Det är väl en av väldigt få gånger i livet jag tycker det känns bra att få mens! Det har småblödigt lite grann ett par dagar, men inatt/idag så kom det igång ordentligt. Så det är skönt! Nu hoppas jag verkligen att ägglossningen kommer som den "ska" om 10-12 dagar, ska bli intressant att se.

 

Tar en paus med monitorn och testar med vanliga stickor denna gång så får vi se om det syns nån stegring. Kommer nog bara ta uppehåll nu ett par dagar och sen testa igen efter helgen tror jag. Det var ju lite lurigt sist. Så det får bli testning ett gäng dagar nu denna gång. Bättre att ha lite marginal :)

 

Det känns lite lättare nu av nån anledning, som att jag kanske ändå tror lite att kroppen kommer igång... känns så!

 

Nu är det lite tokigt denna gång om nu ägglossningen kommer... för jag ska bort 2 dagar nästa vecka och sambon är borta 3+3 dagar veckan efter. Han kommer hem under helgen men är borta före och efter. Kommer ägglossningen tidigt kan det vara när jag är borta, kommer den sent så kan det vara när han är borta. Det diffar ganska många dagar där, men eftersom jag inte alls vet när ägglossningen behagar visa sig så får vi väl vara lite flexibla denna gång.

 

Vi är laddade!

Fertilitetsmonitorn har visat på HÖG fertilitet i 14 dagar, känns inte som att den är helt på det klara med min cykel. Eller egentligen är det väl min cykel som inte är riktigt riktig. Så när stickorna är slut denna omgång kommer jag inte börja om med den förrän jag haft en riktig cykel där jag sett ÄL med billiga stickor. Det är bara nödigt att slösa med pengar innan jag vet att ägglossningen kommit igång.

 

Idga är det dag 19 på monitorn och dag 20 i cykeln. Sen tre dagar tillbaka har jag haft blödningar. Lite mer än bara spottings, men inte helt som mens heller. Antar att det är brist på ägglossning som gör att mitt egna progesteron inte produceras som det ska och då blir ju blödningen lite svår att tyda med. Men men, jag hoppas att det kommer en mer riktig mens om typ 4-5 dagar. I så fall så är det ungefär en cykel som jag brukade ha innan jag blev gravid.

 

Vi får se.

 

Sen har vi kontaktat en IVF-klinik för att förbereda oss för det. En jättegullig sköterska var det och jag fick bra information. Vi kan göra distansbehandling här där vi bor och åka till kliniken enbart för att göra äggplock och återföring. Vi behöver inte göra om utredningen utan kanske ta om några blodprov och så bara. Så det är hos en gyn här i stan vi ska boka tid så ordnar han resten med kliniken. Det känns bra att planera lite för det framåt. Så blir inte den startsträckan så lång sen om det skulle vara så att vi ska göra det. M oroar sig för framtiden och det här har lugnat honom en del, han känner att då ser han en klar hålltid i framtiden. Skönt att han ser det så.

 

För min egen del känns det lite jobbigt att börja tänka på alla behandlingar. Det är ju trots allt jag som ska gå igenom det. Med honom vid min sida så klart, men det är jag som ska ta mediciner och ta alla såna delar. Så jag är lite mer kluven även om det känns bra att vi planerar framåt.

 

Jag har även pratat med kliniken där vi gjorde utredningen. Jag ville fråga lite om hur länge man väntar innan man hjälper till att dra igång ägglossningen. Där fick vi svaret att man måste ge kroppen chans att läka ut ordentligt, så man ger inga ägglossningsstimulerande mediciner förrän efter 6 månader. Då räknar man från den dagen jag fick missfallet. Så tidigast i början på september kan vi få den hjälpen. Läkaren trodde att ägglossningen kommer igång snart så jag skulle inte oroa mig för det. Och det är ju lätt för andra att säga att jag inte ska oroa mig, men det låter ändå som en ok strategi... att vänta ut kroppen lite grann.

 

Det är logiskt i min värld att låta kroppen hitta tillbaka, men jag har så dåligt tålamod. Det går så långsamt! Så visst, jag förstår och inser att det är logiskt... men det är frustrerande att det handlar om månader och inte dagar. Så känner jag. För det är otroligt lång tid när man pratar månader istället för dagar eller veckor. Så känns det.

