Besöket hos läkaren
Igår var vi hos läkaren som vi skulle starta upp IVF hos. Vi tyckte ju att vi vill åka dit ändå, trots att jag nu är gravid på egen hand utan hjälp. Han började med att läsa lite i journalen och kom fram till min förra graviditet... där flikade vi in lite och berättade att jag var gravid igen. Då sken han upp och blev glad!
Då ändrades inriktningen på samtalet till att handla om graviditeten istället. Han tyckte vi skulle kika lite och känna på tappen. Han menade att om man har svag tapp så kan man vara mer mottaglig för infektioner. Han gjorde en kort undersökning och hittade en hinnsäck på rätt ställe och sa glatt: "Det ser ju bra ut! Graviditeten sitter på rätt ställe och ser fin ut just nu."
Det man kunde se nu var bara en hinnsäck så det säger ju inte så mycket. Han kände på tappen och den kändes bra sa han.
Sen bokade han en ny tid för provtagning och kontroll i vecka 8. Då ska det odlas för att se om jag har några bakterier. Vad jag förstod så kan man ha "aggressiv flora" och då vara mer mottaglig för infektioner. Så där i vecka 8 blir det koll av det lilla där inne och sen även provtagning då. Han var noga med att påtala att vi skulle känna oss trygga med att man kommer hitta "felet" om det finns nåt som gjorde att det blev missfall förra gången. Men jag känner mig ganska lugn med att just det som hände då, inte händer igen. Det finns ju så många andra saker...
Han sa att sen ska vi kolla tappen igen i vecka 15 för att se om den känns förändrad på nåt sätt. Om det verkar som om den är svag så förbereds för ett cerclage. Tror faktiskt inte att det var nåt sånt förra gången då dom sa att tappen var lång och stängd när jag kom in. Men men, jag är väldigt nöjd med att bli uppkollad!
Så frågade vi mer om IVF, om det här nu går åt skogen. Han sa då att han har allt han behöver och att vi bara behöver bestämma oss för klinik i så fall. Startsträckan är inte längre om ett par månader än den är nu.
"Men nu fokuserar vi på att denna gravidiet ska gå bra!"
Så ja... en liten hinnsäck har jag och jag har fått in en fot på denna privata klinik. Det känns bra faktiskt. Jag ska ju få en tid på kliniken där jag låg inlagd och jag ska kolla med barnmorskan som jag träffar i slutet på månaden om hon har nån åsikt om att jag går privat på undersökning. Jag vill ju gärna att det loggas i min journal och den privata har ju inte tillgång till den som ligger hos landstinget. Så jag kommer nog gå dubbelt, det kostar mig inte mer att gå privat för han är ansluten, jag kommer ju snabbt upp i högkostnadsskyddet oxå.
Just nu känns det bra, lite hålltider framöver och så där. Hoppas bara tiden går ganska fort nu...
Tiden
Vi låg och pratade igår innan vi skulle somna. M sa att så klart är han glad och förväntansfull inför det här som nu troligtvis är vår framtid, att vi ska bli föräldrar. Men vi båda tänker lite så där att vi vill spola fram tiden till vecka 19. Vi vill ta vid där vi slutade sist. Det känns som att vi gjort hela den här perioden fram tills vecka 19.
Oron och väntan är inget som går så väl ihop... Tiden fram till julledigheten kommer kännas oändligt lång. Går allt bra fram tills dess så kommer det nästan vara så att efter trettonhelgen så blir symboliskt att vi tagit oss förbi där vi var sist. Nytt år, ny period och kanske ett hopp om att det ska gå bra.
Vi vet ju att bara för att man tar sig förbi vecka 12 så är inget säkert... bara för att man kommer under vård så är man säker. Det finns ju glädjehistorier om dom som ligger i strikt sängläge från vecka 12 som klarar sina små fram till beräknat förlossningsdatum. Det finns historier om dom som föds jättetidigt och det går bra för ändå. Men det finns oxå dom som hamnar där vi gjorde. Drabbas av nåt väldigt ovanligt och att det går åt skogen... Vi vet att man aldrig är säker.
Trots det, trots att vi gått igenom det vi har gjort... så drömmer vi och tror att vi kommer ut på andra sidan med ett litet knyte i famnen. Vi måste tro, det går inte att leva i bara oro och funderingar.
Jag känner att det är så långt bort, att det är så osannolikt att det blir ett barn av det här. Det är som om det bara är en dröm. Men innerst inne så både tror jag och drömmer! Jag har inga som helst symtom mer än att jag känner mig liiite illamående och det kan hugga till i apparaten då och då. Inga ömma bröst, inte svullen än och ingen trötthet. Men jag antar att det kommer och då säkert med besked.
Om nu ändå tiden går lite snabbare... Vi har ju ett läkjarbesök idag, sen blir det kuratorn nästa vecka och i slutet på månaden så är det första mötet med barnmorskan. Förhoppningsvis samma vecka som bm så får vi träffa läkaren på kliniken där vi var inlagda oxå. Då är jag framme i vecka 7-8. Efter det blir det KUB-test och vidare efter det en återträff med läkaren i vecka 15-16 nånting. Där nånstans tror jag att vi kommer ta vid och börja kännas som om vi kommer vidare. Vi hann inte med rutinultraljudet sist, så tar vi oss förbi det så kommer det säkerligen kännas lite mer verkligt.
