Ny vecka igen och helt klart nya utmaningar
Så kom första dagen med PT:n. Var ganska nervös faktiskt, men det gick över förväntan. Han puschade och fick mig att nästan tuppa av, men det var samtidigt lite kul! Man orkar och kan så mycket mer än man tror :) Nu fortsätter galenskapen i en och en halv vecka... tre tillfällen kvar med PT:n och sen egen träning resterande dagar. Ska bli intressant att se vågen sen på torsdag morgon nästa vecka. Har ställt undan vågen nu medans jag kör detta, känns som om det kvittar vad den säger under tiden.
Kosten har oxå gått bra att sköta trots att vi var borta i helgen. M höll koll på vad jag stoppade i mig och jag bokförde. Sen gick vi mycket och tränade även på hotellets gym. Det var en mycket välbehövlig paus kände jag! Bara komma hemifrån lite och få unna sig mys och tid tillsammans.
Sen har M verkligen dragit sitt strå till stacken denna cykel! Stegringen kom ju i onsdags på dag 12. Då hade vi ju hoolabaloo på morgonen, sen vart det varje dag fram till söndag :) Ingen vilodag här inte! Nej nu tyckte han att vi skulle safe:a. Igår sa han att han gjort sig förtjänt av lite vila efter dessa dagar. Hahaha! Jaaa, det kanske kan vara på sin plats med lite vila. Kommer nog iallafall inte orka ha så mycket sex under dessa två veckor nu, så lite vila sitter fint!
Idag är jag på ÄL+5 som det så fint heter. Fem dagar från ägglossning. Typ 8 dagar kvar till förväntad mens, eller BIM som det kallas med. "Beräknad icke mens" Lite konstig förkortning, men iallafall :) Jag tror ju att det kommer vara ganska klart i helgen hur denna cykel har gått. Brukar ju få lite spottings innan. Så vi får se. Hinner nog knappt med att fundera så mycket heller eftersom jag har en del att göra tills dess.
Men onekligen skulle dte vara dubbel utdelning om jag lyckades med utmaningen att gå ner så mycket jag vill OCH får positivt grav-test. Troligen kommer det vara inget av det, men man måste ju försöka iallafall :) Sexandet har vi maximerat denna månad och träningen är på god väg. Så vad fasen NÅT borde jag väl kunna få tillbaka?
Blodprov idag igen
Idag var det dags för blodprov igen. På onsdag så ska vi till kliniken igen och få svar på proverna. Kan ju bli intressant. Skönt att ha alla prover tagna iallafall.
Tar sista tabletten av denna omgång provera på torsdag. Sen brukar det ta 2 dagar tills man får mens. Jag har min beräknade mensdag på fredag så jag ska inte gå bananas om jag inte får den då :) Fast jag brukar ju få förvarning på mensen en eller två dagar innan så jag lär ju ha ganska bra koll på onsdag/torsdag. Har inte känt nåt alls i denna cykel. Inge skensymtom, ingen magkänsla... ingenting. Men å andra sidan så gör ju inte alla det heller. Varken min mamma eller syster har haft tidiga tecken. Räknar man från när jag förmodligen hade ÄL så är det ju bara 10 dagar :) Så jag får snällt vänta bara.
Men det känns hur som helst väldigt skönt att få besked om M:s prover i veckan och även mina.
Vad har jag gjort?
Ja vad har jag gjort för att förtjäna detta? Denna gång är det verkligen en positiv känsla och inte tvärtom :)
Igår tog jag upp det som hände i helgen och sa att jag blivit orolig. M tittade på mig frågande och sa: "Men varför säger du inte att du blir orolig? Jag menade ju inte så! Det jag tänkt på är ju mest att man faktiskt går från att vara ganska fri till att vara bunden. Men det är ju ett steg vi bestämt att ta tillsammans. Jag tänker på det, men ser ju fram emot det med!"
Så jag hade nog tagit det lite fel ändå :) Han fortsatte förklara hur han kände. Han sa att han givetvis skulle bli jätteglad om vi lyckades bli gravida och att han ser fram emot den dagen. Sen sa han att visst var han lite orolig men det är väl sunt egentligten oxå, att han tror att vi kommer få en superbebis :) Han sa att han ser fram emot att förbereda allt innan födseln och att det ska bli jättekul att inreda barnrum mm.