 

Jag måste ta tag i min vikt, jag måste få bort en del av det jag gått upp. Dels för att underlätta för en eventuell spontan graviditet och dels för att man har större chanser vid IVF. Så... det är bara att börja kämpa igen. Drygt, men bara att göra. Läkaren på kliniken sa att jag måste ta det i lagom takt och inte stressa kroppen för mycket. Om jag stressar kroppen för mycket kan det påverka ägglossningen negativt. Läkaren tyckte inte jag skulle fortsätta testa alls, utan mest bara koppla av och ha sex när vi hade lust. Men dte har vi bestämt gemensamt att det vill vi inte. Både jag och sambon känner att vi vill ha lite koll, det gör oss mindre stressade att ha koll. Så testa kommer vi fortsätta med.

 

Så stressa lagom, gå ner i vikt, hantera sorgen och försöka hitta tillbaka till en lagom vardag... det är vårt mål nu. Det känns drygt att behöva kämpa så med vikten jämt, men det är ju mitt kall i livet kan man säga. Nu lägger vi om kosten och fokuserar på att få ut mig och gå. Är väldigt tung just nu så jag behöver verkligen röra på mig. Promenader blir det i första hand sen får det utökas framöver. Men, stressa lagom. Så jag hoppas det räcker...

Idag är det dag 13 på monitorn. Inget omslag till MAX och ingenting på de billiga stickorna. Så hoppet är nog ute att få nån ÄL. Får hoppas på nästa cykel.

 

Resten då? Jaaa... jag vet inte. Jag skulle så gärna bara vilja få igång ägglossningen. Det känns som om bara det kan göra att jag ser framåt. Det blir lättare och lättare med sorgen, det får jag nog säga. Av och till kommer det vågor av sorg, men sen jag fick blödningen där en månad efter missfallet så känner jag ändå att det vänt uppåt.

 

Även om jag är inställd på att det kan ta tid, troligtvis minst lika lång tid som förra gången, så känns det iallafall som att om ägglossningen kommer så är vi igång. Nu är det varken hackat eller malet. Nu är det mitt emellan. Och jag vill vara på ON.

 

Om jag ska gissa nåt om när nästa blödning kommer så borde det vara nånstans kring den 3-5 juni. Om cykeln är ungefär som den ska vill säga. Och dte är ju egentligen inte så långt bort :)

Ja nej här händer det inte mycket. De billiga stickorna visar ingenting och monitorn visar hög fortfarande. Så kan det vara. Känns troligt att ägglossningen uteblir denna cykel. Lite störigt, men förståeligt antar jag. Ska beställa nya stickor till monitorn sen efter helgen då lönen kommit.

 

Vet ni vad stickorna kostar? Det ligger 20 st i en förpackning och dom kostar 350 spänn. Plus frakt då om man inte hittar nåt ställe som skickar gratis. Ibland kan man hitta på Tradera billigt, eller på nån kampanj. De billiga stickorna får jag 21 st för 180 kr. Om man köper många av dem så blir det ännu billigare per sticka.

 

Sen ska monitorn tydligen ställa in sig under de första cyklerna och det bar säkert inte rättvist att ge den denna månads förutsättningar riktigt. Men strunt samma, det blir kanske bättre nästa månad. Kommer köpa både billiga stickor och de dyra, så jag kan jämföra igen. Jag vill se om monitorn säger MAX samtidigt som de billiga ger fullt utslag. Vi får se vad som händer.

 

Tror det får bli lite tjofaddirittan idag för imorgon åker sambon iväg på konferans. Så OM monitorn slår om och visar MAX imorgon så har vi garderat idag. Så kan vi känna oss lite mer lugna att vi gjort det vi kan denna gång :) Och om den slår om på fredag så kommer han ju hem på kvällen. Det blir fint det!

Så här såg det ut idag:

 

Så här ser det ut:

 

Ja i lördags började jag blöda som en mens ungefär. Det betedde sig som det så vi får väl säga att det var det. Den höll i sig till i förrgår. Sen har jag ju nu köpt en fertilitetsmonitor, en liten dator-grej man stoppar i speciella stickor i som talar om hur fertil man är.

