Galet. Helt galet vad tiden går! Nu är killarna snart 7 månader. Det är fortfarande mycket intensivt med dem på dagarna och visst, det kommer säkert hålla i sig. Men dom sitter inte själva utan vill att man är med dem hela tiden för att hålla i dem eller underhålla dem. Då det rä verkligen så att dom inte roar sig på egen hand mer än någon minut.

 

Vi har tagit tag i det här med sömnen nu, så vi är inte så galet trötta längre. SÅ skönt! Visst vaknar barnen på nätterna ibland, men inte som för två månader sen. Vi har lyckats fasa bort nattmaten så nätterna handlar mer om napp-in-stopp nu och så somnar dom om på egen hand. Det gör så himla mycket att få några timmars extra sömn. Alltså det är ju inte så att vi har några sovmornar... men dom sover iallafall mer sammanhängande. Går vi och lägger oss i tid så får vi ok med sömn.

Snart är det jul och då ska M vara hemma ett tag vilken känns VÄLDIGT behövligt. Verkligen.

 

Har börjat gå hos en kurator vilket käss kanon. Tror det är bra att få prata om allt som hänt. Eventuellt ska även M gå dit. Vi får se, han sa att han ville testa iallafall.

Ja nu har det gått en månad till! Hej och hå. Killarna är nu 5 månader. Tiden går verkligen fort. 

 

Att vara mamma är nog bland det värsta och bästa jag varit med om. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur slut och påverkad jag skulle bli. Jag känner mig livegen och helt färdig... Vi sover jättedåligt och dagarna nu går åt till att flytta runt killarna mellan olika rum och aktivera dem lite lagom. Dom är ganska rastlösa och inte mycket duger nån lång stund. Tunga är dom oxå, så det är verkligen så att det känns i ryggen nu.

Jag älskar mina barn, det gör jag. Dom är fantastiskt roliga, fina och goa...! Men jag kan känna sån ångest över att inte vara den dom behöver mig att vara eftersom jag är så innerligt trött. Sen i januari har endast deras behov tillgodosetts, mina egna finns det ingen som helst plats för. 

 

Jag behöver komma igång och röra på mig, äta bra igen och gå ner lite i vikt. Men jag orkar inte. Alltså... jag ORKAR inte. Det kan komma en dag då jag tänker att "nu jäklar!", men dagen efter har jag sovit ett par timmar bara och känslan av att vara totalt sänkt kommer över mig igen. Det är väl alltid motigt att ta tag i sin vikt, så klart. Men det här är vverligen på det planet att det finns ingen som helst energi eller ork. Knappt ens till att äta alls. Men det gör jag ju och alldeles fel dessutom. Men jag kan säga att den här mamman är så kopiöst och galet trött i kropp och själ så energin finns inte.

Jag har ont i fötterna och knäna för att jag är så tung och i ryggen eftersom jag bär killarna. Det gör ont av och till i magen där snittet är och jag är instabil i bålen. Så visst måste jag gå ner i vikt och stärka upp mig igen... men hur ska jag hinna, orka och kunna göra det? Känns rätt hopplöst.

M är jättebra... han gör mycket och tar många nätter. Men det är lixom inte nog. Han får komma hemifrån minst 9 timmar varje vardag, tid då han kan vara bara M. Han kan även göra saker ibland på helgerna, vilket jag kan tycka måste få vara ok. Jag kanske skulle "få" göra saker... men jag orkar inte. Det finns varken mental eller fysisk energi till det. Jag köpte ett kort på simhallen och skulle börja simma... Men jag kommer aldrig iväg. 

Gnäll gnäll... nu vaknar ena killen så nu måste jag sluta.

Nej jag hinner ju aldrig blogga! Och jag har nästan helt slutat hänga på Familjeliv oxå, det finns lixom ingen tid. Jag försöker läsa i de grupper jag är med i, men det känns hela tiden som om jag vill kommentera men "ska bara" först. 

 

Killarna är nu dryga 3 månader. Magarna har stabiliserats och det känns bra. Visst är dom lite gasiga ibland och så där, men man märker att det börjar reda ut sig. Jätteskönt! Vi ger dom bara en sorts ersättning nu, det hände en incident nämligen för en dryg vecka sen. Vi var på väg till sambons släkt och hade inte kokat vatten att ta med, resan var inte så lång och dom hade precis ätit. Men av olika anledningar så blev dom hungriga på vägen och vi gav dem ersättning på tetra som nödlösning. Inte bra! När vi kom fram var dom helt ur spel tyckte jag. Gnälliga och inte alls sig själva. Sen fick dom diarré och ont i magen. Så ingen med tetra för dom, man får helt enkelt se till att ha mat med sig till dem och blanda till.

 

Just nu har M semester och det är hur skönt som helst. Två veckor innan han gick på semester så var det rent helvetiska dagar här hemma. Varje vaken minut var det skrik och gnäll. Jag höll på att bryta ihop av stressen och känslan av otillräcklighet. Hemskt! Och så fort nån annan var här hemma så var dom snälla och glada. Då hade dom ju varsin famn att vara i. Det fick mig att fundera på om inte M behövs hemma lite mer i höst, jag vet inte hur jag ska orka annars... Vi får se hur det blir. 

 

Gördeln jag skrev om i förra inlägget är en Cariwell Belly Binder, jag tycker den är kanon. Det enda är att det blir ju väldans varmt att ha den på sig! Men det har varit guld värt för ryggen att ha den på. 

