Nu blir det väntan igen
Jag är idag säker på att det inte kommer nån ÄL. Det är fel i tiden och jag har inga som helst känningar eller sekret. Så nu känns det som att det är "bara" att invänta mensen. Om jag räknat rätt så kommer den i mitten på nästa vecka. Möjligtvis lite tidigare, men iallafall senast till nästa helg. Då börjar räkningen om igen och förhoppningsvis kommer ÄL som den ska nästa gång. Kommer ju givetvis testa med stickor och så även då, så jag kan se om den dyker upp.
Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.
Men nästa ÄL kommer jag inte kunna inseminera, är på resande fot då så det går inte. Men jag tror det är bra. Då hinner jag med i tankarna och jag hinner med att känna efter. Jag hinner dessutom med att träffa Honom nåra gånger och verkligen känna efter med det. Jag tror jag behöver det.
Som jag känner just nu så vill jag inte vänta. Jag vill inte sluta med inseminationerna. Så det ska till en ordentlig funderare kring allt. Jag kan inte bara ge upp min dröm. Men jag måste respektera honom och hans tankar. Jag vet att han kommer stötta mig om jag fortsätter. Frågan är bara om han stannar kvar. Det kan man aldrig veta. Men den risken får jag ta. Jag kan inte låta min dröm brinna inne och sen stå där om ett par år och vara ledsen för att jag lät kärleken ta plats och inte min dröm.
Men jag tycker det känns väldigt bra att få lite tid nu. Lite tid att landa i känslorna och allt.
Det är ju bara så himla typiskt. När man skiftar fokus och släpper tankarna på att "skaffa" sig en man... DÅ helt plötsligt händer det. Skrönan säger ju att det är så. Men jag har ju aldrig trott att det skulle vara så övertydligt att det är så. Och just precis i samma veva så bestämmer jag mig för detta. Det är ju så märkligt. Som om inte funderingarna kring ett barn på egen hand vore nog? Nej då ska man lägga till att han inte vill ha barn... eller han vill, men inte nu. Och det är ju inte heller så att den här mannen som väljer att dyka upp bara är lite gullig och så där lagom bra. Nej nej, då är han en sån man tror att man kan leva livet med. Det känns på en gång som om jag har hittat rätt och att jag vill att det ska bli nåt bra av det.
Ja tiden får utvisa vad jag gör med allt. Hur som helst är jag glad i själen och känner att det finns hopp. Hopp om att det kan vara mannen med stort M som intagit en bit av mitt hjärta. Och hopp om att jag kommer bli mamma ganska snart. Det känns som om livet ändrat inriktning en aning och till det bättre.
Kommentarer
Trackback
