Sista veckan har jag suttit en del och läst om fertilitet och sånt. Även förlossningshistorier och en massa såna saker. Det var ju ingen vidare bra idé nåt av det! Efter en del surfande så kikade jag in på klinikens hemsida, den som finns här i stan. Där står att läsa:

Både kvinnan och mannen bör ha fyllt 24 år. Kvinnan bör inte vara äldre än 37 år och mannen bör inte ha fyllt 54 år när utredningen börjar. Kvinnor som har fyllt 37 år men inte fyllt 41 år kan också få utredning och viss behandling, men Landstinget subventionerar inte provrörsbefruktning (IVF) om kvinnan fyllt 38 år eller mannen fyllt 55 år.

 

Vad roligt! Så om mindre än ett år så finns inte möjlighet att få hjälp med IVF om det skulle behövas. Eller, hjälp kan man få... men inte subventionerat. Och visst det handlar inte om pengar. Men ändå. Det fanns en massa mer att läsa men just det där fastnade. Känns riktigt jobbigt.

 

Satt i soffan bredvid M när jag fick en liten "ledsenkollaps". La mig ner och han frågade hur det var. Jag sa att det var jobbigt. Han ville veta vad som var jobbigt och jag försöke förklara. Han är ju bara man... men han sa väl inte så tröstande saker direkt:

"Vi ska ju åka till XXXX snart, sen blir det ju lite semester i sommar, vi ska ju kolla på XXXX konsert och sen blir det ju en sväng med mina kompisar efter sommaren. Det finns massor med roliga saker att tänka på, tänk inte på din ålder. Det finns många som är 40 och får barn."

Tack då. Det var inte tröstande. För det första finns det många som är 40 som inte kan få barn, som det är för sent för. För det andra skulle jag byta alla semestrar i världen mot att han sa: "Vi börjar försöka efter sommaren." Så nej, det var ingen tröst! Han märkte att det inte direkt vart bättre så han sa: "Vi ska ju kolla på den där lägenheten på söndag, det blir väl kul?" Ja, det är kul. Men jag skulle kunna bo i en skokartong, jag skulle inte bry mig! ALLS.

 

Jag förstår att han inte kan ge mig det svar jag vill ha så där i en handvändning för att jag får ett litet sammanbrott, det förstår jag mycket väl. Men det är verkligen inte roligt att höra att jag har en massa saker att vara glad för. Det är väl klart att jag har! Jag är tacksam och glad över många saker i mitt liv! Men det gör inte barnlängtan mindre för det och det gör inte att jag blir yngre. Så det så.

 

En bra sak som kom ur det är att han ägnade hela resten av kvällen att se till att jag kände mig älskad och var väldigt lyhörd kring vad vi skulle hitta på närmaste dagarna. Han vill nog väl och han försöker verkligen. Han är en otroligt fin person och ibland kan jag känna att jag är orättvis som inte bara låter honom bli redo på egen hand. Att jag inte bara backar och ger honom tid.

 

Det är ju bara det att jag inte vet om jag har tid.