(Detta inlägg tog "bara" tre dagar att skriva klart... hahaha, man får prioritera det som är viktigast för stunden!)

 

Nu har våra små knoddar äntligen kommit! Det har varit full rulle så jag har inte riktigt hunnit med att skriva om det. Vi har varit hemma i en dryg vecka nu och så småt börjar man förstå att vi faktiskt har fått våra små killar.

 

Men jag kan ju börja i andra änden. Jag skrev ju om hur jag mådde sist, efter det där besöket på sjukhuset. Jag fick verkligen kämpa mot slutet för att inte bryta ihop. Jag gick upp ytterligare i vätska och var så svullen att det inte gick att böja benen knappt. Sova var nästan omöjligt, äta fanns det knappt plats till och att bara ta mig upp ur fåtöljen var i princip helt kört. M fick hjälpa mig på med kläder på underkroppen.

 

Provtagningarna som jag var på sa att det var på G med något i kroppen. Jag fick protein i urinen och blodtrycket gick upp. Så det var lite så där att jag var på gång att få havandeskapsförgiftning. Men dom ville inte sätta igång mig innan det var mer tydligt.

 

Iallafall så tog jag mig till torsdag den 23:e, natten där. Då vaknade jag med ont under brösten och bak i ryggen. Det hade dom sagt åt mig att vara vaksam på. Jag ringde in till förlossningen och dom ville ha in mig. Så vi åkte in på natten, blev ombedda att ta med lite övernattningsgrejer. Dom gjorde kontroller på bebbarna, mig och tog en massa prover. Sen sa dom åt oss att försöka sova lite för troligen skulle jag sättas igång på fredagen.

 

SHIT! Då var det dags... Så där bara! M fick åka hem och hämta BB-väskan och lite grejer, sen där på förmiddagen fick jag tabletter som skulle göra att tappen mognade. Det gick långsamt och under dagen blev det mest att ligga, sitta och gå lite. Vid 17 kom en läkare in och ville titta på mig. Hon var inne i kanske 30 sekunder i mitt rum, klämde lite på mina ben och sa sen: "Vi måste ta hinnorna nu och få igång det här, det är börjar bli ohållbart". Så där och då togs hinnorna. Sen sattes värkstimulerande dropp och det började så smått kännas lite.

 

Efter detta så är minnena från mig lite diffusa. Jag började få värkar på riktigt framåt kvällen, tror kanske att klockan var 20 nånting. Jag andades lustgas och sa en massa tokiga grejer :) Sen vid 22 var smärtorna så starka att jag bad om ryggbedövning. Det tog ett tag innan det kom någon och la den, men efter det kändes det mer uthärdligt. Det höll tyvärr bara två timmar, sen började det kännas ordentligt igen. 

 

Jag kämpade på och öppnade mig till 8 cm ungefär. Men där tog det stopp. Min livmoder var så stor och slapp så den orkade inte öppna sig mer. Vid 4 på natten så kom läkaren in och sa att nu har vi stängt av droppet med värkstimulerande, det här kommer inte att gå. Dom planerade nu för snitt och skulle bara invänta en läkare till som skulle vara med. Eftersom bebbarna mådde bra och jag inte mådde skitdåligt så ville dom inte dra iväg akut där på natten utan inväntade morgonenpersonalen.

 

Så vid 8 på lördagsmorgonen så rullades jag iväg till operation för att bli snittad. Jag var så trött, så trött då... Helt färdig. Jag minns väldigt lite, jag bara löd order där på operationsbordet. M fick sitta hos mig och han var nog rätt nervös. Men efter nattens kämpande så kände vi nog båda att det bara var skönt att få ut bebbarna. Allt gick nog rätt bra där på operation. Båda killarna skrek direkt och var jättestarka och pigga. Jag fick se dem lite snabbt, men var rätt borta så det var mest att få en glimt.

 

Båda killarna vägde 3,5 kilo, normalstora bebisar om man väntar bara en... och moderkakan vägde 1,7 kilo. Dessutom så hade jag massor med fostervatten så läkaren som snittade mig var väldigt tydlig med att det var i rättan tid att dom fick komma där och då. 

