Idag var det besök hos barnmorskan. Anledningen till att jag ville ha en tid så här tidigt var att jag ville ha en remiss till dietist. Dels för att jag gärna skulle ha lite vägledning i min kost och dels för att jag har så lätt att gå upp i vikt. Att ha någon att prata med ang det skulle kännas bra tyckte jag.

 

Vi hade bokat tid hos den barnmorskan som jag gick hos förra gången och när vi gick in så såg hon glad ut och sa: "Det var roligt att se er här så snart igen!"

 

Jag ringde ju mottagningen och bokade av min tid som jag hade hos henne där efter missfallet. Vi hade en tid för den första kontrollen efter inskrivningen. Tror det var så iallafall. Jag pratade aldrig med just "min" bm då utan det var en som satt just den dagen på telefontiden. Så vi hade inte pratats vid alls sen nån gång mellan KUB-testet och när jag lades in.

 

Jag gillade henne, lite så där "gick på autopilot" med vad hon sa men jag antar att dom måste det för att få med allt som dom bör prata om. 

 

Vi pratade kost, motion och sånt. Jag har rätt bra koll på hur jag bör äta och så där, så jag kände väl inte att hon tillförde så mycket... vilket hon konstaterade oxå, dels att jag har bra koll själv och sen att en dietist nog inte skull ge mig så mycket. Tyvärr finns det tydligen ingen dietist knuten till mödravården och när dom skriver remisser så blir dom avslagna. Så tyvärr fick jag ingen hjälp med det... hennes råd var att ringa min vårdcentral och fråga, sen om jag inte får hjälp där ska jag ringa vidare och på så sätt ställa vårdcentralerna mot varandra. 

 

Det vi kom fram till gemensamt var iallafall att jag har så pass bra koll själv så om jag går på mina egna kunskaper och tankar ring kost så kommer jag långt. Det svåra tycker jag är att orka laga mat. Det är inte så roligt att laga mat när man mår illa och är så hungrig samtidigt att man tror att man snart svälter ihjäl. Men jag måste väl försöka. Vi äter faktiskt inte så mycket skräpmat eller sånt som jag inte bör äta, det är väl allt det där emellan för att dämpa illamåendet som gör att jag tänker på min vikt.

 

Jag vet mycket väl att jag är överviktig och att jag inte behöver gå upp så mycket i vikt. Det finns en del att ta av om man säger så. Det är skönt att man kan prata öppet om det med henne iallafall, hennes råd var att jag skulle fortsätta som jag gjort. Inte banta eller försöka gå ner i vikt, men äta lite enligt den filosofi som jag redan gjort ett tag. Så får vi se hur det går.

 

Jag tror att jag kommer gå upp massor ändå. Anledningen till det är ju att jag går upp i vikt av bara att titta i kylskåpet... Kanske inte riktigt. Men bara det att jag skutade med mina fastedagar när jag plussade gjorde at jag gick upp 2 kilo direkt. Så ska jag nånsin komma i mål så lär jag få kämpa hårt direkt när bebisen kommit.

 

Men det tar jag då och vi får ju se om det går så långt.

 

Jag mår mer illa denna gång, jag är tröttare och jag känner mig mer svullen. Magen är upp och ner, trög och jobbig. Brösten är redan tunga och jobbiga. Men, det är ju som det är! Som barnmorskan sa: "Just nu är det faktiskt så det får vara.". Och precis så är det. Det får vara så :)

 

Jag lämnade urinprov när jag var där oxå, när hon kom tillbaka så sa frågade hon om jag hade ont när jag kissade... Jag trodde nog lite där och då att jag skulle dö. Känslan i magen blev kall som is. Jätteorolig! Men jag har inget besvär från apparaten alls... så det sa jag ju. Hon sa att de vita blodkorpparna var lite höga så att det kanske kunde vara nån uvi på gång eller så. Så självklart kommer jag se till att läkaren kollar det sen nästa vecka. Hon verkade inte så orolig så jag får väl ändå lita på det. Men roligt var det inte! Alla små avvikelser kommer ju kännas som stora hinder innan jag vet att allt är ok. BLÄ! Men jag får hålla ut till nästa vecka och be läkaren odla på urinen med. Hon sa åt mig att dricka mycket och gärna surt. 

 

En annan sak som känns jobbig är att jag drömmer otäcka drömmar just nu. Oftast nånting varje natt. Det handlar oftast om att jag dödar någon annan eller så skär någon mig (oftast i magen). Det är säkert så att oron för missfall och tankarna på det som hände styr en del drömmar. Men det är obehagligt att vakna och känna sig jagad eller hur man ska säga. Hoppas det ger med sig...

 

Nästa vecka är det läkaren på tisdag, kontroll med VUL och provtagning. Ser fram emot det samtidigt som jag förbereder mig på att nåt ska vara på tok. Säkert en del försvarsmekanism i dom tankarna. Men det känns så. Aja, jag ska inte ta ut det i förskott. Det skulle ju kunna gå bra nästa vecka oxå. Det är så man får se det. Antingen går det bra, eller så går det inte bra.