Jag bara log, både inombords och med hela fejset. Tänk, man ska inte tro så mycket och inte fråga. Vår största fördel och däri vår styrka ligger som par är att vi kan prata och tala om vad vi tycker. Så om jag bara lär mig att fråga och inte bara fundera så slipper jag ju en massa oro. Fast jag är ju egentligen inte så himla orolig heller, men man tänker ju till ibland.
En annan sak som jag märkte att han var lite fundersam över är läkarbesöket nästa vecka. Han sa: "Så det kan alltså vara så att vi får en dom nästa vecka?" Och visst är det så. Vi kan få en dom som inte kanske känns så rolig nästa vecka. Det kan ju vara så att det visar sig att nån av oss inte är fertil, att det aldrig kommer att gå. Men vi sa båda två sen att vi tar det då. Det får inte vara så att vi oroar oss långt i förväg heller.
Det jag tror dom kommer säga är att jag har min ålder emot mig och att det kan ta tid. Att M är frisk men att det kan ta tid eftersom jag är så pass gammal. Sen kanske vi får hjälp lite på vägen eventuellt. Men jag är inte säker på att vi får remissen till IVF så där bara om allt ser bra ut.
Sen just nu känner jag mig ganska säker på att jag inte hinner gå ner det jag måste gå ner heller. Det går för långsamt. Jag kan absolut lägga i en annan växel med att kanske käka pulver eller svälta mig så remissen kommer iväg... men jag tror inte på riktigt att det är svaret. Jag kämpar på och det får väl ta den tid det tar då. Kanske kan man söka hjälp privat annars, jag vet inte. Ge upp är inte min grej, men det känns lite tungt ändå just nu.
Sen just nu känner jag mig ganska säker på att jag inte hinner gå ner det jag måste gå ner heller. Det går för långsamt. Jag kan absolut lägga i en annan växel med att kanske käka pulver eller svälta mig så remissen kommer iväg... men jag tror inte på riktigt att det är svaret. Jag kämpar på och det får väl ta den tid det tar då. Kanske kan man söka hjälp privat annars, jag vet inte. Ge upp är inte min grej, men det känns lite tungt ändå just nu.
Fast idag väljer jag att vara otroligt glad för att jag och M faktiskt är på samma plan med allt, bara vi pratar och gör oss förstådda :) Han är verkligen helt fantastisk!
Prover och väntan
Nu är provtagning för M inbokad och jag borde kunna ta prover samma dag. Jag ska ta prover på cykeldag 2-3 och om man räknar att jag ska få mens på onsdag nästa vecka så borde fredag vara ganska lagom. Måste dock ringa och kolla så jag ska räkna så.
Men det känns ändå lite lugnare i själen när man vet att vi kommit in i systemet. Givetvis hoppas jag att det tar sig innan vi behöver utnyttja mer hjälp. Men ändå, tryggt att känna att vi kommit dit och fått skriva in oss. Lite provtagningar och sen svaren på dem, då kan man sen mest fokusera på vikten och att göra barn :)
Fyra dagar
Ja så lång tid har gått. Fyra dagar. Sen ägglossningen alltså. Dagarna går så himla långsamt. Det positiva är att denna vecka kommer vara full med måsten på jobbet och det blir nog ganska lite tid till funderingar. Eller... fundera hinner jag ju och kommer säkert göra med. Men jag tror ändå att veckan kommer gå fort.
Man kan nog säga att onsdag nästa veckja är min BIM denna gång. Normalt sett skulle jag räknat måndag. Men eftersom ägglossningen kom två dagar sent så flyttar jag fram det till onsdag. Lutealfasen är ju nästan alltid samma (tiden från ÄL till mens) så därför räknar jag inte som jag brukar.