Vi vill ställa upp sängen... göra ordning garderoben... börja köpa små kläder... beställa vagnen... Vi var precis där då i april. Efter RUL:et skulle vi börja boa. Och vi är ju där i själen, vi vill ju fortsätta där vi var. Nu måste vi vänta och vägen tills vi vet om vi klarar detta känns så himla lång.
Det var inte över!! JAG ÄR GRAVID!
Ja jisses... vilken vecka! I måndags på dag 9 kom det lite blod, bara en strimma. Men ändå. Precis som det brukar vara. Sen kom det inget mer. Jag och M hade bestämt att om det inte kommit mer spottings på onsdag morgon skulle vi testa. Han sover som en halvdöd så när jag gick upp så vaknade inte han direkt. Jag vaknade iofs innan min klocka ringde så han hade inget direkt att vakna av...
Plockade fram en sticka, gjorde testet... väntade... Var det inte en svaaaaag skugga där?? Eller? Jo? Eller? Jag var tvungen att ta en sticka till. Den gav ett tydligt med svagt streck. Jag ångade då in i sovrummet i hela min charmiga nakenhet och håret på ända... "VAKNA! Hallå, du måste vakna! Kom nu!! Du måste komma nu!" Så drog jag upp M ur sängen och med honom i handen så for jag in i badrummet.
Jag: "SER DU NÅT?"
Han: "Jooo... jag ser nåt... på den här iallafall" så höll han fram den som det syntes ett streck på även om det var svagt.
Jag: "VAD SER DU DÅ?"
Han: "Haha.. jaaaa... ett streck!
Jag: "Visst är det det?" *med gråten i halsen och tårarna sprutande*
Det var streck på båda stickorna även om det ena var mer synligt än det andra. Vi bestämde att jag skulle testa igen om två dagar, på fredagen. Jag kunde ju inte hålla mig så jag testade igen på torsdagen... starkare. Och sen på fredagen... inte mycket starkare men lite. Jag skulle ha min mens på lördagen, igår, så det var ju väldigt tidigt även på fredagen. Jag har ju dessutom kort lutealfas så att se nåt så tidigt var inte helt givet.
Ett digitalt förbereddes till lördag morgon. Jag skulle iväg över helgen så vi ville ha det digitala gjort innan. Jag vaknade innan klockan ringde och smet upp. Gjorde testet... och fick detta:
Jag vet inte om den glädjen som uppstod när "Gravid" kom fram först går att mäta, jag skakade och blev alldeles svettig. SÅ SJUKT UNDERBART! Nog för att jag trodde att det var så, i princip visste... men ändå. Stickor ska man tolka och även om strecken fanns där så ville jag se det där "Gravid" innan jag trodde på det helt och hållet. Sen kom "2-3" fram vilket var lite förvånande då jag borde kanske mer troligt ha fått "1-2" då jag testade så tidigt. Men egentligen så är det ju strunt samma! Jag är så glad, förvånad, nöjd och galet förundrad över hur det hela tiden är så där på håret hela tiden. Det var ju likadant förra gången, vi var ju bokade att dra igång IVF även då och plussade precis innan.
Så ja. Jag är gravid igen. Så klart är det förenat med mycket oro... jättemycket. Men det är ju lite så att jag måste ju vänta barn... inte missfall. Jag måste försöka iallafall. Det är tidigt än, jättetidigt och man vet ju absolut ingenting om hur det går. Men jag måste försöka vara lugn och ta det dag för dag. Går det åt skogen får jag ta det då. Jag kan inte lägga alla energi åt att oroa mig och fundera. Lättare sagt än gjort men jag måste försöka.
Vi kommer nog gå på besöket ändå på tisdag på kliniken. Mest för att få informationen och vara mer förberedda om vi trots allt hamnar i IVF-karusellen iallafall sen. Är vi förberedda så kanske det känns lättare då. Så vi tänkte ta det besöket trots att vi förhoppningsvis slipper IVF nu.
Om allt går som det ska så är det en liten maj-bebis på gång :) Mitten på maj om tidsplanen håller.
Jag ska även boka tid till kuratorn och gå dit och prata, tror det kan vara bra! Det är aldrig fel att prata lite och få lite vägledning i hur jag ska tänka och hantera känslorna. Jag har bokat tid hos den BM som vi hade förra gången, redan i vecka 7. Hon ska få skriva en remiss till en dietist så jag kan fortsätta hålla mig på den lite hälsosammare sidan. Vill inte börja om IGEN om vi skulle förlora även denna graviditet.
När jag ringde till sköterskan så läste hon min journal och sa direkt att hon tyckte att vi skulle få komma tidigt och planera för hur vi ska få det stödet vi behöver för att vara trygga. Känns bra! Jag kommer även att boka tid hos den läkare som vi träffat på sjukhuset, han ville ju gärna träffa oss igen om vi lyckades. Han tyckte att en provtagning i vecka 7 och ett VUL var det minsta vi skulle få. Och sen får vi även en uppföljning i vecka 15 om ingen annat händer innan dess. Så jag hoppas att dom håller sitt ord och att vi verkligen får den uppbackningen.
Just nu, så här ett par dagar efter att jag fått klart för mig att jag är gravid känns det overkligt. Overkligt och så underbart att jag vet inte vad. Går det vägen så kommer jag vara mamma nästa sommar. Så konstigt, galet och fantastiskt!
Barnvagn bestämd!
