratade vi om förlossningsdatumet och hur det var så tydligt att dagen efter, som var en måndag och 1:a september, var starten på något nytt. Där berättade jag att jag plussat igen och tog en paus för att hämta rätt ord. Då ser jag att hon sitter och torkar tårarna! Hon utbrister "Men va? Oj, nu blir jag ju alldeles rörd! Vad glad jag blir!"

 

Sen grät vi lite båda två! Det känns verkligen som om de personer inom vården som vi varit i kontakt med faktiskt har berörts av det vi varit med om. Det finns alldeles säkert väldigt många som berört dem så klart, men det är skönt att ändå inte bara passera som en patient. Det känns genuint fint att de vi träffat faktiskt minns oss och det som hände. Att vi berör dem. Det ger mig en tro på vården. Det är så lätt att bara det negativa syns och hörs, men vi känner båda två att vi har fått uppbackning och stöd hela vägen. Det har jag ju skrivit om förut :)

 

Iallafall så var det skönt att få prata och ventilera lite. Vi har bokat en ny tid efter läkarbesöket som jag har om tre veckor. Då kan jag kanske och förhoppningsvis våga mig på att se ännu lite längre fram. Hon sa att det är vanligt att man fastnar i ett stadium av lite vacum. Att man inte riktigt kan se att det skulle kunna bli en positiv utgång denna gång. Känslan av att vara gravid nu är ju inte densamma som förra gången. Då, förra gången, var det ju mer en känsla av allt det nya. Nu finns ju allt det där som vi tagit oss igenom som ett tunt skikt av dimma ovanpå allt. 

 

Det finns tydligen väldigt många som lägger stor skuld på sig själv när något går snett, där har ju jag varit i perioder. Sorgen man upplever vid en sån situation som jag hamnade i är väldigt lik den som man upplever om man fött fram barnet och att det dör efteråt. Det är ju i princip samma sak, bara det att vårt barn kom så tidigt att det inte fanns en chans för det att överleva. Jag har inte tänkt på det så, men det var lite av en insikt att få lov att verkligen sörja det vi förlorade.

 

Självklart är vi glada och förväntansfulla, men det är inte helt lätta att se det som något nytt och med nya förutsättningar. För det är just det, att man ska våga se lite längre fram hela tiden. Våga hoppas och våga tro. 

 

Jag brottas ofta med det här med statestik... om vi klarade oss fram till vecka 19 förra gången, tog oss förbi de kritiska 12 veckorna... måste det då inte vara större sannolikhet att det går åt skogen nu denna gång innan vecka 12? Det är ju galet att tänka så, men sannolikheter och sånt funderar jag en del på.

 

Jag försöker hitta allt det roliga och glada med att vara gravid igen, jag lyckas ibland bra och ibland dåigt. Men jag sover inte dåligt pga oron eller så just nu iallafall. Kuratorn frågade om det, om jag får sova. Och än så länga somnar jag iallafall ganska gott på kvällen. Jag antar att det kommer vara olika med det framöver.

 

En sak som hon var lite imponerad av var att jag redan nu började förbereda mig på att julhelgen kommer kunna bli rätt jobbig. Det är ju då, om vi kommer så långt, samma tid som vi förlorade den förra lilla. Så jag tror att julhelgens ledighet kommer bli lite känslosam. Hon tyckte det var bra att jag tänkte på det redan nu för då bearbetar jag det förväg och då blir det förhoppningsvis lite lugnare då när det kommer.

 

Dte blir på så många sätt symboliskt att komma ut på andra sidan. Ett nytt år, tiden då vi tappade allt förra gången är förbi och kanske att vi kan börja hoppas på riktigt då. Säkerligen tar andra funderingar vid då, men det får vi hantera då tänker jag.

 

Tack alla för era fina kommentarer, det värmer ska ni veta!