Imorse på väg till jobbet så satt jag i bilen och blev alldeles illamående. Direkt kom tanken... hahaha! Men hallå, fyra dagar. OM det skulle vara så att ägget är befruktat så har det definitivt inte fäst än. Det finns de som säger att ägget kan fästa dag tre, men då skulle jag iallafall inte kunna känna av det. Men tanken kommer iallafall lite så där. Nu när jag är på jobbet så känner jag ingenting. Så det var ju ingenting :)
Men ändå. Det skulle vara bra om det tog sig nu innan jul. Så skulle iallafall stressen kring "gammal och fet" släppa. Dte är orättvist ibland tycker jag. Det finns ju folk som är mycket större än mig som blir gravida spontant och ingen lyfter ett ögonbryn. Dom får samma vård och samma rätt som alla andra. Men är man tjock så får man inte hjälp att bli gravid. Det är lite orättvist att vissa kan råka bli gravida av att ha sex en gång vid fel tillfälle... andra får kämpa hårt för att överhuvudtaget ha en chans att bli gravid.
Det är inte rättvist i livet och det är väl nåt man får vänja sig vid helt enkelt. Det är mest tråkigt att inse att det är så. Vissa har det jäkligt lätt för sig och andra inte. En del får saker man vill ha bara för att dom tjatar tillräckligt mycket och är tillräckligt ihärdiga. Andra väntar på sin tur och får ofta vänta länge. Vissa får serverat och kan bara ta för sig medans andra får kämpa hårt.
Och det är orättvist. Men i slutänden så tror jag att de som kämpar hårt gläds mer åt det man har/får. Och det är ju en vinst i sig :)
Trööööööött
Jag förstår inte hur svårt det ska vara att somna i tid på kvällarna? Söndagar är värst på det sättet. Somnade för sent... vaknade trött som en sengångare. Men den var bara upp och ta tag i dagen. En bra sak, nu kommer det intima detaljer igen, är att jag inte blött nåning alls ens när vi haft sex senaste veckorna. Om tabletterna nu hjälper mot mellanblödningarna så är det ju hur som helst.
Jag tror att förra mensen blev lite kraftigare än vad den brukar vara, det var nog tabletternas förtjänst. Läkaren sa att ofta så blöder man mer, men inte riktigt lika länge (om man har blödningar många dagar). Det spelar mig ingen roll fktiskt om det blir mer när man väl blöder. Hellre det, att man vet att det som ska ut kommer ut ordentligt.
Vi har fått tid på kliniken iallafall, det känns ju bra! En första koll inför en ev utredning. Ska bli skönt att få veta om allt är som det ska med alla värden. Återkommer mer om det när vi varit där.
Ok. Måndag. Fredag är den dag mensen beräknas. Tror den kommer då. Eller kanske lördag. BAH! Jag vill veta nu ju!
Ok. Måndag. Fredag är den dag mensen beräknas. Tror den kommer då. Eller kanske lördag. BAH! Jag vill veta nu ju!
5 days... and counting
Jaa, vad säger man? Lördag. Eller egentligen söndag när jag skriver detta. Om man ska hårddra det så är det 5 dagar kvar tills jag ska ha mens. Kan inte påstå att det finns nåre direkta symtom. Alls. Men det är ju ganska väntat. Känner mig precis som vanligt. Lite öm i brösten, men det kan man ju vara.
Nästa vecka på jobbet kommer jag ha ganska mycket att göra så det blir bra. Hinner nog inte alls tänka så mycket. Hahaha! Det där trodde vi inte på, eller hur? Fundera kommer jag göra. Varje dag.
I somras var vi på en liten resa tillsammans med hans vänner. Idag sa han så där från ingenstans: "Resan till XXXX måste bli tradition varje år, med eller utan barn." Jo, svarade jag, det kan ju vara så att det är en väldigt liten baby som åker med nästa år i så fall. Han funderade lite och så sa han: Eller så är du tjock.
Jo precis, så kan det ju vara oxå :D Jag känner väl att just den resan kanske inte riktigt var min grej, men å andra sidan så kan jag åka med för hans skull. Betyder det mycket för honom så kan jag åka med. Oavsett om det bara är jag och han eller en liten familj som åker. Eller han och hans tjocka flickvän då :)
Inga blödningar än! Bådar gott det här... ska väl inte säga för mycket, men det är iallafall väldigt trevligt att inte blöda mellan ÄL och mensen!