 

Jag engagerar mig en del i det här med Tvillingupproret, barns rätt till sina föräldrars tid. Det gör mig frustrerad att budskapet inte går fram! Det finns så många argument för att det skulle behövas en ändring av dagens föräldraförsökring. Men kritikerna förstårju inte vad det är som är kärnfrågan. Att vi tvillingmammor oftare drabbas av depression än enlingmammor. Varför? För att vi aldrig riktigt kan landa i att vi blivit mammor, vi kämpar oss helt slut med att bara försöka få dagen att gå ihop, vilket den oftast inte gör ändå. Sen är det väldigt vanligt att tvillingföräldrar separerar pga av att en eller båda parter helt enkelt inte orkar med. Många tvillingmammor har dessutom svårare att knyta an till sina barn, mycket för att dom inte hinner med att få de där mysiga stunderna. När en bebis är nöjd och bara ligger i famnen för att mysa så är oftast den andra bebisen missnöjd för att den känner sig ensam.

 

Jag har tänkt mycket på det där, att just två barn skulle tära mer på relationen. Det stämmer säkert även om jag ju inte har nåt att jämföra med. Hos oss finns det ju vissa saker som är irritaionsmoment, men jag har fått välja att helt enkelt lägga de åt sidan. Det är inte värt att göra en grej av. Man får välja vad man ska strida för/om tycker jag. Att han inte vaknar på natten när nån vill ha nappen till exempel. Vilket resulterar i att jag tar ju i princip alla nätter. Men ska jag knuffa upp M så har jag ju ändå vaknat till så pass att det inte går att somna om på en gång, så jag tar det. Eller att vara lite snabb vid vilan under dagen, att peta i nappen ganska snabbt om det börjar stökas. Annars vaknar dom till och kan inte somna om. M tänker inte på samma sätt. Han menar att dom kanske inte behöver nappen PÅ EN GÅNG. Nej, kanske inte. Men då vaknar dom till och blir gnälliga ganska snabbt igen för att dom inte sovit klart oxå. Pest eller kolera lixom.

Men jag gör så att jag gör på mitt sätt och han på sitt, så blir det bra i slutänden. Jag tänker att jag inte orkar bråka om det heller, det får vara som det är. Jag känner att man får lägga energi på det som verkligen är viktigt. 

 

Jag börjar så smått verkligen känna att mina barn är det mest fantastiska som hänt mig. Det är inte helt lätt. Det kanske låter konstigt, men alla de vardagliga sysslorna gör att jag inte riktigt har lyckats komma ikapp med känslorna. Men det kommer så sakteliga och det känns som ett verkligt privilegium att vi har fått dom här två små killarna. Dom är riktiga gullegrisar! Väldigt lika till utseendet och väldigt söta :)

Det är nåt annat som tar upp väldigt mycket tid just nu och omställningen har varit rätt brutal tycker jag. Killarna kom ju i slutet på april och nu är det halvvägs in i juni.

 

Återhämtningen har varit tuff och jag är inte tillbaka på noll än. Jag har kvar det höga blodtrycket sen havandeskapsförgiftningen och det finns en risk att det kommer vara livet ut tyvärr. Det kan vara så att graviditeten och havandeskapsförgiftningen utlöste ett högt blodtryck som stannar. Trist! Men jag hoppas att det kan gå att bli av med det om jag går ner i vikt och kommer igång med motionen.

 

Kroppen känns trasig just nu. Ryggen värker och jag får ont i fogarna och magen om jag anstränger mig för mycket. Men jag har en gördel som jag har på om jag ska ut och göra grejer. Det känns bra och jag påminns hela tiden med den att sträcka på mig, det är ju bara det en vinst. Jag hoppas att det snart ger med sig för jag vill så gärna kunna promenera igen.

 

Killarna är 6,5 vecka nu och sista två-tre veckorna har dom haft det stökigt i magarna. Men igår bytte vi ersättning (igen... vi har bytt 2 ggr innan) och äntligen känns det som om vi hittat nåt som lindrar deras knip. Helt utan knip blir dom säkert inte, men det känns som om dagen idag har varit bättre än många andra dagar de senaste veckorna. Vi hoppas att det fortsätter så här och att dom slipper ha ont. 

 

Dom sover ganska bra på nätterna fortfarande, vaknar mest för att äta. Nu med lugnare magar så håller vi tummar för att dom dessutom utökar sina 3 timmar mellan målen till kanske 4 eller till och med 5... Dom har nämligen under dagen idag haft 4 timmar mellan målen, det skulle ju vara helt underbart om dom körde det även nattetid!

 

M har jobbat nu i två veckor, är inne på den tredje. Han är hemma på måndagar bara. Det har varit jobbiga veckor eftersom killarna inte haft det så bra med magarna, men det är väl bara att vänja sig. Nu om det blir bättre med magarna så blir det förhoppningsvis lugnare på dagarna oxå. Sen inser jag ju att när dom börjar bli mer rörliga så blir det jobbigt på ett annat sätt. Men så sakteliga kommer jag väl in i det och vänjer mig med att vara så mycket ensam med dem. 

 

Det är ju ingen lek att ta hand om två bebisar... känns ibland helt hopplöst att orka med att trösta när dom gråter båda två och har ont. Men jag antar att det som är svårt framöver är inte att trösta... det är att orka med dem överlag :) Hinna äta och gå på toa medans dom far runt som skållade troll. Men men, den dagen, det problemet! 