 

Jag producerade ingen urin så dom var inte alls nöjda med situationen, jag blev därför skickad till IVA och fick ligga där på övervakning. M och killarna fick gå till vårt rum och där gav en barnmorska dem lite ersättning. Sen sov dom så gott. Efter ett par timmar så kom dom upp till IVA och hälsade på, då fick jag hålla pluttarna för fösta gången. Jag var fortfarande väldigt trött och ganska dålig så efter en stund skickade personalen iväg M och bebisar igen. 

 

Framåt kvällen fick jag till slut komma ner till förlossningen igen och vara med min lilla familj. Men jag mådde verkligen inte prima. Vi fick sova en natt där på förlossningen och sen på söndagen blev vi flyttade till BB. Egentligen tror jag att dom inte ville släppa mig riktigt från förlossningen, men dom hade så myclet att göra så det fanns ingen som kunde tilla till mig eller hjälpa mig upp ur sängen. 

 

Väl på BB började saker och ting kännas lite mer hanterbart. KIllarna började så smått fatta amningen, jag började känna mig lite bättre och M började få lite feeling han med.

 

Sen kom natten till tisdag, då vaknade jag av att det sprängde i huvudet och jag mådde verkligen skit. Vi ringde på sköterskorna och dom kom med tabletter. Sen under tisdagen så blev det massor med provtagningar och ultraljud på livmodern. Den verkade inte dragit ihop sig så bra och jag blödde rätt kraftigt. Jag fick två påsar blod och det verkade som om det stod koagler i livmodern som inte ville komma ut. Jag fick värkstumulerande igen för att få livmodern att trycka ut koaglerna, men det fungerade inte. Så till onsdagen planerades det skrapning. Jag mådde verkligen skit där under tisdagen så vi la amningen på hyllan ett tag och gav killarna ersättning med Calma-flaska.

 

Det var verkligen en lättnad... att amma trodde jag var det jag ville, men med allt som hände så var jag så tacksam för Calma-flaskorna. 

 

På onsdagen drogs jag iväg på operation strax efter lunch och var tillbaka igen vid 17-snåret. Dom hade inte hittat så mycket koagler som dom trodde så teorin var nu att jag hade så mycket vätska i kroppen som frigjordes efter förlossningen att blodet späddes ut och därför blev det så lågt blodvärde.

 

Det var tuffa dagar innan jag mådde lite bättre, jag fick mer blod och på dagen en vecka efter att bebisarna kommit så fick vi åka hem. Jag kände mig långt ifrån bra men tillräckligt för att ha det bättre hemma i min egen säng och få börja komma in i rutiner. Jag tar fortfarande blodförtunnande sprutor och blodtryckssänkande medicin, men vi får iallafall vara hemma :)

 

Jag kan säga att sista tiden på graviditeten och förlossningen var verkligen hemsk. På riktigt HEMSK. Jag kommer aldrig göra om det igen. Så klart förstår jag ju att alla inte drabbas så som jag gjorde, men med ett SF-mått på 49 veckan innan förlossning så förstår ni hur jag såg ut. 

 

Läkaren som snittade mig kom in innan vi åkte hem och berättade hur illa det egentligen var ställt med mig där när hon beslutade om att ta hinnorna. Havandeskapsförgiftningen var ganska aggressiv när den väl tog fart så hon var glad att det ändå gått så pass bra. Det var första gången som jag fick höra det ordentligt. Innan så hade ingen direkt varit rak och tydlig med hur illa därran jag var.

 

Men men, nu är vi iallafall hemma med guldklimparna. Det är ett sjå att ta hand om två små, men än så länge har vi haft tur. Dom är snälla med oss både dagtid och nattetid. Det lär ju ändras en del, men just nu är vi tacksamma för att det går så pass bra med allt. 

 

Jag ammar inte... jag kan känna mig skyldig för det. Men jag pumpar var tredje/var fjärde timme och ger dom det jag får ut. Det känns ändå bra så här i början. Jag vet inte hur länge jag kommer hålla på med det, det visar sig. Men jag har testat, båda fattar grejen och så där... men jag tycker inte det känns som om jag vill vara så låst. Att kunna få hjälp att mata känns mer värt faktiskt. M är nog inte riktigt med mig där än, men det är inte han heller som ska vara ensam med dem sen om mindre än två veckor. 

 

Nu måste jag sova, klimparna har somnat och man får passa på :)