En vecka
BAH! En vecka har gått och en är kvar. Det dyker upp en sång i huvudet, om och om igen: "Lilla snigel"... Tiden gåååååår sååååå låååångsaaaaamt. Sysselsatt är jag men det är lixom svårt att låta bli att fundera!
Symtom då? Njae... inga alls egentligen. Lite ont i tuttarna och det spänner lite i tjejmagen. Men det kan ju likagärna vara mina tabletter som verkar. Än så länge, peppar peppar, så har jag inte fått en enda stänkblödning :) Bara det är ju väldigt trevligt! Om Proveran hjälper mot det blir jag kanonglad! Himla skönt att slippa det. I förra cykeln började det ju i princip vid ÄL och höll på sen fram till mens. Så om det blir annorlunda redan denna cykel så är jag nöjd.
Sen den evinnerliga tiden... en vecka. Jag tar sista tabletten Provera på onsdagen. Sen brukar det ta 2 dagar innan mensen kommer. Så fredag då. Men man blir ju lite knäpp för mindre. För tabletterna kan ju skjuta på den fler dagar oxå. Jaha, hur ska man då veta lixom? Hahaha! Vågar inte testa innan mensen skulle ha kommit iallafall. Skitfeg. Många testar ju en vecka innan BIM för att se om dom plussar tidigt. Men jag vill inte få ett fett NEJ i fejset. Jag menar, kommer mensen så kommer den. Gör den inte det kan man ju kanske börja fundera på att testa. Tror att det passar mig bättre att göra så. Så slipper man bli besviken både innan mensen och sen när den väl kommer.
Men alla är ju olika, jag vet bara att jag skulle bli skitledsen om jag fick ett negativt test innan mensen. Så, jag väntar. VÄÄÄÄÄNTAAAAR... :)
SOM jag känner efter
Ja herregud. Är det inte lite si eller så? Eller?
Nä, det varken är si eller så. Egentligen så känns det inget alls. Fram till igår hade jag skitont i tuttarna men inte idag. Så det var nog mest ont för att jag haft ÄL. Däremot har jag inte börjat småblöda än! Det är ju en vinst i sig :) Inga spottings eller så än och jag tar min Provera varje morgon. Så om det funkar att jag slipper blöda denna månad innan mensen kommer så blir jag glad!
Jag frågade M här om dagen hur han kände inför alltihopa nu när det lixom lagt sig lite och han svarade bara att allt kändes lugnt och bra. Han trodde väl att han kanske skulle bli lite stressad om vi plussar snart, alltså ganska tidigt mot vad vi trott, men att det är ju en övergående känsla. Han kommer nog inte känna efter förrän det sker och då kommer det gå bra tror jag :)
Minns inte om jag skrev om det men jag köpte ju vitaminer som jag tar varje dag. Har dock funderat på varför alla vitaminer måste smaka så förjävla ialla? Brunspräcklig tablett, stor som en tennisboll och smakar APA. Den luktar illa till och med. Och även om man slänger in den i munnen och paniksväljer med massor med vatten så smakar den verkligen illa. Usch! Men vad gör man inte? Hahaha!
Mer info än vad ni vill ha? ;)
Hahaha! Jag inser ibland att det blir väldigt intimt här i bloggen. Men det bjuder jag på! Ni som vet vilka jag och M är, ni får detaljerna på köpet och ni som inte vet vilka vi är får kanske såna detaljer som det är svårt att hitta ute i cyberrymden :)
I onsdags, igår och idag har det blivit sexande iallafall. ÄL-testet var neg i morse så ägget har släppt nångång från igår eftermiddag till i morse. Så att jag haffade M direkt innanför dörren innan han hann protestera (*fniss*) var ju ganska vältajmat och i morse blev bara bonus. Oavsett vad resultatet blir så tro jag att vi fått till det på de bästa dagarna.
Även om man vet att det kan ta tid och att det är normalt... även om man vet att det är så liten chans varje gång... så hoppas man. Jag hoppas! Och varför skulle man inte hoppas? Om man inte tror och hoppas varje månad utan håller på och neggar tor jag att det inte blir nåt heller. Lite positiva känslor och hopp, det är nog alltid bra!