 

Jag har iallfall slutat pumpa, det är en lättnad. Usch, det passade inte mig alls det där med att amma och pumpa. Sen tyckte jag att tiden verkligen inte räckte till heller. Så det var en lättnad när jag bestämde mig för det. Att bara ge ersättning är så mycket mer avslappnat och gör mig mindre stressad. Och bara just det, att slippa stressen kring pumpandet är en vinst. Det är ett evigt diskande och fixande, visst... men jag tycker det är värt det. Jag mår bättre nu. Det som avgjorde saken var att läkaren på återkontrollen sa att jag får en ganska ineffektiv medicin för blodtrycket eftersom jag pumpar. Så när jag bestämt mig hur jag vill göra med det så kan jag byta medicin och förhoppningsvis styra upp blodtrycket lite mer. Så nu ska jag be om att få ny medicin. har bara inte hunnit med att ringa... det är ju full rulle mest hela tiden :)

 

Jag ska försöka blogga oftare nu när jag landat lite. Men det är svårare nu att få tid att sitta och skriva... fast det är väl som det ska vara antar jag.

(Detta inlägg tog "bara" tre dagar att skriva klart... hahaha, man får prioritera det som är viktigast för stunden!)

 

Nu har våra små knoddar äntligen kommit! Det har varit full rulle så jag har inte riktigt hunnit med att skriva om det. Vi har varit hemma i en dryg vecka nu och så småt börjar man förstå att vi faktiskt har fått våra små killar.

 

Men jag kan ju börja i andra änden. Jag skrev ju om hur jag mådde sist, efter det där besöket på sjukhuset. Jag fick verkligen kämpa mot slutet för att inte bryta ihop. Jag gick upp ytterligare i vätska och var så svullen att det inte gick att böja benen knappt. Sova var nästan omöjligt, äta fanns det knappt plats till och att bara ta mig upp ur fåtöljen var i princip helt kört. M fick hjälpa mig på med kläder på underkroppen.

 

Provtagningarna som jag var på sa att det var på G med något i kroppen. Jag fick protein i urinen och blodtrycket gick upp. Så det var lite så där att jag var på gång att få havandeskapsförgiftning. Men dom ville inte sätta igång mig innan det var mer tydligt.

 

Iallafall så tog jag mig till torsdag den 23:e, natten där. Då vaknade jag med ont under brösten och bak i ryggen. Det hade dom sagt åt mig att vara vaksam på. Jag ringde in till förlossningen och dom ville ha in mig. Så vi åkte in på natten, blev ombedda att ta med lite övernattningsgrejer. Dom gjorde kontroller på bebbarna, mig och tog en massa prover. Sen sa dom åt oss att försöka sova lite för troligen skulle jag sättas igång på fredagen.

 

SHIT! Då var det dags... Så där bara! M fick åka hem och hämta BB-väskan och lite grejer, sen där på förmiddagen fick jag tabletter som skulle göra att tappen mognade. Det gick långsamt och under dagen blev det mest att ligga, sitta och gå lite. Vid 17 kom en läkare in och ville titta på mig. Hon var inne i kanske 30 sekunder i mitt rum, klämde lite på mina ben och sa sen: "Vi måste ta hinnorna nu och få igång det här, det är börjar bli ohållbart". Så där och då togs hinnorna. Sen sattes värkstimulerande dropp och det började så smått kännas lite.

 

Efter detta så är minnena från mig lite diffusa. Jag började få värkar på riktigt framåt kvällen, tror kanske att klockan var 20 nånting. Jag andades lustgas och sa en massa tokiga grejer :) Sen vid 22 var smärtorna så starka att jag bad om ryggbedövning. Det tog ett tag innan det kom någon och la den, men efter det kändes det mer uthärdligt. Det höll tyvärr bara två timmar, sen började det kännas ordentligt igen. 

 

Jag kämpade på och öppnade mig till 8 cm ungefär. Men där tog det stopp. Min livmoder var så stor och slapp så den orkade inte öppna sig mer. Vid 4 på natten så kom läkaren in och sa att nu har vi stängt av droppet med värkstimulerande, det här kommer inte att gå. Dom planerade nu för snitt och skulle bara invänta en läkare till som skulle vara med. Eftersom bebbarna mådde bra och jag inte mådde skitdåligt så ville dom inte dra iväg akut där på natten utan inväntade morgonenpersonalen.

 

Så vid 8 på lördagsmorgonen så rullades jag iväg till operation för att bli snittad. Jag var så trött, så trött då... Helt färdig. Jag minns väldigt lite, jag bara löd order där på operationsbordet. M fick sitta hos mig och han var nog rätt nervös. Men efter nattens kämpande så kände vi nog båda att det bara var skönt att få ut bebbarna. Allt gick nog rätt bra där på operation. Båda killarna skrek direkt och var jättestarka och pigga. Jag fick se dem lite snabbt, men var rätt borta så det var mest att få en glimt.

 

Båda killarna vägde 3,5 kilo, normalstora bebisar om man väntar bara en... och moderkakan vägde 1,7 kilo. Dessutom så hade jag massor med fostervatten så läkaren som snittade mig var väldigt tydlig med att det var i rättan tid att dom fick komma där och då. 

 

Jag producerade ingen urin så dom var inte alls nöjda med situationen, jag blev därför skickad till IVA och fick ligga där på övervakning. M och killarna fick gå till vårt rum och där gav en barnmorska dem lite ersättning. Sen sov dom så gott. Efter ett par timmar så kom dom upp till IVA och hälsade på, då fick jag hålla pluttarna för fösta gången. Jag var fortfarande väldigt trött och ganska dålig så efter en stund skickade personalen iväg M och bebisar igen. 

 

Framåt kvällen fick jag till slut komma ner till förlossningen igen och vara med min lilla familj. Men jag mådde verkligen inte prima. Vi fick sova en natt där på förlossningen och sen på söndagen blev vi flyttade till BB. Egentligen tror jag att dom inte ville släppa mig riktigt från förlossningen, men dom hade så myclet att göra så det fanns ingen som kunde tilla till mig eller hjälpa mig upp ur sängen. 

 

Väl på BB började saker och ting kännas lite mer hanterbart. KIllarna började så smått fatta amningen, jag började känna mig lite bättre och M började få lite feeling han med.