I fredags var vi på Babyproffsen i stan och skulle kolla på barnvagnar. Det blev ett långt besök med mycket prat och frågor. Vi testade 4 vagnar i bilen och två av dem funkade. Men ingen kändes klockren i varken funktion eller storlek. En gillade jag väldigt mycket, den hette Emmaljunga Viking. Den var lite nättare och mindre än kolosserna som vi kikade på innan.
M gillade inte den alls, så det var inget alternativ. Det är viktigt för oss båda att det är en vagn som känns bra. Man lägger ju ganska mycket pengar på en vagn så det är viktigt att det känns bra! Jag har kunnat tänka mig en begagnad, men inte M. Han vill ha en ny så garantier och sånt fortfarande är ok. Och visst är det skönt med en ny som ingen annan grejat med, så är det ju.
Efter besöket på Babyproffsen så kände vi att det inte var nån som var helt bra. Jag har hela tiden gillat Kronans vagnar. Men så har jag sett en Kronan Duo... och den gillade jag inte. Kändes låg och ganska klumpig. På bild har jag sett en ny modell från dem som heter Kronan City. Den har svängbara stora hjul fram och är en lite mindre city-vagn, som ändå fungerar att köra på lite tuffare ställen.
Så på lördagen tog vi oss iväg till en annan babybutik i stan, där säljer dom Kronan, Bugaboo och nån mer vagn som jag inte minns namnet på. Det stod en grå Kronan City där och ganska direkt när vi tog fram den så tittade vi på varann och sa att vi gillade den. Sen började en lång stunds plockande, fällande, provande och grejande... säljare kom och gav mer info och vi fick höra en massa saker som var trevligt att höra. Garantitiden var 1 år och inte 6 månader som på de flesta andra vagnar till exempel. Trevligt!
Eftersom vi testat ett antal vagnar i bilen redan så frågade vi om vi fick testa även denna i bilen. Vi har en kombi, men en ganska liten kombi så det måste vara en vagn som blir ganska liten och inte för hög. Vi tog isär chassit och liggdelen, det är ju ändå den som tar störst plats så vi testade med den.
Chassit gick hur lätt som helst in på tvären, liggdelen var jätteenkel att lägga ovanpå. Sen fick jag ett infall... testa den på längden (alltså lägga chassit längs med bilen i bakluckan, så den tar upp typ halva utrymmet). M provade och den gick in! Visserligen med att fälla in handtaget helt, men ändå. Där och då insåg vi att detta var den vagn vi ville ha. Oavsett om vi byter bil eller inte framöver så kommer denna vagn passa. Den blir precis så liten som vi vill och både ligg- och sittdel kommer få plats hur bra som helst.
En bonus är att jag tycker att vagnen har en design som är precis jag. Den tilltalar mig massor! Så här ser den ut, för den som inte vet:
Vi kommer välja en annan färg dock, vi gillar denna:
På fredagen gick jag runt och sa till M: "Hur ska vi kunna välja?" Och på lördagen så var det bara SÅ klart! Underbart att ha det bestämt. Nu väntar vi nog till efter ultraljudet om två veckor att boka den. Men sen så!
Första inköpet!
Vi köpte första grejen igår... en spjälsäng! Lite läskigt men spännande med! Jag har kollat lite på blocket då och då fär att se om nåt fynd dyker upp. Och så var den där! En svart spjälsäng, i princip ny och med madrass till. Dom som sålde den hade bara använt den sparsamt, deras lilla tjej ville inte sova i den. Så den var nästan helt ny :)
Kändes kul att hitta precis det vi velat ha och till en tredjedel av priset. Onödigt att betala mer än nödvändigt om man inte beöver. Nu står den omonterad i hörnet där den ska stå sen och det känns liye märkligt. Men kul med!
Jag har tänkt att sen om vi får reda på vilket kön det är på det lilla pyret så ska jag se om det finns nåt lite bra klädpaket med neutrala kläder på blocket. Man kan ju använda lite vad som där i början, spelar ju ingen roll. Dom växer ju ur kläderna så fort ändå. Och vet man vilket kön det blir kan man ju köpa paket som har lite färg med. Jag har iofs inga problem att klä en pojke i rött till exempel, men klänning kanske man inte vill klä en pojke i.
Magen växer så sakteliga tycker jag, det går inte att dölja längre. Men det är ett tag tills den tar ordentlig plats. Känner sällan av illamåendet längre, det är SKÖNT!
Men jag har haft ganska mycket ont i huvudet på sista tiden dock Inte lika kul. Och för ett par dagar sen började jag vakna av att händerna domnar och jag måste vika på dem. Har inte tänkt så mycket på det, men natten till igår var det ganska illa så jag bestämde mig för att ringa barnmorskan och fråga lite om det. Hon svarade att man kan få nåt som heter "karpaltunnelsyndrom". Då domnar man i fingrarna och tappar känsel i dem. Det är nån nerv som kommer i kläm i handleden på nåt vis, så får man dessa symtom. Jag domnar dock upp i underarmen så hon var lite orolig att det var nån kota i ryggen som låg och tryckte på nån annan nerv.
Så hon ordinerade att ta kontakt med husläkaren för att kolla ryggen och eventuellt få remiss till nån specialist. Mest för att vara på den säkra sidan. Sen om det inte visar nåt kunde man prova med skenor för handlederna, då hålls dom raka och den där nerven får vara i fred. Vi får väl se lite vad det blir av det. Men givetvis så var det inte lika illa nu i natt... så jag struntade i att ringa VC idag. Ska göra det imorgon tänker jag.