Även om man vet att det kan ta tid och att det är normalt... även om man vet att det är så liten chans varje gång... så hoppas man. Jag hoppas! Och varför skulle man inte hoppas? Om man inte tror och hoppas varje månad utan håller på och neggar tor jag att det inte blir nåt heller. Lite positiva känslor och hopp, det är nog alltid bra!
Ok, så nu blir det två veckors väntan igen då. En ny cykel med Provera, får se om det blir nåt bättre denna gång :)
Full fräs framåt!
Jo mensen kom som "den skulle" igår. Inte förskjuten eller så. Full fart vid lunch, både mensvärk och resten. Skönt ändå att den var så punktlig. Nu blir det till att blicka framåt och börja testa ÄL nästa vecka igen då :) Känns lite bra ändå på nåt sätt.
Vi anmälde oss till kliniken iallafall igår, det var bra. Det var M som insisterade på att det skulle bli gjort. Jag har ju tänkt på det med, men glömt det om och om igen. Nu är dte gjort iallafall. Mycket bra! Får se om vi blir kallade till nåt första besök eller hur det funkar. Antar att dom kollar igenom vår ansökan och sen tar hänsyn till den läkarens notering i journalen. Intressant kanske det blir iallafall. Hoppas man kan välja en tid som inte inverkar på jobbet för mycket bara. Vill inte vara borta mer än nödvändigt nu från nya jobbet.
Ska bli intressant att se om tabletterna gör nån skillnad nästa månad. Skulle vara skönt att slippa blödningarna innan mens. Ha en mer normal cykel. Känns lite både och det här med att försöka bli gravid. Det är väl SÅ DÄR att bli det under de närmaste månaderna eftersom jag fått nytt jobb. Men jag har ju inte heller riktigt tid att vänta. Så det känns bra eftersom vi nu är överens och att M faktiskt verkar rätt engagerad och glad för det. Men lite knepigt oxå, för om jag bblir gravid snabbt så kanske det påverkar jobbet negativt.
Just nu väljer jag att försöka att inte fundera så mycket, för det är ju egentligen bara ett första steg att bli gravid, nästa är ju att ta sig förbi de kritiska veckorna och allt sånt. Så det får lösa sig om det överhuvud taget blir nåt.
Bahhhh!
Tiden går så himla långsamt! Idag är det exakt en vecka sen min ägglossning. Eller som man säger på gravidspråk: ÄL + 7 :) I morse när jag gick till jobbet så stack det till i höger sida och gjorde ont en stund, drog bakåt mot ryggen... Sen släppte det och under dagen så har jag känt av det men inte haft ont direkt.
Om man läser lite om saker och ting så kan man känna när ägget fäster i slemhinnan. Dte kan även blöda lite. Det kallas i så fall nidationsblödning. Ikväll så vart det lite rosa och en droppe blod... Kanske! Jag vägrar ju tro att det går så lätt ;) Men visst fasen hoppas jag. Och visst fasen känner man efter ÄNNU mer nu när man försöker på riktigt. Är säkert inte alls nånting att hänga upp sig på. Men kanske... hahaha!
Det är ju exakt en vecka kvar tills dess att mensen ska komma så det är bara att hålla ut. Min syster som har barn har inte kännt av sina graviditeter direkt så det är ju inte alltid så att man känner av det. Är vi lite lika så känner jag kanske inte heller av det. Eller så är vi inte lika. Om jag minns rätt så kände inte mamma heller av sina graviditeter förrän mensen uteblev, så det är säkert bara önsketänkande från min sida.
Om en vecka... en vecka... då borde jag veta! Ska vi spola fram lite kanske?
Dag 1 på Provera
Ja, idag var det första tabletten med Provera (gulkroppshormon). Den ska tas på morgonen och förhoppningsvis göra så att jag inte blöder så mycket mellan ÄL och mens. Får se hur det går. Kunde tydligen ta ett par månader innan man såg nå större skillnad. Sen har jag läst att det kan vara så att mensen skjuts upp ett par dagar, det blir intressant att se :) Kommer ju hinna bli toknervös om den inte kommer som den "ska" där kring den 20:e. Då finns det ju två olika alternativ. Ett: jag är gravid. Två: Provera har skjutit upp mensen ett par dagar.