Det är första gången jag använder den i denna cykeln. Första gången man startar den så ställer man in den på den dagen man får mens. Sen typ på cykeldag 6-7 så säger den till att den vill ha en sticka. Då testar man och sätter i stickar i den, så talar den om ifall man har låg, hög eller max fertilitet. Efter ett par cykler så ställer den in sig och ber inte om stickor mer än dom dagar som är registerarde sen tidigare inom den fertila perioden. Typ så.

 

Iallafall så fick jag sätta i en sticka idag. Och den ploppade upp på HÖG direkt. Oftast så ska det ta nåra dagar och sen ska den visa hög. Men nu vart det HÖG på dag 6. Hej och hå. Men jag hade det liet på känn då det berömda fertila sekretet varit rätt ordentligt igår och lite i förrgår.

 

Men på dag 6? Ja det är verkligen ingen ordning. Men det är säkert så att det inet riktigt är som det ska än med alla hormoner. Så att tro sig veta nånting alls om denna cykel är nog dumt. Men kul ändå att se om det blir MAX fertilitet denna månad. Har tvivel på det faktiskt.

 

Och om vi skulle lyckas se den på monitorn så finns det nog risk att vi inte får till det ändå denna gång. Jag har varit jätteförkyld och M blev smittad, så nu är han sjuk. Och visst kan jag göra det största "jobbet" men det ska ju hur som helst kunna gå att genomföra... hehe.. Så vi får se. Går det så går det, blir det inget så har jag iallafall sett ägglossningen digitalt på en liten datorpryl.

Ja se på f-n. Igår började jag blöda. Först blev jag väldigt fundersam eftersom för en vecka sen så sa läkaren jag träffade att det inte fanns tecken på att ägglossning skett eller var på gång. Så jag blev lite så där brydd först. Fanns det verkligen nåt att blöda ut? Hon hade ju inte sett nån hinna på VUL där för en vecka sen.

 

Så jag tod det säkra före det osäkra och ringde till kliniken. TYVÄRR fick jag prata med den syrligaste och mest otrevliga läkare jag nånsin pratat med. Usch! Hon i princip dumförklarade mig. Ifrågasatte varför jag ringde och var väldigt ignorant gentmot min oro. Hon läste inte ens min journal, hon tog sig inte ens tid att försöka lugna mig.

 

Jag fattar väl själv att det är så att det mest troligt är mensen som kommit. Jag fattar väl själv att man inte kan få komma in på koll "bara för att". Jag ville mest ringa och höra att eftersom dom en vecka tidigare inte sett nån hinna så borde det ju inte finns så mycket att blöda ut, därför ringde jag. Mest för att fråga om det och så där.

 

Iallafall så fick jag bara dumma konstateranden tillbaka och ett typiskt "ring inte och stör". Så jag kikade runt och frågade lite på Familjeliv och fick lite olika svar, men det entydliga var att om jag hade aft rester kvar eller så och fått en infektion så skulle jag märka det. Så jag tar det som att jag fått mens.

 

Dag 31 från missfallet så inte en helt galen cykel ändå. Sen skulle jag ha kunnat missa ägglossningen då jag testade första gången på dag 17. Jag tänkte att det inte var nån idé att testa innan jag slutat blöda. Men om jag haft nån ÄL så kanske dne var innan. Skit samma, nu blöder jag ju igen och det är ju ett steg i nån form av riktig riktning. Ett steg i rätt riktning för att kroppen förhoppningsvis kommer igång igen. Så på det stora hela... är det bra att jag blöder :)

 

Och visst kan det vara så att veckans låga punkt i sorgen kanske påverkades av att jag var på väg att få mens. Att jag sen en vecka ungefär haft finnar/plitor som innan mens... ja det tyder ju på att det är just det. Så, jag kör på att det tog ca 4 veckor att få tillbaka den. Känns bra!

 

Nu får vi se om det kommer nån ÄL med.