Det är ingen lek att vara gravid hörrni! Hahahaha! Krämpor och grejer mest hela tiden. Och då har säkerligen inte det värsta dragit igång än :)
Uuuurk
Jag har ju fått må ganska bra ändå måste jag säga. Visst har jag mått illa och visst har jag varit dödstrött. Men ändå på en nivå som varit hanterbar tycker jag. Men denna vecka har det verkligen varit jobbit med illamåendet! Gosh vad jobbigt! Om jag inte äter så mår jag illa och när jag äter mår jag ännu mer illa. Spelar heller ingen roll VAD jag äter.
På morgonen fungerar INTE grovt bröd, inte yoghurt och inte gröt. Det som fungerar är mer vitt bröd, oboy eller mjölk eller äggmacka. Men inte för mycket och inte för fort. Men denna vecka fungerar knappt det som hittils har fungerat. Och det blir så där illa så man knappt fungerar riktigt. Hoppas verkligen det ger med sig snart!
Jag är ju i vecka 13, 12+3 (eller nåt sånt). Trodde det var nu man skulle börja må bättre? Men tydligen inte för mig än iallafall.
Har mest legat i soffan nu i veckan och tagit det lugnt. Blödningen har avtagit lite men inte gett upp helt. Så jag tar resten av veckan hemma från jobbet och bara låter kroppen vila. Chansar inte och tänker att jag iallafall inte kan gå tillbaka till denna vecka och säga att jag ångrar att jag inte tog det lugnt. Har sovit väldigt mycket och känner ändå att det gör mig gott. Nattsömnen är ju si så där men en massa rännande på muggen, så att få sova ett par timmar under dagtid är ändå väldigt skönt.
Tänker ibland att det är 28 veckor kvar, hahaha... men det ska ju bli lättare inom ett par veckor sägs det. Sen tyngre igen framåt slutet. Så det är det jag siktar in mig på.
Har beställt gravidbyxor igen förresten! Hittade modeller på Bon Prix faktiskt, dom kommer säkert inom ett par dagar. Om dom passar kommer det bli sååå skönt! Det trycker på ganska bra av mina vanliga byxor nu. Mest svullen mage tror jag, men oavsett så känns det inget vidare. Beställde nåra gravidtoppar med som jag tyckte var fina. Får se om det är nåt att ha.
It's out in the open
Ja, vi valde att gå ut med graviditeten igår. Det kändes som om det blev svårt att hålla hemligt på jobbet i och med att jag blev borta ett par dagar. Jag har dessutom en del av mina kollegor (som var tvugna att få veta) på Facebook, så visst vart det lite rörigt. Men vi bestämde att nu när vi sett lill-knoddas på ultraljudet igår så kunde vi släppa ut det.
Men blir ju inte mer ledsen om det går åt skogen nu när alla vet, kan ju vara en fördel att man får lite förståelse om man inte är på topp. Så vi går all in och kör på att det kommer gå bra :) Och det är faktiskt väldigt skönt att ha det avklarat... det är sånt meck och fix att komma ihåg att inte säga nåt om det i olika situationer.
Nu har jag inte bestämt mig om jag ska fortsätta blogga här eller om det mest kommer bli i min publika blogg. Om det är nån här som vill följa mig även sen i så fall, så skicka en kommentar till mig. Då kan jag maila adressen till den andra bloggen.
Jag vet inte än, men kanske att det blir rörigt att blogga dubbelt :)
Jag och tålamod
Ja, det är ju ingen vidare bra kombo... i alla fall inte om jag väntar på nåt spännande. Nu är det KUB-testet som hägrar framåt och jag tycker tiden går så himla låååångsaaaamt. Vi ska dit den 26:e. Det ska bli så spännande att se knoddas igen.
Igår pekade M på min mage och sa: Du har fått bebismage!
Fast det tycker inte jag. Jag är mest svullen på kvällarna och det är inte alls nån bebismage. Men snart så! Ska bli kuligt att se när den växer. Byxorna funkar bra med gummiband i knappen. Jag har sytt en egen variant av såna här:
Det är som ett gummiband med knapphål i och i ena änden sitter det en knapp. Då kan man lixom ha den där mellan knapphålet och knappen i brallan. HUR skönt som helst! Då kan fläsket välla ut lite lagom där över kanten :) Nej men skämt åsido, det var jätteskönt att ha gummibandet i och kunna andas. Det stramade på bra runt magen innan och det var en annan typ av känsla än vanligt kläm för att byxorna var trånga.
Så nu har jag två såna :) Man får se till att man har linne eller en top över som döljer det bara. Inte så snyggt kanske att fläka ut magen så där. Men värre lär det ju bli! Efter KUB-testet kommer vi berätta på våra jobb. Det ska bli skönt, då kan man strunta lite i om magen putar lite.
Annars? Jaaaa... det tuffar på. Trött, mår illa och allmänt seg. Men så ska det ju vara så det är ju bra!
Inskrivning
Då var inskrivningen gjord. Ingen omvälvande direkt. Stick i fingret och så kisseprov då. Alla värden såg jättebra ut. Jag har haft liiiite liiiite blödningar, mera som rosa på pappret, och det kunde hon se på urinprovet tydligen. Men det är ju ingen fara med det. Man kan blöda lite och det är fullt normalt. Om man blöder mycket ska man ju så klart kolla upp det. Men det lilla som jag haft är inget att göra så mycket åt.