Fredag idag... bara 12 dagars väntan.
Ok...
... alltså. Ska dagarna gå så här långsamt??? Bahhhh! :D
Köpte iallafall nya vitaminer igår, började med dem idag. Smakade apa faktiskt. Varför måste vitaminer smaka spunk? Dra nån jäkla dragéerin över (eller vad det heter) så man inte könner smaken för tusan. Bläääää! Men men, vad gör man inte för att det ska bli bra?
Vad hände? - igen :)
Ja jag vet inte riktigt jag... Nu är allt helt plötsligt lugnt. Ingen ångest eller funderingar kring om han är redo. Jag frågade här om dagen hur han kände kring allt, jag sa att han verkade lugn. Han svarade att han kände sig lugn. Att han inte alls kände sig stressad eller så. Han berättade även att han pratat med sin bästa vän om det och denne hade sagt att han också vill ha barn snart. Så där ja! Den vännen har visserligen inte flickvän, men att han säger att han vill var nog bra för M.
Så idag så skojade vi om bullar i ugnen och sånt... :) Då säger han: "Jaaa... det är nästan så man längtar lite nu."
Så idag så skojade vi om bullar i ugnen och sånt... :) Då säger han: "Jaaa... det är nästan så man längtar lite nu."
Ehhh??? Vad hände? Hahahaha! Ja jisses, jag är så glad för att vi kommit hit. Han är bra, vi är bra och blir vi tre så kommer vi bli bäst!
Nu får jag min mens vilken dag som helst... sen är det alltså dags för ett första försök att bli gravid i början på augusti. Jajjemen!
Tiden bara går
Jag inser att tiden bara går i ett allt snabbare tempo känns det som. Det är nog för att jag hela tiden tänker ett par helger framåt. Jag och M träffas ju inte så ofta så det blir på nåt sätt hela tiden fokus framåt.
Iallafall så fick jag stegring som beräknat dag 12, ÄL dag 13 eller natten till dag 14. Det var alltså förra veckan på måndagen eller natten mot tisdag. Hade dock lite ÄL-smärtor under tisdagskvällen så kanske att ägget släppte då. Jag vet inte. Tempen däremot steg på dag 13, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna cykel. Men om allt är "som vanligt" så ska jag få mens på lördag och då antar jag att jag får en liten blödning på torsdag först. Får se hur det utvecklar sig.
Iallafall så fick jag stegring som beräknat dag 12, ÄL dag 13 eller natten till dag 14. Det var alltså förra veckan på måndagen eller natten mot tisdag. Hade dock lite ÄL-smärtor under tisdagskvällen så kanske att ägget släppte då. Jag vet inte. Tempen däremot steg på dag 13, så jag vet inte riktigt hur jag ska tolka denna cykel. Men om allt är "som vanligt" så ska jag få mens på lördag och då antar jag att jag får en liten blödning på torsdag först. Får se hur det utvecklar sig.
Mycket räknande och dagar hit och dit är det :) Men kontroll är bra att ha tycker jag.
Ingen annat nytt under solen direkt. Jag och M fungerar hur bra som helst tillsammans. Det känns löjligt bra mellan oss och det enda som grumlar allt just nu är barnfrågan. Allt annat är hur bra som helst och vi är överens om allt annat också. Barnfrågan är doch satt på paus, ingen av oss är direkt redo att prata om det fullt ut. Jag är det inte för att jag tycker att vi inte är där än i vårt förhållande. Och han är inte heller där än, mest tror jag pga att han inte vet hur han ska förhålla sig till det. Han vill ha barn, men inte nu. Han vill inte att jag ska avstå nu för hans skul. Och han vill vara med mig. Så vi har ett knivigt läge kan man säga. Men vi har gemensamt sagt att vi tar det efter jul och nyår, för vi kommer träffas mycket då. Så det känns bra. Jag känner att jag behöver lite tid att landa i hur jag vill sätta upp mitt "ultimatum" och jag tror att han behöver tid att fundera på hur han vill ha det med oss. Så tar vi det därifrån.
Long time...