 

Sen kom natten till tisdag, då vaknade jag av att det sprängde i huvudet och jag mådde verkligen skit. Vi ringde på sköterskorna och dom kom med tabletter. Sen under tisdagen så blev det massor med provtagningar och ultraljud på livmodern. Den verkade inte dragit ihop sig så bra och jag blödde rätt kraftigt. Jag fick två påsar blod och det verkade som om det stod koagler i livmodern som inte ville komma ut. Jag fick värkstumulerande igen för att få livmodern att trycka ut koaglerna, men det fungerade inte. Så till onsdagen planerades det skrapning. Jag mådde verkligen skit där under tisdagen så vi la amningen på hyllan ett tag och gav killarna ersättning med Calma-flaska.

 

Det var verkligen en lättnad... att amma trodde jag var det jag ville, men med allt som hände så var jag så tacksam för Calma-flaskorna. 

 

På onsdagen drogs jag iväg på operation strax efter lunch och var tillbaka igen vid 17-snåret. Dom hade inte hittat så mycket koagler som dom trodde så teorin var nu att jag hade så mycket vätska i kroppen som frigjordes efter förlossningen att blodet späddes ut och därför blev det så lågt blodvärde.

 

Det var tuffa dagar innan jag mådde lite bättre, jag fick mer blod och på dagen en vecka efter att bebisarna kommit så fick vi åka hem. Jag kände mig långt ifrån bra men tillräckligt för att ha det bättre hemma i min egen säng och få börja komma in i rutiner. Jag tar fortfarande blodförtunnande sprutor och blodtryckssänkande medicin, men vi får iallafall vara hemma :)

 

Jag kan säga att sista tiden på graviditeten och förlossningen var verkligen hemsk. På riktigt HEMSK. Jag kommer aldrig göra om det igen. Så klart förstår jag ju att alla inte drabbas så som jag gjorde, men med ett SF-mått på 49 veckan innan förlossning så förstår ni hur jag såg ut. 

 

Läkaren som snittade mig kom in innan vi åkte hem och berättade hur illa det egentligen var ställt med mig där när hon beslutade om att ta hinnorna. Havandeskapsförgiftningen var ganska aggressiv när den väl tog fart så hon var glad att det ändå gått så pass bra. Det var första gången som jag fick höra det ordentligt. Innan så hade ingen direkt varit rak och tydlig med hur illa därran jag var.

 

Men men, nu är vi iallafall hemma med guldklimparna. Det är ett sjå att ta hand om två små, men än så länge har vi haft tur. Dom är snälla med oss både dagtid och nattetid. Det lär ju ändras en del, men just nu är vi tacksamma för att det går så pass bra med allt. 

 

Jag ammar inte... jag kan känna mig skyldig för det. Men jag pumpar var tredje/var fjärde timme och ger dom det jag får ut. Det känns ändå bra så här i början. Jag vet inte hur länge jag kommer hålla på med det, det visar sig. Men jag har testat, båda fattar grejen och så där... men jag tycker inte det känns som om jag vill vara så låst. Att kunna få hjälp att mata känns mer värt faktiskt. M är nog inte riktigt med mig där än, men det är inte han heller som ska vara ensam med dem sen om mindre än två veckor. 

 

Nu måste jag sova, klimparna har somnat och man får passa på :)

 

Och är rätt ledsen... I måndags var vi ju inne på sjukhuset för att prata om hur länge jag måste lida så som jag gör idag. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen, men på vägen hem var jag helt slut i kroppen och uppgiven på hela situationen. M kände sig så maktlös, jag bara grät.

 

Men i grunden trodde jag nog att man skulle ta mer hänsyn till hur jag mådde. Att man skulle lägga ihop hur jag mådde med att bebisarna är så pass välmående och stora så att det kunde vara värt att tidigarelägga en igångsättning så att jag skulle kunna få slippa pinas.

 

Jag är större än de flesta tvillinggravida, jag väger nu 130 kilo och det är säkert 15 liter vätska bara. Hela jag är så svullen att det är svårt med allt. Precis allt gör ont att göra och smärtorna sitter ju kvar i fogar, rygg, knän och fötter. 

 

I min värld så borde det finnas nånting som säger att en gräns är nådd med hur dåligt en blivande mamma får må. Men i vårdens värd är det bara det medicinska som räknas. Mina värden är bra, iallafalla inte så pass dåliga att man har nån anledning till att gå in med åtgärder. Det finns inga indikationer på att bebisarna mår dåligt, tvärtom faktiskt. Vi får höra hela tiden att vi ska vara glada att dom är stora och välmående, att det är så många som är för små och inte får det dom behöver inne i magen. Självklart är vi båda väldigt tacksamma för att det är så. Men det är inte helt lätt när varje minut av min dag går åt till att bara försöka ta sig vidare till nästa minut för att det ska gå framåt.

 

Så besöket blev inte vad jag hoppats, men jag förstår ju att vården inte heller kan bara sätta igång en förlossning för att jag vill det. Om jag nu ville det, jag vet inte. Det är mycket som händer i bebisarnas mognad de sista veckorna och jag har ju 4 veckor kvar till full tid. I en vanlig graviditet hade det inte ens kommit på tal. Nu får jag lite tätare kontroller så att dom håller koll på mina värden, sen finns en ny bokad tid om två veckor där vi får en dag då igångsättningen bestäms. Även om jag blev väldigt ledsen så är det väl bra ändå att man ser till bebisarnas bästa och inte min. Egentligen är det ju så jag vill resonera oxå... men alla dom här dagarna som jag lider känns så tunga så jag känner ju samtidigt att jag ska orka sen oxå. Och en förlossning. 

