Tiden
Vi låg och pratade igår innan vi skulle somna. M sa att så klart är han glad och förväntansfull inför det här som nu troligtvis är vår framtid, att vi ska bli föräldrar. Men vi båda tänker lite så där att vi vill spola fram tiden till vecka 19. Vi vill ta vid där vi slutade sist. Det känns som att vi gjort hela den här perioden fram tills vecka 19.
Oron och väntan är inget som går så väl ihop... Tiden fram till julledigheten kommer kännas oändligt lång. Går allt bra fram tills dess så kommer det nästan vara så att efter trettonhelgen så blir symboliskt att vi tagit oss förbi där vi var sist. Nytt år, ny period och kanske ett hopp om att det ska gå bra.
Vi vet ju att bara för att man tar sig förbi vecka 12 så är inget säkert... bara för att man kommer under vård så är man säker. Det finns ju glädjehistorier om dom som ligger i strikt sängläge från vecka 12 som klarar sina små fram till beräknat förlossningsdatum. Det finns historier om dom som föds jättetidigt och det går bra för ändå. Men det finns oxå dom som hamnar där vi gjorde. Drabbas av nåt väldigt ovanligt och att det går åt skogen... Vi vet att man aldrig är säker.
Trots det, trots att vi gått igenom det vi har gjort... så drömmer vi och tror att vi kommer ut på andra sidan med ett litet knyte i famnen. Vi måste tro, det går inte att leva i bara oro och funderingar.
Jag känner att det är så långt bort, att det är så osannolikt att det blir ett barn av det här. Det är som om det bara är en dröm. Men innerst inne så både tror jag och drömmer! Jag har inga som helst symtom mer än att jag känner mig liiite illamående och det kan hugga till i apparaten då och då. Inga ömma bröst, inte svullen än och ingen trötthet. Men jag antar att det kommer och då säkert med besked.
Om nu ändå tiden går lite snabbare... Vi har ju ett läkjarbesök idag, sen blir det kuratorn nästa vecka och i slutet på månaden så är det första mötet med barnmorskan. Förhoppningsvis samma vecka som bm så får vi träffa läkaren på kliniken där vi var inlagda oxå. Då är jag framme i vecka 7-8. Efter det blir det KUB-test och vidare efter det en återträff med läkaren i vecka 15-16 nånting. Där nånstans tror jag att vi kommer ta vid och börja kännas som om vi kommer vidare. Vi hann inte med rutinultraljudet sist, så tar vi oss förbi det så kommer det säkerligen kännas lite mer verkligt.
Vi vill ställa upp sängen... göra ordning garderoben... börja köpa små kläder... beställa vagnen... Vi var precis där då i april. Efter RUL:et skulle vi börja boa. Och vi är ju där i själen, vi vill ju fortsätta där vi var. Nu måste vi vänta och vägen tills vi vet om vi klarar detta känns så himla lång.
Kommentarer
Trackback