Det är inte alltid så enkelt att blogga känner jag. För det är svårt att sätta ord på saker och ting. Jag brukar ha lätt för att skriva, men det är inte så just nu. Det virvlar runt tankar i huvudet och jag blir inte klok på det. Så jag försöker att sluta fundera. Lättare sagt än gjort.
Iallafall så ska jag få komma till kliniken i stan, det kanske jag har skrivit? Det är bra, då kan jag få koll på om apparaten fungerar och så där. Jag hoppas oxå få lite recept som jag kan använda för att förlänga lutealfasen om det skulle behövas. Men jag har nog faktiskt börjat få lite koll på att min lutealfas faktiskt inte är så kort som jag trott. Känner väl att jag iallafall vill ha recepeten så jag kan ta progesteron för att förlänga nån dag eller två.
Jag söker jobb också. I Martins stad. Det är betsämt att jag ska försöka flytta dit. Det är blandade känslor kring det. För det mesta är det hur bra som helst. Jag vill väldigt gärna komma närmare honom och ge oss en chans. Men ibland tvekar jag, det är väl alltid så att man tvekar ibland. Tvekar för att jag åter igen flyttar, drar upp mig själv från en plats där jag rotat mig lite. Tvekar för att jag åter igen gör stora förändringar för en man. Tvekar för att jag åter igen ska börja om.
Sen är det så att jag är sån till naturen, jag gör sånt. Jag tar chanser och gör saker lite grann med en klackspark. Och det är därför jag har kommit så långt i mitt liv som jag har gjort. Självklart har jag gått på nitar och gjort urdumma val emellanåt. Men jag har också skapat mitt liv utefter vad jag vill att det ska vara. Det är ju egentligen endast detta med barn som inte har lyckats. Det har jag skjutit upp och satt på paus lite för många gånger. Jag har velat hitta det perfekta tillfället. Men det blir aldrig perfekt.
Och när jag så tog just den saken i egna händer så dök Martin upp. Jag kan inte låta bli att undra om det inte är meningen. Jag vet att jag är menad att bli mamma, jag tror att jag blir en bra mamma och att det kommer vara det som gör livet koplett. Men om jag fått det om bakfoten då? Om det inte är så? Vad vet jag. Det kanske är meningen att jag INTE ska bli mamma. Kanske är det nåt fel på mig som gör mig olämplig. Kanske är det så att jag borde låta livet bestämma det åt mig och inte lägga mig i?
Även om jag ibland vill ha ett facit, så bävar jag väldigt mycket för vad det står i det. För jag tror det finns ett facit, oavsett vad man väljer så finns det någon som vet precis hur det kommer att bli. Och det gör mig nyfiken. Om jag kunde få bjuda denne någon på middag och få blicka framåt, då skulle jag fråga om det finns en anledning till att jag har så stora val att göra hela tiden. Om jag fick veta, skulle jag bli lugnare i själen och sluta undra? Mest troligt inte.
Troligtvis skulle jag göra allt för att förändra facit och skapa något annat. Eller?
För övrigt är det snart dags att börja med ÄL-stickor igen. Jag vill ha koll på den, vill föra statistik så många månader det bara går. Jag tror det är bra. Så ÄL-stickor och tempning är verktyget för det. Tempar gör jag för att se när ÄL kan tänkas vara och när ägget har släppt. ÄL-stickorna är till för att se stegringen i LH-hormonet. Hormonet säger åt ägget att mogna och så småningom släppa. Om det nu var nån som läser här som inte vet ;)
Gillar att ha koll, så testningen kommer fortsätta framöver hur jag än gör med allt. ÄL beräknas till dag 13-14 ungefär, vilket blir måndag om en vecka ca. Börjar testa på torsdag eller fredag är det tänkt.
Gillar att ha koll, så testningen kommer fortsätta framöver hur jag än gör med allt. ÄL beräknas till dag 13-14 ungefär, vilket blir måndag om en vecka ca. Börjar testa på torsdag eller fredag är det tänkt.
Det går bra nu!