 

Men nu är det bara att vänta. Och hoppas lite grann att kroppen och bebisarna bestämmer sig för att dom är klara och att det sätter igång av sig självt.

Nej här händer inte mer än att jag växer på alla håll och kanter. Bebbarna uppskattades väga 2500 och 2800 vid sista mätningen och min magen, allså helst sjukt, mäter 49 i SF-mått!!! Det är helt galet ju! Barnmorskan skulle föra in värdet i datorn men programmet protesterade och sa att värdet var för stort. Jaha tack då!

 

Alltså, jag är så gigantisk nu att jag klarar inte av att sätta på mig kläder på underkroppen. Jag är så orörlig i kombination med att fogen fram smärtar så in i bäng när jag försöker trä in fötterna i trosorna eller byxorna. Strumpor har jag inte fixat själv på väldigt länge nu. Sen nästan en vecka kan jag inte heller ha mina stödstrumpor på mig, dom hasar ner och stasar mer än dom hjälper. Så det är bara att lägga ner.

 

Idag har jag gått 35+4 veckor, jag är alltså i vecka 36. Idag ska vi på induktionssamtal, vi ska få prata om hur länge det ska få fortgå. Jag kan ju knappt gå längre och är helt och hållet slut i kroppen. Sist jag var hos barnmorskan bröt jag ihop och sa att jag snart inte orkar mer. Det är för mig nästan helt kört att gå på toa själv och att bara gå runt i lägenheten är både smärtsamt och fruktansvärt jobbigt. Men jag försöker ändå lite grann för att fötterna och benen ska få lite rörelse.

 

Numera kan jag som mest gå runt huset ungefär. Och då kommer sammandragningarna ganska på en gång. Fogen fram gör så himla ont att jag får stanna då och då för att inte börja gråta. Ryggen är stel och gör ont av tyngden från magen... Ja ni hör ju... det är snart ohållbart. Jag ska ju orka trycka ut dem och ta hand om dem sen oxå. Det tyckte tydligen min BM oxå så idag fick vi som sagt ett samtal om när det skulle kunna vara aktuellt med igångsättning. 

 

I lördags var vi inne på kontroll då jag kände att allt inte var helt ok i kroppen. En sjukdomskänsla som jag inte riktigt kunde placera. Det blev CTG och lite koll av blodtryck och proteiner i urinen. Lite så där indikationer på att något var på gång tyckte dom att det var, men inget alarmerande. Kan lika gärna vara havandeskapsförgiftning eller en faktisk förlossning på G. Läkaren kände på tappen och tyckte att den var lite mjuk och kort, men fortfarande stängd. Men hon log lite och sa att jag kommer inte hinna gå till 38 fulla veckor, det var hon säker på. Jag har gått 36 fulla veckor på torsdag så jag känner väl att ja... inom två veckor är dom här!

 

Och egentligen... när 36 veckor är avklarade så kan dom få komma. När som helst! Jag är SÅ klar nu med att vara gravid!

 

De senaste två veckorna har jag insett att inte ens åka med till Willys eller Ica Maxi är nån vidare bra idé. Jag har jättesvårt att gå och får så grymt ont i ryggen och fogen fram. Magen är TUNG nu! Jag skulle ju vilja kunna vara delaktig i åtminstone lite matinköp och sånt för M är inte alls lagd åt det hållet. Han kan följa en lapp jag skrivit men jag måste lixom förklara vad jag menar med "korv". Om han inte hittar det han tror jag skulle vilja ha så tar han lite så där random vilken korv som helst...

 

Som sist så var det han som ville ha korv och makaroner med majs till. Det är en sån där rätt som vi äter till vardags som är jätteenkelt att göra och är gott om man inte äter för ofta. Majs blandat med makaroner direkt i kastrullen och sen typ korvslantar till. Man jag ju ta vanlig grillkorv om man vill... men vi har ofta nån kryddkorv.

 

Men iallafall, han skulle handla korv. Hittade ingen alls i hela butiken... och kom hem med Cognacsmedvurst som man har på mackan. Funkar inte riktigt till det vi skulle ha det till. Och så är dte lite grann, han har lixom inget intresse i matlagning, vilket i sig är heeelt ok, men heller ingen intention att lära sig.

 

Och det är verkligen helt ok. Man tycker om olika saker och han är ju bra på en massa annat.

 

Men dte kan bli lätt frustrerande när jag tycker det är roligt och gott att laga lite olika maträtter, även om det inte är nåt avancerat så där. Men mycket handling går då på idén: "Lite sånt och lite sånt... det där kan man ha till och det blir nog gott ihop med det." Lite svårt att få ner det på en lapp till honom lixom :)

 

Sen kan jag knappt stå vid spisen heller längre. Får ont överallt av att stå och gå så där. Så det blir tyvärr rätt mycket fryspizza och hämtmat just nu. Gott ibland... jo visst... men inte alltid. Vi har en massa matlådor i frysen som är tänkt att vi ska ha sen när bebbarna kommer, men snart får vi lov att äta lite av det tror jag för jag börjar ledsna på all skräpmat.  Nu äter vi inte bara pizza och sånt, det blir en del köpessallad och sushi mmm... men ni vet, det ÄR gott med hemlagad mat!

 

Hur som helst så är jag väldigt bunden till lägenheten... SOM jag längtar efter att komma ut och bara gå ute i solen. Ja i regnet med för den delen! Känner mig lite fången i mitt eget hem. Kan inte heller hålla på och greja så mycket hemma för det orkar jag inte heller. Så just nu är det tungt att bara vara gravid.

