Vad har jag gjort?
Ja vad har jag gjort för att förtjäna detta? Denna gång är det verkligen en positiv känsla och inte tvärtom :)
Igår tog jag upp det som hände i helgen och sa att jag blivit orolig. M tittade på mig frågande och sa: "Men varför säger du inte att du blir orolig? Jag menade ju inte så! Det jag tänkt på är ju mest att man faktiskt går från att vara ganska fri till att vara bunden. Men det är ju ett steg vi bestämt att ta tillsammans. Jag tänker på det, men ser ju fram emot det med!"
Så jag hade nog tagit det lite fel ändå :) Han fortsatte förklara hur han kände. Han sa att han givetvis skulle bli jätteglad om vi lyckades bli gravida och att han ser fram emot den dagen. Sen sa han att visst var han lite orolig men det är väl sunt egentligten oxå, att han tror att vi kommer få en superbebis :) Han sa att han ser fram emot att förbereda allt innan födseln och att det ska bli jättekul att inreda barnrum mm.
Jag bara log, både inombords och med hela fejset. Tänk, man ska inte tro så mycket och inte fråga. Vår största fördel och däri vår styrka ligger som par är att vi kan prata och tala om vad vi tycker. Så om jag bara lär mig att fråga och inte bara fundera så slipper jag ju en massa oro. Fast jag är ju egentligen inte så himla orolig heller, men man tänker ju till ibland.
En annan sak som jag märkte att han var lite fundersam över är läkarbesöket nästa vecka. Han sa: "Så det kan alltså vara så att vi får en dom nästa vecka?" Och visst är det så. Vi kan få en dom som inte kanske känns så rolig nästa vecka. Det kan ju vara så att det visar sig att nån av oss inte är fertil, att det aldrig kommer att gå. Men vi sa båda två sen att vi tar det då. Det får inte vara så att vi oroar oss långt i förväg heller.
Det jag tror dom kommer säga är att jag har min ålder emot mig och att det kan ta tid. Att M är frisk men att det kan ta tid eftersom jag är så pass gammal. Sen kanske vi får hjälp lite på vägen eventuellt. Men jag är inte säker på att vi får remissen till IVF så där bara om allt ser bra ut.
Sen just nu känner jag mig ganska säker på att jag inte hinner gå ner det jag måste gå ner heller. Det går för långsamt. Jag kan absolut lägga i en annan växel med att kanske käka pulver eller svälta mig så remissen kommer iväg... men jag tror inte på riktigt att det är svaret. Jag kämpar på och det får väl ta den tid det tar då. Kanske kan man söka hjälp privat annars, jag vet inte. Ge upp är inte min grej, men det känns lite tungt ändå just nu.
Sen just nu känner jag mig ganska säker på att jag inte hinner gå ner det jag måste gå ner heller. Det går för långsamt. Jag kan absolut lägga i en annan växel med att kanske käka pulver eller svälta mig så remissen kommer iväg... men jag tror inte på riktigt att det är svaret. Jag kämpar på och det får väl ta den tid det tar då. Kanske kan man söka hjälp privat annars, jag vet inte. Ge upp är inte min grej, men det känns lite tungt ändå just nu.
Fast idag väljer jag att vara otroligt glad för att jag och M faktiskt är på samma plan med allt, bara vi pratar och gör oss förstådda :) Han är verkligen helt fantastisk!
Kommentarer
Trackback