 

 

 

Hehehe, ja det är lite märkligt att man tycker att det känns helt ok att må lite så där lagom illa. Förra gången så mådda jag illa mer på nivån att jag kände mig åksjuk. Och jag blev lätt åksjuk med. Nu har det satt igång igen. Något värre tror jag. I morse höll jag på att spy i duschen. Jag är fortfarande förkyld och hostar lite, så just när jag hostar så får jag lite så där kräkreflex.

 

Det är för övrigt lagom spännande på jobbet, luften på jobbet är ganska torr så det kliar rätt ordentligt i halsen emellanåt. Får verkligen koncentrera mig på att inte reta kräkreflexen och sitta i kontorslandskapet och klökas, hahaha!

 

Igår pratade jag med min chef om att jag är gravid igen. Hon blev glad men såg samtidigt lite så där orolig ut. Vi pratade om att så klart väcker det oro inom mig och så där. Men hon är så bra och hon sa att det var bra att jag talade om det så är det lättare att förstå om jag försvinner på olika besök hos läkare mm.

 

Imorgon har jag tid hos kuratorn och M ska följa med. Det blir nog känslosamt och ganska skönt ändå att prata med henne. Det känns som om hon har bra infallsvinklar och kan råda lite i hur man ska tänka. Nu är det ju dels hur man hanterar oron och hur man vågar glädjas. Jag tror egentligen att det blir bara det besöket, vi är båda rätt så OK just nu. Svårt att veta riktigt hur man ska känna och så där. Självklart är vi glada men det är lite så där overkligt oxå. Så vi kämpar ganska mycket med att prata om framtiden och att våga vara glada för den.

 

Om en dryg vecka är det första besöket hos barnmorskan oxå, det blir lite skönt på nåt sätt. Dels att vi får samma som sist och dels att jag får "komma in i rullorna". Det är så mycket lättare att man kan ringa och få kontakt med nån och har ett namn då. På nåt sätt... jag vet inte. Om tre veckor har jag sen tid hos läkaren på kliniken. Han ringde i måndags och var så där cool-lugn som han är. Han var så klart glad för vår skull och frågade "Jaha, hur vill du att vi gör nu då? Jag menar så du känner dig lugn och trygg med din nya graviditet?"

 

Han känns så bra, hoppas vi kan fortsätta träffa honom eller den läkaren vi träffade förra graviditeten, hon var väldigt bra oxå. Så nu blir det koll, provtagning och samtal om fortsättningen om 3 veckor. Två dagar innan jag fick tiden hos den privata läkaren. Nu vet jag inte om jag ska gå till den privata, funderar på att boka av den tiden. Det värsta är ju att man gärna inte släpper kontakt alls med dom man har. Men det känns så bra med både kliniken på sjukhuset och med barnmorskan och läkaren på barnmorskmottagningen. Jag får se hur jag gör.

 

Oavsett hur det blir så känns det som om vi faktsikt är i goda händer och kan vara trygga med att vi får backup när vi behöver det. Det är iallafall så det känns och det är lugnande i allt detta.

 

Bläää... Har blivit dyngförskyld. Inte roligt! Det var jag även precis där i början förra gången, vet inte om det är så att man är lite nersatt i immunförsvaret så att man är lite mer mottaglig eller nåt. Det som var lite störigt är att då efter att jag var förskyld så släppte aldrig nästäppan. Den höll i sig i princip till efter missfallet... av och till iallafall. Hoppas det inte blir så nu. Nässpray blev lite som knark...

 

Så idag är jag hemma från jobbet, inte så kul men jag kände att jag inte kunde jobba när det var som det var. Hoppas på att piggna på mig iunder helgen.

 

Har roat mig med att kolla på barnvagnar och barnkläder på blocket. Det finns så mycket fins babykläder som folk säljer till bra pris, såna kläder som knappt är använda och om dom är använda så är det väldigt lite. Känns som en bra idé att hitta nåt sånt neutralt paket att börja med. SEN så klart. Visst kommer man vilja ha lite egenköpt och kommer säkert få en del med... men jag tänker att ett paket med neutrala kläder i de små storlekarna så klarar man sig ganska bra sen.

 

Aja, det där reder sig... det är ju en bit kvar tills det är dags att tänka på sånt!