Ja, jag känner att det går bra! Jag vet inte om ni minns, men jag la ju om min kost för ett tag sen och fick ordning på träningen. Och det börjar ge resultat! Har gått ner 8 kg snart (7,8) och kläderna passar så mycket bättre. Det är väldigt roligt! Jag har mer energi och är piggare också. Det går på räls!
I övrigt så dansar tankarna runt i huvudet på mig. Det är svårt att verkligen ta ett beslut som håller i mina egna argument. Men det får bli som det blir. Jag är kär, jag har det bra och jag vet att jag vill ha barn. Så ungefär är det. Men jag tar allt som det kommer. Inget är enkelt heller. Aldrig nånsin enkelt.
Om jag kör på med min kost och träning så beräknar jag att vara i mål i mitten på februari. Tror inte riktigt det håller. Men kanske slutet på mars. Och då är jag förhoppningsvis klar med hur allt kommer bli framöver. Men det är mycket som kan hända på vägen dit. Håll alla tummar ni kan för mig, så att allt faller på plats och jag får koll på mitt liv.
Paus från bakandet
Ja nu är det nån veckas paus här i bloggen. Jag ska iväg på lite semester och återkommer om en dryg vecka. Dte ska bli lite skönt att komma iväg och bara ta det lite lugnt, umgås med vänner och ha det bra. När jag kommer tillbaka sen så hoppas jag att mina vänner på Familjeliv har plussat och mår toppen!
En tjej där inne mår inte så bra, hon har plussat men det är osäkert på om det är ett litet foster där inne eller inte. Usch! Jag tänker på dig Capiche <3
Det är ju såna saker man inte tänker på... att man kan ju plussa rätt var det är, men det behöver inte gå vägen ändå. Och vilken sorg att när man äntligen får ett plus... så kan man inte glädjas åt det. Nej usch, det kan inte vara roligt alls.
Hoppas ni kommer tillbaka och kikar här i bloggen sen, för jag är tillbaka senare. Då ska det bakas bebis :)
Nu blir det väntan igen
Jag är idag säker på att det inte kommer nån ÄL. Det är fel i tiden och jag har inga som helst känningar eller sekret. Så nu känns det som att det är "bara" att invänta mensen. Om jag räknat rätt så kommer den i mitten på nästa vecka. Möjligtvis lite tidigare, men iallafall senast till nästa helg. Då börjar räkningen om igen och förhoppningsvis kommer ÄL som den ska nästa gång. Kommer ju givetvis testa med stickor och så även då, så jag kan se om den dyker upp.
Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.
Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.
Som jag känner just nu så vill jag inte vänta. Jag vill inte sluta med inseminationerna. Så det ska till en ordentlig funderare kring allt. Jag kan inte bara ge upp min dröm. Men jag måste respektera honom och hans tankar. Jag vet att han kommer stötta mig om jag fortsätter. Frågan är bara om han stannar kvar. Det kan man aldrig veta. Men den risken får jag ta. Jag kan inte låta min dröm brinna inne och sen stå där om ett par år och vara ledsen för att jag lät kärleken ta plats och inte min dröm.
Men jag tycker det känns väldigt bra att få lite tid nu. Lite tid att landa i känslorna och allt.
Det är ju bara så himla typiskt. När man skiftar fokus och släpper tankarna på att "skaffa" sig en man... DÅ helt plötsligt händer det. Skrönan säger ju att det är så. Men jag har ju aldrig trott att det skulle vara så övertydligt att det är så. Och just precis i samma veva så bestämmer jag mig för detta. Det är ju så märkligt. Som om inte funderingarna kring ett barn på egen hand vore nog? Nej då ska man lägga till att han inte vill ha barn... eller han vill, men inte nu. Och det är ju inte heller så att den här mannen som väljer att dyka upp bara är lite gullig och så där lagom bra. Nej nej, då är han en sån man tror att man kan leva livet med. Det känns på en gång som om jag har hittat rätt och att jag vill att det ska bli nåt bra av det.
Ja tiden får utvisa vad jag gör med allt. Hur som helst är jag glad i själen och känner att det finns hopp. Hopp om att det kan vara mannen med stort M som intagit en bit av mitt hjärta. Och hopp om att jag kommer bli mamma ganska snart. Det känns som om livet ändrat inriktning en aning och till det bättre.