Sen är det ju så att oavsett vad det beror på så kan jag inte göra nåt åt det. Finns inget som kan stoppa ett missfall i alla fall så det är lixom bara att åka med och hoppas att allt går bra. Klart oron finns, men egentligen så är jag ganska lugn. Det är obehagligt, men man måste ju samtidigt tro att det ska gå bra. Jag orkar inte gå runt och vara orolig konstant, det blir för jobbigt. Så jag har bestämt att det är som det är och det blir som det blir.
I alla fall så var alla värden bra, blodtryck och allt. Så det var kanon! Vi har den sköterska som vi haft under utredningen och det känns bra. Hon är trygg och vi känner ju henne lite nu. Jag ska få göra glykosbelastning sen i vecka 28 eller vad det var. Det är nåt man gör på oss som är lite tjocka :) eller har andra indikationer på att det kan vara bra att veta. Så det blir ju intressant.
Så nu är det först KUB-test om två veckor drygt, sen blir det ultraljud i slutet på mars, nästa besök hos BM blir i maj, sen glykosbelastningen då i slutet på maj eller början på juni. Hej och hå! Och kanske moderkaksprov eller fostervattensprov efter KUB:en om det behövs. Känns som det är full rulle framöver.
Visade upp mina vitaminer som jag tar :) Hon tyckte att jag kunde sluta med extra B-vitaminer när dom sen var slut. Men Multivitaminen och D-vitaminen sa hon att jag skulle fortsätta med. Och eventuellt börja med järn senare. Det ser man på proverna jag kan ta nästa vecka inför KUB:en. Så nu är det bara att tuta och köra!
En sån där vecka...
Ja vilken vecka det har varit. Tokstressigt och jag har har fått jobba över massor. Känns så där när det enda jag VILL göra är att småäta och sova. Hade det gått att göra samtidigt hade jag gjort det :) Så denna vecka har inte varit rolig!
Men jag såg till att ha gjort det jag behövde förbereda inför nästa vecka nu idag innan jag gick hem. Så nu kan jag BARA ha helg, känns riktigt bra!
Jag berättade för min närmaste chef idag. Hon blev jätteglad och sa att det inte är mitt jobb att oroa mig för hur det löser sig med mina åtaganden. Hon sa att det var bra att hon fick veta och att jag nu bara ska ta hand om mig och jobba lagom. Eftersom hon själv har barn så sa hon att hon förstod precis hur jag mådde och vilken oro som man känner för att bli en belastning på jobbet. Men hon sa att det är ju livet, det förändras och man kan inte alltid bestämma hur det ska bli.
Hon var iallafall glad för min skull och sa att jag skulle ta hand om mig själv i första hand och sen tänka på jobbet. Däremot så tyckte hon att den killen som jag jobbar tajtast med borde få veta så han kanske har större förståelse för om det blir lite tufft emellanåt. Så vi får väl se, han kommer hem från sin semester om en dryg vecka. Han kommer nog fundera och tänka att det blir lite rörigt igen eftersom jag precis börjat komma in i mit jobb.
Men det tar vi när det kommer. Jag är lättad och känner att det känns jättebra att ha talat om det, tror det blir enklare att prata med chefen igen om det skulle behövas nån sovmorgon eller så framöver. Sa dock att hon skulle hålla dte i ledningsgruppen och att jag ville vänta med att tala om det för alla tills efter KUB-testet iallafall. Det förstod hon :)
Jag hoppas ju att det ska plana ut med tröttheten och illamåendet inom 2-3 veckor, det vore ju kanon. Jag saknar att röra på mig, orkar inte det helt enkelt. Jag är så dyngtrött när jag kommer hem så den energin finns inte. Sen när man mår illa, kan det ju vara skönt att gå ut. Men just nu vill jag bara sova och småäta. Det är det enda. Hoppas att sen när det ger sig att jag kan styra upp kosten igen och röra på mig mer. Känner att jag svullnar upp för varje dag nu... usch!
Mer svullen lär man ju bli med! Hahaha!
Lång helg
Ja det kände som om det blev en lång helg, massor att göra. Och inte lång i en positiv bemärkelse. Den gick fort, men inte så mycket avkoppling direkt. Men men, det kommer väl fler :)
Visningen på lägenheten gick bra! Nu är budgivningen igång och det verkar som om den också kommer gå bra. Det är en lättnad faktiskt att kunna känna ATT den blir såld och faktiskt till ett högre pris än vi trodde. Det gör att vi inte behöver topplån och så där på nya lägenheten. Kanoners!
Om dryga veckan är det dags för inskrivning, det blir kul! Och sen får vi se då om jag bokar om KUB-testet en vecka tidigare. Dom vet ju säkert vad dom gör när man bokar... men jag vill gärna ha testet en vecka tidigare. Känns lite som om det blir ohållbart att inte låta jobbet veta snart. Det dyker upp saker varje dag som påverkar framtiden, så det känns som om det vore bra att dom får veta.
Om allt går bra försvinner jag ju till semestern och kommer inte tillbaka sen på ett tag. Det är 5 månader av jobb, sen är vi inne i juli och då börjar det dra ihop sig. Galet egentligen! Va? Vad fort det går! Men ändå så långsamt... Att få "gå ut" med graviditeten kommer kännas skönt, det är ett himla smusslande och fixande hela tiden tycker jag. Nu är det inte långt kvar så får vi dela med oss sen :)
Igår gick jag in i vecka 10. Lite roligt att det blev tvåsiffrigt.