Idag har vi varit till sjukhuset igen på återbesök hos läkaren. Just den här läkaren vi träffade idag är en av de som vi träffade när jag låg inlagd. Dagens besök var bara ett möte, ingen undersökning. Vi pratade om det som hänt och om framtiden. Eftersom jag inte fått min ÄL än så frågade jag hur länge det kunde dröja. Svaret var inget vidare! Upp till 8 veckor är normalt... Så i värsta fall så kommer första möjliga ägglossning som vi kan försöka på vara i början på juli, kul! Eller kanske inte :(

 

Men det är inget att göra åt, bara att vänta sa läkaren. Och det känns väldigt långt bort måste jag erkänna. Så man kan räkna lite på när en ev ny bebis skulle komma och hamnar då i slutet på mars... I princip ett år efter förlusten av den här graviditeten. Vilken hemsk tanke, tänk om det skulle bli på dagen? Usch! Vill inte...

 

Fast sannolikheten att det skulle ta sig på första försöket är ju ganska liten. Jag tror och känner på mig att det kommer vara massor med ångest kring det där igen... en massa försök och ingen lycka. Men vad tjänar det till att fundera på det nu? Har ju inte ens fått nån ägglossning än.

 

Vi fick även veta att planen för framtiden är att vid en ny graviditet så kommer vi bli lite extra kollade och lämna ett infektionsprov ganska tidigt. Sen kommer man utifrån det bedöma om jag behöver fortsätta med provtagningar. Sen i vecka 15-16 nånting så gör man ett UL för att se att tappen inte är förkortad. En del kvinnor bär tydligen på ett anlad som gör att tappen kan kortas av och då kan vattnet gå. Det finns inga tecken på att så skulle vara fallet för mig, men för att utesluta det så vill dom att det kollas upp.

 

Vi kommer även få chansen att träffa just den här läkaren om vi vill, han har ju nu varit med hela vägen och vet vad som sagts. Det kommer finnas an plan i min journal så att oavsett vem vi får tag på om vi ringer så kan man läsa sig till vad vi kommit fram till under detta möte.

 

Så nu är det "bara" att invänta alla kroppens signaler på att jag är redo att försöka igen... och den som känner mig lite vet att jag är inte den mest tålmodiga...

 

I övrigt så mår jag väl lite som tidigare i veckan men med en begynnande förkylning på det. Känslorna är upp och ner, jag orkar inte med så mycket. Dagarna går åt till mycket funderingar just nu men det är väl så det får lov att vara kanske? Det tar tid att läka...

Efter besöket hos kuratorn igår kände jag mig helt slut. Säkert inte så konstigt, jag hann inte ens in på rummet i princip innan gråten kom. Ångesten och sorgen bubblade upp. Hon väntade in mig och sen pratade jag. Om allt, om inget. Säkert totalt osammanhängande. Men det var bra, hon lyssnar och kommer med insiktsfulla kommentarer.

 

Många saker vi pratade om blir så självklara när man sätter ord på dem. Men det var en sak hon sa i alla fall, att just sätta ord på känslorna är bra. Då blir dom verkliga och när det blir verkligt så tappar oftast det allra tyngsta tankarna sin styrka. Om man försöker fundera ut vad som utlöser just dom där anfallen av ångest så kan man också vara mer beredd när dom kommer.

 

Att skriva som jag gör trodde hon var bra. Alla gör på olika sätt, men att få ner just tankarna i skrift har visat sig vara rätt bra just för att dom då tappar lite kraft och man kan gå tillbaka till det i efterhand och se att man klarade sig ur det förra gången.

 

Idag är jag så genomtrött och slut så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Vill bara sova... SOVA. Det känns som om jag inte sovit alls på flera dagar. Sitter på jobbet men orkar inte ta mig för att börja beta av det jag behöver ta tag i. Inget som brinner i knutarna, men sånt som borde göras. Jag kämpar på :/

 

 

Idag tror jag att det känns bättre igen. Eller i alla fall lite. Jag kände innan jag gick hemifrån att det blev väldigt jobbigt och det var nära att jag stannade hemma. Men så tänkte jag att jag kan ju åka hem om det blir för jobbigt. Det är bättre att försöka än att ge upp. Så jag åkte. Och nu sitter jag här och det går ok. Inte bra, det kan jag inte påstå. Men bättre än igår och det är ju bra.

