Long time...
Det är inte alltid så enkelt att blogga känner jag. För det är svårt att sätta ord på saker och ting. Jag brukar ha lätt för att skriva, men det är inte så just nu. Det virvlar runt tankar i huvudet och jag blir inte klok på det. Så jag försöker att sluta fundera. Lättare sagt än gjort.
Iallafall så ska jag få komma till kliniken i stan, det kanske jag har skrivit? Det är bra, då kan jag få koll på om apparaten fungerar och så där. Jag hoppas oxå få lite recept som jag kan använda för att förlänga lutealfasen om det skulle behövas. Men jag har nog faktiskt börjat få lite koll på att min lutealfas faktiskt inte är så kort som jag trott. Känner väl att jag iallafall vill ha recepeten så jag kan ta progesteron för att förlänga nån dag eller två.
Jag söker jobb också. I Martins stad. Det är betsämt att jag ska försöka flytta dit. Det är blandade känslor kring det. För det mesta är det hur bra som helst. Jag vill väldigt gärna komma närmare honom och ge oss en chans. Men ibland tvekar jag, det är väl alltid så att man tvekar ibland. Tvekar för att jag åter igen flyttar, drar upp mig själv från en plats där jag rotat mig lite. Tvekar för att jag åter igen gör stora förändringar för en man. Tvekar för att jag åter igen ska börja om.
Sen är det så att jag är sån till naturen, jag gör sånt. Jag tar chanser och gör saker lite grann med en klackspark. Och det är därför jag har kommit så långt i mitt liv som jag har gjort. Självklart har jag gått på nitar och gjort urdumma val emellanåt. Men jag har också skapat mitt liv utefter vad jag vill att det ska vara. Det är ju egentligen endast detta med barn som inte har lyckats. Det har jag skjutit upp och satt på paus lite för många gånger. Jag har velat hitta det perfekta tillfället. Men det blir aldrig perfekt.
Och när jag så tog just den saken i egna händer så dök Martin upp. Jag kan inte låta bli att undra om det inte är meningen. Jag vet att jag är menad att bli mamma, jag tror att jag blir en bra mamma och att det kommer vara det som gör livet koplett. Men om jag fått det om bakfoten då? Om det inte är så? Vad vet jag. Det kanske är meningen att jag INTE ska bli mamma. Kanske är det nåt fel på mig som gör mig olämplig. Kanske är det så att jag borde låta livet bestämma det åt mig och inte lägga mig i?
Även om jag ibland vill ha ett facit, så bävar jag väldigt mycket för vad det står i det. För jag tror det finns ett facit, oavsett vad man väljer så finns det någon som vet precis hur det kommer att bli. Och det gör mig nyfiken. Om jag kunde få bjuda denne någon på middag och få blicka framåt, då skulle jag fråga om det finns en anledning till att jag har så stora val att göra hela tiden. Om jag fick veta, skulle jag bli lugnare i själen och sluta undra? Mest troligt inte.
Troligtvis skulle jag göra allt för att förändra facit och skapa något annat. Eller?
För övrigt är det snart dags att börja med ÄL-stickor igen. Jag vill ha koll på den, vill föra statistik så många månader det bara går. Jag tror det är bra. Så ÄL-stickor och tempning är verktyget för det. Tempar gör jag för att se när ÄL kan tänkas vara och när ägget har släppt. ÄL-stickorna är till för att se stegringen i LH-hormonet. Hormonet säger åt ägget att mogna och så småningom släppa. Om det nu var nån som läser här som inte vet ;)
Gillar att ha koll, så testningen kommer fortsätta framöver hur jag än gör med allt. ÄL beräknas till dag 13-14 ungefär, vilket blir måndag om en vecka ca. Börjar testa på torsdag eller fredag är det tänkt.
Gillar att ha koll, så testningen kommer fortsätta framöver hur jag än gör med allt. ÄL beräknas till dag 13-14 ungefär, vilket blir måndag om en vecka ca. Börjar testa på torsdag eller fredag är det tänkt.
Kommentarer
Vet varken ut eller in
Ja ett facit!! Det hade varit bra! Eller inte... Men ibland kan jag önska att det fanns för att få veta om det är nån idé med det jag gör nu. Blir det nåt resultat, gör jag rätt val osv. Men vi får väl lita på vårt eget sunda förnuft och magkänslor.: )
Svar:
Ensamma mamman
Trackback