First gummisnodd day :)
Igår kände jag att mina byxor var det där lilla för tajta så det inte blir skönt mot magen. Och tro mig, jag har haft trånga byxor förut, så detta är obehagligt på ett annat sätt än att jag är bara vanligt tjock. Så idag blev det en hårsnodd i knapphålet och jisses så skönt!
För övrigt är det en riktigt dålig dag idag. Har sovit superdåligt inatt och kände det som om jag hade bly i kroppen när jag vaknade. Skakis, yr och frös som en hund... kom upp iallafall och iväg till jobbet. Somnade tvärt på bussen men vaknade i tid för att gå av iallafall. Jag mår inte bra och skulle allra helst vara hemma idag. Vi har visning på lägenheten under dagen idag så det var inte läge. Hoppas på att mäklaren kan tala om när dom ska in så kan jag åka hem och lägga mig efteråt.
Känns som om hela kroppen bara skriker efter sömn och vila. Är alldeles gråtfärdig och känner att jag bara vill dra upp täcket över huvudet och stänga av omvärlden.
Hormoner till viss del säkert, en viss del dåligt med sömn och en sista del "kanske håller på att bli sjuk". Oavset tså mår jag riktigt pyton idag... :(
Lite inbokat iallafall
Ja då har jag bokat inskrivning, den blir den 7:e feb. Vi går kvar hos den sköterska vi träffat under hela utredningen. Vi pratade om det och det känns bra för oss båda och då blir det så :) Sen bokade jag in KUB-testet oxå, det blev den 26:e feb. Den tiden måste jag nog kolla upp, hon sa att jag skulle vara 12 fullgånga veckor när jag gjorde testet, men jag har gått 13 fullgånga veckor då. Man ska inte göra testet för sent, så jag känner att jag vill kolla så det inte blev en vecka för sent. Dom har säkert koll, men jag vill iallafall ringa och höra vad dom säger.
Känns spännande! Det börjar bli verkligt och på riktigt! I torsdags när vi gjort VUL:et så¨fattade man ju att det verkligen var nåt där inne. Och nu börjar det ssjunka in att det är faktiskt så att jag ska skriva in mig. På riktigt! Himla roligt! Och det känns jättebra nu när jag bestämde mig för att gå kvar där vi gått under utredningen.
Beställde mina första mammabyxor för två dagar sen :) Jag dök på ett par som såg ut att kunna vara bra, utan sån där lång mudd upp på magen. Det var lite som vanliga byxor men att man kunde spänna ut dem allt eftersom. Får se om det kan vara nåt att ha. Dom var så nersatta i pris så jag tyckte dte kunde vara värt att testa iallafall.
Tröööööööött
Ja just nu kan man nog säga att det just tröttheten som är värst. I helgen har jag sovit på soffan, i sängen och lääääänge. Oftast vaknar jag tidigt på mornarna men inte nu, sover som en dö sill. Ja, upp och kissa måste jag ju... men där emellan sover jag gott.
Fast förstås inte just natten till idag. Men det är ju som vanligt, söndagnätter är inte min starka sida alls. Så det är egentligen inte så stor skillnad. Fast när jag sen vaknar är det skillnad... Himmel så segt att gå upp! Men dom säger ju att det extrema med trötthet och illamående oftast ger sig runt 12 veckor. Har alltså fyra kvar. Så det är väl bara att stå ut.
Idag ska jag ringa och boka inskrivning tänkte jag. Jag känner att jag gärna vill gå där vi hittills gått. Det hade varit enklare att gå närmare, men jag känner mig trygg hos kliniken vi varit hos nu hela utredningen. Så det får bli där. Får se om det bokas in KUB oxå på en gång när jag ringer eller om det blir senare. Vi bestämde att vi gärna vill göra KUB så det blir en lite nervös väntan tills dess.
Såg en bild på en tjej som var lite mullig, precis som jag, i vecka 12... Skittjock! Om jag svullnar upp så där så kommer jag ju aldrig kunna dälja nån mage fram till vecka 12! Hoppas inte det blir så. Efter att jag talat om det på jobbet kan väl magen svullna upp när den vill... men innan kan den hålla sig där den är. Det stramar lite i brallorna, men det är mest svullna tarmar. Vissa dagar kör det som sjutton i magen och är svullet, andra inte så mycket.
Har hittat en blogg där tjejen som har bloggen tipsar om hur man kan göra egna mammabyxor. Ska nog testa det med nåt par jeans och se om det kan vara nåt. Då spänner det kanske inte så förbannat :) Här är den bloggen:
Tror att det kan vara ett bra sätt i början om inte annat, när det mest spänner och inte är så mycket mage egentligen. Ska prova lite byxor i veckan och se om nåra kan få denna behandling :)
Galet roligt!
Idag var vi på VUL och hälsosamtal :) Först träffade vi läkaren, hon var så glad att se oss där av denna anledningen och inte pga av utredningen. Hon var så positiv och hade en väldigt lättsam inställning. När hon kikat ett kort tag så sa hon: "Det här ser ju jättefint ut! En fin hinnsäck och en liten en där inne som har ett fint tickande hjälrta!"
Det var ju så skönt att höra! Även om jag egentligen inte varit så orolig så kändes det iallafall bra. Sen så sa hon att vi skulla ta oss tid att vara glada och glädjas, även om det fortfarande finns en del risker. "Man bölir inte mindre ledsen för att man går och oroar sig!" Och det är ju just det som vi har tänkt och pratat mycket om oxå, lite roligt att hon nämner det.