 

Har fått lite gjort i alla fall så det är bra. Min chef är så superbra, hon förstår mig och säger att jag styr det här själv. Jag måste känna efter hur mycket som fungerar och när det tar stopp. Hon är verkligen bra, jag hoppas att det fortsätter så framöver med.

 

Idag ska jag träffa kuratorn igen. Tror det blir bra.

Ja det är verkligen en period av djupa dalar av sorg. Jag kämpar på men det är väldigt svårt att hantera dalarna när dom kommer. Jag orkar ibland inte ens le. Min fina sambo försöker så gott han kan att stötta och finnas där, det kan inte vara lätt heller när han själv fastnar i sin sorg ibland. Vi gör båda så gott vi kan. Jag hoppas att han känner att han har stöd i mig också, jag försöker verkligen finnas där för honom med.

 

Har bokat en ny tid hos kuratorn. Det känns både jobbigt och bra. M följer inte med dit, han frågade om jag ville att han skulle följa med men jag sa att jag testar att åka själv. Om det känns helt fel så får jag väl i så fall säga det till kuratorn och så får vi boka en ny tid.

 

Men det kanske kan vara bra att åka dit själv med. Kanske blir det bra i alla fall.

 

Vissa dagar känns ganska bra och flyter på. Men så kommer de mörka dagarna. Idag är en sån dag. Kunde knappt förmå mig att gå upp ur sängen. Sen var det otroligt tungt att göra hela morgonproceduren för att komma iväg. Jag kom i alla fall iväg men tårarna brände hela tiden och bussresan kändes väldigt lång. På väg till jobbet från bussen bröt jag ihop. Fick stanna och låta ångesten lägga sig innan jag gick in på jobbet. Rödgråten och fin sitter jag nu och försöker kämpa emot att inte totalt bryta ihop.

 

Det är helt hopplöst med att fokusera på nånting alls och jag vet inte om det egentligen är bättre att gå hem. Men vad ska jag göra hemma? Det blir ju inte bättre av att vara hemma. Så jag får försöka bita ihop. Bryta ihop får jag göra hemma. Men det är väldigt svårt att hitta energi...

Ja jag tror det iallafall. Har inte blödigt så det kommit i bindan under hela förra veckan, mest när jag gått på toa. Nu sista dagarna har det ljusnat och sett mindre och mindre färgat ut. Igår och idag har det inte kommit nåt alls. Det känns väldigt skönt. Det är som en milstolpe iallafall i allt det jobbiga. Som att en del av resan tillbaka är avklarad.

 

Om då allt är som det ska borde jag få ägglossning igen snart. Det kan ju vara ett tag kvar tills dess, men kanske under nästa vecka eller så. Jag testar med ÄL-stickor varannan dag för att se om jag ser nåt tecken. Och nu testar jag inte så vi kan pricka in nånting utan jag testar för att kunna beräkna när mensen sen borde komma. Jag vet ju hur många dagar jag brukade ha efter ÄL fram till mens så det ska bli intressant att se.

 

Vi har beslutat oss för att se till att inte ha sex så att det finns risk för nånting på denna ÄL som ska komma nu först. Jag har läst en massa (vilket man kanske inte ska) och kommit fram till att det låter sunt att låta kroppen blöda en gång till innan vi testar på nytt. Och för att inte riskera nånting så lever vi i avhållsamhet tills efter mensen är det tänkt.

 

Innerst inne vill jag bara försöka på en gång, för att det finns dom som säger att eftersom kroppen nyligen varit gravid så tar den lätt emot ett befruktat ägg och blir gravid igen. Men sen är det det här med infektionen. Ett "vanligt" missfall där man förlorar ett foster av andra anledningar än just infektion, där kan jag tänka mig att kroppen är redo igen direkt egentligen. Men just när slemhinnorna varit infekterade och så där, då känns det som om det är ganska logiskt att man inväntar en ny cykel så man vet att kroppen blödit ut slemhinnorna utterligare en gång efter att infektionen blödit ut.

 

Så just nu pågår en inre strid, mitt förnuft tycker vi ska vänta och mitt hjärta vill försöka nu på en gång. Men vi är överens om att gå på förnuftet. Så det blir så.