 

Jag har gått 33 fulla veckor nu och 4 dagar. Helst skulle jag vilja gå 36 fulla veckor utan att dom kom spontant. Men efter 36 fulla veckor så får dom komma när dom vill, bebbarna. Jag är redo. Så redo man kan bli, hahaha! Men jag orkar verkligen inte med att vara så orörlig längre. Att plocka upp en strumpa från golvet är som att bestiga ett berg. Och att duscha kan vara ett helt företag känns det som. Hinna med att tvätta håret, tvåla in sig och sen spola rent innan jag blir svimfärdig av att stå där. Nej usch! Roligare kan man ha det!

 

Som värst får jag ju gå till måndadsskiftet april/maj... och blir det så kommer jag nog vara sängliggande mot slutet, det känns så. men jag kan knappt ligga heller utan att bli yr och få ont. Så jag tycker att 36 fulla veckor blir bra tycker jag. 

 

Sista kontrollen hos min BM sa: Allt bra! Alla värden är bra, blodtryck bra och bebbarnas hjärtljud bra. Magen hade 43-44 nu i SF-mått... Det är gigantiskt! Nu på torsdag är det TUL igen så får vi se hur dom fortsatt växa... Hoppas lite på att det planat ut lite och att dom inte ligger på så mycket plus! Visst är det bra med stora bebisar, men jag är verkligen sprickfärdig nu så jag känner att dom gärna kan gå ner till normalkurva iallafall och inte ligga över den. Men men, det är ju som det är.

 

Dags att ta tag i dagen tror jag. Har lite småfix att göra så jag måste sätta igång. Det blir ju lite så att eftersom allt tar sånt tid när man knappt kan röra sig så hinner man inte mycket varje dag. Idag är det symaskinen som ska få sig en omgång, Och kanske tvättstugan en sväng.

Ja det är verkligen upp och ner hela tiden. Ena dagen känns det rätt ok i kroppen. Självklart är det trångt för lungorna, illamående och allt annat... Men vissa dagar är verkligen pest! Ont överallt och känner att jag bara vill gråta. Men så vänder det och det känns rätt bra :) Krämporna är kvar men jag hanterar det bättre och mår bättre i själen.

Men det är ju som det är. Tror alla gravida går igenom mycket i huvudet, oavsett hur många bebisar man har i magen. Så jag försöker ta dag för dag och tänka på att efter en dålig dag så kan det ju bli bättre dagen efter. Igår var en riktigt dålig dag och jag kom mig inte för med nånting alls... Idag känns det bättre. Så idag ska jag försöka få lite gjort iallafall :)

 

Sen har jag förlikat mig med att allt går att lösa, jag måste inte vara helt förberedd inför bebbarnas ankomst. Det viktiga är ordnat, så resten går att köpa eller strunta i helt enkelt. Det blir vad det blir :)

Yes! Nu har vi tagit oss förbi en milstolpe till :) Känns väldigt bra att det nu gått 30 fulla veckor. Magen är stor som ett hus och jag kan inte ha varken dator eller nåt annat i knät. Det är svårt att äta utan att hela bulan är full med mat efteråt, jag kommer ju inte fram och kan luta mig över talriken. Men vad gör väl det om hundra år :)

 

Att sova är numera en lyxvara, men det är väl bra att vänja sig eller nåt. Jag får vila under dagarna när jag blir trött och det försöker jag lyssna på. Tror inte jag vinner på att vara nån superkvinna som far runt och grejar bara för att. Så en del dagar med mest sova och äta har det blivit senaste veckan. 

 

Ska börja tvätta det minsta i klädväg i helgen tänkte jag. Jag skulle även behöva börja fundera på BB-väskan... Kanske inte packa men skriva en lista möjligen. Och börja fundera på att lägga fram det kanske? Dels för att se om nåt som jag tror jag måste ha saknas och dels för att se om jag behöver beställa färdtjänst till väskan eller inte, hahaha! Sen är det ju så att det mesta fixar sig ändå. Skulle det bli bråttom nu snart och bebbarna tycker att dom ska komma så blir vi ju ändå kvar ett tag på sjukhuset och då har vi båda tid att åka hem och packa ihop det som behövs. Men det kanske är bra att börja fundera lite iallafall.

 

Det mesta är uppackat efter flytten så det känns bra. Det är inte alls ordning än, men kartongerna är så gott som tömda iallafall. Ska försöka styra upp det i helgen med resten så dom kan komma och hämta dem under nästa vecka kanske. Skulle vara skönt att bli av med dem och känna att det iallafall inte står såna överallt.

 

Ikea har vi inte hunnit med än... hoppas på att göra det i helgen. Men vi får se, vill inte vara för gnällig med M då han har första helgen på länge som det inte finns en massa måsten. Fast en del måsten tycker ju jag att vi har då... men vi får se. Lagom gnäll är alltid bäst :)

Ja jag tog mig till vecka 30, men egentligen så tänker jag att jag vill nå 30 fullgågna veckor... och det är på torsdag nästa vecka. Men ändå, det känns mycket bra att se att det lixom närmar sig. Gött att komma närmare och närmare att ha de små sprattelkillarna här! För det är dom verkligen... sprattelkillar. Tror dom kommer bli kickboxare eller nåt. Fullt ös inne i magen för det mesta. Och gärna när mamma ska sova eller försöka vila lite.

 

Nu har vi flyttat iallafall, det gick bra men jag var helt slut av att bara vara igång hela dagen. Vi har inte packat upp allt än, men nästan. Det är fortfarande rörigt här hemma, men det får ta sin tid. Jag orkar inte greja så mycket som jag vill så det är bara att finna sig i det. Förhoppningsvis så kommer vi greja en del i helgen tillsammans jag och M, men vi får väl se hur det blir. Han är rätt sliten efter att ha jobbat dubbla jobb nu en månad. Så jag vill inte pressa honom för hårt. Min mamma var här och hjälpte mig i veckan att packa upp massor. Kändes jätteskönt! Vi lagade även en massa matlådor att ha i frysen när bebbarna kommer, SÅ himla värdefullt! Tack snälla mamma! 