Vi fick en bild med oss och det syns ju inte mer än en liten plupp där i blåsan, men den är 11 mm lång just nu och dateras till 7+1. Alltså 7 fullgånga veckor och 1 dag. Helt fantastiskt iallafall hur dom kan räkna ut sånt där! Och roligt!
Så nu är nästa anhalt inskrivningen, den får jag göra antingen på kliniken där jag gått fram tills nu. Eller så kan jag ta en vårdcentral lite närmare. M verkar tycka att det skulle vara skönt att gå kvar där på kliniken och jag vet inte riktigt. Jag tycker ju att det känns tryggt där men funderar på om det inte kan vara enklare att gå närmare hemma.
Vi får se hur jag känner efter helgen. Ska fundera tills på måndag :)
Dagarna går, men väldigt långsamt
Ja jag tycker det går långsamt. Inge stora krämpor. Det kan hugga lite och sticka lite ibland i apparaten, men inget som stör mig så där. Illmåendet är väl det som känns jobbigast även om jag vet att många andra har det värre. Jag mår illa om jag inte äter, jag mår illa om jag äter. Det är mest en litenstund just precis när jag äter som det känns ok på :) Sen borde jag äta lite mer varierat kanske, men det är svårt eftersom vissa saker funkar bättre än andra tt äta. Antar att så länge man inte lever på chips, vingummin och läsk så är det väl relativt vad som är bra och inte.
Jag äter ju inte dåligt egentligen, men det känns lite som om jag borde äta mer grönsaker och så där. Ska bättra mig!
Sen börjar de nattliga toabesöken bli lite jobbga, men det lär man ju få vänja sig vid, hehehe! Bara att stå ut!
Vi köpte ny lägenhet i veckan förresten! Galet roligt och lite läskigt... Vi bor väldigt litet idga och tills Myran kikar ut så måste vi flytta. Och ja, det blev så nu då. En lagom trea med en planlösning som känns superbra, nytt och fräscht. Inflyttning om ett par månader. Allt mitt är ju packat i lådor i förrådet och det lilla vi har i lägenheten hår ganska fort att packa ihop.
Tur för mig att jag inte ska bära så mycket! Haha! Jag får vara arbetsledare :)
Det känns bra, pirrigt, roligt och lite skrämmande att det lixom börjar bli allvar detta! Ny lägenhet... vi kollade på ny bil i veckan med... I sommar går jag som en strandad val och stänkar med en tjock mage. Hej och hå! Men det kommer ju bli ett roligt år! Verkligen!
Nu håller vi bara tummarna för att M:s lägenhet blir såld fort och vi kan flytta in i nya. Det kan ju ta tid så lite tålamod är väl på sin plats ang det kan jag tänka.
Nästa vecka blir det VUL! Ska bli sjukt roligt och M är riktigt pirrig inför det. Hoppas man får en liten bild oxå... *håller tummarna*
Dunderförkyld
Här om dagen kände jag den första slängen av illamående. Det var första dagen på jobbet efter ledigheten så det späddes nog på att jag dessutom var jättetrött. Jag mår än så länge inte kräkilla, men det är som en känsla av åksjuka konstant. Det blir värre om jag är hungrig och det blir värre efter en stund om jag äter. Det är som om illamåendet blir bättre just när jag äter. Men jag är inte direkt sugen på att äta heller.
Just nu är jag dunderförskyld så ingenting smakar något heller. Det går mest ut på att hålla illamåendet på en nivå som känns ok. Det är lite så där att jag försöker komma underfund med var som fungerar och vad som inte fungerar att äta just nu. Med förkyningen i botten så petar jag i mig sånt som jag VET smakar gott i vanliga fall, inte allt fungerar men det känns som en bra början iallafall.
Här om dagen fick jag ett fruktansvärt sug på stekt potatis. Fick sambon att koka potatis så jag kunde steka den sen. Men sen drog förkylningen igång och jag ville inte ha stekt potatis längre. Ingen vits om det inte smakar nåt ju! Så nu rider jag ut stormen och hoppas att förkylningen ger med sig snart så jag slipper ligga på soffan som en strandad val.
Magen krånglar lite, svårt att gå på toa och göra nummer två. Läste att det kan höra ihop med att tarmarna svullnar och arbetar långsammare pga progesteronet i kroppen. Så plommon inhandlades, tar tre varje kväll, vet inte om det hjälper. Men magen känns lite svullen och irriterad, så det är säkert nåt man får vänja sig vid.
Så lite krämpor, lite illamående och jävligt svullna bröst! Så ligger landet just nu. Men på det stora hela... Lyckan är total!
Pirrigt!
Idag ringde jag kliniken där vi gjort vår utredning och hoppades få prata med vår sköterska. Men det var inte henne jag fick prata med, det var lite synd. Jag berättade iallafall om plusset och så där, hon vart jätteglad ändå fastän just hon och jag inte haft kontakt förut. Hon grattade så mycket och berättade att eftersom vår remiss är skickad till IVF-kliniken så har dom "tagit över" oss. Så nu när allt blev som det blev så vill dom ha en ultraljudsundersökning gjord tidigt. Så redan om två veckor ska vi på en VUL-undersökning. Spännande!
Då får vi träffa vår läkare som gör undersökningen och efter det så är vi bokade till vår sköterska för hälsosamtal. Det blir både roligt att få träffa sköterskan och prata med henne lite och att få se den lilla Myran på bild. Galet ju! Vilken tur, eller vad man säger, att IVF-kliniken vill ha en undersökning :) Då får vi en tidig undersökning och se det lilla livet.