 

Har varit och gjort glukosbelastning i veckan. Det gick bra. Värdet innan var bra och värdet efter var bra, så jag slipper göra om det iallafall. Skönt, för det var ingen rolig historia alls... BLÄ! Man måste ju göra det på fastande mage och sen dricka den där lösningen... huvva! Sen vänta i två timmar på sjukhuset. Men men, det gick ju som sagt bra ändå och jag slipper göra det igen. 

 

Nästa vecka är det BM-besök, föräldrautbildning för tvillingföräldrar och sen läkarbesök. Veckan efter det är det UL igen. Känns lite konstigt att åka till denna nya mottagning... men jag finner mig väl kanske tillrätta ändå så småningom.

 

Jag börjar bli lite stressad över att komma iordning med skötbord och sånt. Vi har ett stort badrum, men lite dåligt planerat på nåt vis. Mamma kom på när hon var här att vi kan ju ha skötbordet på badkaret... och det var ingen dum idé alls. Har hittat ett på blocket som jag mailat på så får vi se om det finns kvar. Annars får vi väl köpa ett nytt. Tror det blri en bra lösning då vi inte använder badkaret så himla ofta och skötbordet är hur som helst lätt att plocka av om man vill bada.

 

Sen behöver vi byråar att lägga bebbarnas kläder i... det ska vi försöka få till från IKEA. Jag gjorde en provbeställning på deras hemsida men leveransen var i början på april och så länge vill jag inte vänta. Så jag beställde allt som jag vill ha/behöver som går att skicka med postpaket, det kommer om en vecka. Sen får vi försöka ta oss till IKEA och fixa byråar för egen maskin. Men jag tänkte att då slipper vi knalla runt och plocka allt det där som jag tänkt att jag vill ha. Jag orkar nog inte med att gå på Ikea mer än in och ut möjligen, så att gå och plocka en massa saker känns ohållbart. Hämta byråar och gå och betala tror jag att jag fixar. 

 

Men jag ska säga att det är nog inte länge till som jag kan ta mig ut på några större äventyr alls. Fy sjutton vad kroppen protesterar! Ont överaltt, magen är tung och jag blir slut på en gång. Men som sambon sa idag: "Tänk på att du är ju mer än fullgången nu egentligen!" Och det är ju sant. Mitt SF mått för en måndag sen var ju lika stort som på en fullgången graviditet. Så... visst är det inte konstigt att det känns i kroppen. Hade jag burit bara en hade jag varit färdig nu. Inte tidsmässigt, men om man går på magstorleken. 

 

Jag hoppas ju att dom stannar minst 6 veckor till och att jag får må ok fram tills dess. Men jag inser att jag lär nog boa klart så smått och fixa det sista så jag slipper känna att det är en massa saker som måste göras. För snart finns inte ork till det!

I veckan var jag ju då iväg och skrev in mig på mödravården i vår nya stad. Det var lite pirrigt! Först var det UL på förmiddagen, lite annat upplägg än vad dom har här hemma. Här hemma kör dom en läkare och en sköterska som tillsammans tittar. Dit vi flyttar kör dom så att sköterskan, det är en barnmorska tror jag, gör själva undersökningen och spelar även in en del sekvenser på hjärtat mm. Sen kollar en läkare på alla bilder och videosekvenser, ser läkaren då nåt som han/hon vill kika mer på så kallas man igen.

 

Men det gick iallafall jättebra och allt såg fint ut. B1 låg nu med huvudet ner och fötterna upp under revbenen på min högra sida. B2 ligger i tvärläge med huvudet åt vänster och ben och rumpa åt höger. Så alla benen är åt det hållet just nu, inte konstigt att det är där jag känner som mest oftast då :) Dom väger ca ett kilo styck nu så dom är inte pyttiga iallafall. Tror dom lägger på sig ca 200 gram i veckan nu... Fort går det! När det är enäggs så planar det ut oftast efter vecka 30 så dom blir nog inga jättebebisar, men inga småfisar heller hoppas jag.

 

Sen efter det var det barnmorskan, hon var lite vimsig tyckte jag. Men jag antar att det är inte helt enkelt att ta emot en person som haft en tuff tid innan graviditeten och har en tjock lunta med papper med sig som man ska gå igenom. Vi hade lite så där ont om tid dessutom så hon lovade att vi skulle prata mer om allt nästa gång vi sågs. Så vi får se då :) Hon var inte på nåt sätt dålig, inte alls. Mest bara lite så där ofokuserad. Det kändes ok iallafall.

 

Nu har jag en massa saker inbokat... Glukosbelastning, UL, Föräldrautbilning och läkarbesök. Sen ska vi väl försöka komma med på nån vanlig föräldrautbilning med... Så kanske man kan hitta lite folk som kommer vara hemma samtidigt som jag. Får väl se hur det går.