Sen är det, om vi vill, KUB-test i vecka 12-13 ungefär. Det har vi bestämt i förväg att vi kommer att göra. Det finns så många olika aspekter på det där och vi har bestämt oss för att ta testet och sen ta det från det.
Men förstå vad spännande att sedet där lilla som finns där inne!?
In brakade det nya året
Vi lämnade sambons familj på nyårsaftons morgon och begav os hemåt. Väl hemma var det bara ite förberedelse och sen kom det kompisar på kvällen. Frågan var ju vad vi skulle säga ang att jag inte drack. Men det löste sig ganska bra tycker jag. Eftersom jag tränat och tit bra innan jul så visste dom ju att jag gått ner lite i vikt. Så sa jag att jag gav mig själv lite jullov och fick lov att äta lite vad som. Det i sin tur ställde till det i magen... :)
Och det var ju inte ens helt och hållet ljug :) Ju längre kvällen gick desto mindra tänkte folk på att jag drack Scweppes. Perfekt! Sen om dom egentligen fattade eller inte, det kan man ju inte veta. Och både jag och M tycker att det inte spelar så stor rol egentligen. Han känner att han vill berätta för alla :) Riktigt där är inte jag, nu känns det som om det kan få gå ett tag innnan vi berättar för fler.
V 6 inleddes i samband med söndag/måndag nångång. Så nu räknas jag som i vecka 6. Här kan man läsa om vecka 6: http://mammasidan.se/gravid/vecka/6
Det är faktiskt riktgt facinerande att se och läsa om hur det pågår en febril aktivitet där inne och för varje dag växer Myran 1mm. Det är ju nästan en centimeter i veckan :) Antar att det går fortare senare... men ändå. Galet att det funkar så!
Imorgon ska jag ringa vår sköterska på kliniken och berätta för henne. Det ska bli riktigt roligt! Jag tror hon kommer bli glad. Så hoppas jag att vi får gå kvar där nu när vi finns i deras rullor lixom. Men man vet ju aldrig. Jag hoppas att jag pga min ålder kan få täta kontroller och tight kontakt med dem. Hoppas kan man ju alltid!
Om allt går vägen så kommer denna vinter, vår och sommar säkerligen bli den mest omtumlande, intressanta och facinerande tid jag nånsin upplevt. Det är faktiskt ganska häftigt att ha framför sig. Jag känner mig både laddad och lite så där rädd. Jag har ju ingen som helst aning om hur det här går till. Men jag är ganska säker på att jag och M tillsammans kommer fixa det och han kommer stötta dom dagar jag mår pyton. Om jag nu kommer göra det.
Just nu mår jag oförskämt bra tycker jag. Jag har bara ont i brösten, dom är svullna och BH-arna är redan små. Så jag ska nog införskaffa en eller två med större kupor. M tycker det är jätteroligt att studera dem och säga att dom är stora. Alla roar sig ju på olika sätt ;) Sen är jag trött, men jag vet inte om det har med Myran att göra. Det kan ju lika gärna vara att man har haft full rulle nu sen julen drog igång med umgänge och matfrossande. Sen måste jag upp och kissa en extra gång på natten. Och ibland kan jag tycka att det är som sockerdricka i apparaten, nån typ av stickande känsla som är lite svår att sätta fingret på.
Frossande ja... usch! Det har blivit både det ena och andra nu denna vecka som passerat. Matorgie är ju ett sätt att benämna detta fenomen. Känns verkligen som om vardagen är välkommen nu i det avseendet. Ska bli skönt att komma in i bra matrutiner igen och på så sätt kanske slippa må illa sen. Jag har inte känt av det alls hittills tror jag. Men det står att det ofta kommer typ i slutet på vecka 6 och in i vecka 7. Så vi får väl se :)
Syrran gick ner 9 kilo med i sin ena graviditet för att hon mådde så illa hela tiden. En kompis likaså. Det vill jag ju inte göra! Dte kan ju inte vara varken roligt eller sunt. Men om jag mår lite lagom illa och inte får nåra konstiga cravings... så kanske jag slipper gå upp så himla mycket i vikt :) Det siktar jag på!
Glada familjer!
Vi bestämde ju att våra närmaste familjer skulle få veta och nu vet M:s mamma och pappa. Hans pappa fick svårt att koncentrera sig på lunchen och hans mamma grät lite av lycka. Sen smet hans pappa iväg och kom tillbaka med ett brett leende: "Vi har kvar M:s spjälsäng, den kan vi ställa i gästrummet!"
Det är kul att få dela detta med dem även om vägen fram tills att vi vet att allt går bra är lång :)
Läste på om vitaminer under graviditet och det visar sig att de jag tar är bra att fortsätta ta även nu efter att jag plussat, så det blir ju kanon. Sen måste jag ju lära mig vad jag får och inte får äta. Det mesta är inga problem... men det här med att man måste genomsteka köttet man äter känns lite trist. Ok, kyckling och fläsk... men nötkött är ju som godast när man steker det lagom rosa ju! Aja, man får väl offra sig :)
Det är fortfarande lite overkligt att jag har nåt i magen som växer och ska bli vårt barn. Helt galet egentligen! Just nu är ploppen lika stor som ett riskorn, men redan har anlagen till armar och ben bildats. Som en liten myra. Fast inte pissemyra! Utan en snäll liten myra.