 

I övrigt tror jag att alla inköp börjar bli klara, måste försöka sätta mig nån dag och pricka av mina listor. Det är nog mest lite smått som saknas tror jag. bland annat lite blöjor och sånt. Även skötbord saknas, men det ska vi fixa ett när vi har flyttat. Tänker mig faktiskt att jag vill bygga ett... eller... M får bygga :) Skulle gärna vilja ha ett som är lite större än de vanliga. Mest för att när jag är ensam så kan båda vara med mig där och när vi är båda kan vi byta samtidigt. Får se hur det blir. Det behöver ju inte bli så komplicerat alls, men jag ska bara tänka ut nåt bra :)

 

Vi får ett stort badrum, så det ska nog gå bra att få plats. Men jag har en tanke om att inte ha det i badrummet... kanske ha det i bebisrummet. Det enda är att då ska man hämta vatten varje gång och så där... tänker att det kanske är lite rörigt. Aja, det reder sig. Nåt i denna stilen kanske:

 

http://jennyshus.webblogg.se/2009/november/barnrummet.html 

 

Kanske inte fullt så brett, men iallafall lite bredare än ett vanligt enkelt. Kanske helt enkelt köper två billiga och ställer ihop :)

 

Igår gick jag in i vecka 28, så mitt första mål närmar sig! Vecka 30 känns som ett bra första mål. Två veckor bara, skönt! 

Vecka 26 har jag tagit mig till. Det bara rullar på. Jag blev sjukskriven på heltid i mitten på januari. Det fungerade tyvärr inte att jobba efter att jag kom tillbaka från ledigheten över jul. Jag kände att det blev för tungt. Jag fick jätteont i fogarna, sov fruktansvärt dåligt och mådde illa av tröttheten. Läkaren och M tyckte att det var dags att inse faktum, dags att gå hem.

 

Kändes på ett sätt bra, skönt att kunna vila när jag behövde. Sen kändes det jobbit mot jobbet. Men dom tog det så bra så det gick bra ändå. Nu när det gått några veckor så känns det verkligen att det var hög tid att gå hem när jag gjorde. Nu orkar jag inte göra några stora utflykter ens en gång. Dte blir korta ärenden och sen hem och vila. Känner mig helt slut av att bara åka till affären och handla, även om sambon är med.

 

Men vi har iallafall bokat flyttfirma inför flytten och städfirma som ordnar med städningen. Så det som ligger på oss nu är packning. Men det tar vi pö om pö. Jag tar nån låda då och då. Så det kommer bli bra. Våra mammor kommer och ska hjälpa oss med det helgen innan vi flyttar sen, så det är inget som stressar mig alls faktiskt. 

 

Nästa vecka ska jag till vår nya stad och skriva in mig på mödravården. Har fått alla UL-journaler härifrån och ska även få resterande journal av min BM imorgon. Känns lite pirrigt men samtidigt helt ok. Det blir först ett UL och sen inskrivning. Det var skönt att det fungerade att få både och på samma dag iallafall. Jag passar på att hämta nycklarna till nya lyan oxå då samma dag. Tar med mig mamma dit så jag slipper åka själv. Det kändes lite som det "värsta", att åka själv dit upp. Eller att köra själv rättare sagt, vill gärna ha med nån i bilen. Så lilla mamsen åker med :)

 

Sambon börjar nytt jobb idag. Han kommer vara både stressad och ha fullt upp, så jag tänkte att han inte kommer kunna följa med till barnmorskan där på inskrivningen. Kanske han borde göra egntligen, men det blir en heldag så det fungerar inte riktigt. Han får iallafall ledigt när vi ska flytta, det är väl det viktiga egentligen :)

 

Bebbarna där inne sparkar runt iallafall och ultraljuden som vi gjort fram till nu har varit utan anmärkning hela vägen. Känns jättebra! Läkaren sa sist att fortsätter dom så här kommer det gå utmärkt för dem. Dom ligger på +1% och +10% över kurvan för enlingars tillväxt :) Skönt! Bättre med lite stora bebbar än lite små. Allra helst när man vet att dom planar ut sen ju närmare förlossningen vi kommer. Så om jag förstod det rätt så väger dom nu nånstans mellan 750 gram och 830 gram. Pluttar! Men ändå stora pluttar :)

 

Så... jaa... just nu tuffar det på. Ont, tungt och lite så där. Men det känns ändå mer och mer som att vi kommer ro detta i mål. Heja bebbarna!

 

 

Ja det kom lite så där utan förvarning. Kände mig nere, otillräcklig och deppig. Tänker på att det börjar bli verkligt att vi ska bli föräldrar. Kommer jag att orka? Kommer jag klara det? Räcker man till för två små? Har känt det lite som om jag tappar kontrollen. Det är så mycket som ska ordnas och fixas med känns det som.

 

Och flytta mitt upp i allt. Jo jag kände att det blev lite mycket. Dessutom så mår jag si så där i kroppen. Tungt, ont, spänner i kroppen och illamåendet som inte ger sig.

 

Men så ringde jag kuratorn en kort sväng. Mest för att höra av mig då jag sagt att jag skulle göra det. Hon blev jätteglad och frågade hur jag hade det. Vi pratade kort om allt och hon sa att ALLA mammor går igenom det som jag går igenom och att det är helt normalt. Normalt att reflektera över livet och ur det kommer att bli framöver. Så jag kände mig lite lättare till mods efter det.

 

Men så klart tänker jag och funderar. Känns stort och ogreppbart.

 

 

Ja jag tycker att magen tar tillväxt skutt lite lagom ofta nu. Vissa dagar är jag STOR på kvällen, men på morgonen lite mindre igen. Jag känner de små parvlarna oftast på morgonen när jag vaknar och på kvällen när jag ligger/sitter i soffan.

 

Det börjar bli tungt tucker jag. Knäna känner jag av nu och även rygg. Fogarna värker och det kommar sammandragningar när jag gör nåt lite mer ansträngande. Det är väl bara att accepera att det är som det är och försöka ta det lugnt. Illamåendet är kvar men lite mindre och mer sällan. 

 

Vi har beställt vår barnvagn nu iallafall, det känns lite läskigt! Det blev en Bugaboo Donkey Twin med Petrol Blue som toppfärg. Den ser ut så här: